onsdag 5 augusti 2009

Billy Lee Riley; nyligen bortgången rockhjälte


I söndags, den 2a augusti, gick Billy Lee Riley bort. Tragiskt så klart och det ger oss ytterligare anledning att påminna oss om denne hörnsten i rocken.
Det finns en historia om honom och hans band på en spelning på Arizona State University 1957. Billy Lee och grabbarna körde igång och giget började koka mer och mer, så han klättrade upp på pianot och började shaka loss med gitarr och mikrofon.
Publiken blev som galna, bandet rann av svett och huset gungade i ett rockrage som aldrig förr.
I allt rockande började pianot rulla mot kanten av scenen, och snart tippade det över kanten, och Billy Lee hängde kvar i en stålwire. Bandet rockade vidare, publiken lyfte upp pianot igen, och Bily kunde fortsätta sin utmanade och medryckande dans till publikens jubel.
Efter spelningen kom universitetets rektor fram och sa ilsket att han aldrig mer fick sätta sin fot på universitetet igen.
Efter en tid blev han uppringd av en studentrepresentant som ville ha honom att spela på nästa fest. Billy meddelade att han inte fick komma tillbaka till ASU, varpå eleven föreslog att de kunde komma under ett annat namn. Kör i vind tyckte Billy och levererade en lika het spelning igen. Efteråt blev han och bandet utskällda av rektorn igen och fick reda på att de aldrig mer fick sätta sin fot på ASU. För andra gången.

Billy var en rockförkämpe.
Sam Philips på Sun Records var den ende på den tiden som kunde göra en master till en skiva, och blev så klart besökt av Billy som ville få ut sin musik. Efter sin första skiva, "Trouble bound", laddade han för att spela in sin nästa hit, "Flyin saucers Rock n´roll", och besökte en dag Sams studio. Där satt en kille och spelade piano som ingen annan. Han gick efter en stund in och berömde honom och frågade om han spelade i nåt band. Killen, vars namn var Jerry Lee Lewis, svarade nej, och accepterade att spela i Billys band.
Sam tyckte inte riktigt om att Jerry jobbade för Billy. När man skulle sätta "Flying saucers.." sa Sam att Jerry Lee inte fick göra nåt solo, utan att han bara skulle lägga på en "pumpin´rythm", vilket var ursprunget till Jerry Lee-begreppet "Pumping piano".
Låten var en hit, Sam manövrerade ut Jerry Lee ur bandet, och svek sedan Billys förtroende när han underlät att publicera en av hans hittar till förmån för Jerrys "Great balls of fire".

Som en del av "Sun-paketet" spelade han med Orbison, Perkins, Cash och Warren Smith.
Han turnerade mycket i en 57a Chevy 4dr och fick se väldigt många scener.
När "Red hot" var redo att börja säljas blev han glad att höra att Allen Freed var säker på att det skulle bli en hit. Sam Philips verkade dock inte så glad, och när Billy förstod att Sam hade nekat tre order på 10.000 ex var av skivan till "Great balls of fire"s förtjänst var det dags att lämna Sun.
Under 60-talet jobbade han mycket som studiomusiker med namn som Dean Martin, Sammy Davis jr, Beach Boys, Lee Hazelwood, Johnny Rivers, Glen Campbell, James Burton, Herb Alpert och hundratals andra.
På senare år hade han mycket spelningar på festivaler och blev mycket uppskattad efter att Bob Dylan, som var fan sedan -56, återupptäckt honom -92.
1997 blev hans album "Hot damn" nominerat till en grammy och han rockade på igen.
Sannerligen en man att minnas.

3 kommentarer:

  1. Tack för den fina tillbakablicken... låtarna känner jag ju igen, men Billy är nog lite okänd för mig. Robert Gordon körde ju lite covers på dem också.

    SvaraRadera
  2. Såg honom Live i Uddevalla på Old style weekend 2003... hans "red Hot" har inspirerat mig till min personliga touch av min ford -58:a
    http://hem.passagen.se/mattias_i

    SvaraRadera
  3. Kool Ford! Verkar ha lite pulver under huven med....;-)

    SvaraRadera