fredag 31 december 2010

Helig mark för nyårslöften: Lakeland International Ghost Track



Funderar du på vilka nyårslöften du skall ge dig själv? Blir du som jag helt "gåshudig" när du står på en historisk plats, hur lite den än har att uppvisa? Då kanske du skall fundera på en liten bilpromenad till Lakeland International utanför Memphis.



Lakeland öppnades i juli 1960, samma år som jag föddes. Den har åldrats med samma dignitet.....



Alla de stora namnen har funnits här: Jungle Jim, Dyno Don, Arnie "The Farmer" Beswick, Shirl Greer, Bob Glidden, Lee Shepherd, Shirley Muldowney, Tommy Ivo, Eddie Hill, Gene Snow och Big Daddy Don Garlits. Det har varit ett jäkla drag här.



1971 gjordes filmen "Two lane Blacktop" och en del av filmen utspelas just på Lakeland. Och jag bara frågar; hur koolt är det på en skala....?!?!



Rulla fram till 8 minuter för att se Lakeland-bilder.



Här har satts flera rekord. Lakeland var både AHRA och NHRA-sanktionerad.



Lakeland stängdes 1979, året då jag gick ut ur gymnasiet (förmodligen ingen koppling). Nu är den helt igenvuxen men spåren finns ändå kvar. Känn vibbarna...
Vad detta i slutet av banan använts till vet jag inte...



...men det finns en del avbärarräcke kvar.....



....och en av de lyktstolpar man kan se på bilderna finns kvar. En del av banan var en roadcourse och kollar man på Google Earth kan man se banan fortfarande. Kolla in http://www.lakelandraceway.com/satellite.htm så får du ännu mer bakgrund. Bara den delen av historien har en hel del namnkunnigt att förmedla.



Åååhhhh...man vill bara känna en gaspedal under skosulan... och ja - jag är lätt att påverka med så pass koola grejor.



Full fart framåt! Strippen ligger öppen! Tänk alla vagnar som dragit nerför detta tvåfilers stycke "svarttopp". Förresten är det kanske rättare att säga "uppför" då den är lite uppåtlutande.



I slutet av banan är det nu ett shoppingcenter, som också står öde.



För några år sedan fanns mer kvar, som överbyggnaden i betong, men nu är den borta.

Kör mot Nashville, sväng av på Lakelandavfarten vid Canada road. Leta upp Monroe road. Dessa vägar ramar in banan. Kliv in i skogen och trotsa "No Trespassers"-skyltarna. Där är hon.

En helig plats.

Gott Nytt År!

måndag 27 december 2010

Meanwhile, back in the States: Pete´s Famous Hotdogs



Efter att ha valt den fega vägen ut och rymt undan "den stora dagen" (jo, 50 bast) kan man ju summera så här långt att det känns rätt bra. Flykten bar till Amerika, som för övrigt låter härligt retro, och en hel del prylar fick man uppleva. Här kommer en:

Om du nu skulle köra genom Alabama och känna dig lite småsugen i höjd med Birmingham så kan du svänga av och styra mot centrum. På 1925 Second Ave. North, hittar du Petes Famous Hot Dogs, en klassiker bland korvmånglarna.



Utanför sitter skylten på samma ställe den gjort sedan 1948, och inne står Gus, krumt böjd över disken i ett utrymme som till stor del inte tillåter att gå rakryggad. Glöm begrepp som "interiörstandard" då inredningen består av personlig memorabilia och butiksattribut från tider flydda.
Du beställer korven "All the way" och får den då med senap, rå lök, surkål och en specialsås med mycket lök i. På Pete´s gnuggar du axel med stekare och fattiglappar då alla vill smaka den berömda korven.


Ät och låt maten tysta munnen. 18 korvar på en och samma gång är rekordet.

torsdag 2 december 2010

Elfi Arkus Duntov


Vilken bild! Vilken drottning! Vilken historia! Eller har du missat den? Låt mig ge dig några ledord:
Bugatti, Nazister, Horhus, Attackkörning, Trimmade flatheads, Hot Rods, Allard, Le Mans och sist men inte minst - Corvetter!
Tycker du det känns lockande så läs historien (en goding från förra sommaren) här.

Annars kan du bara beundra bilden en stund. Elfi var blond, blåögd, bröt på tyska tills hon gick bort 2008, då hon hade besökt alla racerbanor du kan tänka dig och klappat en massa Corvetter sedan hon 1953 dansade på Broadway och hennes Zora var med på premiärvisningen av just Corvetten på Motorama i New York.

En hjältinna.

lördag 27 november 2010

Briggs Cunningham: fartrandens uppfinnare



Automobile Club de l’Oest, som har arrangerat LeMans 24 timmarsrace sedan länge, förstod sig inte på Briggs Cunningham. Det var 1950 och Briggs försökte anmäla sin bil hos en tävlingsledning som inte var intresserad. På LeMans skulle minsann inte rulla några konstiga hybrider. Man hade hört talas om fenomenet "Hot Rods" och tyckte att detta var en sådan. Hur mycket än Briggs försökte övertyga folket i LeMans om att det var en professionellt byggd racerbil så rättade man bara till baskern, hötte med baguetten och sade bestämt "Non!".

Jäkla fransoser! Racka ner på bilen! Bilen, som kallades för "Fordillac", var byggd av ett erfaret team; Frick - Walters i New York. Bill Frick hade gjort sig ett rykte om att vara en fena på motorbyten där motorn och resten av bilen inte hade samma tillverkare.



1949 hände sig att Ford lanserade sin "Shoebox"-design som var banbrytande, OCH Cadillac släppte sin nya toppventilarmotor. Alla med ett öra och öga för motorer visste att detta var något i hästväg. Kortslagig och med hög kompression levererade den 160HP i originalutförande och med massor av potential till högre effekt. Dessutom kostade motorn $1000 hos en dealer så det var prisvärt värre. Muntz i Californien och Allard i England var två som gjorde "tummen upp" för motorvalet.

Bill Frick tog en 49:a Ford och arbetade ner en Cadillac 331:a i den. Resultatet blev en snabb bil som Briggs hann prova några gånger med gott resultat innan han kontaktade fransmännen, som ju inte ville veta av denna "hotrod" på deras bana.

Briggs första bygge kallades "Bu-merc" och var ett Buick-chassi med Mercedes grill och front. Med denna jagde han de stora namnen på banan för den stora raka Buick-åttan hade massor av kraft på låga varv som passade vissa kurviga banor.



Bu-Mercen blev givetvis inte heller godkänd.

Pengar var inget problem för Briggs. Hans far hade finansierat två unga män som kommit på ett nytt sätt att göra tvål. Killarna hette Procter och Gamble och resten är historia. Briggs behövde inte jobba och fick därför skaffa sig andra mål i livet.
Av alla Briggs övertygelser och målsättningar var det en som märktes tydligare: Han skulle vinna LeMans i en USA-tillverkad bil! Vad gör man?

Han gjorde två saker.

Dels köpte han Bill Fricks företag, flyttade ner det till Florida och började bygga på en helt egen bil.
Dels förstod han att om han ville racea Cadillac-motorer så var de tvugna att sitta i en Cadillac-kaross, så han köpte två stycken av 1950 års modell och började förbereda dem för LeMans den sommaren.

Den ena var hyfsat nära en standard Series 61 men den andra utnyttjade reglementet om aerodynamisk ombyggnad till fullo då Briggs tog kontakt med killarna på Grumman Aircraft. De byggde om karossen helt för vad man såg som bästa aerodynamik och klart stod något som inte på något sätt påminde om en Cadillac.



När jänkarna kom till Frankrike i juni 1950 var man i blickfånget hela tiden. Alla ville se de galningarna som sade sig kapabla att blåsa dörrarna av Euroeliten. Kunde en stor amerikansk lyxbil verkligen sätta något emot en fransk eller italiensk fullblodsvagn. När man fick se den ombyggda Cadillacen tyckte fransoserna att den såg hemsk ut och döpte den snabbt till "Le Monstre".



Innan racet hade Briggs fått rådet att ta med sig en ihopfällbar spade. Tokerier, tyckte Briggs och lade ur den. Cadillacerna vrålade fram på LeMans som få gjort förut. På Mulsannerakan gick det dock inte så bra att få ner farten och "Le Monstre" åkte in i sandfällan. Utan spade var det inte lätt att gräva fram bilen och man stod kvar en halv timme. Slutresultatet blev elfte plats precis bakom standard-Caddyn.

"Meanwhile, back in the States.." så byggde man för fullt på vad som skulle bli Briggs första egna bil. 1951 kunde man berätta att man var på gång och i juni samma år var man på plats med tre bilar, alla av märket Cunningham.




Dessa hade fått Chryslers 331 Hemi som drivkälla, rörram, alukaross och egentillverkad DeDionbakaxel. På 1200 kilos vikt hade man nu ca 400HP och visade var skåpet skulle stå. Få tillverkare kunde visa upp sådana prestanda och nu var man snarare idoler än slagpåsar för fransmännen.




Att synas och att uppskattas var viktigt för Briggs och hans gäng och för att kommentatorn och publiken och inte minst teamet skulle kunna urskilja bilarna tog man ett nytt grepp. Man valde att lägga två tätsittande blå ränder över bilarna, från grill till bakljus.



Bilarna syntes, publiken hurrade och gubbarna i LeMans började tala om att bilarna var randade speciellt för detta loppet. LeMans-stripen var född. Allmänt erkänner man dessa fartränder som de första och en signatur för Cunningham.






Av de tre bilarna kom bara en i mål, och det var på 18e plats.



Men det var en seger ändå. Jänkarna hade kommit och visat att sportbilar visst kan byggas i USA, och att "Good Old American Know How" ändå var att räkna med.
Man lämnade som hjältar.



Briggs fortsatte bygga bilar några år men fick lägga ner bilfabriken då han inte lyckades att gå med förtjänst. Han lade ner en smärre förmögenhet på att bygga den första amerikanska fullblodsbilen men kunderna uteblev.
Han körde på LeMans ytterligare några år och blev som bäst trea.

Sista bilen som körde för Cunninghamstallet var en -64 Ford Galaxie. Briggs tonade ner sin racinginsats.

Briggs vann aldrig LeMans. Hans bilar fick dock köra om många kända förare. En av dem var Carroll Shelby. Han skulle snart nog ge bilvärlden en ny ikon, Cobran, och valde att lägga "negativa" Cunningham-stripes på den. Legenden om LeMans-stripen eller fartranden fick ett nytt fotfäste.



Idag kan man se Cunningham-stripes på alla möjliga bilar. Jag såg en EPA-traktor häromdagen med sådana. Den går inte snabbare men precis som då så tittar omvärlden till lite extra när den rullar förbi.

Briggs gick bort 2003. På Sebring-banan har han fått en kurva döpt efter sig. Inte så mycket för en man som har raceat Cadillacs och uppfunnit fartranden. Han levde ett liv i full fart.

För oss som finns kvar får vi väl bita fast i vår entusiasm och vilja under parollen; ränderna....går.....aldrig.....ur............

lördag 30 oktober 2010

K-Monsterlåt: Rumble


Med Halloween i krokarna måste ju en monsterlåt stå på programmet. Jag hade gärna valt "Draculas Deuce" med The Ghouls, men eftersom det är en av många låtar jag inte har hittat på nätet (men tack och lov har på vax) siktar vi in oss på en annan höjdare: "Rumble"....!

Historien om låten börjar som så många andra med en fattig ung man. Lincoln Wray hade inte mycket. Hans familj var fattig men han hade fått en gammal gitarr och satt som 8-åring och plinkade på verandan då en färgad man som passerade på gatan såg honom och valde att hjälpa honom. Mannen var bluesgitarist och hette Hambone och visade unge Lincoln hur man spelade slide med en flaska. Linc var såld.

Spolar man framåt en del år så skaffade Linc sig ett band och spelade country. 1955 flyttade han till Washington DC och blev snart husband på Milt Grant Show. Som the Wraymen fick de kompa många av de stora artisterna som besökte TV-showen.

Samtidigt hade Dick Clark en uppenbarelse på sin berömda show "American Bandstand".
När han spelade Chuck Willis låt "CC Rider", en gungig låt om en prostituerad(?), märkte han att ungdomarna inte dansade så mycket som gick rytmiskt över dansgolvet.



Dick vädrade en ny dans och gav idén till Brook Benton som skrev "The Stroll" som följd. Låten gav man till bandet "The Diamonds" som redan hade haft hittar som "Little Darlin´" och en ny dans föddes 1957.



Det sägs att Milt Grant hade en danstillställning, ett "record hop", i Fredricksburg VA, och bad som vanligt The Wraymen att kompa gästerna som var just The Diamonds.
Link hade gjort klart att han inte kunde spela nån jävla "Stroll" men hans bror Doug började trumma takten i låten och Link gjorde sitt bästa på gitarren.
Och bra blev det. Kidsen blev som galna och glömde bort The Diamonds och tvingade Wraymen att spela sin nya Stroll-liknande instrumentallåt fyra gånger den kvällen.

Link förstod att han hade hittat nåt och tog dagen efter kontakt med sin andre bror Vernon som nu hade en inspelningsstudio i Washington. Link, som fortfarande inte hade mycket pengar, hade en förstärkare från varuhuskedjan Sears and Roebuck. Den var egentligen inte särskilt bra. När han skruvade upp den på högsta blev ljudet förvrängt och konstigt. Idag hade vi kanske kallat det distat och/eller reverb.


Han fick inte till ljudet i studion så han tog en blyertspenna och stack den flera gånger genom högtalarmembranet. Där satt den.....rått!

Man döpte den konstiga låten till "Oddball" och gick med inspelningen till skivbolaget Cadence och träffade Archie.
Han haatade låten! Men tack och lov fick hans tonårsdotter höra den och hon älskade den! Hon tyckte att den låt som nåt ur "West side story" och tänkte på scenen där gatugängen möts. Hon tyckte att det fanns ett bättre namn. Till slut fick Phil Everly höra den och kom på vad den skulle heta.

"Rumble" blev pressad och såld.


En del tyckte att låten glorifierade undomsbrottslighet och att den var sexuellt suggestiv så den bannlystes i flera stater men det hjälpte inte. "Rumble" blev en hit och klättrade på listorna.
Bob Dylan har kallat den för den bästa instrumentallåten någonsin.

Kanske beskriver Jimmy Page bäst vad "Rumble" var. Han nedlåter sig tillochmed till att spela luftgitarr för oss:



Låten fick en ny chans på listorna under 70-talet och om du frågar mig så står den sig bra mot musiken idag.

Link gick bort för exakt fem år sedan den 5e november och ligger begravd utanför Köpenhamn i Kristians Kirke.



Han var "powerchordets" far.

lördag 23 oktober 2010

K-Snusk: Marilyn och censuren


Det är september 1954. 20th Century Fox publicist har sammankallat en hel flock journalister för att bevittna inspelningen av en scen i en ny film baserad på Broadwayhitten "The Seven Year Itch". Journalisterna trängs om platsen och killarna flinar förtjust. Det nya stjärnskottet Marilyn Monroe skall stå på ett galler tillsammans med sin medspelare Tom Ewell och låta sin kjol blåsa upp i vad som skall vara tunnelbanans tryckutsläpp. Strålkastarna är redo och kamerorna med. Regissören Billy Wilder kallar till "Action".


Tom ger det vargleendet som Marilyn förmodligen såg på alla män runtomkring sig när hon körde igång. Kjolen skulle upp högt nog för att visa trosorna medan kamerorna bara filmade så högt som knäna.
Plötsligt inser hon att trosorna inte döljer det som finns bakom. Hon hade satt på sig dubbla trosor för att vara säker och i omklädningsrummets ljus var det lugnt, men nu var strålkastarljuset obönhörligt.


Vargleenden växer till förtjusta skratt, kamerorna rasslar och alla vill ha mer. PR-kuppen är en succé! Trots nedlåtande blickar väljer Marilyn att fortsätta. Hon vet att detta var en chans att bli någon annan än den hon var. Sex, även insinuativt, var en het vara i ett land där filmen begränsades kraftigt i uttryck.

En journalist, som anat en story, har just flugit in hennes nya make Joe DiMaggio till New York för att han skall få se hur populär hans fru är. När han står i publiken ser han sin fru "visa upp sig" för New Yorks samlade journalistskara. Han skäms och blir förbannad. Nu förstår han vem han har gift sig med. Ett lössläppt fruntimmer som aldrig kommer att bli hans lilla fru i köket. Nu knakade förhållandet i fogarna...


Marilyn, ett skilsmässobarn till en psykiskt instabil mor och som ingen ville ha, hade gift sig första gången som 16-åring för att få någonstans att bo. Nu skulle hon snart in i sin andra och mycket smärtsamma skilsmässa.

Filmen fick ett kanonmottagande. Men det skulle vara en utmaning att göra den.

Låt oss titta på varför.


Pjäsen "The Seven Year Itch" var som sagt en hit på Broadway. Den innehöll inte lite snuskiga skämt och insinuationer och framförallt behandlade den ämnet om skuld vid otrohet, något som bäddade för många svartkomiska situationer.
Det var det som hade dragit åskådare och det var det man ville göra som film.
Men det kunde man inte på grund av de censurregler som gällde.

Hur var det då med filmcensur på den tiden? Det sägs att Sverige var först att införa filmcensur 1911, en plats i tiden då det inte fanns några begränsningar alls i USA.
Men under 20 och 30-talet hände mycket i Hollywood som skulle ses som ett ofog av många.


Fyllerier, överdoser av knark och allmänt laglöst och "osedesamt" beteende skulle till sist göra att till och med filmbolagen skulle tycka att det gått för långt. Trots att man skulle fortsätta att förse stjärnor med horor och knark till dags dato kände man hur myndigheterna började intressera sig mer och mer och nya lagar och bestämmelser hängde i luften.


Det ville man inte och 1934 arbetade filmproducenterna och distributörernas branschorganisation, MPAA (Motion Picture Association of America)efter det som skulle komma att kallas "The Hays Code" efter den som sattes att vara ansvarig för programmet, Will H Hays. Mer korrekt hette den "Motion Picture Production Code" och skulle till stor del avgöra hur filmer skulle se ut i USA.


Som ett exempel förbjöds det att tala om otrogenhet. I "Casablanca" avgjordes den numera klassiska slutscenen av Hays Code. Rick och Ilsa kunde ju inte få ihop det igen då hon redan var gift och därigenom den berömda avskedsscenen. Man fick inte heller antyda att de kunde ha haft sex under tiden i Paris.

Hays code.

Joan Blondell hade gjort ett namn för sig om att vara en sexig tjej med attityd och spelat i många filmer innan Hays-grabbarna kom till. Hon var ett lätt offer för de nya reglerna. Till och med hennes PR-bilder förbjöds.


Ett litet smakprov på vad som reglerades i Hays Code:
Ingen film får produceras som "sänker publikens moral"
"Korrekt livsstandard" måste presenteras
Naturens eller människans lagar får ej drivas med


...och det fortsätter...
* Nakenhet och "suggestiv dans" är förbjudet
* Att driva med religion eller att porträttera utövare/präster som brottslingar eller lustigkurrar är förbjudet.
* Att visa illegal droganvändning eller missbruk av alkohol är förbjudet mad vissa undantag.
* Att beskriva noggrant hur man begår brott (som hur man öppnar ett kassaskåp) är förbjudet.
* Referenser till sexuella perversioner (som homosexualitet (!)), könssjukdomar och barnafödande är förbjudet.
* Språkdelen listade många ord och fraser som kunde vara stötande
* Mord skulle visas så att det avskräckte och inte i detalj.
* Hämd är inte tillåtet
* Giftermålets upphöjda position måste bibehållas och sex innanför ELLER utanför det äkta ståndet (oops) var förbjudet.
* Blandrasgiftermål fick inte visas
* Egen eller andras flagga och nation skall behandlas med respekt.

Och till slut var följande förbjudet: vulgariteter, onödig elakhet, dödsstraff, förhörsmetoder, dålig smak, prostitution och kirurgiska operationer.

Pust.
Men det var Hays Code och den var ett faktum.


SÅ tillbaka till Marilyn och filmen "The Seven Year Itch".
PR-kuppen var en ovanligt aggressiv sådan kan man ju förstå när man vet hur filmindustrin var bevakad. Men det gick helt enkelt inte att överföra manuset från teatern till film på grund av alla sexuella insinuationer.
Inte nog med att det fanns regler utan in kom en mäktig grupp som ville se till att den snuskiga teaterföreställningen inte blev film.

The National Catholic Legion of Decency var en maktfaktor, och om Hays Code var tuff så hade NCLD ett ännu tuffare kodningssystem och ännu mindre "omoraliskt" släpptes igenom.
NCLD ville vara med och skriva manuset.


Filmens regissör Billy Wilder tyckte att nu fick det vara nog. Han sade att "det var som att göra en film i en tvångströja". Men 20th Century Fox ville också vara med och godkänna manuset för att se så att de kunde stå för det som gjordes.

Manuset skrevs om oräkneliga gånger och i slutet var det Wilders skicklighet som filmmakare och Marilyns kraftfulla närvaro på duken som gjorde filmen. Den hade premiär 1955 och blev en film som vågade utmana reglerna och satte koden på prov.


Strax efter, med blodad tand, lanserade Billy Wilder sin nästa bredsida mot Hays office: "Some like it hot", som ju tog ett steg till från koden med Marilyn och Jack Lemmon och Tony Curtis, alla i kvinnokläder. Koden vacklade.


1959 gör en då okänd regissör, Russ Meyer, vad som allmänt brukar kallas för den första porrfilmen. "The immoral Mr. Teas" fick distribueras utanför de syndikerade cirklarna och gick mest upp på små biografer, s.k. "Grindhouse".


Under 50-talet tog Hollywoods Gyllene Era slut och man såg två nya hot: utlänska filmer ("Sommaren med Monika" etc) och - TVn! Man behöde inte längre gå ut ur huset för att se en film och även om TV-produktionerna levde under en ännu striktare kod så märktes det att man inte längre var lika spännande som biografägare.

Nu följde fler och fler exempel på regissörer som utmanade Hays Code. Filmbolagen såg genom fingrarna för att kunna få lönsamhet och nya provokativa ämnen behandlades.


Marilyn lämnade världen 1962, lika ensam som hon känt sig hela livet. Nya "bombnedslag" tog över.

Koden togs bort 1968 och öppnade dörren för en helt annan sorts filmer. Nu följde en tid som man brukar kalla auteurernas. Under hela 70-talet fick regissörerna helt plötsligt fria händer och filmer som "Dirty Harry" och "Slapshot" dök upp.



Snart nog skulle denna tid under 80-talet ersättas med "Blockbuster-perioden" och ett mer kommerciellt tänk.

Och koden ersattes av det klassificeringssystem som vi kan se på film idag.


I Sverige är än idag filmen det enda medie som staten har rätt att granska, samtidigt finns det fler fristående filmare som distibuerar över nätet med framgång.

Det är en annan tid.

Och det var det då med.