K-Retro

Smokey Yunick och lustgasen

2012-01-21T18:40:00.001+01:00

Det är 1997 på National Trails Raceway. Jerry Eckmans Funny car står och värmer motorn i depån inför en viktig final. Plötsligt exploderar oljetråget och det mesta runt bilen blir täckt med olja.
När paniken lagt sig står det snabbt klart för andfådda funktionärer att det legat en dold lustgastank i oljetråget som exploderat. NHRA är tvugna att reagera hårt. Lustgasfusket måste bort.

Tillbaka till 50-talet. Stock Car började organiseras i sydstaterna och många som körde hade tidigare varit Moonrunners, det vill säga distribuerat illegalt hembränt med lagen hack i häl på kurviga bergsvägar.
Ungefär samtidigt som Wally Parks drog igång NHRA för hotroddarna på västkusten startade Bill France National Association for Stock Car Auto Racing, NASCAR, i Daytona, Florida. Första racen gick på stranden med "bonnatrimmade" originalkärror.
I början var reglerna få och först i slutet av 50-talet blev det regel att knäppa midjebältet. Men allt eftersom startfältet blev större och jämnare växte också (smyg)trimningen.

Smokey Yunick var ingen fuskare. Om det fanns en regel som förbjöd något skulle han aldrig bryta den. Smokey tyckte att det var viktigt att hålla löften i livet, och ett löfte han givit sig själv var att vara snabbast på banan om inte annat som stallchef och mekaniskt geni.

Efter att ha flugit "Flygande Fästningar" (B-17) under andra världskriget slog Smokey med fru sig ner i Daytona Beach och öppnade "Smokeys Best Damn Garage in Town" för att reparera lastbilar. Men hans rykte som proffsmekaniker gjorde att han blev kontaktad av ett lokalt stock car team med Herb Thomas som förare.

Smokey preppade en "Fabulous Hudson Hornet" och vinnandet började. 55-56 var han involverad i Chevrolets racingsatsningar och i viss mån vidareutvecklingen av småblockaren. När han berättade för Zora Arkus Duntov att Zoras körförmåga i Corvetten var max 6 av 10 blev han inte glad.

Efter att Smokey blev fotad av Ed Cole lär han ha sagt: "I can tell you not to call their next year’s models junk if you want to get paid by them. I know first hand that’ll tick ‘em off!”
Mr. Yunick sade vad han tänkte.

57-58 blev det Ford och därefter en galen vinnarcirkus med hans kompis "Fireball" Roberts i Pontiacs (läs om Roberts på GrandPrix63-bloggen).

Det fanns mycket som inte var reglerat i motorsporten på 50 och 60-talet. Till exempel stod det -66 ingenstans att man inte fick bygga en bil som var 7 åttondelar stor. Det var Smokey.

Nummer 13 var ett turtal.

Men sägnen berättar om hur Smokey fick tandvärk och gick till tandläkaren. Där sägs det att han blev introducerad till bedövningsmedlet "skrattgas", eller lustgas som vi kallar det. Han fick höra hur gasen var packad av syreatomer och tänkte att detta kan bli till hästkrafter. Skall man vara lite tråkig kan man väl spekulera i om inte hans förflutna som stridspilot kan ha gett honom kännedom om hur till exempel Messerschmitt 109 använde gasen. De hade sitt GM-1 (Göring Mischung 1) som allmänt kallades för "Ha-ha-gerät" (ha-ha-apparaten).

Men låt oss hålla oss till sägnen.

Det fanns ingen anledning att visa medtävlande eller tävlingsledningen att man använde lustgas så man fick tänka till hur man skulle gömma den. Till slut kommer man på det. Man bygger en extra kraftig störtbur och med noggranna svetsar fick buren bli lustgastanken! Påfyllning och urtappning doldes och munstycken monterades inuti motorn.

Det gick lite snabbare. Men det var tidigt i lustgasens historia. Fler använde gasen utan att berätta det. Tävlingsarrangörerna ville ha snabba race och såg mellan fingrarna. Ett talesätt var att någon kunde få "The Call". Det innebar att man från arrangörens sida ville ha en viss tävlande som vinnare och var redo att tolerera regelböjningar. Dessutom hade (och har) Bill France alltid sett till att det fanns en oåterkallelig regel i Stock Car: den som publiken såg vinna VAR vinnaren, oavsett metod.

Bill France sr.

Anyway, Smokey fortsatte att utmana reglementen och att utveckla teknologin i bilarna. Han var förmodligen först med att montera en bakvinge på en Indy-bil. Han såg till att föraren kunde fylla på motorolja under färd. Han byggde om karosser och chassin för aerodynamik och låg vikt på ett sätt som var nytänkande.
Det finns massor att säga om legenden Smokey med patent och påhitt som bilbranschen avundades.

Lustgasen fortsatte att vara en dold faktor. Först under 70-talet startade Ron Hammel "10.000RPM" och Marvin Miller startade sitt företag med varumärken som "It´s a Gas" och det fuskanspelande "Chetah". Dessa var de första systemen som byggdes för gatåkare.
Så småningom var NOS etablerat och är idag sofistikerade system för motorbuskidsen.

Men Smokey var en pionjär. Och det var inte fusk. Det var bara onödigt att berätta om.

När Phil Spector födde en julskiva på Gold Star Records

2011-12-21T22:29:00.000+01:00

Så är det jul igen och jag utmanar mig själv än en gång att skriva ett inlägg om en Helig Ko - Phil Spectors Julalbum. Nu är jag säker på att jag inte är den enda bloggaren som försöker sig på det i år (och det är många innan mig) så låt oss börja historien med ett ungt par som träffats på en kaffebar i Los Angeles, 1963.

Ung kärlek. Sonnys flickvän är bara 17.

Sonny Bono träffade henne redan i november året innan. Det skilde 11 år och hon var bara 16 år då, men de unga tu blev vänner med en gång och tiden gick. Flickan hette Cherilyn och hade spännande ansiktsdrag efter sina förfäder från Armenien och den stolta Cherokeestammen. Sonny träffade henne allt oftare och snart blev vänskapen till mer. Cherilyn såg Sonny som sin närmaste vän och ville tillbringa så mycket tid som möjligt med honom, så det var inte konstigt att Cherilyn fick följa med Sonny till jobbet allt som oftast.

På jobbet: Gold Star Studios

Sonny jobbade på en av de mindre studiona i Los Angeles. Han hade ett förflutit på Speciality Records men valde att börja på Gold Star några år innan de träffades.

Helig plats! Eddie Cochran började här.
Beach Boys spelade in "Pet Sounds". Och alla tjejgrupper. Och....

Gold Star var ett roligt ställe att jobba på. Sonny var vid den här tiden "fixarkillen" som fixade kaffe, instrument, rör till mixerbordet och allt annat som kunde behövas när hitlåtar skulle skapas. Han var också trummis och slagverkskillen.

Och när den arrogante New Yorkaren flög in var han närmast livegen.

Larry till vänster. Stekar-Phil visar vägen genom solglasögon.

Killen från New York hade varit på Gold Star förut. Första gången var -58 då han var del av "Teddy bears" och spelade in "To know him is to love him". Harvey Philip Spector var redan då inställd på att bli producent fast nu spelade han gitarr, sjöng i bakgrunden och var del av skrivandet.

En av grundarna till studion, Stan Ross, hade anställt sin kusin Larry Levine som ljudkille. Larry har berättat att när den arrogante New Yorkaren klev in för första gången så tyckte Larry genast illa om honom.

Och som om en gång inte var nog så kom han tillbaka sommaren -61 för att producera Paris Sisters "I love how you love me". Tack och lov tog Stan Ross hand om honom då.

Men när han envist återvände för att spela in "He´s a rebel" ett år senare fick Larry ta hand om honom. Nå, han verkade ju veta vad han ville så det gick ganska snabbt.

Men tre veckor senare är han tillbaka igen. Stan hade snabbt hittat på en ursäkt som hade att göra med att han inte kunde jobba på helger och Larry blev lämnad med Storstekaren. Larry förstod att stekaren såg något speciellt med Gold Star då han hela tiden berättade hur mycket han hatade att
flyga men ändå återvände. Denna gången var det en trallvänlig låt han ville spela in. Det som var speciellt var att Phil hade en uttalad idé om hur låten skulle låta.

Spector jagade alla!

"Zip-a-dee-doo-dah" skulle bli en minnesvärd upplevelse för Larry och när stekaren kom tillbaka och spelade in nästa "dumma" låt, "Da doo run run" våren -63 blev det den första låten med ett arrangemang som skulle bli känt som "The Wall of Sound". Har du orkat läsa så här långt har du säkert hört talas om det förut.

Det var under våren som "Ljudväggen" skulle sättas på allvar. Sonny hade mer än ett heltidsjobb att göra Phil nöjd så Cherilyn började hänga mer och mer i studion. Alla som fanns i krokarna och inte var tondöva hade ett ansvar som bakgrundssångare och när man konstaterat att Cherilyn, eller Cher som hon kallades hade mer än stark röst blev hon inkallad. Cher skulle bli en liten del av kanske en av popvärldens mest renommerade inspelningar. "Be my baby" välte musikindustrin och inte minst kidsen.

Men nu var det hösten -63 och stekaren Phil var på plats igen. Sonny jagades fram och tillbaka för att fixa olika grejor och Phil ville inte att dagen skulle ta slut. Man var på plats för att spela in en julskiva och det var bråttom. I november skulle den finnas i butikerna.

Phil och Ronettes i studion

Phil gjorde det mer och mer klart. Detta skulle inte bara bli en julskiva utan ett mästerverk.

De tygnsta spelarna på plats - Wrecking Crew

På plats fanns den absoluta gräddan av studiomusiker. Phil var inte blyg för att tala om hur lite en artist betydde för en låt. Det var låtskrivarna och producenten som gjorde hitten, inte artisten, och med det resonemanget så gällde det bara att ladda med ett bra gäng som kunde göra det producenten bad om så skulle allt bli bra. Denna studioorkester fick namnet "The Wrecking crew" och kunde spela allt! Bäst!

Phil hade fått ett tillvägagångssätt i att låta musikena spela sig trötta några timmar först för att minska viljan för improvisation och sedan börja själva arbetet. Cher var ju bara 17 år men hon kunde inte förstå hur alla som var mycket äldre än henne klarade av 16-timmars dagarna. Hon var slutkörd!

I sex hela veckor pågick detta. Phil själv lämnade studion bara för att duscha och sova några timmar och krävde detsamma av alla andra. Eftersom Phil inte ville att mikrofoner skulle ändras var han ovillig till pauser. Låtarna spelades ofta in studio-live med minimal dubbning och påläggning.

Phil ville spela in nästan alla instrument tillsammans i ren Mono och det sägs att när sedan trummisen Hal Blaine satte sitt var bilden total och helgrym!

Idag och även då hade man lagt alla spåren och låtit ljudkillen sätta ihop det i efterhand. Phil ville att det mesta av ljudet skulle blandas på plats. Men så blev det fantastiska poparrangemang. Hör själv!

Som du förstår var musikbranschen kommersiell även då (eller kanske mer då). En "vanlig" Johnny Rivers-inspelning kunde gå loss på $3000 i studiotid. B-sidan förmodligen mindre. Man gjorde aldrig ett album med bara listettor, så därför brukade man ge några låtar mer uppmärksamhet och resten en mer standardiserad behandling.

Phils julskiva skulle gå loss på $56000 i studiotid! Några år senare lägger Carole King $18000 på sin "Tapestry" som jämförelse. Julskivan skulle BARA innehålla listettor enligt Phil.
Galet? Genialt?
Skivan blev ett mästerverk. "Ljudväggen" var nu teglad och cementerad. Inget skulle stoppa stekaren.

Någon har dödat presidenten. Och julen.

Skivan släpptes den 22e november 1963. Samma dag (!!) hände något som gjorde att Amerikanarna inte ville fira jul. En kula satte stopp för president John F. Kennedys förföriska, föränderliga och framtidsbejakande era.

Skivan blev en försäljningsflopp relativt sett. Till slut blev den nummer 13 i försäljning, men folkanstormningen uteblev.

Stekar-Phil satt på sitt kontor i New York och fattade ingenting. Här lägger han ner sex veckor tillsammans med de bästa musikerna i den bästa studion för att spela in låtar skrivna av de bästa låtförfattarna och......ingen jordskredsförsäljning. Ingen listetta.

Darlene Love och Cher som sällskap.

Phil ryckte dock upp sig och fortsatte vara arrogant och framgångsrik. Men mindre än tre år senare skulle han råka ut för nästa knäck när han satte ut att göra "den bästa poplåten någonsin" i "River deep, Mountain high". Den floppade i USA och Phil drog sig undan för att slicka såren några år.

Cher och Sonny jobbade kvar på Gold Star en tid till men slog igenom själva -65 och hade det året 5 låtar på topp-20-listan. De skilde sig 1975. Cher är idag den ende som fått alla de stora film och musikpriserna. Sonny blev politiker.

Gold Star på 6252 Santa Monica Boulevard gick till historien som en av de absolut hit-tätaste studiorna någonsin men var borta i mitten på 80-talet. Stan Ross dog i år.

Från vänster grundarna Dave GOLD och STAn Ross på Gold Star.

Skivan som blev till under mycket lidande blev till slut en klassiker och Rolling Stone Magazine rankade den som nummer 142 av de 500 viktigaste albumen genom tiderna.

För mig finns inte en jul utan "A Christmas Gift for you from Philles Records". Jag har spelat den i typ 30 år och kommer att spela den var jul framöver och det kommer att fortsätta kännas som om jag träffar en kär gammal och besvärlig vän var gång.

God Jul till alla vänner!

K-kärlek: Elly Beinhorn och Bernd Rosemeyer

2011-12-10T22:47:00.000+01:00

Kärlek med smak av motorolja

Det är den 5e februari 1938. Elly får veta att Hitlers Schutzstaffel, eller "SS" som de kallades helt kort, har gått med på att betala Auto Union hälften av begravningskostnaden för hennes man Bernd Rosemeyer. Auto Union, som var Bernds arbetsgivare hade kontaktat SS och ställt frågan. "Han var ju trots allt en SS-officerare".

4 dagar tidigare blev Bernd begravd som en nationalhjälte. Adolf Hitler hade kommenderat ut många SS-män som gjorde nationalhälsningen och sjöng körsång. Folket kantade gatorna och läktare dignade av digniteter. Det var en begravning som Berlin sent skulle glömma.

Efteråt ryktades det att Elly hade lämnat begravningen under talen vilket inte stämde. Elly visste att det skulle vara en farlig förolämpning och en kändis som hon skulle inte göra det ostraffat för Nationalsocialistiska partiet. Men Berndt var inte nazi. Han bara visste att hålla sig väl med de som hade makten för att kunna göra sin grej.

Och det var just denna grejen som ledde till Ellys sorg.

Bara en vecka tidigare stod Bernd på ett stycke avstängd Autobahn mellan Frankfurt och Darmstadt.
Han hade hela sitt team med sig tillsammans med sin bil, "Strömlinjevagnen".

Snygga fälgar med spinners

Bernd själv hade bestämt att köra trots att det var lite väl blåsigt för en toppfartskörning. Men pressen var stor på honom och teamet. Ärkerivalen Mercedes hade tagit initiativet att ta tillbaka rekordet från Auto Union. De hade redan i slutet av -37 låtit media veta att man skulle bevisa sin överlägsenhet på nyss nämnda Autobahn och på Auto Union skiftade Dr. Porsche fokus från GP-bilen som man jobbade med till toppfartsbilen "Strohmliniewagen". Detta fick bara inte Mercedes komma undan med!

För att förstå hur pass mycket man ville vinna kan man gå tillbaka ytterligare några år. Konstellationen Auto Union (Horch, Wanderer, Audi och DKW) var bildad och Ferdinand Porsche skulle sätta märket på racingkartan. Hitler som ju hade ett visst bilintresse, var en Mercedes-kille. Han hade låtit staten sponsra Mercedes-teamet och skulle visa den tyska överlägsenheten för världen.

Adolf gillar Mercor.

Ferdinand Porsche och några till besökte Hitler för att få spons. Hitler tyckte det var det dummaste han hade hört. Men han skulle inte komma undan så lätt. Dr. Porsche smällde av och skällde ut Hitler efter noter. Den mustaschprydde rikskanslern blev stum. Inte många hade vågat säga emot honom och än färre skälla ut honom.
Hitler var förtjust i Dr.Porsche. Det kanske inte var ömsesidigt men det fanns ryggar att klia och Hitler stödde redan sedan -34 ett projekt som innebar en bil för Folket, en Folkvagn. Fast det är ju en annan historia och ett skäl till att invadera Tjeckoslovakien.

Dr. Porsche och Hitler bubblar

Well, Porsche och Auto Union fick spons av tyska staten. Man fick samma uppdrag. Bevisa hur Tyskland var överlägset på racerbanan. Men det nya teamet hade en agenda till. Att slå uppblåsta högdragna Mercedes, Hitlers favvo-märke.

Så därför var det viktigt att ta upp utmaningen som skulle utspela sig på den tomma Autobahnen utanför Frankfurt. Nu utan Dr. Porsche som lämnat teamet årsskiftet 1937-38 för att bygga Folkor.

Bilen var i toppskick. V16, kompressor, 6,5 liter och 560 hästar strax under 5000 varv. Med högsta växeln i skulle det innebära 456 km/h. Klassen gäller flygande kilometern snabbast på ALLMÄN VÄG och strax innan hade "Thunderbolt" med två V12or, 36,5 liters slagvolym och 2350HKR.....var(!)........kört rekordsnabba 502 km/h på Bonneville Salt Flats. I en saltöken. Lite skillnad.

Elly småsnackar med Bernd innan start

Så du fattar hur grymt detta var!

Mercedes hade laddat hårt. Legendariske teamchefen Alfred Neubauer och lika legendariske föraren Rudolf Caracciola åt segerfrukost på hotellet denna morgon. Deras "Rekordwagen", W125, hade en kompressormatad V12 på 5,6 liter och 725 HKR. Svårt.

Hårda "Rekordwagen" vid Frankfurts Zeppelinarhangar

Elly visste att det var farligt. Fara var en del av parets liv.

Härligt peppiga Elly

När Elly var 21 tog hon flygcertifikat och som 23 åring flög hon till västafrika, störtade i öknen, blev upplockad av nomader, återvände till planet för att rädda delar och fick till sist flyga hem till Berlin i ett lånat militärplan. Hon flög sedan sin Klemm till Persien, Bali, Mount Everest, Australien, skickade planet till Panama, flög genom Sydamerika till Brasilien och fraktade planet hem till Berlin.

Elly gillar flygplan

Hon var en hjältinna! Hon var hela Tysklands flygardrottning och behandlades som en kändis.
Sedan slog kärleken till. Som 28-årig kändis i Brno 1935 kollar hon in GP-loppet och blir ombedd att gratulera vinnaren som visar sig vara en ung Bernd Rosemeyer. Han blev genast över öronen kär i henne och till sist hade hon fallit för hans pojkaktiga charm och gåpåanda.

Bernd har mekat med hela ansiktet

De blev ett hett par. Lite som Viktoria och Daniel. Pressen och folket följde dem var de än var. När han skulle tävla flög hon in och landade på tävlingsbanan. Han tog certifikat och började flyga. Hon fick köra hans bil på bland annat Nürburgring.

Elly visade var skåpet skulle stå!

Kul att veta är att "Mr. Corvette" eller "Mr Ardun"; Zora Arkus Duntov hade kunskaper inom just överladdning och jobbade lite för Mercedes, men blev också kompis med Bernd som lärde honom att köra racer-hoj mellan bropelare i Berlin. Zora var ju dock inte infödd "renrasig" tysk och blev snart sparkad från teamet. Men det är en annan historia som finns här.

Bernd tog hem massor av segrar för Auto Union inklusive Europeiska Mästerskapet. Det var nu Himmler såg till att göra Bernd till SS-officerare som en PR-kupp.

Bernd Burnout!

Mercedes hade å andra sidan sitt sämsta år någonsin. Tänder gnisslade.

De gifte sig samma år. I slutet av -37, i samband med Mercedes utmaning, fick de sin son, Bernd Jr.

Pressens gullegrisar

Under två fantastiska år var de Den Stora Äventyrliga Kärleken. Inte "Brangelina" men väl ... "Berly"(?). Deras turtal var "13"....

Lite nojs med fötterna på däcket.

Sedan kom 1938 och den 28e januari. En solig men lite blåsig och kall dag skulle allt ta slut.

Bernd har 55 sekunder på sig att komma upp i toppfart. Hans Auto Union är kyld av is och om han kör motorn i mer än en minut vet han att den kan överhetta. Det gäller att inte fega ur.

Sista repan. Här skall gasas. Tyvärr.

Rappande avgasljud och eld i blåset ackompanjerar de få åskådarnas jubel. Det sägs att bilarna passerade som rullande explosioner. Det gick så in i bänken!

Strömlinjevagnen vrålar iväg för sista gången.

Det sägs att Bernd kan ha kommit upp i runt 430 km/h på sista försöket när hans bil åkte av. Det blev inte mycket kvar. Bernd lämnade Elly som 28-åring och mitt i det han gjorde bäst. Tog chanser.

Caracciola och Mercedes klockades in på 432 km/h. Detta var sista gången Mercedes försökte sig på toppfartskörningar. Deras rekord var oslaget 2010.

Ellys sorg var stor och framförallt var hon arg på att Nazisterna hade gjort politik av begravningen mot hennes vilja. Men Elly gav aldrig upp. 1941 gifte hon om sig och fick en dotter. Hon slutade inte att flyga förrän hon var 72.

Elly hann fylla 100 år innan hon gick bort 2007

Bernd har en minnessten på en rastplats vid Autobahn mellan Frankfurt och Darmstadt som påminner om den soliga dagen med kastvindarna och de eldsprutade maskinerna då allt gick fel för honom och Elly.
Då sagan tog slut.

Bilpromenader: Roskilde Ring

2011-11-26T23:46:00.000+01:00

Det går åt fel håll...

1955 hade redan Råbelövsbanan utanför Kristianstad servat regionen i tre år, och skulle ha sitt första GP-lopp. Grand Prix var inte vanligt i Norden där man mest tävlade på frusna sjöar och försök att få upp en italienare till det. Nej, ville man se de stora namnen fick man åka ut i Europa. AVUS, Nürburgring, Monza och Montlery fanns därute i äventyret.

I norden hade Gelleråsen öppnat -48, för bara 7 år sedan, byggd med hjälp av en motorgalen grushandlare, och hade redan blivit asfalterad och fått upp sin första italienare. Roberto Rossellini stuvade in sin fru Ingrid Bergman i sin Ferrari och körde upp för att tävla. Sverige och Norden hade fått den första permanenta motorbanan (bilracing) på plats.

Roskilde efter -57. En svagt inritad kurva; "Politiken" visar banan -55 (ingen Bosch-kurva då)

Så det känns ju inte konstigt att man i Danmark ville komma igång med tävlingar och känna spänningen i motortävlingar. Så nu, 1955, var Poul Tholstrup klar med sitt drömprojekt. Han hade köpt en grusgrop i Roskilde och gjort om den till racerbana.

BMW 328, Allard med Chrysler Hemi och Ford V8 på grus 1955.

Vilken grej! Banan ligger inne i stan och tio år senare skall man bli tvungen att ansöka om dispens årligen på grund av motorljudet.

Mitt bland husen!

Men nu ser man hur Danmarks motorhistoria skrivs. -56/57 blev banan asfalterad och förlängd och snart nog lyckas man få dit både Jack Brabham och Sterling Moss, som visserligen ville ha 30.000DKK för att komma.

I och med asfalten målade man sponsorers namn med vit färg på banan. Lite väl halt när det regnar tyckte en del förare.

Idag om du besöker platsen möts du först av ett Scandic-hotell. De skryter på sin hemsida om att de har en exposé om Roskilde Ring i lobbyn fast mycket är det inte. Däremot finns en dålig "Racing bar" som del av arvet. Hade varit bättre utan.

Fattigt.....

Eftersom banan låg i en grop schaktade man till amphi-teater-läktare som rymde massor av åskådare.

Idag kan du fortfarande se dessa avsatser om du ger dig in i vegetationen.

Den långa doserade Pirelli-kurvan var säkert spännande att ta.

Och idag finns den kvar. Titta noga så ser du bankningen. Bilden tagen från andra hållet.

Nere där depån låg finns en liten sjö.

Den kurvan är tillsammans med "läktaren" det som syns bäst. Philips-backen kan anas.

Well, banan var speciell. Bland de absolut första i Norden, nästan bara kurvor, höjdskillnader på 14 meter och varvet gick unikt nog moturs.

Tiden går och -68 kör man sista loppet sponsrat av Scalextric, men redan -65 har Ring Djursland och Jyllandsringen öppnat, -62 öppnade Ring Knutstorp på svenska sidan. Kinnekulle och Mantorp kom
-69.

Platsen heter idag Roskilde Ring Park och trafikeras av motionärer och hundägare.
Som minne finns en plakett.

Och Ingrid fick en dotter som blev plåtad med en orm. Vad har det att göra med Roskilde Ring?

Inga raksträckor.

Motor-TV: Gentlemen, start your soundsystems now!

2011-11-20T21:46:00.001+01:00

Scaraben har en Cheva V8 och gör härliga ställ! Njut en stund!

Samma bana 5 år senare och Stock car. Skulle inte du vilja styra en massiv vagn genom kurvorna på det viset?

Till sist: lyssna in det högkompade ljudet av en Offy-fyra som varmkörs. Jag tror jag är kär.....

Jackson

2011-11-09T23:10:00.005+01:00

När vi vaknade i Lafayette hade vi kvällen innan upplevt Prejeans resturang med helt sjukt god mat och live cajunmusik så vi spände bågen hårt! Innan vi gav oss ut på 61:an igen skulle vi hinna med en omväg till Jackson, Missisippi, och spana in platsen där "Guldkusten" låg. Så det bar iväg på en pelaruppbyggd väg rakt igenom träsket.

Åker man av här blir man gator-lunch.

Jackson. Döpt efter en general och platsen som blev Laxå med Towa Carson och Mats Olsson på svenska men innan dess besjöngs av Johnny och June.

Innan dess igen skrevs låten av Edd Wheeler (och Jerry Leiber) och spelades in på hans första platta 1963. Fast det intresserar inte mig så mycket. Med all respekt för Cash-paret så kommer nog alltid låten att tillhöra Lee Hazelwood och oefterlikneliga Nancy Sinatra. Och klippet ur "Movin with Nancy" från 1967 är helt sjukt charmigt. Mer om det sedan - läs vidare först.

Har du lyssnat in dig på texten? Gör det:

"We got married in a fever, hotter than a pepper sprout,
We've been talkin' 'bout Jackson, ever since the fire went out.
I'm goin' to Jackson, I'm gonna mess around,
Yeah, I'm goin' to Jackson,
Look out Jackson town."

Åkej, så pepparhettan har gått ur deras förhållande och han vill åka till Jackson för att göra nåt åt det.
Hon tycker att det är en dålig idé och svarar:

"Well, go on down to Jackson; go ahead and wreck your health.
Go play your hand you big-talkin' man, make a big fool of yourself,
You're goin' to Jackson; go comb your hair!"

Han svarar att han skall välta stan, men hon vänder ryggen till.

"Honey, I'm gonna snowball Jackson.
See if I care."

"When I breeze into that city, people gonna stoop and bow. (Hah!)
All them women gonna make me, teach 'em what they don't know how,
I'm goin' to Jackson, you turn-a loose-a my coat.
'Cos I'm goin' to Jackson.
"Goodbye," that's all she wrote."

Så berättar hon sturskt att hon kommer att vara där innan honom och dansa på en liten öltunna och sittandes bakom sin "Jay-pan fan", en solfjäder som "madamerna" använde att fläkta och dölja sig med:

"But they'll laugh at you in Jackson, and I'll be dancin' on a Pony Keg.
They'll lead you 'round town like a scalded hound,
With your tail tucked between your legs,
You're goin' to Jackson, you big-talkin' man.
And I'll be waitin' in Jackson, behind my Jaypan Fan,"

Varför nu allt detta? Gör dig redo för en dos härligt värdefullt vetande.

Jo, 1966 var Missisippi den sista(!) staten som släppte "prohibition"-bestämmelserna och lämnade över beslutet om sprit skulle serveras öppet till sina countys/kommuner. Innan dess var det inte lätt att hitta barer i Jackson.

Men på andra sidan Pearl river i Rankin county hände det grejor!

Detta område runt Fannin street var nämligen fullt av illegala nöjesetablissamang. Från stora palats till små Juke joints var detta platsen där miljoner liter hembränd rye/burboun/moonshine åkte ner i torra halsar, illegalt spel (black jack) omsatte miljoner dollar och tusentals prostituerade omsatte....ja....

Här fanns musiken på platser som "the Blue Flame", "Rocket Lounge", "the Heat Wave", "the Last Chance", och "the Gay Lady" och här på dessa svartbarer spelade de flesta RnB/blues/rockartister. Det var öppet för stenhårt festande 24/7 och pengarna flödade. Givetvis hade sheriffer, domare och borgmästare intressen i området och razzior kom och gick utan att störa verksamheten.

Så tänk dig att när låten skrevs -63 så kunde man som hycklande Jackson-bo rösta på "torra barer" och sedan korsa floden Pearl för att hitta mer ACTION än man klarar av. Klart att folk färdades långt för att komma till området som kallades för "The Gold Coast".

1928 var redan platsen öster om Jackson besjungen.

Men tillbaka till 1967 och det härligt tetiga paret Hazelwood/Sinatra. Nu när du vet vad han vill göra och hur hon kontrar det blir det ännu bättre. Galet bra!

Vi åkte dit som sagt. Stod en stund på Fannin road och nere vid floden och tänkte på all action som varit där. All musik, allt festande.

Sväng av vid Pearl Street som går vid floden. Styr österut.

Kvar finns....ingenting. Bara ett minnesmärke där rocken har rötter.

Fannin road är inte spännande idag. Men tänk vad som hänt här......

Kan kännas tokigt att åka till en plats där bara historierna finns kvar, men nu förstår jag sången bättre.
Efter 1966 var det plötsligt lagligt att ta en grogg och behovet av Guldkusten ebbade ut. Rankin county var inte längre torrt och korruptionen och prostitutionen sökte andra hängivna.

Men Towa åkte till Laxå.

Meanwhile B.I.T.S. - Cruisin Tupelo

2011-11-06T21:03:00.002+01:00

Eeeen hel radda bilder. Vi kör från Memphis till Tupelo och sedan över Jackson (TN) till Nashville. Det blir inte många stopp så jag hoppas att du tömde blåsan.
Klar?
Let´s boogie!

Start vid Lorraine Motel. ML King mördades här.
Nu finns det ett museum som du måste se!

Vi styr mot södra delen av stan...

...men vi hinner gå på koolaste skivaffären i Memphis.

Detta ligger inte längs turistgatan. Konsertarrangör och ger ut en skiva ibland.

Gamla vax gäller. Inte dynga. Köpte Berry, Sam the Sham och några andra singlar.

Nu drar vi ut på motorvägen.

Tungt vägnamn. Det märks att musiken spelat stor roll här.

Snabbspolning. Elvis födelsestad och delmålet för dagen.

Vi styr mot den heliga platsen.

Tupelo var ju även hemstad för Gene Simmons...

...och då menar jag rockabillykillen.

Men man kommer inte undan vem som betytt mest för stan.

Och - pang - så ligger hans hus där. Kåken där Elvis Aaron växte upp.
Komplett med utedass.

Den unge mannen ville ju egentligen ha ett gevär...

....blev erbjuden en cykel.....

....och till sist påtrugad en gitarr.

Fanklubben närmast källan kan historien om Elvis födelsedagspresent.

Det var här gitarren blev hans.

Jag hade nog tagit en radio.

Snygg bio.

Annars är det en väldigt lugn stad. Inget öppet på en söndag.

Så vi söker upp nästa landsväg norrut.

Irrar ut ur stan och försöker bestämma vad vi skall lyssna på längs vägen.

Det känns som om vägen berättar det för oss.

Northbound and down. Fint höstlandskap.

Det tar nån timme eller två att gunga upp till nästa mål: Jackson TN.

Så vi lämnar alltså Missisippi. Mycket är sig likt.

En stor portion Catfish hade suttit gott.

Till sist: Jackson. Staden kallar sig själv för "Rockabillyns huvudstad"

Mest för att Carl Perkins hängde här och gned sina Blå Sämskinnsskor.

Här finns ett rockabillymuseum...

....med rätt adress.

Mural som stämmer.

Skivbolag som stämmer.

Plats för den årliga rockabillyfestivalen. Men allt är stängt så...

....vi truckar österut. Upplever ett shoppingcenter i gammal stil.

Mycket skog att åka genom på väg mot Nashville. Vackert.

Lorettas nöjespark bara runt hörnet.

Det är några timmars vägätande innan vi tar den sista lilla skogsvägen
mot resturangen för dagen.

Klassiska Loveless Café. Pit BBQ och home cooking!

Genuint och välsmakande.

Hit måste du åka. Skinkan var asgod!

Mosig men lycklig efter en rejäl dos bilpromenad och heliga platser.

Bara en vanlig dag på vägen. Bilen parkerad och det knäpper i metallen.
Sicken biltur!

Fynd: Computacar och The Astro Vette by Bill Mitchell

2011-10-30T01:41:00.000+02:00

Loppisfynd galore! Där stod den - i en rätt så fin kartong - utan att någon såg det vackra snittet. En leksak som man kan säga bara skriker Bill Mitchell och sent 60-tal. När jag närmade mig lådan gjorde jag det med förhoppningar stora som träsket öster om Lafayette. Det var 50% chans: lådans lock visade den ena modellen, en Ford GT40 - inget dåligt val, medan gaveln skvallrade om att det kunde finnas en annan modell av bil i lådan. En Astro Vette.

....det verkar stämma.....!!

Jag fäktar undan tvivlets alligatorer och låter lådans lock smeka den gnissliga cellplasten på väg upp och av och där är den. Bill Mitchells konceptbil från -68.

Mmmm...plastic fantastic

Bill Mitchell var ju kanske den största stjärnan i Detroits bilhistoria. En superstar. Anställd och tuktad av mannen som till stor del skapade bildesignprocessen och den första konceptbilen (Buick Y-Job), Harley Earl. Harley var en tuff jävel och kunde t.ex skälla ut Fisher-bröderna (dom med karosserna) så det ekade i GM-huset om inte hans design blev rätt återgiven i plåt.

Hårda Harley! En hjälte!

När Harley lämnade 1958 var det i princip klart att Bill skulle ta platsen som VP för design. Harley var en stor kille och gillade stora bilar, runda former och kromorgier. Bill var lagd åt ett annat håll och ville bevisa att det fanns kunder som var redo att betala för det. GMs produkter ändrade snabbt sitt utseende och 1959 var kulmen och Grand Finale av Harleys regim. Bill bevisade 1963 med Rivieran att raka linjer och lite krom var säljbart (läs om det här).

Bill jobbade till exempel ihop med Zora Arkus Duntov och tog fram Corvette Stingray. Bill visste att Corvette skulle fortsätta vara en "Halo car" för GM och började titta på olika utföranden genom konceptbilar han lät bygga. En av dem var Mako Shark. Bill insisterade på att Corvettens hajdesign kunde förstärkas inte minst genom ett lackjobb som gjorde att bilen såg ut som en haj med vit nedsida.

Blås och lack spektakulärt!

För Bill var det viktigt att det blev perfekt. Hans team redovisade lack efter lack men Bill var inte nöjd. Bill pekade på sin konserverade hajfisk som satt på en träplatta bakom honom ovh försökte få dem att förstå att så såg det ut i naturen och så skulle hans konceptbil se ut. Basta!
Jag återkommer om hur teamet löste lackeringsutmaningen.

Astro Vette. Fender skirts!

Men så då till konceptbilen som byggdes för att känna efter hur strömlinjeformad en Corvette kunde bli. Astro Vetten blev till genom att man tittade på Bonneville-bilar och gav den heltäckande kapslar, liten roadstervindruta, targabåge och förlängd akter. Emblemen gjordes större och på sidorna av den förlängda fronten fanns markeringar för luckor som skulle öppna sig i hög hastighet och minska luftfickorna under bilen.

Astro Vette med kapslar typ Bonneville

Den var extrem men -73 gick Corvette mot strömmen och fick en "Astro"-front med dito akter 1974.
Bilen åkte runt världen och visades på bilsalonger och nånstans såg en leksaksdesigner Bills Astro Vette. Designern blev imponerad nog för att ta med sig bilen in i nästa leksaksprojekt - Computacar.

Lådan jag hittade på en loppis.

Mettoy är ett gammalt fint företag vars mest framgångsrika produktlinje hette Corgi och 1966 vann man "Toy of the year" med sin utgåva av Bonds Aston Martin DB6.

Corgi. Ett namn med tyngd.

Computacar levererades med koner men framförallt med programkort.

4 st var förskurna men resten bara väntade på att du själv skulle klippa till Sebring, Nürburgring eller Mantorp då dessa kort matas in i bilens akter och på sin färd genom/under bilen reglerar styrning och fram/bak/tomgång.

När kortet kommer ut på framsidan är loppet över.

Game over.

Kool tycker jag. Ännu koolare om man kan se historien bakom. Hur Bill har kämpat för att få fram en snabb och kromlös bil som Harley hade skakat på huvudet åt. Hur hans team jobbat hårt för att förverkliga hans dröm.

Idolen Bill Mitchell. Vilket jobb!

Bill Mitchell var mer autonom och hade mer frihet än sina likar på Ford och Chrysler. Han var en av GMs superstars och förändrade världen med sin design.

Bills team fick till slut lacken på Mako Shark att bli fantastiskt lik fisken på Bills vägg. Man väntade helt enkelt tills Bill var ute och reste och lackade då om fisken!

Och jag har fått en ny leksak för 100 kronor och tänker på Bills konceptbil när jag manövrerar Astro-ventilationen i min Camaro.

Monsterlåt: "Undecided" med The Masters Apprentices

2011-10-23T00:20:00.003+02:00

För det första: jag har fortfarande stundvis brödsmulestort förtroende för att Den Nya Teknologin eller Internet 2,0 har hittat till min del av världen. OK, nu är det ju så att nät och appar låter mig hålla kontakt med vardagen, men då gårdagen är min passion blir man lite skeptisk. Spotify har mycket jag gillar men långt ifrån allt och vissa brister slår rakt mot neocortex.

Så när min vän A. tar fram sin Android och låter en app identifiera låten som jag lyssnat på i typ 20 år utan att veta vem det är smäller man ju nästan av. Hans telefon lyssnade och berättade. Tacksam blir man och jakten är över. Den garagiga gruppen med distade gitarrer från mitten av 60-talet heter "The Masters Apprentices", allt enligt Den Smarta Telefonen.

Anyho, 1964 sitter Jim Keays med sin bas och får ingen rätsida på spelandet. Han vill så gärna vara en del av den amerikanska musikvågen som nu sköljer över Australien och Adelaide. Trött på bastragglandet ser han en dag en annons där ett lokalt surfband söker sångare. Gruppen heter The Mustangs och Jim blir snart den som sjunger allt gruppen gör. Mustangs spelar på allt från fester till rockklubbar, men större framgångar uteblir.

Så sköljer nästa våg över Australien. En engelsk grupp som snart skulle erövra Amerika i spetsen för en hel uppsjö av engelska artister. När The Beatles kommer till Stockholmsstora Adelaide står 300.000 och möter dem. Den brittiska invasionen är på gång. The Mustangs är på plats och är imponerade.

Man har ju redan gått från att vara ett instrumentalband till ett band med sångare och byter nu namn till "The Masters Apprentices" för att tydliggöra sin position. Man är lärlingar till mästarna som Chuck Berry och Bo Diddley.

Repandet fortsätter i ett skjul utanför en bandmedlems familjs hotell. En dag spelar gruppens manager in en session i skjulet och gör ett skivbolag intresserade nog för att lägga lite studiotid på en demo. Tre låtar spelas in och nu finns det plats för en fjärde.

Studiokillen jagar på. Tiden går. Man bestämmer sig för att skriva en låt. 15 minuter senare är det gjort. Ytterligare 15 minuter senare är den inspelad. Ett rör i förstärkaren är sönder och ger gitarren det råa ljudet som man gillar skarpt (inte första gången man hör den historien). Men när studiokillen insisterar på att låten måste ha ett namn tar det stopp. Man kan inte bestämma sig och låten märks med "Undecided".

"Undecided" blir gruppens genombrott 1966. Man spelar beat en tid framöver men spelar mer psykadelisk rock fram till gruppens uppbrott 1972.

Låten är härligt rå, lite Animals/beat-känsla, lite stänk av Nordvästrocken och en hel del ungdomlig jävlaranamma. Studion hade en tvåkanalers inspelare så den är härligt platt i ljudet.
Vad tycker du?

Monsterlåt: "Pintor" med The Pharos (och Frank Zappa)

2011-10-16T01:01:00.000+02:00

Pintor är en monsterlåt som inte fick en stor publik, men är en av de låtarna jag skall stoppa i min Conti II -62a (Jukebox) om jag nu nånsin får råd att köpa en sån.
Pintor gavs ut på Del-Fi Records 1963 av en grupp som kallade sig The Pharos. Gruppen fanns egentligen inte men ändå. Förvirrande?

Vi startar storyn om Pintor i Los Angeles 1957 då Paul Buff tar över sin mors inspelningstudio och relanserar den som Pal Records. Fast.....eftersom det inte hände så mycket som har med detta att göra så hoppar vi till 1962 då en av Pauls Navy-vänner blev en pusselbit i dramat. Han hette Dave Aerni och var manager för ett surfband som hette The Tornadoes. Om du har lyssnat på soundtracket till Pulp Fiction så har du hört deras hit från -62: "Bustin´ Surfboards"!

Nu är ju detta en annan monsterlåt men i den här historien var det biljetten in i Pal Records för Dave.

Förutom Paul så fanns från 1960 en yngling som senare skulle bli känd som Frank Zappa. Frank skötte kontrollerna vid inspelningarna och spelade gitarr ibland.
Nu gick som sagt inte Pal så bra som man ville och ett sätt att klara hyran var att göra låtar och sälja distributionslicensen till andra mer framgångsrika bolag.
Ett sådant var Del-Fi Records. Del-Fi signade Richie Valens och njöt av intäkter efter "Donna" 1958 och innan dess hans första hit "Come on let´s go".

Så Del-Fi hade muskler nog att pressa och distribuera volymer. Hade man tur kunde även en licensierad sång leda till förtjänster.

Tillbaka till Pal, så hade Dave satt ihop ett arrangemang av en mexikansk låt och Frank hade hjälpt honom att spela in den, men för att kunna sälja licensen till Del-Fi var man tvungen att skaffa sig alias. Dave blev "Jack Irving" och Frank kallade sig "Curry". Man beslutade sig för att skriva att bandet hette "The Pharos".
Redan -61 hade gänget spelat in surfrockaren "Breaktime" som idag räknas som Zappas första inspelning. Dom kallade sig då för "The Masters".

Sagt och gjort, "Pintor" spelades in, såldes till Del-Fi och är en doldis-surf-klassiker idag. Den finns i gränslandet mellan Latino och Surf och har ett härligt sound som gör att man vill äta Chili på stranden. Jag ser framför mig att i östra L.A., "The Barrio", sålde den kanske hyfsat?
Vad tycks?

Lysande, eller hur?

Well, Pintor blev aldrig en hit men gänget på Pal skulle producera fler surfrockare och med tiden stå bakom Frank Zappa.
Del-Fi förlorade visserligen Ritchie 1959 "The day the music died" men gav ut fler kända surfband och fick Bobby Fuller som artist. Bobby hann göra några skivor innan han hittades mystiskt död i sin bil.

Dave Aerni producerade Beach Boys och Dick Dale och blev som sagt själv en del av Zappas gäng.

Begreppet "The Pharos" blev snart kallat "The Rythm Surfers" efter Pintors B-sida och blev till slut "The Hydraulic Raisins". Galet namn, va?

Det var en galen tid på en galen plats. Och det blev en galet bra låt av det!

När William Friedkin jävlades med Bill Hickman.

2011-10-03T19:28:00.001+02:00

Skådis! Hickman som agent Mulderig i French Connection.

Brooklyn 1971. Regissören William Friedkin har bestämt att idag skall filmens biljakt spelas in och alla är lite spända. Bill Hickman är mannen som alla lyssnar på. Han spelar inte bara agent Mulderig i filmen utan är kanske viktigare stuntkoordinator och "Rattkillen" som skall se till att biljakten blir riktigt häftig.

Hickman i mitten. Mycket bilrelaterat för honom i filmens värld.

När man idag tittar på extramaterialet till moderna filmer får man ibland reda på att man köpt in och iordningställt ett 20-tal likadana bilar för att klara av "huvudrollsbilens" alla plåtskrynklingar.
Bill lutade sig mot den enda -71a Pontiac LeMans som skulle få vara med om gatloppet under pendeltåget. Bucklor som blev fick bli en del av det autentiska. Bara bilen höll.

Hickman och Gable. Fett ös med kändisar och bilar.

Bill jobbade på ett liknande sätt tre år innan, fast då hade man en extrabil av de båda biljaktsbilarna i filmen Bullitt. Steve McQueen var en bra förare och Bill hade lärt honom ett och annat på en stängd provisorisk bana och Steve var en bra elev så med Bill i den svarta Chargern (jo det är ju han med svarta RayBans bakom ratten) höll bilarna ihop rätt bra. Och skall sanningen fram så körde bara Steve lite medan Bud Ekins, killen som fick Steve att tävla med hojar, körde resten.

Snygga brillor. I Charger. Koolare kille finns inte.

Bullitt hade samma producent så efter att ha skapat en legendarisk biljakt fick Bill jobbet på French Connection. Bill fixade alla bilarna till filmen. Gällde det bilar så visste han var han skulle gå och såg till att få hela vagnsparken för $6000! Sicken kille.

Men Bill hade inte allt under kontroll. Hur kunde han? Biljaktscenen skulle spelas in utan att man hade tillstånd till det och med gatorna fulla av bilar och människor som inte hade nåt att göra med filminspelningen. Vilt och galet! Och olagligt! Men Friedkin hade redan ställt till med bilköer på en av broarna när han fejkade en bilkö genom att bara stanna sin och medarbetarnas bilar mitt på vägen och filmat en scen. När polisen kom var det färdigfilmat.

Friedkin t v under inspelningen av French Connection

Att filma på ett pendeltåg var inte självklart. Friedkin gick till den som var ansvarig för tågtrafiken och förklarade hur filmen innehöll dels en kapning av tåget och dels en bil som jagade det. Trafikchefen lyssnade artigt med sade sedan att det var omöjligt att få låna ett tåg till det. Men efter att ha funderat och förklarat att hans jobb skulle hänga löst sade han att han skulle fixa ett tåg för $40.000 och en enkel biljett till Jamaica. Sagt och gjort!

Två små bastarder.

Bill visste vad det innebar att chansa och förlora. Han hade lärt James Dean att köra bil snabbt. 1955 hade han känt Dean andas sitt sista andetag efter att han smällt sin Porsche i en korsning. Bill hade bara varit några minuter bakom Dean i en stationsvagn när olyckan hände. 16 år efteråt var det fortfarande ett starkt minne. Han kunde också minnas hur Dean kallade honom "Big Bastard" varefter Bill kallade honom (och Porschen) för "Little Bastard". Minnen....

"Big Bastard" och "Little Bastard"

Men nu stod han alltså i Brooklyn, omgiven av inte ont anande trafikanter och inväntar klarsignal till att köra. Bill brukade gilla att ta en klunk Jack Daniels när han jobbade och gjorde så. Det värmde.
Bill var inte nervös. Bill kunde göra allt med en bil! Detta året skulle han göra bilstunt i övercoola "Jakten mot Nollpunkten" och köra en Mustang på två hjul i Bond-rullen "Diamantfeber". Det skulle nog gå bra.

Hickman sotar ur Mustangen åt Bond.

Men nu kommer Friedkin över till honom för ett snack innan scenen. Bill frågar honom vad han tycker om körandet så här långt.
Friedkin säger: "Bill, det var inget vidare. Du har ju inte visat mig nåt häftigt ännu. Du kanske inte är man nog eller kanske för gammal för jobbet?"
Bill kände Jack Daniels´en koka tillsammans med irritationen. Inte fan skall en okänd filmare få säga så till honom. Han skulle få se på åka!

Vad tänker medtrafikanterna?

Kamerakillarna hör snacket och fattar att regissören håller på att reta upp stuntkillen. De konstaterar att de har familj och barn och vill INTE sitta i det baksätet. Friedkin får ta deras plats men börjar fundera på om det var så smart att reta upp Bill.

En arg stuntförare. Vad kan gå fel?

De andra stuntförarna är på plats, kamerorna går, Friedkin startar kameran och skriker "action" från baksätet och iväg bär det!
Bill ger järnet med Pontiacen! 25 kvarter(!) kör han i 160 km/h på gator fulla med vanliga trafikanter! När Bill släpper gasen får han höra en helnöjd regissör stänga av kameran. Han hade fått det han ville ha.

Filmen blev belönad med 5 Oscar och Friedkin fick sitt genombrott, gick vidare och fick sin nästa film, "Exorsisten", nominerad ill 10 Oscar.
Gene Hackman fick sin Oscar och startade sin karriär. Roy Scheider blev nominerad och gick sedan vidare tillsammans med Bill Hickman till inspelningen av en annan "biljaktsfilm", "The Seven Ups".

Bill kör vidare i "The Seven Ups"

Järnvägsvagnarna står på museum och trafikchefen fick mycket riktigt sparken för att han lånade ut tåget. Han finns på Jamaica nu.

Tidigare bloggar om Bill Hickman:
Farbror Sid
Grand Prix ´63

Bilpromenad: En tur där Vrams Grand Prix gav Astrid Lindgren gåshud.

2011-09-18T00:05:00.000+02:00

Tänk dig följande utmaning: du sätts i en öppen bil med all teknologi från början av 30-talet. Snabbt konstaterar du att du har både kompressormatad motor och mekaniska (inte hydrauliska) bromsar och anliggningsytan på dina textilarmeradedäck är stor som ett Kinder-ägg. Vägarna är till hälften tjärat grus och du har inget flerpunkts säkerhetsbälte men väl en läderhuva och bomullsoverall.
När du nu känner dig som tuffast får du reda på att du skall köra en tre mil lång bana(!) i 12(!) smala och kurviga varv och hålla en SNITThastighet på 125km/t och toppar på 185 knyck.

Hur känns det? Vilt och galet? Spot on!

Bugattis fanns där.

En lång tid hade man inte haft större biltävlingar på sommaren. Det var sjöar täckta av is som blev banor för fartgalningarna. Men is och snö hade svårt att hävda sig mot banor på kontinenten och kända förare var svårflörtade. Kungliga Automobil Klubben skulle därför skapa racerhistoria då man bestämde sig för att bjuda in till Sveriges första sommar-GP 1933. Vid denna tiden fanns ingen permanent motorbana i Skandinavien. Gelleråsen utanför Karlskoga skulle bli den första 1949 följd av Roskilde Ring1955.

Man valde med omsorg. Närheten till kontinenten var så klart viktig och gav Skåne och närheten till färjestaden Hälsingborg (det stavades så) som logiskt val.

Astrid var jättebra på svenska och på att skriva och fick jobb på Vimmerby tidning direkt efter skolan. Hon blev kär i sin chef och födde som 19-åring en oäkting som fick bo i Köpenhamn medan Astrid började ett nytt jobb i Stockholm för Kungliga Automobil Klubben. På KAK fick hon än en gång ihop det med sin chef och gifte sig med honom som 21-åring, fick namnet Lindgren och en fot inne i Motorsverige.
När man började dra i racet i Vram fick Astrid jobba i sekretariatet. Med en make som är chef för KAK kan man tänka sig att hon fick höra mycket om bilar vid köksbordet, så nog skulle väl hon kunna hålla reda på alla tävlande.

Loppet startade i Vram i närheten av Bjuv, svängde mot Kågeröd i Södra Vram och vek där av över åsen mot Stenestad och tillbaka till Vram.
Astrid fattade posto i Södra Vram. Hon var en av 80-100.000 åskådare som kantade banan. Det här var häftiga grejor! Spänningen stiger!

Bravio i sin Alfa 8C

Alfa Romeo skickade sitt fabriksteam. Bara 4 år tidigare hade man anställt en passionerad ung man för att driva märkets racingsatsning. Killen hette Enzo Ferrari och Alfa gick med på att kalla teamet för "Scuderia Ferrari". Man skickade sina värsta bilar: 8C Monza med rak kompressormatad åtta och med den stegrande hästen på den gula skölden. Antonio Bravio var en av förarna och hade precis vunnit på Targa Florio. 8 Alfor kom till startlinjen mellan vajande skånska fält.

Straight i sin Maserati med dubbelhjul bak.

Amerikanen Whitney Straight tog med sig en kompressormatad Maserati, det finska sportfenomenet Karl Ebb valde en 7 liters Mercedes SSK, 4 Bugatti varvade hårt, Crysler, De Soto, Hudson och ett helt koppel av mer eller mindre hemmabyggda Ford V8 (tänk på att Fords 8a bara var ett år gammal nu). Det mullrade över fältet.

Ford V8-bygge

Carl Börje Dahlin var inte en världsberömd förare och kände hetsen av de stora namnen. Några år tidigare hade Ferdinand Porsche satt ihop en vinnarbil åt Mercedes i 7-liters SSK-modellen. Den hade hundra hästar mer än de andra bilarna och var en best. Carl Börje skulle ge järnet i den.

SSK ryker ner banan

Gösta Askergren var en annan som hoppades på tur. Han hade byggt om en Cheva -26 med ny kaross och gjort lite jobb på motorn. Bilen var ett hemmabygge och hade inte mycket att sätta emot fabriksbilarna, men precis som de tidiga hotroddarna i staterna satte ihop skrot under ett äppleträd ville Gösta pröva lyckan på samma bana som de stora namnen.

Från hela Sverige gick det specialtåg till Vram och människor från hela Europa var på plats. Man hade byggt upp en tältstad som rymde 25.000 som alla vaknade till tonerna av motorer som blev varmkörda. Det var tidigt på morgonen och alla förarna övade sig på banan. Runt 10.000 kantar depån och startsträckan denna morgon den 6e augusti.

Gösta bet ihop och gav järnet men snart skulle hans race vara över då han kraschade i sin iver. Han fick surt bogsera sin bil därifrån utan att ens komma till startlinjen.

Men starten gick! Ett hysteriskt vrål av motorer och publik!
(och nu låtsas vi att Buicken är en av de tävlande och tar plats - håll i dig!)

På startlinjen söder om Norra Vram. Byn bakom bilen.

Foten i förgasaren! Kompressorer ylar, däck spinner!

Lite svaga svängar så här i början.

Skarp vänstersväng mot Södra Vram. Var det här den omskrivna
lanthandeln låg som man svepte nära förbi.

Ford-dealer föröver. Har den funnits där länge?

Skjuter vidare genom yttre delen av byn. Hur fort körde man här?

In i Södra Vram. Tusentals åskådare längs sidorna. Här är farten uppe.

Så kommer en lång vänsterböj. Man behöver väl inte bromsa här...

...men här! Vägen var feldoserad redan då. Aj,aj,aj....

Krasch!!!! Här smällde det ordentligt!!!! Åskådarna springer för livet!

Kurvan i Södra Vram skulle vara skäl till racinghistoria. Karl Börje med sin starka Mercedes är helt lycklig nu när han leder framför alla andra men tappar greppet och flyger in i en elstolpe. Mekanikern ramlar ut, blir överkörd av en Ford och omkommer direkt.
Och nu kommer nästa bil ut ur kurvan, och nästa, och nästa, och nästa......

Totalt 11 bilar hinner krocka med varandra. Vägen lutar mot det gula huset till höger på bilden och hundratals liter bensin rinner nu mot det. Ett träd blir till en fackla och antänder huset som brinner ner. Svart rök stiger mot skyn. Bilar ligger överallt på vägen och i trädgårdar. Kaos! Astrid är chockad! Hur kan det bli så här!!?

Olyckan är den värsta hittils. Loppet gär vidare och Antonio Bravio vinner.

Efter loppet vill många sätta stopp för bilracing i Sverige. Det som hade kunnat vara landets första internationella insteg i racingen kunde ha blivit det sista. Men som du vet var man snart igång igen.

Nå, vi kör vidare med vår Buick.

Ut ur byn med kolvarna pumpandes.

Man tänker sig massor av folk runtomkring.

Här öppnade man upp kärran ordentligt. Smatter!

Till sist in i Kågeröd och till publikens och däckens tjut....

....gör man en skarp sväng vid kyrkan.....

...och gasar fullt uppför och över åsen.

Rädd för vilt kan man inte vara.

Vänster i Stenestad....

...och uppför backen och ut ur byn.

Vackert på åsen.

Nedför backen! Pallar bromsarna?

Genom växtligheten och...

...ut på stäppen igen. Sista repan mot mål så sträck ut ordentligt.

Norra Vram med tusentals vrålande motorfans.

Och sista svängen ut på startrakan. 11 varv kvar.

Så var det den dagen i motorhistorien och så ser det ut idag.

Astrid födde ett barn till året efter och sedan skrev hon om hur Pippi flög med en Ford som gick på lim.

Kurvan finns i folks minne ännu. När frugan pratade med infödingarna visste de direkt var olyckan skedde. Den kurvan kallas idag "GP-kurvan" och andra fordon har åkt av där genom åren.
Villan som brann ner byggdes upp på nytt och döptes till "Villa Grand Prix" och fick en skylt med namnet. När man satte Mexitegel på den under 70-talet togs skylten ner.

Görans Cheva höll på att bli skrotad av en bonde när den räddades till "På farfars tid"-muséumet.

Tar du en tur dit kan du se den enda kvarvarande bilen och känna vibbarna av en fantastisk motorfest i Vram 1933.

BjuvsBurnouten 2011: Fältet i ordning och ordning på fältet

2011-08-21T12:32:00.000+02:00

BjuvsBurnouten var nåt nytt för mig. Jag har varit på träffar som har dragits av klubbar, som Palmträffen i Trelleborg, Simrishamn och Höör, så jag vet ju ungefär vad man kan förvänta sig, och så blev det.

"Big ol´Buick and a big ol´sky"

Fast med ett plus i kanten. Utan att dissa någon annan träff får man säga att man blev imponerad av det fina arrangemanget. Ordning rådde och det till trots att körschemat var späckat. Nu kan det ju ha med saken att klubben som drog i träffen var den lokala fotbollsklubben, BFF, och man kanske har lång erfarenhet av publikarrangemang.

Hur som helst så hölls man intresserad under hela dagen med lekar (raggare på styltor, dragkamp etc), bildemolering (motorsprängning; Volvo, misslyckad efter 10 minuter utan olja och vatten, och "slå Volvon med slägga"), burnouttävling och ett röjigt soulband, Statesmen, komplett med doatjejer (Stateswomen? Statesmenettes?).

Bra röj i Statesmen trots lite "soul-lös" stämning.

Kort sagt ett fullt program med full koll.

Sedan var fältet i ordning med. Med "i ordning" menar jag "packat". Kände igen en del från tisdagsträffarna på Lödde men en del nytt var det för mig.

Fältet i ordning!

BjuvsBurnouten besöker man gärna igen, speciellt om man kan ordna samma fina väder. Good show!

Roth och Rat i samma bygge.

Heaven in a Chevy.

Sena 40-tals Caddys är fantastiska!

´57 Buick och Chevy.

Ingen lerig gräsmatta att stå på!

T-hot och Tiger!

"Custom by paint"-T-Bird

Har du sett en Riviera 65a med tunnelram 454a? Wild!

Egna Buicken Tululah mellan T-Bird och Galaxie. Tryggt!

Ovanlig Mercury

Oldschool-känsla. Plåtfälgar, bockhorn och "three deuces".

Cracklin´Rose.

Nästan för bra inredning.

Fords skolåda med lack som gör en glad.

Va! En GS? Nej, fast mycket snygg lack.

Cobra VS Caddy - burning up the road!

Monsterlåt: Louie Louie

2011-08-10T22:50:00.002+02:00

I februari 1964 fick JFK:s bror Robert Kennedy, som då var justitsieminister, ett brev som krävde åtgärd. Visserligen hade han fullt upp med rasmotsättningar i södern och lagstiftning men nu blev han tvungen att reagera. En upprörd förälder var anarkin på spåren. En låt som hade hörts spelas i vulgära studentfester hade utan tvekan ett obscent innehåll. Varför skulle den annars vara så populär bland skrikande, spritfyllda ungdomar?

Robert lämnade över ärendet till FBI som genast skickade ut en kontorist att köpa skivan. Han kom hem med "Louie Louie" med The Kingsmen.
I två år försökte man förstå vari snusket låg genon att spela skivan om och om igen och intervjua ungdomar. Rapporten var kort och klar: skivan var "intelligensbefriad på alla hastigheter".
1983 har en radiostation i Kalifornien en "Maximum Louie Louie"-helg och spelar 800(!) versioner av låten under 63 timmar. Låten har gått in i musikhistorien.

Om vi börjar från början så var det en kille som heter Richard Berry som skrev Louie Louie. Richard hade en fot inne i musikbranschen och sjöng bland annat åt The Robins/The Coasters ibland. 1954 formade han sitt eget band, The Pharaohs, och 1955 skrev han en B-sida som en jamaikansk ballad. Denna calypso-sång var baserad på René Touzets "El loco cha cha"och inspirerad av Chuck Berrys "Havana Moon".
1957 blev den inspelad och tärningen var kastad.....

Richard hade ingen hit med låten och släppte rättigheterna snart nog.

Strax norr om Richards jaktmarker i Kalifornien, i Seattle-trakten hade man dock hört honom. Det sägs att kanske tre grupper där spelade in "Louie Louie" på kort tid, men det hetaste bandet skulle göra en tolkning av låten som skulle leva vidare delvis.

"Let´s give it to them right now!" improviserar sångaren "Rockin´Robin" Roberts i mitten, du kanske känner igen det från Kingsmens inspelning - mer om det snart.
Det sägs att Roberts hittade Berrys skiva i en realåda och blev så förtjust i calypso-låten att den fick bli ett av hans grupps livenummer, fast då i lite rockigare utförande.

Roberts bodde i Tacoma utanför Seattle och hans band hette The Wailers, som senare har kallats för det första garagerockbandet. Det fanns åtminstone tre som blev starkt inspirerade av Wailers: The Ventures, The Sonics och Jimi Hendrix, som brukade hänga där de spelade. Sonics (du måste bara läsa om dem här) skulle bli ett av banden som gjorde en version baserad på Wailers "Louie Louie" (och gjorde även Richard Berrys "Have love will travel") från -61.

Meeeen så färdades låten en aning söderut till Portland, Oregon och ett litet band som kämpade för att få spelningar köpte Wailers skiva. The Kingsmen hade hört talas om ett gig på ett kryssningsfartyg som skulle ge mer pengar än de traggliga skoldanserna. Man bestände sig för att göra en demo och besökte den lokale inspelningsstudion.

Kvällen innan hade man på ett gig gjort en 90-minuters version av Wailers "Louie Louie" så det fick bli B-sidan till "Peter Gunn Rock" och en trött studiokille gav klarsignal. Det blev en stökig inspelning med sluddrig sång och total miss mitt i låten där man börjar om. Bandet tyckte det lät för jäkligt men studiokillen ville ändå ha 50 (36? 10?) dollar vilket gjorde grabbarna förbaskade. Hutlöst!

Och så här illa lät det......

Inte mer än en vecka senare spelade ett annat Portland-band in låten i samma studio. Paul Revere and the Raiders var kända för att showa mycket på scen; kläder, danssteg, sätta eld på varandras hår.....
Anyway, Raiders hade framgångar men "Louie Louie" blev inte förknippad med dem även om deras inspelning kan sägas vara nära kärnan.

Nej, det var Kingsmen som skulle bli gruppen "som gjorde ´Louie Louie" 1963. Efter att man lyckats få den spelad en hel massa i Boston(!) började hitten bli ett faktum, men vid det laget hade redan Kingsmens sångare Jack Ely hoppat av bandet för att plugga färdigt på universitet.
Kingsmen mimade till låten på spelningar och för att göra saker ännu mer komplicerade startade Ely ett eget band, Jack Ely and the Kingsmen, som bara förvillade fansen och gav jurister jobb.

Men kanske var låtens största promotor just Robert Kennedy som lät FBI undersöka låten.
Inget var väl mer revolterande än en slarvigt inspelad låt som kanske var olaglig, och kidsen köpte skivor och dansade natten lång.
Och till sist: rätt sätt att skriva "Louie Louie" är UTAN komma. En så rätt låt måste få färdas vidare genom tiden med rätt namn.

Och nu: me gotta go!

Meanwhile, back in the States: NHRA Motorsports Museum, Pomona, CA

2011-08-02T07:54:00.000+02:00

Några år efter kriget hade Hot Rod-crazen kommit igång i Kalifornien och kidsen dog som flugor på landsvägarna i sina jalopys. Två unga poliser ville göra nåt åt det och övertygade kommunen i Pomona att asfaltera en bana, en dragstrip, på parkeringsplatsen utanför mässcentret Fairplex.
Wally Parks, som ju hade startat både tidningen "Hot Rod" och "National Hot Rod Association" några år tidigare delade ambitionen att göra dragracing mer etablerad och framförallt säker. Han ville stötta poliserna och lade det första NHRA-organiserade racet just på Pomona 1953.

Idag är banan etablerad och här hålls sedan -61 Winternationals som en av de största tävlingarna. Sedan -98 har NHRA haft sitt Motorsports Museum på platsen och om du har ett intresse för dragracing och dess historia så är detta en kyrka. Du kan andäktigt gå mellan bilar som drivits av de största namnen och lokala galningar, njuta av bildmaterial från förr och kanske njuta av någon specialutställning.

Här kommer några bilder som kanske kan ge en känsla av vad som kan ses. Under tiden kan du påminna dig om att Ronny and the Daytonas sjöng om platsen i "Little GTO" 1964:

"Gonna save all my money and buy a GTO
Get a helmet and a roll bar and I'll be ready to go
Take it out to Pomona and let 'em know , yeah, yeah
That I'm the coolest thing around
Little buddy, gonna shut you down
When I turn it on, wind it up, blow it out - GTO!"

Yup - helig mark.

Vic Edelbrocks verktygslåda......

Dave Edmunds på KB: Än svänger yxan!

2011-07-20T00:30:00.000+02:00

Där satt den! När Dave Edmunds river loss membranen i "Sabre Dance" slutackord är det precis vad man tänker. Dave har precis innan varnat för att det inte bara var hans första hit från -68 utan också att det är en snabb låt och att vi skulle ta spjärn. Dave klarar av låten lysande och med kompgitarristen och saxkillen från The Refreshments på "Cha-cha" spelar han huvudrollen.

Dave, som ju är en gammal bilmekaniker från Wales, är varm, glad och inbjudande. 67-åringen serverar rockrätter som en morfar serverar glasstrutar till barnbarnen. Det är ofarligt men omöjligt att avstå.

Du sitter i baksätet på väg ut i rockhistorien och bara gungar med - leende. Du bondar med honom och bandet.

Nu gav Dave oss godbitar som Springsteen-låten "From small things" och Lowes "I knew the bride", Berrys "You never can tell" och givetvis Bartholomews "I hear you knocking" för att nämna några.

(Tack till x139883 på Youtube)

Refreshments, som har ett bra driv men som jag kan uppleva som lite "mekaniska" får draghjälp av lokalen. Här måste de släppa "sommarfestband"-taget och blir ett rockband på nytt.

Och det märks att de är måna om att deras affischnamn mår bra. Det var minst lika mycket en Refreshments-spelning som en Edmundskoncert.

Dave kom och gick tre gånger och gav oss allt han hade när han väl var på scen. Man får vara glad för att man har fått se honom även om 350:- är ca 50 spänn per låt. Refreshments som bonus.

Allt som allt en minnesvärd kväll och en påse rockgodis att plocka fram ur minnesbanken när färden genom hösten känns lång.

Tack Dave Edmunds och Refreshments för rockgärningen.

Varberg Wings and Wheels 2011: Hot and Heavy

2011-07-17T14:59:00.000+02:00

Med dåligt väder på var sida om lördag känns det som om en del av den fullparkerade gräsmattan inte kunde lägga sitt besök på annat än just lördagen och många kom. Vi brukar inte sätta oss i bilköerna som inte rör sig vid femsnåret utan vänta tills dess det lossnar en aning och tillbringa tiden med att kolla in bilar och äta medhavd lyxmat. Det innebar att vi inte kom av fältet förrän vid sjutiden.

Men solbränna blev det och säljarna slog ut i gångarna som tussilago längs Riksettan och de blanka bilarna blev blankare medan de mattlackade kändes ännu mer solblekta. Härligt!

Var du där vet du vad jag talar om - Fun in the Sun - , annars kan du sukta i ljuset av en dataskärm.

Vaniljkrämsgul 47a

Mycket grafik och mycket koolt!

Rått.

Namedropping.

Parkering i dåtid.

Thermos och Ford stationsvagn.

Voodoo chile

Så mycket stilskönt!

Bra känsla! Snygga däck!

Regskylten......uuff

Målbild för camping.

Rar Cameo.

Mer Badboy-Buick.

Matt och rätt!

Tredje ögat.

Rött mot blått.

Extraordinär familjebil.

Form.

Rullvippe-pytt.

"Ta mig hem och mata mig"

Gödsel för drömmar.

"58 Chevy and a tank full of gas....."

Loud pipes

Str-r-ripes!

Tungvikts-Torinos

Blue by you

Blir den nånsin klar?

Mr Hickman, er bil är redo.

Affischbild åt herr Shelby.

Fältet töms, Tululah kör snart hem oss. Kanondag!

Meanwhile, Back in the states; Driving in Memphis

2011-07-13T23:00:00.000+02:00

Hey! Vad gör du? Sluta upp med det så tar vi en åktur i Memphis. Jag öser i "Walkin in Memphis" med Marc Cohn så får vi lite hissmusik som bakgrund. Nu åker vi!

"Put on my blue suede shoes
And I boarded the plane

Touched down in the land of the Delta Blues
In the middle of the pouring rain

W.C. Handy -- won't you look down over me

Yeah I got a first class ticket
But I'm as blue as a boy can be

Then I'm walking in Memphis
Walking with my feet ten feet off of Beale

Walking in Memphis
But do I really feel the way I feel

Saw the ghost of Elvis
On Union Avenue

Followed him up to the gates of Graceland
Then I watched him walk right through

Now security they did not see him
They just hovered 'round his tomb

But there's a pretty little thing
Waiting for the King
Down in the Jungle Room

(Chorus)
They've got catfish on the table

They've got gospel in the air

And Reverend Green be glad to see you
When you haven't got a prayer
But boy you've got a prayer in Memphis

Now Muriel plays piano

Every Friday at the Hollywood

And they brought me down to see her
And they asked me if I would --

Do a little number
And I sang with all my might
And she said --

"Tell me are you a Christian child?"
And I said "Ma'am I am tonight"

(Chorus)
Put on my blue suede shoes

And I boarded the plane

Touched down in the land of the Delta Blues

In the middle of the pouring rain

Touched down in the land of the Delta Blues

In the middle.... of the pouring...... rain ........

Meanwhile: STAX!

2011-07-10T00:15:00.005+02:00

Stax. STAX!. Estelle kände på namnet igen. Kraftfullt. Snabbt! Det tog för sig helt enkelt.
Det var nu 1962 och Estelle Axton var en del av namnet Stax tillsammans med brodern Jim Stewart sedan ett år tillbaka. I början var det en skivaffär, Satellite Records, som startades av Jim, men när han 1958 ville utveckla rörelsen till att innefatta inspelningar av artister gjorde hon om lånet på sitt hus så det kom loss pengar till en Ampex 300 inspelningsmaskin och blev delägare.

Jim visste inte mycket om branschen eller egentligen vad han ville skapa. Han kände inte till att det fanns bolag som Atlantic, Imperial eller Chess. Han visste inte hur hans bolag skulle bli konkurrenskraftigt. Han ville bara vara i närheten när det skapades musik.

Det här var ju en tid då det fanns en hel del artister som inget hellre ville än att få spela in en skiva och tjäna ett levebröd. Country och blues så klart, men rockabillyn sålde bra i skivaffären precis som folkmusik modell spirituals.

Skivaffären var en viktig beståndsdel. Här såg man vad som sålde och kunde till och med sälja "förtryck", så kallade acetat, av egna inspelningar i liten upplaga för att få en känsla av hur artisten skulle slå. Det var som att ha en direktlina till marknaden. Och med Estelle i kontroll av företagets finanser gick inget över styr.

Stax var speciellt. Men kanske det mest speciella skulle vara något som inte fanns i affärsplanen.

Estelle och Jim hade båda jobbat på bank, var "ordentlig" medelklass, hade eget hus och var vita i hyn. Medel-Smith liksom.
Men Satellite och Stax låg på en adress i ett område som beboddes av mörkhyade människor. Vi skall komma ihåg att detta var Tennessee och rasmotsättningar var en jättestor del av samhället.

Kennedy satt i vita huset och hans bror var justitsieminister och talade mot södern när han talade om integration och jämlikhet. 7 år tidigare hade Rosa Parks slagits för sin sittplats på bussen. Men en människa ställde sig på barrikaden. Estelle kunde höra Martin Luther King på radion och förstod att han ÄR förändring och hopp. Han ÄR jämlikhet.

Och så blev det på STAX. Ingen hade planlagt det. För fast Estelle och Jim var vita precis som delar av husbandet hade alla lika värde oavsett hudfärg och bakgrund. Om man älskade musiken var man välkommen på Stax.

Skivaffären hade legat bredvid en biograf och när den lade ner såg man till att expandera in i den. Jim ville fixa till golvet men Estelle tyckte det var onödiga pengar så studion skulle komma att vara den enda med lutande golv. Vissa säger att det bidrog till soundet.

Artisterna är så klart det som gör att vi kommer ihåg Stax. Det var en blandning av country, rock och spirituals som sjöngs och det var soul. Och artisterna kom från trakten. Rufus Thomas kom från Sun Records där han nästan ruinerat Sam Philips genom att ge Sun sin första hit "Bear Cat" som var alldeles för lik "Hound Dog" av Big Mama Thornton. Han flyttade till Stax och bidrog med den första Topp 10 hitten i "Walking the Dog" -63. Men innan dess var det hans unga dotter Carla Thomas som visade att hon skulle bli en hitmaskin. "Gee Whiz" var först ut -61.

-66 gjorde hon B-A-B-Y

Lite om husbandet. Hornsektionen hette "Memphis Horns" och bandet Booker T and the MGs. Detta närmast unika "blandrasband" kompade på de flesta inspelningarna men kunde göra egna hittar. Mest känd är väl "Green Onions"

Fast innan dess hette husbandet Mar-Keys och kunde också göra egna hittar som "Last Night"

Samarbetet med Atlantic gav att man fick jobba med och producera andra artister. Sam and Dave gjorde "Soul man" och "Hold on Im coming"

Wilson Pickett spelade in i den lutande studion och ut kom spår som "In the Midnight hour"

1960 gjordes Payola, att ta pengar för att som DJ spela viss musik, förbjudet och alla skivbolag med självbevarelsedrift etablerade fler underlabels för att inte hamna i en situation där DJs ransonerar spelandet av olika skivbolag. När unge Otis Redding började spela in på Stax gjorde man ett nytt bolag "åt honom" - Volt Records.
Otis var inspirerad av Little Richard och sa själv att han försökte sjunga som honom. Otis skulle bli guldkalven och motorn för bolaget.

Otis gav Stax/Volt en rad av hittar och var ett av dragplåstren under en Europaturné. Musik från svartaste Memphis från ett skivbolag som drevs av en vit kvinna och hennes bror och gjorde en lite rockigare soul med rötterna i gospelfyllda bomullsplockarland. Kunde det slå i Det Gamla Landet?
Döm själv i galna smygaren "Try a little tenderness" och glöm The Commitments en stund.

1967 störtar planet och dödar Otis Redding och en del av kompbandet Bar Keys. Det var som att förlora familjemedlemmar. Bröder. Slag ett.

Dessutom köps Atlantic Records upp av Warner kort efter och distributionen av musiken upphör. Det visar det sig att avtalet man hade haft med Atlantic inte bara gällde distribution utan att Atlantic äger rättigheterna till musiken! Som ett slag i ansiktet!

1968 kommer Martin Luther King till Memphis för att stötta sopåkare som strejkar för mänskliga rättigheter. Han står på kvällen på loftgången på Lorraine Motel, ett av de få motellen som tog emot färgade, då en kula avslutade hans liv.
Allt förändrades som i ett sista slag.

Från och med detta skulle inget bli som förut. En kedja av händelser ledde nu till att bolaget såldes och med tiden gick Estelle och Jim ur bolaget. Nybildningen gav bolaget några år, där den största artisten var Isaac Hayes och en del inspelningar gjordes åt Elvis.

Den 19e december 1975 begärs bolaget i konkurs, men det som var Stax magi var borta för länge sedan.

Snabbspolning till idag. Stax är idag ett museum, en musikskola och en hjälpskola. Stax fortsätter att ge till samhället, men bara till namnet. Namnet är dock laddat med medmänsklighet och själ.

Är du i Memphis kan du inte missa detta. Åker du till McLemore Avenue så hittar du en byggnad som ser ut precis som den som Stax fanns i. Är du adressbitare så låg Hi Records runt hörnet och flera kända artister har bott på de slitna gatorna runtom.

Så här ser det ut idag:

Till sist några ord från Jim.

Stax bevisade att musik och människor är samma DNA.
Mot alla odds.

Jay Hawkins blir "Screaming"

2011-06-26T23:12:00.000+02:00

1958 var det inte självklart att man hade koll på alla nya musiktrender utan en show var en show för vissa och en trevlig kväll med underhållning. I en teater någonstans i södra USA har man bänkat sig för att se en artist som kom från industristaden Cleveland i nordstaten Ohio.
Hur spännande kan en Yankee vara?

Ljuset dämpas, ridån går upp och en tung, sökande musik ackompanjerar sex män som bär in en kista.
En obehaglig känsla sprider sig i lokalen.

Kistan sätts ner och männen går ut. En stund står bara kistan på scenen till många åskådares förundran.
Sedan slår en man med en benbit under näsan sönder locket och vrålar på ett vansinnigt sätt.

Skallen heter Henry.

Publiken skriker och den nervösaste hälften av dem börjar springa mot utgången. Då ramlar plötsligt en flock av vad som senare skall identifieras som resårband ner över dem medan grabbar på balkongen säger "mask, mask, mask..". Nu står ett gäng människor och skriker mitt i teatern, musiken stegras och galningen i kistan vrålar som inget man hört förut.

Voodoo? Trolldom? Hädelse och smädelse!

Publiken har precis upplevt en koncert med Jay Hawkins.

Året innan hade Hawkins blivit inbjuden att uppträda på Alan Freeds julshow. Alan sa till Jay: "Jay, jag vill starta showen med en smäll och jag vill att du skall ligga i en kista och sjunga."
Jay svarade "Vem jag? Glöm det!"
Alan lade upp en hundradollarsedel på bordet. Jay skakade på huvudet.
Alan tog upp hundring nummer två och kände Jay tveka. När den tredje hundringen träffade bordet sa Jay "Visa mig kistan!".

Nu hade inte Alan bett vem som helst, som Pat Boone, att sjunga i en kista. Jay hade en hit som inte var som andra hittar. Den hette "I put a spell on you" och var en vild och galen inspelning som gjordes på ett ovanligt sätt och fick Bing Crosby-trogna radiolyssnare att ringa in och kräva att skivan bannlystes.

Den 12 september 1956 samlades Jay och hans band i studion för att spela in "Spell". Producenten Arnold Maxin från Columbia Records (Jay var signad på dotterbolaget OkeH) ville inte som Jay. Jay tyckte att "Spell" var en vacker kärleksballad, Arnold ville göra en galen låt och gick ut och kom tillbaka med en låda Muscatel och mängder av grillad kyckling.
Några timmar senare var festen igång på allvar och Arnie bad gänget spela in låten på nytt. Alla var rådragna. Ljudkillen var packad. Saxspelaren hade svårt att få munstycket till läpparna och Jay själv kom inte ihåg efteråt vad han hade gjort.

Men "I put a spell on you" blev starten på en ny image för Jay och föreställningar som den i början av artikeln blev hans kännetecken. Inför en spelning på Apollo theatre fick han dock problem. Kisttillverkarnas branschförbund såg till att han inte längre kunde hyra kistor för sina spelningar och han var tvungen att köpa en kista för $850. The Drifters fick äran att vara kistbärare och när de satte ner kistan hände det som inte fick hända. Någon hade tryckt till locket så det inte gick att öppna!
Jay fick andnöd och panik och lyckades välta ner kistan så den gick sönder. Han slog sig ut ur den rasande över The Drifters, skrek obsceniteter och hot och jagade dem ut ur teatern.
Aldrig en tråkig stund...

Men Jay hade andra ambitioner som ung. Han ville bli operasångare eller boxare men kom aldrig så långt. En koreansk granat avslutade hans karriär i US Airforce. Väl hemma igen började han spela på barer. Han sjöng inte så bra men det skulle ändras när han kom till ett samhälle vid namn Nitro i West Virginia. När han slutat spela närmar sig en kvinna som Jay har beskrivit som gigantiskt fet. Hon hade jagat ner Black & White och Jack Daniels hela kvällen och var jätteglad.

Hon kom fram till Jay med ett tips på hur han skulle kunna låta bättre.
Hon sa :"Scream, baby" Scream Jay!!".
Och Jay tog tacksamt emot rådet. Han var glad. Han hade precis kommit på vad han skulle kalla sig.

"Screaming" Jay Hawkins!

Palmträffen 2011 - Trelleholla Autojumble Lever!

2011-06-18T20:12:00.000+02:00

Torsdag, fredag, lördag morgon; prognosen var regn. Regn igen. Palmträff-gänget, dvs Street Cruisers, har haft mycket otur de senaste åren. Palmträffen kommer jag ihåg som en kanske 300 bilars träff med mycket hjärta och kul. Raggarlekar, motorsprängning och grillat har ramat in träffen. Krantz har "speakat" och Svenne Hedlund har sjunget "Cadillac". Bilbedömningen har haft sina stadiga åskådare och en del försäljare har gjort plånboken lättare. Allt har varit kanon. Men några års regn har nog varit tufft för arrangörerna.

Så kom då denna dagen med seriös regnvarning från SMHI och DMI. Attans! Nu blev det ingen träff.

Men med undantag för en liten skur vid halv två så var det inget regn, och allt eftersom bilägare i trakten insåg att det var fallet droppade(!) man in och skapade tillsammans ett fält med varierat järn.

Beviset på att träffen inte bara är lokal är förvisso danskar med fina bilar men också stockholmaren i mattältet som tveksamt undrar vad en Pölse är och bestämmer sig sedan för en "vanlig" korv.

Bandet var riktigt bra och körde hela "bilträffsrepertoaren" inklusive galen falsettsång.

En del av underhållningen var en tävling som bestod i att köra "bil" med en spann vatten på taket.

Resten berättar bilderna. Hoppas jag. Jag är glad att vi åkte och hämtade Buicken i alla fall. Allt som allt ett trevligt arrangemang med glädje.Grattis!

Buckaroos bjuder på Louisiana-värme

2011-06-17T23:45:00.001+02:00

Från Lesley Gore (förra inlägget)som fanns i New York trakten under 60-talet TILL Malmöbandet The Buckaroos som fanns på St. Gertrud i Malmö igår.
Om K-Retro vore en rockklubb så hade Buckaroos gärna fått vara husband. Då skulle jag skicka ut Po´boys, Muffaletas och Gumbo och njuta av Cosimo Matassa-svänget för fulla muggar. Sicket liv!

Nu är K-Retro fortfarande inte mer än en blogg, vilket ju inte är helt fel, så här blir det till att leverera digitalt.

Först: St.Gertrud är inte den bästa platsen för en konsert när det regnar. Bucka-grabbarna har en trogen publik som lätt fyller platsen och lämnar lite plats till de som föredrar att hänga i baren. Om regnet kommer blir det ännu trängre under de få regnskydd som finns.

Men bandet är bra. Som vanligt. Och piskar upp en genuin stämning som är värdig en juke joint längs Highway 61. Jag har redan tidigare lovordat alla deltagarna i bandet. Alla drar sitt lass. Och Buckaroos levererar.

Gungigt värre! Och i "Wasted days" är gungflyet ett faktum - lysande swamp pop med alltid lika underhållande koreografi hos saxspelarna (fick inte in hela låten)

Eller när gänget river av "Little pig" och rockar regnet till dugg

Jalle publikfriade genom att i det fallande regnet hoppa upp på en stol och röja "You can have her/Sånt e livet" så ingen fot var okänslig för rytmen.
Men till slut var regnet bara för mycket och det blev stopp på spelningen.

Vi tackar för kanon underhållning vädret till trots.

Monsterlåt: It´s my party eller kapplöpning mot en hit

2011-06-12T13:37:00.000+02:00

Det är lördagen den 30e mars 1963 och det myllrar av folk runt Carnegie Hall i New York då den franska smörsångaren Charles Aznavour skall ge konsert i kväll och alla som är någon har samlats. Phil Spector är en av dem. Han softar i baren innan föreställningen då han ser ett bekant ansikte. Det är en kille han sett på jobbet, ja det vill säga i det huset där Phil har sitt kontor, The Brill Building.

Brill Building är ju fullt av musikföretag och musiker så det är inte lätt att komma ihåg alla men Quincy Jones hade året innan gjort en låt som spelats på många hippa klubbar och nu ville han visst ge sig in i pop-producentfacket.

Quincy var ju ingen duvunge då han var artist- och inspelningsansvarig på Mercury Records, men för honom var det bara jazz som gällt. Nu hade han hittat en ung jazzsångerska med vilken han skulle ge sig in i popsvängen för första gången.

Phil har vid det här laget har börjat få ett rykte om sig som producent och står och funderar på en låt han hörde i ett av kontoren i Brillhuset. Det var Aaron Schroeder som spelat en demo som var skriven av hans anställda låtskrivare John Gluck, Wally Gold och Herb Weiner. Låten handlade om hur en flicka blev dumpad på sin egen fest och när Aaron stannat demotapen hade Phil sagt "Den är toppen! Den skall bli en hit åt The Chrystals!".

Phil kände att Aaron, som spelat upp denna låten för ett antal producenter och grupper innan, var nöjd: På Philles skivbolag skulle låten bli en hit!

Men just nu står Phil och snackar med denne 30-åriga (Phil är 23 nu) nybörjare i popfacket. Quincy ville snacka jobb och det passade bra. "Why Do Lovers Break Each Other’s Hearts" med Bob B. Soxx and the Blue Jeans hade precis släppts men det var The Chrystals Phil ville snacka om. Med "He´s a rebel" och "He's Sure the Boy I Love" som relativt nya hits var de ett hett band, och nu berättade Phil för Quincy att han hade en ny låt på gång som Aaron Schrödinger fixat fram - "It´s my party".

Quincy blir helt kall i kroppen. Han kommer ihåg hur han hade besökt en ung tjej i hennes hem för att prata om vilken låt som skulle bli deras gemensamma genombrottslåt. Hon hette Lesley och bodde strax utanför New York där hon också gick i skola. Quincy och Lesley måste ha lyssnat på 200 demolåtar och bara fastnat för en: "It´s my party".
Tusan också!

Nu är goda råd dyra. Quincy avslutar diskussionen med Phil och bestämmer sig för att strunta i Charles Aznavour. Han åker raka vägen till studion och bestämmer sig för att tillbringa lördagskvällen med att pressa etthundra ex av "It´s my party" med Lesley Gore och sedan stoppade han dem i kuvert och skickade dem till radiostationer överallt.
Fredagen efter hörde Lesley sig själv på radion.
Aaron hörde det också och blev först lite missnöjd när han förstod att det kunde innebära att Phil inte skulle släppa den med Chrystals.

En månad senare snackar Aaron med Quincy som varit utomlands när skivan släppts och får höra hur besviken han är över att man inte hunnit ändra Lesleys efternamn (Gore=blod och våld) men Aaron kunde snabbt replikera:
"Quince, the record's number one. Do you really give a damn what her last name is?"

Epilog:
"It´s my party" gick in i musikhistorien och har gjorts versioner av över hela världen och i alla tidsåldrar, inte minst som "Leva livet" av Stickan Andersson med LillBabs.

Aaron fortsatte att driva sitt bolag Musicor och var del av att skriva 1500 låtar varav 500 själv, 17 hits till Elvis, bulken till Gene Pitney och en hel massa andra stora artister. Han dog för två år sedan.

Phil var även han skyldig inte bara till några av musikvärldens klassiker inklusive hans julskiva som kom ut senare det året, utan även skyldig till mord och tjänar idag sitt straff.

Quincy fortsatte sin framgångsrika skivbolagskarriär, skrev filmmusik i massor och producerade namn som Sinatra och Jackson.

Lesley fick behålla sitt namn och fortsatte sjunga in hittar. När hon lämnade Mercury Records 1969 hävdade hon att de var skyldiga henne $175.000, pengar som skulle reduceras med omkostnader för inspelningar och betalas ut först 1989. Hon har dock varit igång med allehanda projekt genom åren. Här är hon till sist tillsammans med Robin som Catwomans hejduk Pussycat:

Jakriborg Prix 2011: Krut från förr smäller högst

2011-06-05T08:33:00.000+02:00

Jakriborg Prix. En dag då denna kult visar upp sig öppet och stolt och låter grannskapet högljutt förstå att här finns konkurrenter om att visa upp stolt hantverk. Hantverkarens namn var från Henry och Zora till Ettore och William (Morris). Till att börja med var det inte lika stort som förra året. Jag gissar att en sådan exklusiv grupp pendlar snabbt mellan engagerande företeelse och parantes i samklang med medlemmarnas vilja att ställa upp.

Nå, tillräckligt många för att ge evenemanget huvudrollstatus kom i alla fall och vädret var strålade sol. Kompressormatat? Ja visst, flera! Till det avgasgrenrör (ofta öppna) dragna på utsidan, stel axel fram, öppen läderklädd sittbrunn, Jaegermätare, ekerfälgar och testosteroninsprutning.

MG var nog det vanligaste märket och jag måste säga att man blir påmind om Morris Garages inflytande på racerbanorna. Små, lätta, snabba bilar som säkert många gånger visat upp en perfekt APEX för tunga Bentleys och Mercor.

Precis som förra året blir jag småflickefnittrig över det Ardun-Ford-drivlineförsedda Bugattibygget. Klar hotrodkänsla.
Bugattikillen bjuder på gummirök i kurvorna men är inte ensam om att bredsladda in i kurvorna på ett lätt galet vis. Man skrattar till var gång av ren glädje, och man njuter.

Åter igen en välbehövlig lektion i bilhistoria och allt under en härlig skånsk sol.
Mer av detta!

K-Prosa: Ode till Prippen (förlåt Bobbie Gentry och alla läsare)

2011-06-04T19:12:00.000+02:00

(Melodi: Ode to Billie Joe, se nederst)

Det var den tredje juni, en jävligt vanlig dammig Skånedag.
Jag stod och ryckte i en gammal Buick, för bromsen den var lite svag.
Det var en Super Eight som jag köpt med en vän som kallas Prippen
När min syrra kom med mat sa hon att hon hört det senaste från Strippen

"Det sägs att någon bröt sig in i natt och körde bil tills det kom en snut
och att det var en jättepöl med blod långt nere där vid banans slut".

Vi satte oss och käka vars en burgare från Burger King.
Min syrra sa att hon letat efter Prippen men - ingenting.
Hon ville fråga om ett rykte som sa att han träffat en ny tjej
Och om jag visste när han kom... jag tog en lökring och svara "nej"

Sen log hon snett och fråga varför inte burgaren hamnat i min trut
Eller om jag tappade aptiten av allt blod nere vid banans slut.

Jag tryckte i mig en pommes bara för att verka kool
Sen reste jag mig upp och gick ut i en stekande Skånesol
Jag såg min granne som är brandman komma; han heter nåt på "K"
Han ville säga vad han tycker om folk som dumpar sopor i Sege Å.

Han hade slutat sitt skift när han såg min bil och släp vid vårt vattendrag
Att slänga bildelar i vattnet kommer straffa sig en vacker dag

Min syrra hörde allt och sa med sprucken stämma "jävla svin"
Jag gick in i trägaraget och möttes där utav mitt dollargrin
"Hon sa så typiskt dig att glömma bort; det faktiskt finns andra
Som den där gången Prippen stötte hårt på din förra flickvän Sandra

Den bowlingkvällen trodde jag ju att vi skulle bli snabbt kastade ut
för de gillar inte näsblodet du lade över banans slut".

Det har gått ett år nu sedan Prippen "drog" och lämnade syrran
Hon är glad nu med sitt fula lilla barn och hon klarar hyran
Jag har hittat en ny ratt och klätt om Buickens gamla slitna soffa
Och dumpa murbruk uti Sege å... heh... ja det gör jag ofta

Det finns en fläck nere vid vallen som är kvar trots vintervindars tjut
Dom säger att den blev av blod som spillts där nere vid banans slut....

(Hemskt fritt från "Ode to Billie Joe" 1967 av Bobbie Gentry)

Som belöning för att ha munnat och tyst nynnat dig igenom ovanstående får du originalet serverat här. Riktigt kool mördar-låt tycker jag.

Clint fyller år!

2011-05-31T15:19:00.000+02:00

Så här skulle jag vilja fira Hans födelsedag: om du åker till Carmel, ja du vet det lilla samhället i Kalifornien som Han var borgmästare för, så finns där en liten bäck. Du får nog leta en del och på södra sidan av byn.

När spanjorerna styrde och ställde måste det ha varit nån av dem som skulle kliva över bäcken och snubblat, så pass att den som senare satte namnet valde att kalla den "Felstegspasset", eller på spanska (fritt): "Malpaso".

Clintan lekte ofta där som barn så den är bekant för honom.
När Han fick erbjudandet att spela "The Man with No Name" i det som skulle bli Dollartriologin avrådde hans manager honom och sade att det skulle karriärmässigt vara ett felsteg, eller på spanska "malpaso".

Well, som vi vet blev detta början till en ovanligt lyckad affär och när Clint efter inspelningen av den tredje filmen fick rådet att starta ett bolag behövde han inte tänka länge på vad hans produktionsbolag skulle heta.

Malpaso.

Där skulle jag vilja doppa fötterna och ropa Grattis så det hördes ända till Hollywood.

Power Start of Summer, Hässleholm; Moln, Muskler och Maffigt

2011-05-28T23:04:00.000+02:00

Start of Summer. Ett begrepp som tar för sig och inte alltid är i synk med SMHI. Jag tyckte själv att mars och april och nu maj har rusat förbi och att hur man än resonerar så står det vi kallar sommar bara runt hörnet. Är du redo? Tja, några tusen jänkebilsägare var det i alla fall idag och på upprop av "Kjelle Power" tog vi oss alla till Hässleholm för att känna in den första sommardagen.

Nu var det ju inte helt självklart att sommaren skulle komma till träffen under veckan och jag är säker på att vi var en flock som nervöst kollade vädersajterna och kanske först i sista stund valde att fria sommaren framför att fälla den och startade upp gjutjärnsåttan fvb Hässleholm.

Det blev inte så tokigt väder. Och som vanligt fick vi se en del nya bilar (nya för säsongen) och en del gamla godingar vi sett förut.
Man kan också konstatera att det kvittar nog var man parkerar, för vi har genom åren stått i de flesta hörnen men det är aldrig långt till festgänget med Meduza på högsta volym. När man sätter sig en stund för att fika kan man nästan säkert få slippa prata med varandra...

Den Danska inblandningen av bilar är högre än någonsin och med tanke på hur fina bilar de bidrar med kan man inte annat än vänta otåligt på att den danska kronan skall devalveras. Dessutom blir smörrebröden billigare då.

Snacka om socialt media. Aldrig förr har man väl sett så många långbord. Ett gäng kalasade på en gigantisk smörgåstårta. Vissa åt sallad, andra drack öl. Klubbflaggor var hissade. Snacket gick friskt. Högtalare i trälådor och i vattendunkar(!) skötte stämningen.

Vid tre hade Kjelle avslutat sin dragning, blankbilsägarna fått sina pokaler och strömmen gick mot utgången precis som vi. Efter 5 och en halv timme på fältet kändes det skönt att styra Buicken hemåt.

Några bilder blev det så känn in stämningen och må dåligt om du inte var där.

Bob Dylan - födelsedagsbrevet

2011-05-24T13:25:00.001+02:00

Grattis Robban! Du fyller 70 idag och eftersom du säkert är en ivrig läsare av K-Retro (yeah...right) vill jag passa på att göra upp räkningen med dig.

Till att börja med: tack för en hel flock bra låtar. Det sägs ju att alla rockband har gjort antingen en Chuck Berry eller en Rolling Stones cover, men jag vill hävda att du ligger strax efter i listan. Lustigt nog har de som klarat sig bäst på dina covers inte försökt låta som dig, utan totalt arrangerat om låten.
Man kan säga att de har satt sedelklämman i den.

För om du och jag skall vara ärliga mot varandra - och det är vi ju - så är det nog därför jag inte någonsin har riktigt tagit dina inspelningar till mitt hjärta. Sorry att behöva vara den som säger det, men det du slog igenom med var för "nischat" för mig.

Joan Baez blev nyligen tillfrågad om hon, som ju en gång delat alla (icke-kommerciella) ideal med dig, fortfarande var vän med dig. De korta avspisande kommentarerna tillsammans med kroppsspråket gav svaret: nej glöm det! Hon kanske tycker att du har förändrats? Kanske du en gång var en del av en revolt vars syfte var att visa att kärlek och övertygelser går före pengar. Kanske tycker hon att du inte längre står för det? Bara spekulationer.

Jag har i alla fall sökt efter min egen övertygelse vad gäller det du har spelat in och vet vad jag tycker.
Jag är helt övertygad om en sak: för att pop och rock skall vara just precis pop och rock så måste det finnas en tydlig kommerciell överton som gör att musiken är gjord för att sälja. Om inte musiken är gjord för det så är det möjligt att det är nån slags konstnärligt uttryck (som ju också är säljbart) men det är inte rock och det är inte pop. Detta gäller lika mycket Deep Purple som Cher, Vikingarna som Bowie, Rammstein som Plastic Bertrand och Anita Lindblom som Niel Young. Eller som du, Bob.

Serge Gainsbourg nickar.

Rock och pop har alltid varit drivet av penningmaskinen, från den första blueskillen som spelar gospel för att få dricks genom garagebandet som måste rocka hårt för att få alla att dansa för att i sin tur få spela där igen, till allt som gjorts i Brill Building eller spelats på "Tio i Topp". Allt var gjort för att tjäna pengar. Tro inget annat.
Och det har ställt krav på musiken att vara trendkänslig, anpassningsbar, lättförstådd, formattrogen, ljudbildsrätt och relevant för målgruppen.

Du lyckades sälja revolt i vers och refräng och just för att betona revolten framförde du dina låtar på ett ibland magert och tondövt (!?) sätt (kan du säga "folkmusik"?). Sam Philips på Sun Studio har sagt att "Om inte föräldrarna tyckte så illa om rock´n rollen hade den haft mycket svårare att slå hos kidsen".

Så du lyckades väl kanske hitta ett nytt sätt att revoltera och att ge kidsen något att förenas runt.

Marilyn Manson nickar.

Lustigt att du valde att bli mer "lättsmält" genom att byta efternamn dock.

Så kudos för det! Reespekt! Du var helt enkelt trendkänslig, kreativ och träffsäker. Bra jobbat! Fast fortfarande tycker jag att dina låtar är bättre med andra artister än dig. Sorry gamle vän.

Och väl sagt detta får jag väl säga att jag vore en lögnare om jag sade att dina inspelningar inte betytt nåt. När jag hör "Positively 4:th street" tänker jag på hur jag och Jocke satte upp lysrör och drog ledningar i garaget en hel natt på 80-talet. "The Times they are-a-changing" kommer alltid att vara den låten jag först tänker på när vindarna i livet vänder drastiskt. Och jag försökte ärligen lyssna in mig på "Highway 61 revisited" inför sista USA-resan.

Men för dig, Bobby, tar jag av mig min Riksettankeps och bugar djupt. Det du har givit världen fortsätter att omsätta och ifrågasätta, och människor kommer att rennomésnylta på dig i många år framåt.
Jag söker på Youtube efter låtar du har gjort och förstår att ditt skivbolag jobbar extra hårt för att kontrollera royalties då inte mycket är med dig. Men bootleg-coverartister finns det gott om.

Anyway, lägg på en surfrockplatta, sätt på dig en Hawaii-skjorta och försök dig på lite falsettsång så käkar jag en vetebulle iklädd RayBans och låtsas att det är din födelsedagstårta.

Ett trefaldigt leve för posörerna - de ultimata maskörerna!

Ulf Lundell nickar.

Dick Keinath; ingenjören som byggde ett piggsvin

2011-05-15T14:23:00.001+02:00

Har du hört talas om Dick Keinath? Inte? Känn dig inte blåst - det är nog en del som inte har hört talas om honom även om de beundrar hans hantverk. Fast det är klart, hur många vet vad skaparen av Post-It-lappen heter?

Dick Keinath kom från en lantbrukarfamilj. Han började tidigt att hjälpa till med tekniken på och vid 15 års ålder renoverade han motorer på gården. Dick fick väl blodad tand av detta och när det var dags så studerade han till ingenjör och fick efter det anställning på GMs Chevroletdivision under Ed Cole. Ed, som du säkert har läst om här, var ju en kille som gillade fart och fläkt och Dick lärde sig mycket på jobbet.

1953 fick Ed ett brev av Zora Arkus Duntov (som du kan läsa om här) som imponerade så pass att Zora blev anställd. Zora blev Corvettens beskyddare och utvecklare, men det är inget jobb man tar sig an ensam. Ed satte senare ihop ett team åt Duntov och Dick blev den som ansvarig för motorerna.

Men tillbaka till mitten av 50-talet där första projektet han var delaktig i var att sätta en V8a i just Corvetten, som ju lanserades 1953 med rak sexa under huven. Det gick bra och Dicks aktievärde steg.

1956 invigde President Eisenhower GMs nya "Tech Center". Det var ingen liten satsning då hela bygget kostade $100 miljoner dollar och rymde 16000(!) designers och ingenjörer.

Det var en tid då GM var osårbart. Bygget designades av finnen Eero Saarinen som bland annat gjort Tulpanstolen och "Gateway to the west" i St. Louis.
Dick och Zora fick vars ett skrivbord här och nya utmaningar.

Vid detta laget var Chevrolets motorer inte bland de starkare och Dick fick delta i två projekt: att få mer snurr på 265an genom att lansera 283an och att konstruera en större och starkare motor för tyngre bilar och truckar.

1958 lanserades 348an och baserad på denna lanserades den 17e december 1960 den numera legendariska 409an.

Nu hade Dick etablerat sig som en kompetent medspelare. Dick var nu Zoras Motor-kille och man pratade mycket om högeffektmotorer. En motor som växte fram var en småblockare med 4 tums borr och Duntovs egen kamaxel. Den blev den gasglada 327an med som mest 375 hästar som introducerades 1962, men också legendariska och galna 302 DZ i Z/28 och inte minst volymsäljaren 350.

Men även om det kanske skulle räcka med detta så var Dicks verkliga inspel svaret på det framtida behovet av höga hästkraftsuttag och massivt bottenvrid, nämligen Chevrolets Bigblockare.

Första momentet blev att ta fram en motor som var ämnad bara för dragracing. 1962 producerade Ford ett litet antal av en Fairlane som fick tilläggsnamnet Thunderbolt. Den var gjord att passa in i den nya klassen som NHRA startade samma år - F/X - eller Factory Experimental. Det var en klass som snart skulle ge världen gassers och Funny cars men -62 ville man framför allt skilja på gatbilar och rena fabriksbyggda racers. Detta var ju också en tid då det inte fanns sponsring i sporten men hade man tur kunde man få ett bra pris från fabriken.
Anyway, Fairlane Thunderbolt var en riktigt elak bil delvis i glasfiber och med en 427 kubiktum stor motor med allt godis.

Zora och Dick bestämde sig för att göra livet svårt för Ford, så Dick tog fram en version av 409an helt i aluminium och på 427 kubiktum med helt nya toppar som gav motorn bättre andning. Man erbjöd därefter denna extrema motor endast i en lättad Impala -63 och kallade paketet Z11. Bara 50 bilar byggdes och var närmast oslagbara på banan.

Det var inte ovanligt att motorer förr designades med en förenklad tillverkningsprocess som första prioritet vilket gjorde att ventiler oftast sattes i en rad och vipparmar på en brygga. När Ed Cole designade Småblockaren hade han emellertid använt sig av en då ny Pontiac-design där vipparmarna var i pressat stål och hängda på en pivåkula.
Givetvis skulle denna design användas på Z11 såväl som på bigblockaren men Dick gick steget längre och utgick ifrån flödet i portarna vilket till slut gav att ventilerna pekade lite "hit och dit". Ungefär som taggarna på ett piggsvin, tyckte vissa och motorn hade fått sitt smeknamn; - "The Porcupine".

Med Z11 i ryggen tog man fram ytterligare en version av motorn, nu med topparna ännu mer optimerade för bra flöde. Den kallades internt för Z33 men efter att den blåst dörrarna av alla på Daytona 1963 fick den smeknamnet "The Mystery Engine". Detta var prototypen till det som skulle bli Bigblockaren.

Dick fick i uppdrag av Zora att utveckla den till att passa hans skyddsling - Corvetten.

1965 kom så Corvette (och Chevelle) med den första "Turbo Jet" motorn, då på 396 kubiktum och som mest 425 hästar. Året efter fanns ett större utförande på 427 kubiktum i Corvette och muskelbilseran var på allvar igång. Värst av 427orna var L88an som kom i Corvette och fanns i Iso Grifo.

Den såldes som ett 435 hästars utförande men kännarna sade att den nog levererade runt 500.

Allra värst blev det när Dick och Zora tog fram en 427a till Can-Am serien för montering i Chapparall och McLaren-bilar.

Den var lite vildare än L88an, kanske 50-100 hästar till, och var helt i aluminium.
69 st Camaros byggdes med den så kallade ZL-1 motorn 1969, kallas ibland för COPO-Camaron, som ju kanske är den vildaste gatbilen någonsin.

1970 blev familjen komplett med den externt balanserade 454an som också blev den motorn som levde vidare i Pickups flera år framåt.

1970 blev Dick tillfrågad om han ville börja på Ford.
Han tackade vänligt men bestämt nej med kommentaren: "How can I work at Ford? I'm a Chevy man."
-71 blev han "Chief Engine Engineer" och jobbade på GM till 1983.

Han gick bort i juli förra året. Hans arv finns kvar och går snabbare än nånsin.

Och PostIt-lappen skapades av Arthur Fry.

Test and Tune, Strippen, Malmö: Trailers, grus och gasfötter

2011-05-01T09:03:00.000+02:00

Första gången i år på Strippen! Härligt! Har sett fram emot det. I Malmötrakten är väl de två mest etablerade träffpunkerna för motorintresserade just Strippen på onsdagar och Löddeträffen var tisdag ( båda börjar nästa vecka!) och av dessa två är ju strippen den mest organiserade och dynamiska.

Test and Tune är alltså ingen tävling utan ett tillfälle då teamen kan känna på bilen efter vinterns justeringar.
Detta kan vara ett kanontillfälle att se de tunga spelarna om man inte är resultatlistebitare, för här finns allt som är Dragracing; ljudet, attityden, vibrationerna, glansen och doften.

Nytt för året är dock räls. Där läktaren tidgare stod går nu ett spår, Gud och järnvägen vet var, för att det fanns en absolut nytta av det, betvivlar att Gud vet vilken. Returspåret där bilarna kommer tillbaka efter racet är kvar på södra sidan, men nu står läktaren på norrsidan med ryggen mot oljehamnen. Toaletter och matförsäljning har också flyttats, och när man innan stod i kö med fötterna på asfalt är det nu grus under gympadojorna. Det som tidigare kändes väl genomtänkt och stabilt känns nu provisoriskt. Mitt i depån finns en stor hög grus.

Dessutom en hel flock containers. Jag hoppas verkligen att detta inte skadar verksamheten. I så fall slutar jag åka tåg. Resultatet är ju i alla fall en mindre yta och möjligen en mer svåröverskådlig och splittrad entusiastbilsparkering, som ju är ett av skälen till att man besöker (med hobbybil) på onsdagar.
Jaja, det blir nog bra....

Gillar man att bara gotta sig med det man transporterar bilarna i så fick man sin tallrik full. Jag har alltid haft en dragning åt dragbilarna och kan ofta titta förbi racerbilarna för att se hur mycket entreprenöranda (och pengar) det finns i sporten. Imponerande. Kolla själv.

Men såklart är bilarna på banan det främsta skälet till att man finns på plats. Några nya(?) bilar som jag inte känner igen finns på plats.

Idag, söndag, kör man för fullt igen mellan 10-18. Bara fåniga femtio spänn för att komma in. Nu på onsdag börjar som sagt veckoträffarna och då är det ännu billigare(?).

Åk dit!

Degeberga Vårmarknad - ett välkommet startskott

2011-04-25T08:14:00.001+02:00

Det var bara några få år sedan man bestämde sig för att inte bara låta Degeberga Veteranbilsmarknad vara något som händer första lördagen i september, utan även sista dito i april. Eftersom påsken (eller om det är fullmånen man skall skylla på) lät sig väntas på i år blev det en kollision som gjorde att man valde att flytta tidpunkten från lördagen och Påskafton till igår söndag.

Vi anlände i "civilbil" vid niosnåret efter att ha vaknat klockan sex och möttes av full marknadsaktivitet. För dig som vet hur det ser ut där så var grässidan full medan grussidan som brukar vara full på hösten var tom. Men en "halvfull" Degebergamarknad är fortfarande en stor marknad och för oss tog det drygt tre timmar att gå runt.

Tiden går snabbt när man rotar bland gamla pärlor och försöker avgöra om de skall få ett nytt hem och som vanligt önskar man att man hade ett hangarstort utrymme som man allt eftersom man tömmer det på pengar fyller det med Rostguld.

Hursomhelst är våren här och det känns som om säsongen har startat igår. Äntligen!

Mina egna fynd satte mig tillbaka några hundralappar med glädje för tusentals kronor så det var en bra affär.

Till min samling av snygga förpackningar.

Luftfilter till Cvic -75an och en Duckhams-sprayburk.

"Johnny loves me" på blå vinyl blev dagens skivklipp.

"Told every little star" och "Man bör veta hur man skall säga nej" var kanonlåtar
med danska Gitte Henning. Bra tillskott!

Franny Hardy från -63 är godkänt.

Åååhh så snygg! Den hamnar på hyllan.

Kunde inte motstå denna lilla gamla batteriladdare. 50 spänn.

En vacker spärrnyckel från förr och Eskilstuna. 5 kronor.

Nästa marknad på lördag om två veckor i Höör. Missa inte!

Lördagsgodis! (Kommentarslöst)

2011-04-16T23:39:00.000+02:00

Los Beatniks från Mexico kör loss.

Dalida från Egypten sjunger på italienska härnäst

...och spanska Joe Danova med Josefine..

That´s it!

Kalendermat för 2011 och sydsverige.

2011-04-15T14:46:00.000+02:00

Va!?! Har det töat? Tussilago? Motorljud? Knappt man tror det. Det var en lång vinter men nu är det slut på det (du hörde det först på K-Retro ;-) ).
Anyway, det skall bli skönt att komma ut och se vad som är nytt för året. Personligen ser jag fram emot Löddeträffen (som ju skll vara Skandinaviens största spontanträff) och onsdagarna på Strippen i Malmö (känner smaken av gummirök och burgare).
Kolla igenom och berätta vad jag har glömt. Hoppas att vi ses på plats i verkligheten.

24 april Veteranbils och prylmarknad i Degeberga
30-1 Maj Test and Tune på Strippen, Malmö
1 Maj Vårträff i Tryde, Tomelilla
3 Maj Tisdagsträffarna i Löddeköpinge börjar!
4 Maj Onsdagsträffarna börjar på Strippen, Malmö
7 Maj Veteranbils och prylmarknad i Höör
14 Maj Cruising i Ystad (kvällen)

15 Maj Sofiero Classic

22 Maj Muscle Car Meet, Emmaboda

20-22 Dragrace, Strippen, Malmö
28 Maj Start of Summer i Hässleholm
29 Maj Hot Rod Drags, Strippen, Malmö (preliminärt)

2 Juni Riksettanrallyt, Markaryd

2 Juni Jakriborg Grand Prix (obekräftat)

18 Juni Palmträffen i Trelleborg
18 Juni Blacksmith Nats, Kjula Dragway
1-3 Juli Roadrunners Paradise Race 61 i Berlin
1-3 Juli Dragrace, Strippen, Malmö
1-3 Juli Nostalgia festival, Karlskrona
7-9 Juli Power Big Meet Västerås
8-10 Juli Sportvagnsträff på Knutstorp
2-3 Juli Tändkulans dag i Degeberga
7-9 Juli Power Big Meet i Västerås
10 Juli USA-bilsträff i Tryde, Tomelilla
15-16 Juli Wings and Wheels i Varberg
30 Juli USA-bilsträff i Simrishamn
1-7 Aug Classic Car Week i Rättvik
5-6 Augusti Old Style Weekend, Backamo, Uddevalla
5-7 Augusti Dragrace, Strippen, Malmö
6-7 Augusti Copenhagen Classic GP
12-13 Augusti Power Street Finals, Strippen, Malmö
13 Augusti Blacksmith Nats, Kjula Dragway
27 Augusti End of Summer i Emmaboda
3 September Twin Lake Run i Höör (obekräftat)
3 September Degeberga Veteranbilsmarknad (obekräftat)
10 September Veteranbilsmarknad, Bulltofta, Malmö
9-11 September Winternationals Strippen, Malmö
13 September Sista träffen i Lödde

Tura Satana

2011-04-11T20:02:00.002+02:00

Chicago 1947. En 9-årig flicka med japansk härkomst tränar Karate. Hon drivs av ilska. Snart är det dags för hennes Aikido-lektion. Hon vet vad hon vill. Ung som hon är skall hon se till att den som jävlas med henne skall få på fan. Hon har nyligen varit offer för en gruppvåldtäkt och förmodligen gick inte rättegången helt rätt till för alla fem blev frikända.
Skulle de komma undan? Glöm det! För var tanke på allt som hänt lägger hon in mer krut i slaget.
Hon vet deras namn. Hon lovar sig själv att de skall få ångra vad de gjort.

Hämnd är en rätt bäst severad kall. Det skulle Tura se till. Och det gjorde hon.

Det var ingen dans på rosor för Tura. Tura hette Yamaguchi i efternamn och var född på Hokkaido i Japan 1938. När hennes föräldrar som var en japansk far och en indiansk mor flyttade till USA var kriget snart igång. Samma dag som Pearl Harbour bombades ville det amerikanska folket inte längre ha japaner springade lösa och FBI samlade ihop tusentals amerikaner med japansk härkomst.

Man inrättade också (koncentrations-) läger med taggtråd och beväpnade vakter dit man föste in familjerna. Inte ovanligt med 20 familjer i en barack så att få egentid kunde man glömma.

Lägret Tura satt i hette Manzanar och höll som mest 10.000 "gäster". Manzanar var ett av 10 läger i staterna som fungerade som fängelseläger. Till det kom ett 20-tal läger av olika diciplingrad inklusive dito för tyska och italienska amerikaner. Nej, lätt var det inte att hamna där.

När hennes familj till sist släpptes ut blev de fördelade Chicago som nytt hem. Om man var en Afro-amerikan så hade man det inte lätt, men som japan var man "ännu mindre värd". Tura blev mobbad och slagen av negressgäng som inte ville ha "hennes sort" i sitt bostadsområde. Detta pågick en tid men när Tura utmärkte sig på gymnastiken och blev attackerad för det så rann det över. Hon lär ha sagt att om de inte slutade så skulle hon "riva dem ett nytt rövhål"!
Det var precis vad som hände. Tura upptäckte att våld inte bara var bra för att hämnas utan kunde lösa problem med.

Nu blev hon ledare för ett tjejgäng där alla hade MC-jackor och var hårda som flinta.

Som 13-åring hade hon inlett en romans och gift sig med en 17-åring från Missisippi vid namn John Satana. Det varade inte ett år så hon gav sig iväg till Kalifornien för att söka lyckan och eftersom hennes kropp var väl utvecklad var det ingen som tvekade att ge henne jobb som dansös. När hon fick mer pengar för att ta av sig kläderna så blev hennes show mer exotisk, dock var hon noga med att inte gå med på ren porr.

Harold Lloyd som du säkert har sett som stumfilmsstjärna, höll på en del med fotografering och med ett fejkat ID-kort trodde han att Tura var myndig och tog en del avklädda bilder av henne.

Harold var den som tyckte till om att hon skulle börja inom filmen. De närmaste åren skulle hon dock bli en framgångsrik exotisk dansös och tjäna så mycket som $1500 per vecka. När hon till slut blev gravid som 19-åring fortsatte hon att jobba i 8 månader för att inte förlora pengar.

Det var i början av 60-talet det började hända saker som skådespelarska. Efter ett framträdande i TV-serien "Burkes Law" fick hon en chans att spela dansös i "Who´s been sleeping in my bed" med Dean Martin från 1963.

Det i sin tur gjorde att hon fick en ny chans. "Irma La Douce", en film om glädjeflickor i Paris med Shirley McLaine och Jack Lemmon, kom också ut 1963 och Tura fick spela en av "köpeflickorna". Nu hade hon fått ett fotfäste i filmen.

1965 släpptes dock det som hon är mest känd för, nämligen filmen "Faster Pussycat! Kill! Kill!" Regissören Russ Meyer var redan känd för att 1959 göra det man brukar kalla för den första erotiska filmen och i FPKK samlade han ihop ett tufft gäng bombnedslag med Tura Satana i spetsen.

Filmens tema var "The violence of women" och passade tuffa hårda Tura som ett ben i en läderbralla. Filmen är fantastisk i sin undergrundkänsla gjord innan censurlagarna (Hays code) blev bortplockade 1968.

Och som trivia kan jag berätta att det sitter en FPKK-affisch i mitt garage trots att jag inte äger någon Porsche (fast jag växte upp i baksätet på en 356a).

Bara filmens intro är värd ett pris. Jag får rysningar när speakern säger "...or a dancer in a GoGo club!" och musiken sedan drar igång! Kanon!

Nå, 1965 gjorde Russ Meyer tre filmer(!) med "Faster Pussycat! Kill! Kill!" sist i raden efter "Mudhoney"

....och "MotorPsycho", alla tre våldsrullar och med musik av Igo Kantor, Bert Shefter och Paul Sawtell. Dessa tre herrar skulle bli välrenommerade inom film och popmusik med för många titlar att ta upp.

Tura hade mycket att säga till om när det gällde hennes karaktär, Varla, och även i övrigt. I en scen i FPKK skall Tura/Varla ta livet av en kille genom att pressa honom emot väggen med Porschen. Tura ville att hjulen skulle spinna för att få mer dynamik i scenen, men Russ var tveksam. Det var hans Porsche och han ville inte slita däcken eller motorn och växellådan onormalt.
Tura erbjöd sig att sätta upp bilen på block och gräva hål under bakhjulen för att avlasta den och så fick det bli.
Russ Meyer har senare sagt att hon tillförde mycket till filmen och att han ångrade att han inte använde henne igen.

Många av filmens bästa repliker är Turas, som när mackkillen står och berättar för Varla hur gärna han vill se Amerika medan hans ögon är låsta på hennes byst.

Varla svarar: "Well you won´t find it down there, Columbus!"

Härligt!

Sedan följde en rad filmer med samma kultstatus idag. Ted V. Mikels var och är en producent av filmer som kanske sällan blivit kassasuccéer men som idag ses av jublande entusiaster.

"The Astro Zombies" var en av hans skräckisar där hon spelar en tuff tjej med pistol.

Tura fick spela en av de tre vapenstinna tjejerna i "The Doll Squad" 1973 som man nog kan säga banade väg för "Charlies Angels".

Efter den filmen blev Tura skjuten av ett ex och tillbringade en tid på sjukhus. Därefter följde att hon började jobba på sjukhus i ett antal år varpå hon jobbade för polisen fram till 1981 då hon både gifte sig med en pensionerad polis och fick sin rygg bruten i en trafikolycka. Nästan 20 operationer följde.

I modern tid har hon blivit hyllad som den kultdrottning hon har rätt att kalla sig. Framträdanden och intervjuer visar på en Tura som blev stolt över vad hon åstadkom.

Ett minne hon haft av sin galna tid i showbiz är ringen hon fick av Elvis Presley när han friade. Elvis fick nobben (för mesig?) fast Tura behöll ringen.

Tura gick bort i februari i år, sörjd av sina två döttrar Kalani och Jade.

Det var en fight hon förlorade.

Meanwhile, back in the States: Gravehopping

2011-04-07T13:09:00.004+02:00

Är du som jag så kanske du finner nåt bra i att göra små besök på kyrkogårdar ibland. Jag hör ju hur.... udda.... det där lät, men jag kan tycka att det finns nåt vackert i kyrkogårdar förutom att det finns ett historiskt värde. Lägg sedan till att namnet på graven är någon du har en relation med så blir så klart värdet ännu större.

Svep manteln runt axlarna och vässa tänderna så går vi in på första gravplatsen. Den ligger i New Orleans distrikt Metaire och är helt fantastisk! Titta bara!

Liknande bilder kan man ta hur många som helst. Otroligt. En skatt.
En grav har ett namn som känns igen - Louis Prima.

Louis, som ju inte bara var "King Louie" i originalupplagan av Djungelboken 1967, gjorde ju snabba nummer som "Bouna Sera", och hur koolt är det att använda en del av texten till hans hit "Just a gigolo" på sin gravsten: "When the end comes I´ll know, they say `just a gigolo` - life goes on without me."

Gissar att det blir för grafiskt att lägga till refrängen efter det.......:-)

Där fanns också den kända bordellmamman Josie Arlington som förtjänar en egen berättelse. Scenen skall föreställa henne själv vid sin fars dörr.

Vi åker in i stan och går på Cemetary no.2. Den är äldre och mer sliten men fantastisk ändå.

Här finns "Voodoo-drottningen" Marie Laveau´s grav. Hon hade hög kännedom på den tiden och jag tror hon är omsjungen flertalet gånger fast hon för lokalbefolkningen inte var trollsk utan snarare imponerande smart och hade pondus. Vissa tror att man skall lämna tingeltangel och rita tre kryss som på bilden under för att visa sin respekt och få tur enligt Voodoo.
Givetvis skrock.

Där finns även Nicolas Cage blivande grav och kanske det enda stycket land som skattemyndigheten inte beslogtog...

Och till sist graven där kyrkogårdsscenen i "Easy Rider" från -69 spelades in.

Det var här Peter Fonda klättrade upp och det kan ha varit då handen försvann. Sedan dess utdelas inga tillstånd att filma här. Kolla klippet vid 2:10.

En bild på Elvis grav på Graceland i Memphis ger inlägget lite höjd.

Vidare till Nashville och gravarna i Hendersonville. Här ser det annorlunda ut. Inte mycket höjer sig över marken och man får en känsla av enkelhet. Vi gick runt en bra stund innan vi hittade Johnny och June.

Paret Cash behöver inga kommentarer. Vid sidan om dem vilar hela(?) Carter-familjen (June´s sida).
"I walk the line" står det på huvudstenen.

I närheten finns Joe Maphis sten. Joe var ju grym gitarrist och kompade de flesta från Wanda Jackson till att inkludera ett mentorskap för Collins Kids och gitarrdynamon Larry Collins (som också spelade på en dubbelhalsad Mosrite.

Här är Joe tillsammans med sin då unge protogé Larry Collins.

Merle Kilgore som bland annat gjorde "Wolverton Mountain" (eller "Sorglösa bergen" på svenska) och skrev "Ring of Fire" tilsammans med June Carter åt Johnny Cash.

Vi tar oss ut på motorvägen mot Kentucky och Bowling Green där den enda Corvette-fabriken ligger.
Här finns ett muséum, eller kanske en kyrka, tillägnad Corvetten. Mer om det senare.
Lämpligt nog hittar vi gravarna som tillhör två idoler här - Zora Arkus Duntov och hans Elfi.

Zora (och Elfi) som vi ju har behandlat här på K-Retro tidigare var ju ofta omnämd som Corvettens Gudfader och Gudmor. De vilar i början av muséet. Jag tyckte om det. Vet inte vad du tycker. Men de är förenade på en plats tillägnad deras livsverk.

Till sist stannar vi till i Hendersonville och tittar in på Jack Daniels-destilleriet (mer om det senare). Jack Daniels dog av att han blev förbannad och sparkade till sitt kassaskåp och fick kallbrand av det.
Han var en "Ladys man" och ville att det alltid skulle stå två stolar vid hans grav så att tjejerna kunde sitta där och tänka på honom. Underbart!

I övrigt är gravplatsen blygsam. "Johnny Reb" kan ses på någon sten.

Det var det.

Frid över deras minne.

Monsterlåt: Rock-a-round med Paul Peek och Esquerita

2011-03-20T15:28:00.001+01:00

Historien om "The Rock-a-round" skulle kunna börja på en busstation i Macon, GA, i tidigt 50-tal. Richard Penniman, eller "Little" Richard som han senare skulle bli känd som, passerar en gatushow. Syster Rosa säljer "välsignat" bröd och skaffar kunder genom att sjunga högt och ljudligt Herrens lov.
Bakom henne sitter en ung man på piano och kompar på ett märkbart inlevelsefullt sätt. Richard lägger märke till hans speciella pianospel och hans flambojans. När föreställningen är slut bjuder Richard med sig pojken till sitt hus och ber honom spela mer piano.

Pojken hette Steven Quincy Reeder men kallades S.Q.

S.Q. började spela på ett vilt och galet sätt. Det var boogie eller jump-blues på ett energifullt och respektlöst sätt. Richard konstaterade två saker: S.Q. hade stora händer och SÅ skulle man spela piano! Richard säger själv senare att han aldrig sett eller hört någon spela piano så bra; inte Jerry Lee Lewis, inte Fats, inte Ray Charles, inte någon under hela Richards liv.
Richard antog hans spelstil och gjorde den till sin, men framförallt antog han det humoristiska och galna sättet att framträda och hans frisyr som bara den var en smäll i ansiktet på vita, heterosexuella Amerika. Och - ja - båda hade samma sexuella läggning.

De båda höll kontakten hade en kär men kärv relation där S.Q. kallade Richard för "Princess Lavonne" och Richard kallade S.Q. "Excreta".

Låt oss göra ett hopp, dels i tiden några år framåt till 1957-58 och dels geografiskt ca 25 mil nordöst om Atlanta till Greenville, South Carolina.
Paul Peek var en lokal rockare och lade haft turen att hamna i ett framgångrikt band, Gene Vincent and the Blue Caps efter att ha spelat gitarr i countrybandet The Sagedusters. Paul blev en av de första medlemmarna i Blue Caps och kan ses tugga tuggummi och röja loss på gitarren bakom Gene här:

En kväll efter en lång dag gick Paul in på det lokala roadhouset "The Owl" för en kvällsdrink och där spelar husbandet som vanligt. Paul blir mer och mer betagen av pianisten. Han var galen och bra och såg galen och bäst ut.
Jäklar vilket drag! Hela huset gungade! Efter spelningen gick han fram och presenterade sig. Paul sade till den unge pianisten att "det finns ju bara inte att du inte skulle göra skivor"!
Den unge pianisten var S.Q. och bodde i Greenville. S.Q hade blivit "Es-Que" eller "Eskew" och han var inte mindre uppseendeväckade i decimeterhög pompadour-frissa, glassiga (dam-)solglasögon och streckmustash.

Han var en rebell. En galen buse. En vildman.

Paul tog med sig Gene Vincent till "The Owl" för att se Eskew spela. Gene var imponerad och ville stötta honom. Under oktober -57 hade Little Richard bestämt sig för att bli religiös mitt under en turné med Gene Vincent och gav Gene alla sina glassiga scenkläder. Gene gav dem vidare till Eskew. Han blev förtjust!

Gene tog dessutom med sig Eskew till sitt skivbolag som blev intresserade. Capitol hade två år tidigare signat Gene för att få en "egen" Elvis och nu kunde de få en "egen"(!) Little Richard. Inspelningarna startade och pågick under 1958.
En skivbolagsman tyckte att Eskew Reeder var lite väl tamt och efter lite funderingar blev Eskew "Esquerita".

I Atlanta hade en lokal radiostationskille börjat skapa ett skivbolag. National Recording Cooperation, NRC, var på väg att starta och letade efter sin första artist. Paul Peek som en tid känt att han skulle bli solo bad Esquerita om hjälp. De skrev tillsammans "Rock-a-round" och den blev B-sida till "Sweet Skinny Jenny".
NRCs studioband var på plats för att backa upp dem; Ray Stevens, Jerry Reed och Joe South som dessutom producerade.
Inspelningen av NRC-001 blev skramlig och stökig inte minst på grund av Esqueritas speciella pianospel som bankar ovanligt mycket på de mörka tontangenterna. Jag tycker den är unik på sitt sätt och en riktig headbangare från 1958. Känn in låten och försök se hur det såg ut i studion. En riktig röjare!

Epilog:
Hur gick det då? Ja, låten blev aldrig en storsäljare och Paul Peeks karriär bestod av lokala klubbspelningar fram till 80-talet då Blue Caps återförenades och gjorde en del spelningar i Europa.

Esquerita gav ut ett album med bra många låtar genom Capitol men det blev aldrig en hit och skivbolaget släppte honom. Köp skivan!
Han spelade dock vidare bland annat med Little Richard och som lokal hit tillsammans med Joe Turner i New Orleans. Han var alltid lika spektakulär i sin tvådecimeters pompadour-frilla, strass-solglasögon och högklackade läderstövlar. Han använde namn som Professor Eskew Reeder, Esquetita, Milochi och Voola.
Därefter sägs han ha spelat en del på Gay-klubbar under namnet "Fabulash". Sen försvann han.

Under 80-talet spårades han upp. Då levde han vandrandes på gatorna och som parkeringsvakt i New York.
Man planerade en comeback men efter ett galet liv avled "Voola" i HIV-relaterade sjukdomar 1986.

Dragracingens start i Vaterland

2011-03-13T22:11:00.000+01:00

Ramstein. Om det stavas med två "m" så stämmer det med hur det tyska industrimetal-bandet stavar sitt namn, och det namnet är hämtat från NATO-basen Ramstein Air Base där det var en otäck flygolycka 1988. 70 personer satte livet till och flera hundra blev skadade när italienska uppvisningsflygare kraschade in bland åskådarna under Flugtag´88. Lyssnar du på Rammstein kan man förstå varför man valde det betonghårda namnet.

Men framför allt är det givetvis förknippat med just NATOs flygbas.
1947-48 var Wally Parks i färd med att organisera upp Southern California Timing Association och laddade för att hålla den första "Speed Week" på Bonneville Salt Flats 1949. Fler och fler militärflygplatser ödelades och blev till perfekta arenor för de första dragracen. Sporten var i sin linda men växte snabbt.

I Tyskland hände andra saker. Efter det stora kriget hade man som allierade insett att det behövdes en långsiktig ockupation för att radera ut Nazi-attityder och policys och startade en process som man kallade "Denazification".

Det gav att man vid denna tiden hade 90.000 nazister inburade och 1,9 miljoner under uppsyn.
Det var mycket att ta tag i och ett av många behov som uppdagades var behovet av en rejäl flygbas i sydväst.

Bundesautobahn 6 blev aldrig helt färdig. När en bro över Rhen kollapsade bestämde sig Luftwaffe för att använda den avspärrade Autobahnen en bit från Mannheim som flygplats.

Infarten till flygbasen i Ramstein är gamla Autobahn 6

Kändes väl naturligt för jänkarna att kliva in i samma skor och började projektera sin flygplats i Ramstein utanför Kaiserslauten (eller K-Town som jänkarna sympatiskt kallar den). 1952, två år efter världens första organiserade dragrace i Santa Ana, CA, öppnade basen och 1957 var det den största allierade basen i Europa med tusentals jänkare på plats.

Tiden gick och man ordnade livet på basen som livet där hemma. På flera amerikanska baser växte det upp små städer med butiker och biografer. Allt för att hålla bassarna glada. Att beblanda sig med tyskarna skedde troligtvis med varierade resultat. Som värst blev man hatad som den ockupant man var.

Behovet av fritidsaktiviteter blev inte mindre viktigt allt efter tiden gick och önskemål om att få köra biltävlingar på landningsbanorna kom allt frekventare. 1964 kommer vågen västerifrån då Sydney Allard som tillverkade sportvagnar med Chrysler Hemi och Cadillacmotorer för Le Mans etc skapade British Drag Racing Association och bjöd in toppnamn från USA för deras första "Big Go" samma år. Dragracingen fanns nu i Europa och snacket gick.

Officerarna kände trycket och behovet av rekreation och började i liten skala godkänna race på Ramstein och basen i Sembach på andra sidan Kaiserslauten. Från början var det bara bassar, men då och då var en tysk delaktig.
1966 hände det. Den första tysken körde dragracing på tysk mark. Willi och Heidi Hestermann körde från Frankfurttrakten till Ramstein med två bilar, Heidi körde Mustang. Nu hade det börjat!

Buick Nailhead i Folka?!

Sent 1967 hade den amerikanske soldaten Paul Creamer fått lämna Vietnam och blev förflyttad till Ramstein tillsammans med sin fru Nedra. Redan andra dagen fick Paul reda på att Ramstein inte var som andra baser: här körde man dragracing! Paul och Nedra hade redan fått febern och gjorde allt för att få tag på en bil.
I början av 1968 körde man ett lite större arrangemang och Paul och Nedra var där. När de fick höra att man hade börjat tävla i Hanau också blev de helt till sig!

Paul Creamer

Kranskullan Debbie ger Clifford Place pokal

Reglerna som man körde efter på Ramstein var ett hopkok och några kände att man ville ta nästa steg mot en seriösare tävlingsform. Man bildade därför 1968 en motorklubb att samla intresset i - den första i Tyskland.
HARA - Hanau Auto Racing Association.

Willi och Heidi tillsammans med Paul och Nedra var bland de 13 som gick med redan första året. Genast införde man NHRAs regelbok och började utfärda licenser.
Man ville ha en "maskot" eller symbol på sin dokumentation så diskussionen började. Paul började skissa.
Han utgick ifrån "Ass" i "Hanau Auto Racing Ass." och ritade en åsna ("ass" på amerikanska) som gör en burnout.
"The Hanau Ass" antogs enhälligt som maskot.

Från början gällde flaggstart.

Redan nästa år, 1969, hade man själva byggt en tidtagningsenhet. Den gav bara tid för vinnaren, ingen 60-fots tid, ingen reaktionstid och ingen toppfart men det var ändå toppen. Här skulle raceas!

Snacket gick och man kom till och med från Sverige för att köra på Ramstein.

Rodden var med på "First Go" i Anderstorp - Sveriges första race 1968. Volvon har V8.

Snart flyttade tävlingarna till Fliegerhorst utanför Hanau. Där pågick de till 1984.

1986 var den första dragstrippen klar på Hockenheimbanan.

Fira med en kall tysk öl. Dragracingen lever i Tyskland.