Adress: Grosse Freiheit 39. Datum 19640405 då Nashville Teens blev en del av historien

Sub Rosa, Zur Hölle, Top Ten Club, Indra och Kaiserkeller. Grunspan kom till i slutet av 60-talet. För den som inte fick nog av kvinnlig anatomi fanns Salambo, Regina, Colibri, Safari och inte att förglömma Dollhouse med Tisch-tanzern (bordsdansöser).
Staden heter Hamburg, området St. Pauli och huvudgatan Reeperbahn.

Reeperbahn därför att Hamburg är en hamnstad och på segelskeppens tid behövdes aslånga rep (reep) och för att slå dem behövdes en lång bana. På den tiden obebyggt men i början av 60-talet ett bostadsområde nära hamnen där man kunde gå på kanten av (och ibland över...eller är det under) moral och etik.

Okej, så tuffa kvarter var det. En tvärgata till Reeperbahn heter Grosse Freiheit och hade/har idiothög densitet vad gäller nöjesetablissamang. Därför var också konkurrensen stor. Att ha ett liveband blev en konkurrensfaktor och för den som orkade med det var det en anställning och en utbildning.

Villkoren för banden var: Spela mellan 18-19 på kvällen till 02-03 på natten. En paus varje timme. Var alltid i tid. Husrum är spartanskt. Vatten och toalett finns i biografen bredvid. 40 mark per kväll. Ofta sju dagar i veckan. Drar du inte in folk så åker du ut.

1959 öppnade den första rockklubben på Grosse Freiheit - Kaiserkeller. Snart nog ville man ha livemusik och åkte till England för att hitta rockband. Det gav sig så att man fick kontakt med en arrangör från Liverpool och han fick i uppdrag att skicka över ett band som kunde spela massor av rock.

Ett band som hade en del framgångar med coverlåtar skulle 1960 välja namnet The Beatles (efter att ha hetat Quarrymen, Johnny and the Moondogs, Beetles (som hyllning till Buddy Holleys Crickets), Beatals och Silver Beatles) och fick detta år börja dra in folk på klubben Indra, men flyttades snart till Kaiserkeller då det var klagomål på det höga ljudet.

Beatles är ju en historia i sig själv, och efter tre intensiva år producerade Bert Kaempfert en skiva med Tony Sheridan och the Beat Brothers (dvs Beatles), My Bonnie, och så rullade det på...

Men man fortsatte att ta in band och spela rock.

1962 var det dags. Under en tid fylldes stan med orangea posters; "Nöden har ett slut - bymusikens tid är över" och förklarade att en ny klubb skulle öppna 13e april på Grosse Freiheit nummer 39 - Star Club!

Alla klädde upp sig och köade ut på gatan för att få komma in. På scenen, med sin typiska bakgrund som föreställer gatan utanför, kunde ibland upp till 8 band alternera hela kvällen och natten. Detta var häftigt!

Barry Jenkins var en av de som tyckte att villkoren på Reeperbahn lät bra. Att lämna arbetslöshetens England och få en anställning för att göra det man gillar bäst lät bra. Spela rock.
Trummis närmare bestämt. Barry var bra på det. Han gick med i ett band som hette Nashville Teens som hade två lead singers (stundvis tre). Bandet var från Surrey i England och fick namnet ur en Everly Brothers-låt. Det var mest covers som gällde, och publiken i Hamburg käkade upp allt de serverade.

1964 åkte Jerry Lee Lewis till Europa för att spela ihop lite pengar. Efter att ha gift sig med sin 13-åriga kusin (ååh-tjatigt) föll hans karriär ihop fullständigt. Och han var förbannad. Förbannad på alla hycklare och andra som inte förstod hur bra han var. Elvis - jävla posör! Ray Charles - seg och trött! Carl Perkins - bonnjävel! Little Richard - ....äh...för lätt...!

Eftersom han skulle spela i England och dessutom fått ett gig på den nya klubben i Hamburg - Star Club - så letade hans kontakt i England upp ett band som kunde kompa honom. Jerry Lee hade inga illusioner kvar. Han var glad att ett band ville kompa honom.
Barry och grabbarna i bandet var spända. Det hade gått fort från det att de startade. Gigs hemma och i Tyskland. Och nu detta. Visserligen en dalande stjärna, men ändå.

Barry förstod snart vad han skulle vara en del av. Det var inte en konsert. Det var en serie avrättningar. Jerry Lee hade bestämt sig för att bevisa för världen hur musik skall låta och hade valt låtar som blivit stora hits med andra artister bara för att ge dem en spark i röven. Han hatade världen och världen hatade honom. Två söner hade han förlorat ur sitt liv och han var bitter.

Den 5e april 1964 kliver han ut på scenen på Star Club. Ilsken och bestämd. Han skulle visa alla Krauts var skåpet skulle stå. Jävlar i mej!
Barry och hans Nashville Teens var redo. Han skulle få komp!
Star Clubs publik var redo. Ikväll var det röj!

Och röj blev det. På sidan av scenen spelar man in konserten på en vanlig rullbandspelare. Just då hade man ingen aning om att det skulle bli en skiva långt senare. Det var bara en fräck grej.
I "Good golly miss Molly" hör man Barrys aningslöst bra trummor. Och Barry, för att jävlas lite med Jerry Lee, höjer tempot lite hela tiden. Jerry Lee skriker till gitarristen att hänga med "eller också spelar jag den åt dig".
Ett samtida klipp som visar energin kan du se här:

Efter explosionen var alla slut. Vägg i vägg fanns/finns en Kneipe/ölbar som heter Gretel & Alfons. Klockan 10.00 var kväll gjorde man en kontroll av legitimation på Star Club för att kolla om alla var över 18. På denna "Biershop" gömde sig de minderåriga under kontrollen. Här brukade banden ta några öl och vila ut mellan gigen. Och vila ut behövde Barry. Verkligen.

Utanför var publiken fortfarande i extas. Upplopp på gatorna och bilar vältes. Polisen kallades in. Sjömän stirrade på röjet och ryktet om Reeperbahn for ut i världen.

Star Club stängde 1969 och idag finns bara en minnesplakett på Grosse Freiheit 39.
Jerry Lee´s kontrakt med Sun Records gick ut året innan och nu skulle han gå över till Country på Smash. Sakta ner lite, kanske. Han gjorde fler liveuppträdanden som resulterade i skivor men dynamitåren var över.

Och Barry och hans grupp hade fått kontakt med producenten Mickie Most och fått hitten Tobacco Road.

Strax efter slutar Barry och går över till Eric Burdons Animals och är en del av deras framgångar.

Men ett av de tydligaste testamentena över en fantastisk tid och plats är skivan som jag och många andra tycker är den bästa liveskivan genom tiderna; Jerry Lee Lewis live at Star Club Hamburg.

Du kan läsa om denna skivan på bloggarna i länklistan (länkar välkomna till fler bloggningar om denna pärla) men det viktigaste är att du upplever den.

Gärna på hög volym och kanske efter en stor portion Sauerkraut und Eisbein.

Ed Cole: "Kick the hell out of status quo!" eller Gen1: Småblockaren och Corvair

"Edward Nicholas Cole!" Blonda, blåögda Esther brukade använda hela hans namn när hon blev lite irriterad. Nu hade han försvunnit från en fest igen, och hon visste var han var: hos sin andra kärlek. Hon visste att han hade två. Hon själv var den ena - det rådde det ingen tvivel om - men hans andra gjorde att han smet ifrån fester. Och där stod han ju på uppfarten, uppslukad och beundrande, lyssnandes på sin Cadillacs V8. "Lyssna Esther, den är nästan perfekt!"

Kärleken till Cadillacs motorer hade alltid funnits där, men när han fick jobbet att utveckla den V8an som Caddy lanserade 1949 så blev han mer än jävig.
Även innan kriget, som ung mekare, var han imponerad av Cadillacs motorer, så när han fick chansen att designa en ny motor åt arméns lätta tank hoppade han på jobbet med allt han hade.
Han designade en svansmotor på under 90 dagar(!) och löste kylningsproblem man haft innan. Stridstupparna var mer än imponerade och under sista delen av kriget byggde Cadillac 12500 M55 tanks med Ed´s motor i.

När kriget var över fick Ed ett uppdrag av Cadillac - bygg en prototyp av en svansmotorbil. Ett ovanligt grepp men Ed, efter att ha tagit bort baksäte, fick ihop en Caddy med svansmotor som han körde för att testa dagligen en tid. Bilen hade dubbla bakhjul och var en koloss men han fick en upplevelse för livet. Han lade märke til att när grannarnas bilar bara spann i snön kunde han köra till jobbet utan problem. En upplevelse han skulle ta med sig framöver.

Han hade nu en högra hand - Harry Barr. Harry var också ingenjör. Under en fest när hela gänget var samlat runt flygeln för skrålande allsång och till och med mitt i ett av Harrys solon kom Ed fram och sa allvarligt "Du måste komma med mig" och drog ut honom ur huset. Harry förstod att det var allvarligt att döma av Ed´s min och när de kom ut ur huset startade Ed sin Cadillac och sa till Harry: "Lyssna Harry! Låter den inte fint!?!"
"Toppenfint, Ed!" sa Harry och gick in till flygeln igen, lämnandes Ed på uppfarten med bilen igång.
Sådan var han, Ed.

1952, efter Caddys framgångsrika lansering av V8an, fick han nästa stora utmaning: utveckla Chevrolets första V8a. Med erfarenheten från utvecklingen av Cadillacs motor hade han en del att ta med sig. Smörjsystemet blev väldigt likt och fördelaren hamnade på samma ställe men för att sänka produktionskostnaden blev Caddys "open runner"-insug (med plåt över lyftargalleriet) ett helgjutet. Vipparmarna som var en ny design av pressad plåt lånade man från Pontiac (som också lanserade V8 1955).
Efter bara 15(!) veckor var man klar med utvecklingen av motorn.

Ed var en kille som gillade fart. Allt skulle gå fort; som bilar och jobb.
Med ett nytt sätt att gjuta blocket som kallades för "green sand" kunde man göra motorn lättare än den gamla sexcylindriga motorn och få tunnare cylindrar som underlättade kylning.

Turbo Fire , som motorn hette, var en succé och skulle bli en av världens mest tillverkade och uppskattade motorer. Den skulle senare komma att kallas "Small Block Chevy" och tillsammans med Cole ligga till grund för dn första Bigblockaren från Chevy - 348/409.

Som sagt innan gillade Ed fart. När han började på Chevrolet ökade han hastigheten på alla rulltrappor med 30% ("varför slösa bort tid här?").
Corvetten var ju redan igång när Ed började på Chevrolet men efter lanseringen 1953 fick han ett brev från Zora Arkus Duntov (läs mer om honom här) som ville ha mer krut i bilen. Ed delade hans åsikter, anställde honom och såg till att Corvette var en av bilarna som den nya motorn lanserades i.

När Corvettes försäljning sjönk drastiskt runt -57 försökte man få någon annan av GMs divisioner att föra den men utan framgång. Ed Cole tyckte att Corvette var värd ett bättre öde än så och förde den vidare i historien tillsammans med Duntov och de jagade på Chevrolets racing program som en del av utvecklingsprogrammet.
Men minnet av hans åktur på snö i den svansmotorförsedda Cadillacen dröjde kvar och nu såg han en ny marknad öppna sig i form av småbilar. Och han var först ute.

1956 hade Ed 2600 ingenjörer under sig och han startade ett projekt som var lite udda - en svansmotorbil.
Ett år senare hade han en "mule". Under en Porschekaross fanns ett chassie med helt platt golv, luftkyld boxersexa och bakhjulsdrift. Han fick "Red" Curtice, som då var GMs president, att lova honom att stötta projektet och att hålla det hemligt, men en kort tid senare var det ute att GM jobbade med en småbil och både Ford och Chrysler satte igång sin utveckling.
Ett designspår byggde på Corvettens design.

1960 var kriget i full gång. Corvair blev lanserad, nya Valiant sålde bra, Fords Falcon lanserades och europeiska tillverkare hade fått nya konkurrenter.

1962 lanserades det sportigare tillägget till Corvair Monza-modellen: Spyder, och i och med det det första turbo-utförandet (på sidan om Olds F85 Turbo Jet).
Men då hade Ed Cole lämnat sin post på Chevrolet för att så småningom bli president för hela GM.

När Mustangen (som ju byger på Falcon) lanseras 1964 styr Ford fokuset mot denna. Mustang, som ju var den andra Ponnybilen efter Barracudan (mer om det här) blev konkurrensen hårdare för Corvairen. Nya, sportiga designer och nya tillvalspaket tuffade till segmentet.

1965 kom Ralph Naders bok "Unsafe at any speed" ut. Den pekade ut Corvair som en livsfarlig bil. Detta plus ryktet att GM jobbade med en ny sportig modell vid namn "Panther" (skulle -67 bli Camaro) gjorde att försäljningen sjönk kraftigt trots modelluppdatering detta år. 1970 lades Corvair ner.

1970 kom också "Clean Air Bill" och de flesta biltillverkare blev väldigt oroliga. Bara Honda med sin CVCC-motor kunde klara de nya hårda reglerna vad gäller utsläppsvärden.
Ed beordrade att sänka kompressionen på alla muskelbilar och därigenom börja slutet för muskelbilseran. Andra tillverkare följde.
1975 var katalysatorn redo att lanseras som option och Ed hade sett till att bensinbolagen började sin övergång till blyfritt. Många tillskriver honom att vara en av de starkaste krafterna bakom detta.

Totalt tillverkades 1,8 miljoner Corvairer och 90 miljoner(!) småblockare.
1975 går Ed i pension efter att ha gjort ett starkt avtryck i bilhistorien. 1977 omkommer han i en flygolycka.

Harry Barr fick festa ostört efter det.

Såld! 1955 Chevy Shoebox. Rå racer för rivstartare.

Har du inte drömt om det? Att vara den koola streetracern som dyker upp på nattgatorna för att blåsa dörrarna av Snabbe Ville och sedan försvinna ut i natten igen? Eller kanske en helg på strippen med din egen gasser? Finns det en bättre ikon för detta än en ´55 Chevy? Kan det BLI fel? Knappast...

Arbetet att utveckla modellen påbörjades 1952, då Ed Cole som jobbade som ingenjör på GM fick ett blankt papper tillstucket sig med uppdraget: bygg en helt ny bil!
Då Chevys 210-modell varit en storsäljare innan ville man göra rätt med en gång och sparade inte in på något. Här är en del av nyheterna och ett bevis på att man kunde allt om subbranding då:
* Glide Ride - främre hjulupphängning med kulleder
* Motoramic - exteriördesign (hette "Task force design" på pickupmodellerna)
* Syncromesh - manuell låda
* Powerglide - automataren
* High Level Ventilation
* Blue Flame - den sexcylindriga motorn
* Turbofire - V8an
* 43 nya inredningar att välja mellan
* Sweepsight - nya vindrutedesignen
* Outrigger - bakre hjulupphängningen
* Antidive Braking Control

Awwright! Så om du nu är såld på modellen kanske det är läge att skaffa en!?
Till salu här på K-Retros huvudkontor i Grönby, Skåne, är en "Shoebox" med racinghistoria. Det är en 2dr stolpe som har gått på strippen i staterna under 60-talet. Då hade den Chryslers drivlina med 392 Hemi (hell, yeah!) men nu saknar den motorn och lådan. Axeln är dock kvar och momentstagen sitter där fortfarande. Fränt!
Två rostiga crome reverse sitter på.

Inredningen sitter i men den vill du nog göra nåt åt. Sportratt, extramätare och fartdekaler följer med. Plåten är i behov av slipning men det finns en del ny plåt och bilen är hel så när som på att en bit av torpeden måste svetsas dit. Finns glas men inte allt är helt.

Men som sagt är detta din chans att bli fräckast i stan.
Du. En Shoebox med orolig tomgång. "2 lanes of blacktop" fortfarande varma av dagssolen. Och en stackare som tror att hans Porsche är "Hot Shit".
Du vänder dig mot honom och säger iskallt "Paradise road".

Klart du vill ha den....?! Redigering: Nu har den fått ett nytt hem långt norr om Grönby!

http://www.usabil.nu/databas/Detalj.asp?ID=90814
http://www.blocket.se/vi/25510751.htm

Blue Eyed Soul: Roy Head fyller år!

Roy Head fyllde 65 den 9e januari 2006 och hans fru Carolyn visste precis vad hon skulle ge honom; en prostataundersökning.
Roy blev överraskad men behöll lugnet. "När man kommer på ett annat sätt att kolla den så skall jag göra det!"
"God's kept me healthy, I'm still doing flips and splits" kan Roy säga då han fortfarande uppträder men hans referens är daterad till mitten av 60-talet.

Det är några år sedan han slog igenom. Man kallade honom en "blåögd James Brown". Han var lika galen som Brown på scenen med pistongben och attackhöft. Som en trimmad hurricane gav han allt. Inte sällan ramlade han och slog sig, och ibland fick han höra från nån i publiken "gör det där hoppet där du slår näsan blodig!".

Men det var lite mer än soul. Lite rock ´n roll. Lite slyngel. Lite brudmagnet.
Som frontman till bandet The Traits drog han mer än sin del av lasten. De kom från Texas och närmare bestämt Gulfkusten och brukade battla mot andra R´nB-band på helgerna.
Billy Gibbons i ZZ Top hade sett honom live och köpte singlarna så fort de kom ut. B-sidan på "Just a little bit" hette "Tush hog" som på Guldkustslang betyder extra fin. Flera år senare skulle han använda första delen av det utrycket som namn på en låt.

The Traits och Head levde 3 månader på topplistorna 1965 med "Treat her right" bara slagen av Beatles. Snart nog skulle bandet börja splittras, men under denna korta tid levererade de energisk musik.

Det var som sagt på scenen Roy släppte loss helt. Det ryktas att han bitit Elvis i fotleden. Att han ridit in i lokalen på en häst och misslyckats med att hoppa från den upp på scenen. Att han hoppat upp och greppat ett varmvattenrör ovanför scenen och efter att ha bränt sig ramlat av scenen och hamnat hängande i sin livrem.
Och att han ljugit för publiken och sagt att Tina Turner skulle uppträda och klätt sig i drag och uppträtt som henne. Ja jäklar...

Och att han drack mycket sprit. Tills nyligen började han varje dag med en Bloody Mary.
Men fortfarande uppträder jubilaren och lovar samma inlevelse som -65.
Han lovar också att inte göra en prostataundersökning.

I alla fall så länge som man gör som man gör.

Det är Roy Head. Han ger inte upp. Se själv.