Clint fyller år! Känner du dig tursam, slyngel?

Ett sexskjutar-hurra för Clint Eastwood på sin 80-årsdag idag! En äkta rollmodell.

"Get her, push her to the ground!": Hårdare än Shangs - Whyte Boots.

Jag skall villigt/stolt erkänna det: jag har lagt upp en ny genre på min favvo-lista mellan Schlager och Twist: Teen angst! När jag gjorde inlägget om Mary Weiss och The Shangri-Las fick jag en helt ny förståelse för fenomenet.

Det som jag förr tyckte var lite långsam musik tycker jag nu är hårdare än punk. Weiss hade ju dessutom ett sätt att låta förbannad på när hon sjöng, och jag kan till sist förstå hur det sägs att Joey Ramone lärde sig sjunga genom att lyssna på henne.
Så Shangs var kanske störst på Teen Angst. Men hårdast?

In kommer The Whyte Boots.

Okey, Whyte Boots fanns egentligen inte. Men ändå. Lori Burton hade skrivit 50-talet låtar till namnkunniga popvärlden tillsammans med sin kompis Pam Sawyer.

Lori ser förresten ut så här och har en egen Twitter-sida:

Anyway, Lori och Pam hade en låt om en snäll flicka som visar upp ringen hon har fått av Tjejgängmedlemmens före detta, ett bråk startar och flickan blir dödad. "She didn´t wanna fight" sjunger bakgrundstjejerna. Sedan börjar polissirenerna och det är snutarnas tur att säga "get her, push her to the ground". Aaahhh, rättvisa skipas i popland.

Eftersom rötterna fanns i Brill Building var det inte svårt att dra ihop ett provisoriskt band och spela in låten. Hur hårda ser tjejerna ut...?
Singeln nypressas och jag har precis köpt den på Ebay/UK för under en hundring så du kan också få din egen "Nightmare", som låten heter.

SÅ, dra igång denna absoluta höjdare och njut. Och var glad att du inte bråkar med Whyte Boots i en mörk gränd nånstans.

	The Whyte Boots - Nightmare .mp3
	Found at bee mp3 search engine

Mickie och Jimmy: It´s allright!

Mickie Most, som han kallade sig, startade sin karriär som skivproducent 1964. Han hade innan dess jobbat med att sälja grammofonskivor till skivaffärer i trakterna runt London en tid, men en dag var han på en klubb i Newcastle, Club-A-GoGo, och såg en ny grupp som hade fått smeknamnet "The Animals". Han blev så imponerad av dem att han erbjöd sig att producera deras musik. Första singeln, "Baby let me take you home" gick inte dåligt, men det var när uppföljaren kom ut, "House of the Rising Sun", som Animals blev världskända.

Han fick ta tag i "Hermans Hermits" härnäst och producerade deras "I´m into something good" som gick upp på USA-listan som den enda låten som hotade Beatles.
1968 startade han RAK Records ("RAK" kom från att han brukade sätta singlar i "Racks" när han sålde skivor) tillsammans med Peter Grant. Det var en tid när The Yardbirds höll på att bli Led Zeppelin och därigenom förstärka sina positioner som världsartister.

Mickie Most producerade Brenda Lee "Is It True", Donovan´s "Mellow Yellow", Lulu´s "Boom Bang-a-Bang" och Nancy Sinatra's "The Highway Song". Dessutom Suzi Quatro, CCS, The Arrows, Smokie, Hot Chocolate, Mud, Chris Spedding och Kim Wilde´s "Kids in America"

Jimmy Page började med rockabilly och skiffle med tidiga influenser som Scotty Moore och James Burton. Han började jamma med Jeff Beck och Eric Clapton tidigt och blev till slut anställd som studiomusiker för Decca.

Han fanns med på Marianne Faithfull's "As Tears Go By", The Nashville Teens' "Tobacco Road", The Rolling Stones' "Heart of Stone", Them's "Baby Please Don't Go", Brenda Lee's "Is It True," och Petula Clark's "Downtown.". Dessutom var han med på Kinks debutalbum 1964, Johnny Hallydays skivor och The Who´s första singel.

Han hade dessutom ihop det med Jackie De Shannon...

Sedan gick han in i The Yardbirds som ju som sagt omformades till Led Zeppelin.

Men innan de var på sin karriärs topp hade Mickie och Jimmy ett band ihop. I Sydafrika. Jag är van att kalla bandet "Micke Most and the Overdrive" men jag har sett det kallas "..the Gear" och "..the Playboys" också.
Bästa låten, som jag sorterar in under genren "Agentmusik", är "It´s Allright" där Mickie sjunger och Jimmy spelar gitarr.

Detta är en brottarlåt...spela högt!

K-snusk: France, Serge och slickepinnarna.

Det börjar närma sig slutet på 60-talet.
700 människor i Tokyo trängs i en studio för att få se popdrottningen från Frankrike. Den 20 år unga söta tjejen som gjort en låt om oralsex. Tjejen är France Gall och hon fattar ingenting. Efter en stund så går ljuset upp för henne - motvilligt - och hon känner sig förrådd av de vuxna och framför allt männen i hennes liv.
Hon HAR gjort en låt om oralsex utan att veta om det.

Vi backar Bjucken och börjar från början.

I december 1959 började ett radioprogram vid namn "Salut les copains" ("tjena kompisar") sändas. Det här blev ungdomskanalen för musik i Frankrike nästan två år innan Lill Lindfors tjoade igång "Tio i Topp" här hemma. Här kunde du höra all den fräcka och tuffa amerikanska musiken, inte bara på originalspråk utan i fransk coverversion. Vissa artister hade nätt och jämt några engelskkunskaper och man härmade ibland ljuden på originalplattan. Ett ljud som verkade lite tufft att slänga in i sången var "yeah-yeah". Detta skulle bli lockropet för ungdomsmusiken och också namnet på den genren - "Yéyé".

Utmärkande för Yéyé var att det ofta var unga flickor (kanske enda genren som domineras av tjejer?) och att sångerna handlade om hjärteaffärer. Begreppet spred sig snabbt och artisterna blommade upp som rost på en Simca. Rita Pavone är ett exempel i Italien, Karina ett i Spanien. Även i Quebec och till och med Japan var Yéyé poppis.
1962 var musikstilen väl etablerad och "Salut les copains" blev en tidning också som gavs ut i flera länder i Europa.

Serge Gainsbourg var en kämpande kultursnobb. Han hade vuxit upp under kriget på flykt från Nazisterna och försökte under 50-talet göra sig ett uppehälle genom att spela piano på barer och måla tavlor. Serge var jazz-kille och hade fyllt 32 när "Salut les copains" började sändas. Han hade ett svart och sarkastiskt anslag på sin musik, och gillade dubbeltydlighet. Desto mer stötande desto bättre. Som en sång om en konduktör på ParisMetron som vill begå självmord.
Han hade inte mycket till övers för unga söta tjejer som sjöng sockersött om kärlek.
Men tom plånbok kan ändra män. Snart nog skulle han få ett erbjudande att skriva just en Yéyé-sång.

France Gall ville nämligen bli Yéyé-flicka. Pushad av sina föräldrar blev hon signad av Philips och fick samma agent som jazzsångaren Serge, Denis Bourgeois. Denis ville para ihop Serge och France och bad den desillusionerade kompositören att skriva en sång till henne.
Låten blev "N'écoute pas les idoles" ("Lyssna inte på idolerna" - heh) och blev hennes andra singel och ironiskt nog en hit på listorna i mars 1964.
France slutade skolan nu, och det var nog inte så smart.

Både France och Serge blev helt plötsligt intressanta för Philips som ville ha mer.

France, som nu var 17, blev pushad av Philips att göra en barnskiva och gav med sig till slut. Skivan blev en storsäljare och nu var France ett intäktskonto hos Philips.
Men France Gall skulle inte vara en barnstjärna tyckte hon. Inte heller skulle France Gall göra covers på engelska låtar som merparten av Yéyé-tjejerna. Hon ville ha originalmaterial och slogs för det.

Serge fick skriva en låt till till France 1964 som hette "Laisse tomber les filles" ("lämna flickorna i fred" - aningen svart och kan syfta till "frestelsen som är unga flickor"). Detta tyckar jag själv är en höjdare och en cover av April March avslutade Tarantinos "Death Proof".


1965 blev hon erbjuden att representera Luxemburg i Eurovisionsschlagerfestivalen.
Av 10 låtar som hon blev presenterad valde hon Serge Gainsbourgs "Poupée de cire, poupée de son" som ju vann och blev en världshit med hur många covers som helst gjorda på den. Det var för övrigt den första icke-balladen som vann.

För att förstå hur Serge tänker kan man ta sig lite tid att studera texten på låten. Med reservation för språkkunskaperna kan man hitta andra på nätet som studerat Serge´s kluriga text och det ser ut ungefär så här:

"Jag är en vax docka (poupee de cire, syftar på grammofonskivevax), en sågspånsdocka (poupee de son, syftar på att inte ha en egen vilja men kan också betyda "talande docka") och en mode docka. Mitt hjärta finns i mina sånger, jag ser livet genom mina ljus-rosa glasögon som speglar mina låtar.

Är jag bättre eller sämre än en modedocka? Mina inspelningar är som en spegel där alla kan se mig. Genom mina inspelningar är det som om min röst är "krossad i tusen bitar och skärvor av min röst är spridda så att jag är överallt samtidigt.

Mina lyssnare är tygdockor som skrattar och dansar till musiken och låter sig förföras "av någon anledning eller ingen anledning alls". Men kärlek är inte bara i låtarna och jag frågar mig varför jag skall sjunga om kärlek då jag själv vet ingenting om pojkar".

Sista versen skall handla om Gall själv: "jag är inget mer än en vaxdocka och sågspån docka, under solen som är mitt blonda hår. Någon dag kan jag, denna vaxdocka och sågspåndocka, faktiskt leva mina sånger utan att frukta värmen av pojkar".

Wooohooo! Han är ett rövhål och hon är nog inte den skarpaste kniven i lådan.
Och nu fattar du vad det kan bli av den kombinationen......

Serge var en höjdare på sarkasm och France var bara för naiv.

Ett år senare var det dags för Serge att dela ut nästa storsmocka. France sjöng in "Les Sucettes" (slickepinnarna(!)) 1966. Serge kallade låten i intervjuer för "den mest vågade i vår tid".
I ett filmat klipp frågar Serge France vad låten handlar om. Hon svarar "Om flickan Annie som tycker om anis-slickepinnar och köper dem för några pennies. Det är väl allt?"
Serge svarar efter en konstpaus "Ja visst".
Glöm inte textraden "när det söta rinner ner för Annies hals är hon i paradiset".

France fortsatte att sjunga oskuldsfullt, Serge log tyst och hela Frankrike mös. När man spelade in TV-klipp med henne var studion fullpackad. Alla ville se fenomenet.
Du kan se klippet här .

Man frågar sig om ingen i hennes omgivning sade något till henne.

Låten blev en hit men efter att France fattat vad som hänt så tonade hon ner samarbetet med Serge och skämdes. Hennes karriär hade haft sin topp och blev nu mer dalande, men idoget arbete har givit henne en position som en av Frankrikes största artister.
Serge gjorde en hel rad med pikanta låtar till France, som "Baby pop" som France själv sade hade en "brutal" text, och "Teenie Weenie Boppie" som behandlade LSD-döden. Fast den låter ju glad...

Hon vill dock inte längre prata om eller sjunga Serges låtar.

Serge gick vidare i sitt snuskträsk, hade ett förhållande med Brigitte Bardot och Jane Birkin, gjorde (förutom många mer vanliga klassiska poplåtar och ballader) stönlåten "J´taime" och några år senare "Incest du citron" med sin 11-åriga dotter Charlotte. Har blivit kallad "Frankrikes största rövhål" men har som sagt bidragit med många låtar. Och lärt världen hur man festar hårt.

Magin mellan France och Serge, skönheten och odjuret, vitt och svart, är kvar i historien.

Yéyé!

Jakriborg Prix 2010: gammalt lyckligt järn

Trodde nästan att det skulle bli regn men SMHI hade rätt. Molnen var där för att hålla motorerna på rätt temperatur.

JP är som jag fattar det en regularitytävling, så att köra på attack är inte nödvändigt, men det verkade inte betyda något för vissa. Extra heder åt föraren av den blåa Bugattin som burkade friskt och lät de tunna däcken släppa i kurvorna för fyrhjulssladdar och Bugattibrännare.
Ett drygt 20-tal bilar var på platsen, de flesta kördes dit, piskades på platsen och kördes sedan hem. Manligt.

Själv tycker jag om att spåra ursprung. Jag brukar prata om att komma nära den hårda kärnan och gillar man hotrods så är detta mer genuint. Det var ju detta som man försökte efterlikna för 60 år sedan. Jag tycker fortfarande att V8or är koolt men en rak fyra med Arduntopp, en rak Bugattiåtta med kompressor eller en rak Rileysexa är ännu mer "offensivt".

Anyway, kombinationen "hardcore" och "inget inträde" är aldrig fel. Besöksparkeringen innehöll en del roddar, sportvagnar och annat gott. Fin bonus.
Bilderna hoppas jag förklarar en del. En av dem är tagen på besöksparkeringen. Kan du se vilken?

K-Snusk: France, Serge och slickepinnen

1968. 700 människor i Tokyo trängs i en studio för att få se porrdrottningen från Frankrike. Den unga söta tjejen som gjort en låt om oralsex. Tjejen är France Gall och hon fattar ingenting. Efter en stund så går ljuset upp för henne - motvilligt - och hon känner sig förrådd av de vuxna och framför allt männen i hennes liv.
Hon HAR gjort en låt om oralsex utan att veta om det.

Vi backar Bjucken och börjar från början.

I december 1959 började ett radioprogram vid namn "Salut les copains" ("tjena kompisar") sändas. Det här blev ungdomskanalen för musik i Frankrike nästan två år innan Lill Lindfors tjoade igång "Tio i Topp" här hemma. Här kunde du höra all den fräcka och tuffa amerikanska musiken, inte bara på originalspråk utan i fransk coverversion. Vissa artister hade nätt och jämt några engelskkunskaper och man härmade ibland ljuden på originalplattan. Ett ljud som verkade lite tufft att slänga in i sången var "yeah-yeah". Detta skulle bli lockropet för ungdomsmusiken och också namnet på den genren - "Yéyé".

Utmärkande för Yéyé var att det ofta var unga flickor (kanske enda genren som domineras av tjejer?) och att sångerna handlade om hjärteaffärer. Begreppet spred sig snabbt och artisterna blommade upp som rost på en Simca. Rita Pavone är ett exempel i Italien, Karina ett i Spanien. Även i Quebec och till och med Japan var Yéyé poppis.
1962 var musikstilen väl etablerad och "Salut les copains" blev en tidning också som gavs ut i flera länder i Europa.

Serge Gainsbourg var en kämpande kultursnobb. Han hade vuxit upp under kriget på flykt från Nazisterna och försökte under 50-talet göra sig ett uppehälle genom att spela piano på barer och måla tavlor. Serge var jazz-kille och hade fyllt 32 när "Salut les copains" började sändas. Han hade ett svart och sarkastiskt anslag på sin musik, och gillade dubbeltydlighet. Desto mer stötande desto bättre. Som en sång om en konduktör på ParisMetron som vill begå självmord.
Han hade inte mycket till övers för unga söta tjejer som sjöng sockersött om kärlek.
Men tom plånbok kan ändra män. Snart nog skulle han få ett erbjudande att skriva just en Yéyé-sång.

France Gall ville nämligen bli Yéyé-flicka. Pushad av sina föräldrar blev hon signad av Philips och fick samma agent som jazzsångaren Serge, Denis Bourgeois. Denis ville para ihop Serge och France och bad den desillusionerade kompositören att skriva en sång till henne.
Låten blev "N'écoute pas les idoles" ("Lyssna inte på idolerna" - heh) och blev hennes andra singel och ironiskt nog en hit på listorna i mars 1964.
France slutade skolan nu, och det var nog inte så smart.

Både France och Serge blev helt plötsligt intressanta för Philips som ville ha mer.

France, som nu var 17, blev pushad av Philips att göra en barnskiva och gav med sig till slut. Skivan blev en storsäljare och nu var France ett intäktskonto hos Philips.
Men France Gall skulle inte vara en barnstjärna tyckte hon. Inte heller skulle France Gall göra covers på engelska låtar som merparten av Yéyé-tjejerna. Hon ville ha originalmaterial och slogs för det.

Serge fick skriva en låt till till France 1964 som hette "Laisse tomber les filles" ("lämna flickorna i fred" - aningen svart och kan syfta till "frestelsen som är unga flickor"). Detta tyckar jag själv är en höjdare och en cover av April March avslutade Tarantinos "Death Proof".


1965 blev hon erbjuden att representera Luxemburg i Eurovisionsschlagerfestivalen.
Av 10 låtar som hon blev presenterad valde hon Serge Gainsbourgs "Poupée de cire, poupée de son" som ju vann och blev en världshit med hur många covers som helst gjorda på den. Det var för övrigt den första icke-balladen som vann.

För att förstå hur Serge tänker kan man ta sig lite tid att studera texten på låten. Med reservation för språkkunskaperna kan man hitta andra på nätet som studerat Serge´s kluriga text och det ser ut ungefär så här:

"Jag är en vax docka (poupee de cire, syftar på grammofonskivevax), en sågspånsdocka (poupee de son, syftar på att inte ha en egen vilja men kan också betyda "talande docka") och en mode docka. Mitt hjärta finns i mina sånger, jag ser livet genom mina ljus-rosa glasögon som speglar mina låtar.

Är jag bättre eller sämre än en modedocka? Mina inspelningar är som en spegel där alla kan se mig. Genom mina inspelningar är det som om min röst är "krossad i tusen bitar och skärvor av min röst är spridda så att jag är överallt samtidigt.

Mina lyssnare är tygdockor som skrattar och dansar till musiken och låter sig förföras "av någon anledning eller ingen anledning alls". Men kärlek är inte bara i låtarna och jag frågar mig varför jag skall sjunga om kärlek då jag själv vet ingenting om pojkar".

Sista versen skall handla om Gall själv: "jag är inget mer än en vaxdocka och sågspån docka, under solen som är mitt blonda hår. Någon dag kan jag, denna vaxdocka och sågspåndocka, faktiskt leva mina sånger utan att frukta värmen av pojkar".

Wooohooo! Han är ett rövhål och hon är nog inte den skarpaste kniven i lådan.
Och nu fattar du vad det kan bli av den kombinationen......

Serge var en höjdare på sarkasm och France var bara för naiv.

Ett år senare var det dags för Serge att dela ut nästa storsmocka. France sjöng in "Les Sucettes" (slickepinnarna(!)) 1966. Serge kallade låten i intervjuer för "den mest vågade i vår tid".
I ett filmat klipp frågar Serge France vad låten handlar om. Hon svarar "Om flickan Annie som tycker om anis-slickepinnar och köper dem för några pennies. Det är väl allt?"
Serge svarar efter en konstpaus "Ja visst".
Glöm inte textraden "när det söta rinner ner för Annies hals är hon i paradiset".

France fortsatte att sjunga oskuldsfullt, Serge log tyst och hela Frankrike mös. När man spelade in TV-klipp med henne var studion fullpackad. Alla ville se fenomenet.
Man frågar sig om ingen i hennes omgivning sade något till henne.

Låten blev en hit men efter att France fattat vad som hänt så tonade hon ner samarbetet med Serge och skämdes. Hennes karriär hade haft sin topp och blev nu mer dalande, men idoget arbete har givit henne en position som en av Frankrikes största artister.
Serge gjorde en hel rad med pikanta låtar till France, som "Baby pop" som France själv sade hade en "brutal" text, och "Teenie Weenie Boppie" som behandlade LSD-döden. Fast den låter ju glad...

Hon vill dock inte längre prata om eller sjunga Serges låtar.

Serge gick vidare i sitt snuskträsk, hade ett förhållande med Brigitte Bardot och Jane Birkin, gjorde (förutom många mer vanliga klassiska poplåtar och ballader) stönlåten "J´taime" och några år senare "Incest du citron" med sin 11-åriga dotter Charlotte. Har blivit kallad "Frankrikes största rövhål" men har som sagt bidragit med många låtar.

Rita shakes!

Helkoola Rita Pavone (du hittar ett gammalt inlägg om henne här) i ett klipp som är rätt ur mode och popsynvinkel. Inte ofta man ser henne med långt hår, men svart/vita kläder har hon på sig i de flesta klippen med "Il Gehege" som är ett av de shakigare numren från henne. Hon hade en rosa Jaguar E-Type och bilden ovanför med Camaro -67an är tagen i Monaco. Sicket liv...

Hon hade en explosiv röst som Lulu eller Brenda Lee och spelade in på flera språk.
Som jag skrivit innan sägs det att Elvis hade en målning av henne på Graceland. Jag tycker Rita kan få regnet som faller här (och som hotar Jakriborg Prix imorgon) att dra vidare och solen att komma fram, så skruva upp volymen och d-d-d-d-dansa!!!

Lada Edmund Jr: "The Mary Poppins of Rock ´n Roll"

"Jag kan inte laga mat. Min stavning är inte bra. Det är svårt att tro hur få jobb det är för en tjej som kan köra motorcykel utför ett stup" sa Lada Edmunds Jr. en gång.

1975 hade hon känt Hal Needham en tid. Hal jobbade som stuntman i tusentals filmer och hade ett företag som sålde just stunts till filmindustrin. Lada hade halkat in i stuntvärlden och gjorde nu stunts i "Charlie´s Angels" och "Starsky and Hutch".

Företaget Eaton hade tagit fram en modell av en krockkudde som man ville få in i bilindustrin. De tog kontakt med Hal och kom överens om att söta 28-åriga Lada var rätt person att testa krockkudden. Man riggade upp en betongbarriär på 80 ton som måltavla och satte Lada i en ´72a Mercury och lät henne köra in i trailern i 24,5 mph.
Detta gjorde Lada till den högst avlönade stuntpersonen.

Ladas egen kommentar "Det svåraste med jobbet var att se ut som en hemmafru".

"Jag har blivit runtdaskad hårdare förut."

Lada Edmund Jr. startade sin karriär 1960 som 13-åring i pjäsen "Bye Bye Birdie" men det var genom TV-serien "Hullabaloo" som hon klev in i historien på allvar. Hon fick jobb som GoGo-flicka mellan 1965-66 och gjorde det jobbet bättre än alla andra då hon gav järnet när hon shakade.


Kolla in klippet med Chucken - det är Lada till höger:


Här är hon i badkaret längst ut tillsammans med Mamas and Papas:


En bit in i karriären fick hon spela in några låtar. Här är "I know something" med Lada:


Lada fick träffa alla stjärnorna i sitt jobb. Här är hon i mitten med Nancy Sinatra och Pamela Tiffin på flankerna. 1964 gjorde hon filmen "For those who think young" med dem.


Lada gjorde film 1969 med Jon Voigt som hette "Out of it".

Kolla in trailern:


Hon var med i "Jump!" (1971), "Savage (1973)", och "Act of Vengeance" (1974)




Okej, så det är Lada. Var var vi nu i berättelsen.., jo, hon träffade Hal Needham.
Hal Needham hade jobbat länge som Burt Reynolds stuntman, och de hade med tiden blivit kompisar så Hal bodde i Burts gästhus i 10 år. En dag när man var nere i sydstaterna och filmade "Gator" fick man reda på att Coors-öl inte var lagligt öster om Mississippi. Ball historia tyckte Hal om att man smugglar öl från Texarcana, och det skall vara mycket snabba bilar och åka av. Här är Hal med Burt och Jerry Reed:


Well, för att göra en annan historia kort så skulle ju "Smokey and the Bandit" bli Hal Needhams första film som regissör. Filmbolaget valde Sally Field som kvinnlig huvudroll och i en scen kör hennes karaktär fort så in i bänken och man beslutade sig snabbt för att skaffa en stuntförare. Du har gissat det - föraren blev Lada.
Tror att du kommer ihåg scenen efter att Bandit och Buford T Justice träffat varandra på fiket.
Filmen blev ju den mest säljande filmen 1977 efter Star Wars och Hal var nu regissör på riktigt.
Ett par år senare hade Brock Yates skrivit färdigt manus till "Cannonball run" och även där jobbade Lada som stuntförare.

Dags att sätta en sak på plats: Lada uttalas "Lay-da" och gillar du inte det får du ta upp det med henne själv. Om du finns på Facebook (där för övrigt K-Retro finns att bli fan av) så kan du bli vän med henne där. Om du vågar. Det här är Lada idag:

Jag kan ju känna att det är "mindblowing" att man kan koppla upp sig och kanske chatta med en 60-talsikon. Galet koolt.

Tänk vilka historier detta yrväder har. Och kanske har hon kvar sina GoGo-boots?

K-Retify

Har lagt upp en spelningslista på kul på Spotify. Den heter "K-Retro tappar ur" och är ett snabbt hugg genom denna värld. Klart att man hittar mycket här men jag är ändå besviken på hur mycket som var nyinspelning eller nymixat. Sedan är det ju en hel del som inte finns också. Lesley Gore hade alldeles för lite låtar, likaså Gigliola Cinquetti, Lill Malmkvist hade en, The Phantom lät jättekonstigt, "Rinky Dink" fanns på en massa ställen men ingen var original, Hondells och Chantays bara enstaka låtar och så vidare...

401 spår med etiketten "40s" 24000 på "50s" och 44000 på "60s". 74000 på "70s".

MEN mycket finns det ändå, så håll till godo. Har du en som du vil dela med dig av?

Träffar som varit - var du där?

Passar på att följa upp lite av det som redan har hänt i K-kalendern.
Förra helgen var det veteranbilsmarknad i Degeberga. Vädret var lite på den svala sidan men ändå fint. Eftersom jag inte har blivit klar med Buicken (snart) så fick det bli Cherokeen. V8an gick bra på Österlensluft.
Nu är det ju så att vårmarknaden i Degeberga är ju ett rätt så nytt event så den är drygt hälften så stor som höstmarknaden, men med en hyfsad uppslutning på finbilsparkeringen får man ändå en upplevelse värd milkostnaden (på en V8-Jeep).
Några bilder:




Kapet blev bara några singlar:


I lördags var det veteranbilsmarknad i Höör, och helt klart varvar man upp 318-spisen i Jeepen på nytt (nej Buicken inte vara klar än - uff) och styr mot mitten av Skåne som så här års är hur fint som helst. Sedan är det tradition att jag får allergitopp just i Ormanäs på denna marknad. Det får man ta.
Vädret var hur fint som helst fastän kylan bet lite i skinnet. Fick intrycket av att det var typ två rader färre säljare än förra året. Konjunkturen?
För mig var det i alla fall stort nog och även här fanns en finbilsparkering som en liten bonus. Bilder följer:





Kapet denna gången: ett originaltryck från 1970 som promotar ett dragrace på Mantorp, några Siwan-singlar, rem och huvudbromscylinderlock (som är en PV-cylinder) till Buicken och till slut hittade frugan två Dixie cup-hållare från skiftet 50/60 i originalförpackning och med massa olika färger på muggarna. En hamnade i köket och en på stringhyllan i TV-rummet.


Till sist var igår, tisdagen den 4e, starten för tisdagsträffen i Lödde. Hurraaa! Denna gör verkligen att man kan lägga vintern bakom sig. Känns hur bra som helst.
Bra uppslutning från vänner och fordonsägare gjorde det till en trevlig kväll. Fast det kom en skur och det var nog neråt 4 grader och blåsigt så varmt var det inte. Men kanske värmde bilarna och de andra glada människorna. Detta är en kanonträff och den inträffar varje tisdag fram till hösten så försök ta dig dit lite oftare är du gjort förut. Ser fram emot lite mer värme och så klart att åka det i en rolig bil, fälla ut vikstolarna, lägga på en singel på resegrammofonen och dra i sig lite kaffe och kanske en kanylballe. Livet....
Bilder:





Ikväll - onsdag 5/5 - är det första onsdagsträffen på strippen i Malmö. Kommer du?