Heidi Brühl: Mer än bara Tysklands svar på Doris Day

Eftersom jag konstaterar att jag har 9 singlar med Heidi Brühl känner jag att hon måste få sin plats bland K-Retros spännande människor. Presenterarrrr....Heidi!



Heidi var en toppentjej. Om du har sett "Licens att Döda" (The Eiger Sanction) med Clintan så har du nog sett Heidi. Hon spelar en lättfotad hustru till en av karaktärerna och såg ut så här:


Nu blev "Eiger Sanction" aldrig en hit kassamässigt. Idag är filmen en kultrulle bland bergsbestigare eftersom den till skillnad från Sly´s "Cliffhanger" innehåller riktiga scener på berget. Tyvärr var detta ett skäl till att man fick uppleva dödsfall under inspelningen.

Heidi hade tidigt filmerfarenheter. Hennes far var filmproducent och ordnade in sin talangfyllda och 13-åriga dotter i vad som blev en kassahit i Tyskland 1955: "Die Mädels von Immelhof". Ett klipp ur den äppelkindande familjerullen med Heidi i mitten ser du här:



Med den framgången under bältet gick hon vidare till skivindustrin och fick som 17-åring sin första hit/inspelning 1959 med Chico Chico Charlie.
(Bästa klippet jag hittade var detta så du får hoppa fram tillmitten av filmen för att se Heidi)




1962 fick hon diagnosen magcancer, men lyckades slå sjukdomen.


1963 fick hon representera Tyskland i Eurovisionsschlagertävlingen med "Marcel" (och om du undrar så satte vi hårt mot hårt med Monica Zetterlund det året)



Samma år dog hennes far som också var hennes manager. Då träffade hon den amerikanske skådisen Brett Halsey och gifte sig med honom. Här är de i mingelläge.



Heidi såg bra ut och inte sen att utnyttja det. Till exempel hamnade hon på vykort



Hon flyttade till staterna 1970 och var med i en del TV (som Columbo) och film med till exempel Clintan. Hon uppträdde med Sammy Davis Jr. i Vegas.







-76 gjorde hon slut med Brett och flyttade så småningom hem till Tyskland igen. Hon startade ett eget musikförlag och jobbade som producent mellan mindre roller och inspelningar. 1980 vek hon ut sig i Playboy.


1991 kom cancern igen. Denna gången i bröstet.
Heidi dog på operationsbordet och är begravd i München.


Ett spännande liv som jag har brutalt kortat ner till några rader.

Hittade ett klipp som innehåller en del bilder av henne till tonerna av hennes låt från -69, Berlin. Njut!

Goldie

När Goldie blev 19 i dådens år 1964 tröttnade hon på att gå i college. Det hon hade älskat sedan hon var tre år var att dansa, så hon startade helt enkelt en dansskola och jobbade som instruktör där. Eftersom hon redan hade spelat Shakespeare och hade erfarenhet som dansare på scen fyllde hon ut tiden med olika dansjobb.



Några år senare, 1967, hade hon fått rollen som dum blondin i den kortlivade "Good morning world". Under samma år hade producenten George Schlatter (känd som "CFG", som stod för "Crazy Fucking George") börjat dra ihop bemanningen till en ny humorserie.
George hade producerat shower för Dinah Shore, Judy Garland och Victor Borge och hade dessutom producerat en scenshow med två komiker som kallade sig Rowan and Martin. Dessa skulle bilda fundamentet till showen.



Det var inte ovanligt att man under 60-talet protesterade i ett så kallat "sit in", att man hade undervisning i en "teach in" eller bara hade det trevligt i "be in" eller "love in", så det kändes bara rätt för en humorserie med namnet "Laugh in".



Goldie var i den gruppen danstjejer som valdes. Hon fick tidigt några repliker som hon totalt snurrade och fnittrade bort. Goldie trodde att det var slutet på hennes skådespelande, men George sade "Fortsätt göra precis som du gör nu", och i och med det blev hon en av de viktiga byggstenarna och fick sitt genombrott.



Goldies jobb blev att spela den dumma blondinen och att göra introduktioner till sketcherna. Det skedde genom att hon dansade i bikini med en massa klotter över hela kroppen, klotter som innehöll ordlekar och slagord med de olika sketchernas teman.




Jag blev faktiskt sugen på en Goldie-Barbie när jag såg att det finns sådana!


Hursomhelst, detta segmentet kallades "A Mod Mod World".



Och hon hade ett segment som hette "Goldie explains it all"



Alla kändisar var där och alla hade lika roligt



Serien började med ett avsnitt i september 1967 som blev en hit, så i januari -68 ersatte man den populära serien "Mannen från U.N.C.L.E" med Laugh In och lät den löpa vidare


En sak som gjorde Laugh In känt var att man jobbade mycket med att skapa begrepp och slogans. "Sock it to me" var en, som alltid slutade med att Judy Carne fick vatten eller nåt annat slängt på sig. Efter en tid blev det en sport för författarna att få henne att säga det, som i repliken "It may be rice wine to you but it will always be sake to me!". Dessutom använde Nixon det i sin kampanj. Det sägs till och med att det var denna slogan som gjorde honom till president.



"Here comes da judge" var en annan som Pontiac kapitaliserade på med en specialmodell av GTO:n, "The Judge". Uttrycket kom ur Sammy Davis Jr. som var en återkommande gäst. Reklamen föreslog "Nu kan du köpa domaren".



Goldie lämnade Laugh In för att börja sin filmkarriär 1971 efter tre säsonger. Laugh In fortsatte, fortfarande framgångsrikt, till 1973.



I Sverige gjordes en adaption av serien. Den hette "Partaj" och Margareta Sjödin spelade Goldies dumma blondin som ständigt fick en spann vatten på sig med repliken "Har jag gjort bort mig igen?". Men det är en annan historia, se Farbror Sid.



Goldie är för alltid "The It Girl", hon hade just "det".



Goldie sa för länge sedan: "Men are much simpler mechanisms than women. Nothing changes them, even when they have a midlife crisis, they do it in a mindless way . . . that's why I think we should let men go off and have affairs and drive fast cars and dream of being virile--and we should run the world."



Jag är en fan. Sock it to me!

See you at the christmas tree: Malmös Dragstrip

Åker du ner till din lokala dragstrip varje onsdag? Inte!? Du har väl en lokal dragstrip? Inte!? Då bor du i alla fall inte i Malmö.
Du vet ju hur det funkade; ett gäng eldsjälar ordnade egen finans genom vänner och anhängare. Kommunen övertygades bland annat om att de illegala körningarna i frihamnen skulle försvinna om man ställde upp med mark.
Och så blev det. Några få år in i det nya årtusendet stod banan klar och idag är den etablerad inte minst i Danmark.
Så om du är en av de entusiasterna som åker ner en onsdag och slantar nesliga 30:- så kan det hända att du får se det här som jag såg bl.a. igår:

Film för friserade fritänkare: John Waters "Hairspray"

Filmbolaget "New Line Cinema" har du nog sett loggor för i början av en del filmer. Idag är det en del av Warner Bros och det är en av de stora spelarna inom filmproduktion, men 1967 när Robert Shaye startade företaget i sin lägenhet var det inte mer än en dröm. Robert ville förse studenter med film som hade ett högt kulturvärde och distribuerade en hel del importerad film till nationer och caféer.

Idag har företaget ett smeknamn som är "The house that Freddy built". Skälet till det är att när det såg som mörkast ut ekonomiskt så beslutade man sig för att producera "Terror at Elm street" och fick därmed sin största hit så långt.

Men man skulle kanske kunna kalla företaget "John´s house" då man fick en del draghjälp av en regissör med lite udda idéer. 1969 släppte John Waters sin första fullängdsfilm, "Mondo Trasho" och New Line distribuerade den i ett läge då man inte hade stadd kassa och filmen och dess uppföljare "Multiple Maniacs" fick fans bland de universitetsstuderande.


John klämde fram en rad filmer, alla mer eller mindre stötande, med i stort sett samma skådisar. En som blev berömd var den kraftigt överviktiga transan Divine, som verkligen separerade de hurrande från de hotfulla.


Här är hon inte fullt så fet i Waters "Pink Flamingo"



Efter att John hade släppt luktfilmen(!) "Polyester" 1981 tog alla en paus tills man släppte "Hairspray" 1988, och det är om den filmen detta inlägg pushar egentligen.

"Hairspray" utspelar sig i Baltimore 1962 och har ett bra soundtrack fullt av tidstypisk musik och en hel del bilar från den tiden. Efter att ha använt personer som Traci Lords och Patty Hearst introducerar John en ny förmåga i huvudrollen, nämligen Ricki Lake som Tracy Turnblad, den rundnätte flickan som vil dansa på Corny Collins Show. Hennes mor spelas av Divine på ett originellt sätt.


Hela filmen belyser problemet med att människor blir dömda på grund av sitt yttre som exempelvis på grund av rasfrågan på den tiden. Debbie Harry, Sonny Bono och legendariska Ruth Brown finns med i filmen och det gör ju inte saken sämre.
Helt klart är filmen sevärd och håller ikonstatus, och till och med den nya filmen är OK.
Njut av kläder, miljöer och inte minst uppsprayade frisyrer.



Filmen blev nominerad till flera priser och drog in över 8 miljoner dollar.

Hairspray blev en Broadwayshow och senare gavs en nyinspelning ut med John Travolta i Divines roll som mor.

John Waters fortsatte att göra film, mer kommersiella, men fortfarande som "Den dåliga smakens förkämpe".



Ricki Lake fick sin talkshow, men är fortfarande skyldig Divine tack för att han lärde henne gå i högklackat.

Några dagar efter att "Hairspray" gått upp på biograferna hade Divine en audition för en roll i Fox TV-serie om familjen Bundy, "Våra värsta år". Efter att ha blivit oroliga för att han inte kom hittade man honom död av förstorat hjärta. Han blev 42.

Det sägs att kortet från Fox som följde med blommorna vid begravningen löd: "Om du inte ville ha jobbet hade du bara behövt ringa och berätta det."

Komiker finns överallt....

Buckaroos: Bon ton roulez

Det är varmt som i en grilldisk och kanske är det då din Ford-åtta går som bäst. Vägen är öppen som Internet och din rytm och bilens blir en. Känslan av att ha nått målet överstiger känslan av att vilja åka vidare och du svänger in på ett Honkytonk inte långt från Ferryday i Louisiana. På ett träd utanför står "JLL" inristat. Du vet att här finns historia som du skulle vilja buteljera.

Du går in på gården och hittar en hel flock bord med glada människor som väntar på BANDET. Stämningen är varm som kvällssolen och utan att veta det får du ett litet leende på dina läppar när vardagens måsten tvingas undan och du möter vänner som känner likadant.

Bandet kliver fram och fungerar som en förstärkare för alla bra känslor. Människor blir gladare och temperaturen stiger. Snart känns en grilldisk som en plats för svalka och varmare blir det allt eftersom låtarna radas upp.

Du känner dig i musikens epicentrum och upplever den lika mycket som grabbarna på scenen.

Känner du igen upplevelsen? Kändes det så igår? Då är det möjligt att du var på St. Gertrud i Malmö där Malmöbandet The Buckaroos spred lust och ton över innergården.

Den största nyheten enligt bandet själva är att nya låtar letat sig in i setlistan. "Sea cruise" tuffades igenom med en svallvåg av spelglädje och "Deep in the heart of Texas" reds in på största rockhästen. Sen var det en till som jag bara inte minns. Tusan.
"Que sera sera" var en nyhet förra året och och jag kommer på mig själv idag att nynna deras rockiga version när jag pular i garaget. Catchy!

Men visst är många i publiken återvändande kunder och blir lite extra glada över de återkommande hittarna från "förr". "Little pig" på två mandoliner, unplugged, var en överraskning. Och lika mycket som man saknar gitarrekvilibristen Pontus Snibb gläds man åt gitarrhjälten Kenneth Hellström som bjuder på massor av rockposer och säkra riff.

När allt är över går du ut till bilen och vet att du fått göra den musikaliska resan som musikkritiker brukar orera runt. Helt plötsligt klarnar allt och du ser att du befinner dig på E65an på väg mot Svedala. Du är tillbaka i vardagen men med en energi som håller dig på benen när du helst vill sätta dig och får dig att nynna när du borde gnissla tänder över det du jobbar med i garaget.

Tro mig, jag var där och såg "den goda tiden rulla". Om du kan se igenom den halvtaskiga kvalitén på bild och ljud kan du med se den rulla.


"You can have her" är typisk Bucka-grädde och här ser man grabbarna ge lite extra för kameran. Tack för en fin show!