BjuvsBurnouten 2011: Fältet i ordning och ordning på fältet

BjuvsBurnouten var nåt nytt för mig. Jag har varit på träffar som har dragits av klubbar, som Palmträffen i Trelleborg, Simrishamn och Höör, så jag vet ju ungefär vad man kan förvänta sig, och så blev det.

"Big ol´Buick and a big ol´sky"

Fast med ett plus i kanten. Utan att dissa någon annan träff får man säga att man blev imponerad av det fina arrangemanget. Ordning rådde och det till trots att körschemat var späckat. Nu kan det ju ha med saken att klubben som drog i träffen var den lokala fotbollsklubben, BFF, och man kanske har lång erfarenhet av publikarrangemang.

Hur som helst så hölls man intresserad under hela dagen med lekar (raggare på styltor, dragkamp etc), bildemolering (motorsprängning; Volvo, misslyckad efter 10 minuter utan olja och vatten, och "slå Volvon med slägga"), burnouttävling och ett röjigt soulband, Statesmen, komplett med doatjejer (Stateswomen? Statesmenettes?).

Bra röj i Statesmen trots lite "soul-lös" stämning.

Kort sagt ett fullt program med full koll.

Sedan var fältet i ordning med. Med "i ordning" menar jag "packat". Kände igen en del från tisdagsträffarna på Lödde men en del nytt var det för mig.

Fältet i ordning!

BjuvsBurnouten besöker man gärna igen, speciellt om man kan ordna samma fina väder. Good show!

Roth och Rat i samma bygge.

Heaven in a Chevy.

Sena 40-tals Caddys är fantastiska!

´57 Buick och Chevy.

Ingen lerig gräsmatta att stå på!

T-hot och Tiger!

"Custom by paint"-T-Bird

Har du sett en Riviera 65a med tunnelram 454a? Wild!

Egna Buicken Tululah mellan T-Bird och Galaxie. Tryggt!

Ovanlig Mercury

Oldschool-känsla. Plåtfälgar, bockhorn och "three deuces".

Cracklin´Rose.

Nästan för bra inredning.

Fords skolåda med lack som gör en glad.

Va! En GS? Nej, fast mycket snygg lack.

Cobra VS Caddy - burning up the road!

Monsterlåt: Louie Louie

I februari 1964 fick JFK:s bror Robert Kennedy, som då var justitsieminister, ett brev som krävde åtgärd. Visserligen hade han fullt upp med rasmotsättningar i södern och lagstiftning men nu blev han tvungen att reagera. En upprörd förälder var anarkin på spåren. En låt som hade hörts spelas i vulgära studentfester hade utan tvekan ett obscent innehåll. Varför skulle den annars vara så populär bland skrikande, spritfyllda ungdomar?

Robert lämnade över ärendet till FBI som genast skickade ut en kontorist att köpa skivan. Han kom hem med "Louie Louie" med The Kingsmen.
I två år försökte man förstå vari snusket låg genon att spela skivan om och om igen och intervjua ungdomar. Rapporten var kort och klar: skivan var "intelligensbefriad på alla hastigheter".
1983 har en radiostation i Kalifornien en "Maximum Louie Louie"-helg och spelar 800(!) versioner av låten under 63 timmar. Låten har gått in i musikhistorien.

Om vi börjar från början så var det en kille som heter Richard Berry som skrev Louie Louie. Richard hade en fot inne i musikbranschen och sjöng bland annat åt The Robins/The Coasters ibland. 1954 formade han sitt eget band, The Pharaohs, och 1955 skrev han en B-sida som en jamaikansk ballad. Denna calypso-sång var baserad på René Touzets "El loco cha cha"och inspirerad av Chuck Berrys "Havana Moon".
1957 blev den inspelad och tärningen var kastad.....



Richard hade ingen hit med låten och släppte rättigheterna snart nog.

Strax norr om Richards jaktmarker i Kalifornien, i Seattle-trakten hade man dock hört honom. Det sägs att kanske tre grupper där spelade in "Louie Louie" på kort tid, men det hetaste bandet skulle göra en tolkning av låten som skulle leva vidare delvis.



"Let´s give it to them right now!" improviserar sångaren "Rockin´Robin" Roberts i mitten, du kanske känner igen det från Kingsmens inspelning - mer om det snart.
Det sägs att Roberts hittade Berrys skiva i en realåda och blev så förtjust i calypso-låten att den fick bli ett av hans grupps livenummer, fast då i lite rockigare utförande.

Roberts bodde i Tacoma utanför Seattle och hans band hette The Wailers, som senare har kallats för det första garagerockbandet. Det fanns åtminstone tre som blev starkt inspirerade av Wailers: The Ventures, The Sonics och Jimi Hendrix, som brukade hänga där de spelade. Sonics (du måste bara läsa om dem här) skulle bli ett av banden som gjorde en version baserad på Wailers "Louie Louie" (och gjorde även Richard Berrys "Have love will travel") från -61.

Meeeen så färdades låten en aning söderut till Portland, Oregon och ett litet band som kämpade för att få spelningar köpte Wailers skiva. The Kingsmen hade hört talas om ett gig på ett kryssningsfartyg som skulle ge mer pengar än de traggliga skoldanserna. Man bestände sig för att göra en demo och besökte den lokale inspelningsstudion.

Kvällen innan hade man på ett gig gjort en 90-minuters version av Wailers "Louie Louie" så det fick bli B-sidan till "Peter Gunn Rock" och en trött studiokille gav klarsignal. Det blev en stökig inspelning med sluddrig sång och total miss mitt i låten där man börjar om. Bandet tyckte det lät för jäkligt men studiokillen ville ändå ha 50 (36? 10?) dollar vilket gjorde grabbarna förbaskade. Hutlöst!

Och så här illa lät det......



Inte mer än en vecka senare spelade ett annat Portland-band in låten i samma studio. Paul Revere and the Raiders var kända för att showa mycket på scen; kläder, danssteg, sätta eld på varandras hår.....
Anyway, Raiders hade framgångar men "Louie Louie" blev inte förknippad med dem även om deras inspelning kan sägas vara nära kärnan.



Nej, det var Kingsmen som skulle bli gruppen "som gjorde ´Louie Louie" 1963. Efter att man lyckats få den spelad en hel massa i Boston(!) började hitten bli ett faktum, men vid det laget hade redan Kingsmens sångare Jack Ely hoppat av bandet för att plugga färdigt på universitet.
Kingsmen mimade till låten på spelningar och för att göra saker ännu mer komplicerade startade Ely ett eget band, Jack Ely and the Kingsmen, som bara förvillade fansen och gav jurister jobb.

Men kanske var låtens största promotor just Robert Kennedy som lät FBI undersöka låten.
Inget var väl mer revolterande än en slarvigt inspelad låt som kanske var olaglig, och kidsen köpte skivor och dansade natten lång.
Och till sist: rätt sätt att skriva "Louie Louie" är UTAN komma. En så rätt låt måste få färdas vidare genom tiden med rätt namn.

Och nu: me gotta go!

Meanwhile, back in the States: NHRA Motorsports Museum, Pomona, CA

Några år efter kriget hade Hot Rod-crazen kommit igång i Kalifornien och kidsen dog som flugor på landsvägarna i sina jalopys. Två unga poliser ville göra nåt åt det och övertygade kommunen i Pomona att asfaltera en bana, en dragstrip,  på parkeringsplatsen utanför mässcentret Fairplex.
Wally Parks, som ju hade startat både tidningen "Hot Rod" och "National Hot Rod Association" några år tidigare delade ambitionen att göra dragracing mer etablerad och framförallt säker. Han ville stötta poliserna och lade det första NHRA-organiserade racet just på Pomona 1953.

Idag är banan etablerad och här hålls sedan -61 Winternationals som en av de största tävlingarna. Sedan -98 har NHRA haft sitt Motorsports Museum på platsen och om du har ett intresse för dragracing och dess historia så är detta en kyrka. Du kan andäktigt gå mellan bilar som drivits av de största namnen och lokala galningar, njuta av bildmaterial från förr och kanske njuta av någon specialutställning.

Här kommer några bilder som kanske kan ge en känsla av vad som kan ses. Under tiden kan du påminna dig om att Ronny and the Daytonas sjöng om platsen i "Little GTO" 1964:

"Gonna save all my money and buy a GTO
Get a helmet and a roll bar and I'll be ready to go
Take it out to Pomona and let 'em know , yeah, yeah
That I'm the coolest thing around
Little buddy, gonna shut you down
When I turn it on, wind it up, blow it out - GTO!"

Yup - helig mark.

Vic Edelbrocks verktygslåda......