Meanwhile, back in the States: Crossroads

Crossroads.

Om du säger det på franska till en fransos så tror han att du pratar om en varuhuskedja. Men om du säger det till en man eller kvinna som vigt sitt liv till bluesen och rocken så är chansen stor att du skickar en ilning nerför dennes ryggrad.

Inom vissa religioner som Voodoo är en korsning en magisk plats där det sker trafik mellan olika världar runt midnatt. Inte ovanligt att det har begravts saker och...annat i just korsningar för att skicka meddelanden eller hyllningar till andra sidan.
Tänk på det nästa gång du sätter ut en rondellhund....

Så detta tänkte jag skulle handla om två personer son är förbundna till samma korsning, nämligen den mellan Highway 61 och 49 i samhället Clarksdale.

Den första personen är Robert Johnson.

Robert var lantbruksarbetare i Missisippi i början av förra seklet och var det något som de flesta rapporterat om honom så var det att han gift sig som 18-åring, förlorat fru och barn, och var en urusel gitarrspelare. Han levde ett tragiskt liv.
Men en dag gav han sig iväg, och var borta i ett halvår. Ingen vet idag vart han tog vägen. När han kom tillbaka spelade han gitarr som en ängel.

Eller kanske snarare som en demon.
För storyn, som du säkert hört nån version av förut, var att han i just ovan nämda korsning hade åkallat djävulen, och sålt sin odödliga själ till honom mot att kunna spela gitarr.

Från Stones till Blues Brothers, ja de flesta stora (och små) säger sig vara till stor del influerade av Robert Johnson.



Sedan dess är denna korsning, crossroads, omsjungen många gånger och legenden låtit platsen har växa till något många vallfärdat till. Rannsaka din skivsamling så hittar du spåren. Idag finns till och med ett kischigt monument på platsen.

Men detta skulle ju handla om två personer, och den andra heter Abraham. Lokalt är Abraham och hans bar kända för två saker: maten och sättet man nonchalerade segregationslagarna tidigt, med risk att förlora rörelsen. Tänk er själva hur en libanes låter raser mixas på sin restaurang och hur "crackers" runtomkring förfäras. Starkt. Och vi snackar Missisippi, inte Kalifornien.

Abraham Davis kom till Missisippi 1913 som 13-åring direkt från Libanon. Han lär ha fått ett recept som ung man på en BBQ-sås som han tyckte var så bra att han öppnade en restaurang 1924. Såsen döpte han till "The Comeback Sauce" på grund av att de som ätit av den inte kunde hålla sig borta från hans diner. De ville bara ha mer.....!

Idag serverar Abes BBQ samma sås som 1924, och det sägs att den enda ingrediensen som
TROLIGTVIS saknas är.....opiumet......!

Vissa skrönor säger att denna sås kom till honom genom en dröm om en ängel. Med tanke på vem Robert Johnson gjorde affärer med i samma korsning är jag inte helt säker på det. Såsen är djävligt god!

Nu skall man väl vara ärlig att säga att Pit BBQ är mat som skall bäras av röksmak och "genomkokthet", vilket kanske kan bli lite "grisigt" för många nordbor om man äter det för ofta. Har man inte en god sås och bönor så blir det....lite tråkigt.

För platsen helt fel tröja. Typiskt mig.

Vi beställer Tamales under Chili och Pulled Pork med bönor och Slaw. Smakar bra och mättar. Serveras typiskt på plasttallrik men i genuin miljö.

På utsidan, bara meter från "köpestället", finns en glad gris målad på väggen. Precis så känner vi oss. Solen har gått ner över Clarksdale och vi har en timme kvar på 61:an för att komma till Memphis och sängen.

På en t-shirt står det "Oh Lord, please forgive Robert Johnson".

Om nu vår Herre hade problem att fatta det beslutet så lämnade han i alla fall en himmelsk sås till oss.