När Phil Spector födde en julskiva på Gold Star Records

Så är det jul igen och jag utmanar mig själv än en gång att skriva ett inlägg om en Helig Ko - Phil Spectors Julalbum. Nu är jag säker på att jag inte är den enda bloggaren som försöker sig på det i år (och det är många innan mig) så låt oss börja historien med ett ungt par som träffats på en kaffebar i Los Angeles, 1963.

Ung kärlek. Sonnys flickvän är bara 17.

Sonny Bono träffade henne redan i november året innan. Det skilde 11 år och hon var bara 16 år då, men de unga tu blev vänner med en gång och tiden gick. Flickan hette Cherilyn och hade spännande ansiktsdrag efter sina förfäder från Armenien och den stolta Cherokeestammen. Sonny träffade henne allt oftare och snart blev vänskapen till mer. Cherilyn såg Sonny som sin närmaste vän och ville tillbringa så mycket tid som möjligt med honom, så det var inte konstigt att Cherilyn fick följa med Sonny till jobbet allt som oftast.

På jobbet: Gold Star Studios

Sonny jobbade på en av de mindre studiona i Los Angeles. Han hade ett förflutit på Speciality Records men valde att börja på Gold Star några år innan de träffades.

Helig plats! Eddie Cochran började här.
Beach Boys spelade in "Pet Sounds". Och alla tjejgrupper. Och....

Gold Star var ett roligt ställe att jobba på. Sonny var vid den här tiden "fixarkillen" som fixade kaffe, instrument, rör till mixerbordet och allt annat som kunde behövas när hitlåtar skulle skapas. Han var också trummis och slagverkskillen.

Och när den arrogante New Yorkaren flög in var han närmast livegen.

Larry till vänster. Stekar-Phil visar vägen genom solglasögon.

Killen från New York hade varit på Gold Star förut. Första gången var -58 då han var del av "Teddy bears" och spelade in "To know him is to love him". Harvey Philip Spector var redan då inställd på att bli producent fast nu spelade han gitarr, sjöng i bakgrunden och var del av skrivandet.



En av grundarna till studion, Stan Ross, hade anställt sin kusin Larry Levine som ljudkille. Larry har berättat att när den arrogante New Yorkaren klev in för första gången så tyckte Larry genast illa om honom.

Och som om en gång inte var nog så kom han tillbaka sommaren -61 för att producera Paris Sisters "I love how you love me". Tack och lov tog Stan Ross hand om honom då.



Men när han envist återvände för att spela in "He´s a rebel" ett år senare fick Larry ta hand om honom. Nå, han verkade ju veta vad han ville så det gick ganska snabbt.



Men tre veckor senare är han tillbaka igen. Stan hade snabbt hittat på en ursäkt som hade att göra med att han inte kunde jobba på helger och Larry blev lämnad med Storstekaren. Larry förstod att stekaren såg något speciellt med Gold Star då han hela tiden berättade hur mycket han hatade att
flyga men ändå återvände. Denna gången var det en trallvänlig låt han ville spela in. Det som var speciellt var att Phil hade en uttalad idé om hur låten skulle låta.

Spector jagade alla!

"Zip-a-dee-doo-dah" skulle bli en minnesvärd upplevelse för Larry och när stekaren kom tillbaka och spelade in nästa "dumma" låt, "Da doo run run" våren -63 blev det den första låten med ett arrangemang som skulle bli känt som "The Wall of Sound". Har du orkat läsa så här långt har du säkert hört talas om det förut.



Det var under våren som "Ljudväggen" skulle sättas på allvar. Sonny hade mer än ett heltidsjobb att göra Phil nöjd så Cherilyn började hänga mer och mer i studion. Alla som fanns i krokarna och inte var tondöva hade ett ansvar som bakgrundssångare och när man konstaterat att Cherilyn, eller Cher som hon kallades hade mer än stark röst blev hon inkallad. Cher skulle bli en liten del av kanske en av popvärldens mest renommerade inspelningar. "Be my baby" välte musikindustrin och inte minst kidsen.



Men nu var det hösten -63 och stekaren Phil var på plats igen. Sonny jagades fram och tillbaka för att fixa olika grejor och Phil ville inte att dagen skulle ta slut. Man var på plats för att spela in en julskiva och det var bråttom. I november skulle den finnas i butikerna.

Phil och Ronettes i studion

Phil gjorde det mer och mer klart. Detta skulle inte bara bli en julskiva utan ett mästerverk.

De tygnsta spelarna på plats - Wrecking Crew

På plats fanns den absoluta gräddan av studiomusiker. Phil var inte blyg för att tala om hur lite en artist betydde för en låt. Det var låtskrivarna och producenten som gjorde hitten, inte artisten, och med det resonemanget så gällde det bara att ladda med ett bra gäng som kunde göra det producenten bad om så skulle allt bli bra. Denna studioorkester fick namnet "The Wrecking crew" och kunde spela allt! Bäst!



Phil hade fått ett tillvägagångssätt i att låta musikena spela sig trötta några timmar först för att minska viljan för improvisation och sedan börja själva arbetet. Cher var ju bara 17 år men hon kunde inte förstå hur alla som var mycket äldre än henne klarade av 16-timmars dagarna. Hon var slutkörd!

I sex hela veckor pågick detta. Phil själv lämnade studion bara för att duscha och sova några timmar och krävde detsamma av alla andra. Eftersom Phil inte ville att mikrofoner skulle ändras var han ovillig till pauser. Låtarna spelades ofta in studio-live med minimal dubbning och påläggning.

Phil ville spela in nästan alla instrument tillsammans i ren Mono och det sägs att när sedan trummisen Hal Blaine satte sitt var bilden total och helgrym!

Idag och även då hade man lagt alla spåren och låtit ljudkillen sätta ihop det i efterhand. Phil ville att det mesta av ljudet skulle blandas på plats. Men så blev det fantastiska poparrangemang. Hör själv!



Som du förstår var musikbranschen kommersiell även då (eller kanske mer då). En "vanlig" Johnny Rivers-inspelning kunde gå loss på $3000 i studiotid. B-sidan förmodligen mindre. Man gjorde aldrig ett album med bara listettor, så därför brukade man ge några låtar mer uppmärksamhet och resten en mer standardiserad behandling.

Phils julskiva skulle gå loss på $56000 i studiotid! Några år senare lägger Carole King $18000 på sin "Tapestry" som jämförelse. Julskivan skulle BARA innehålla listettor enligt Phil.
Galet? Genialt?
Skivan blev ett mästerverk. "Ljudväggen" var nu teglad och cementerad. Inget skulle stoppa stekaren.

Någon har dödat presidenten. Och julen.

Skivan släpptes den 22e november 1963. Samma dag (!!) hände något som gjorde att Amerikanarna inte ville fira jul. En kula satte stopp för president John F. Kennedys förföriska, föränderliga och framtidsbejakande era.

Skivan blev en försäljningsflopp relativt sett. Till slut blev den nummer 13 i försäljning, men folkanstormningen uteblev.

Stekar-Phil satt på sitt kontor i New York och fattade ingenting. Här lägger han ner sex veckor tillsammans med de bästa musikerna i den bästa studion för att spela in låtar skrivna av de bästa låtförfattarna och......ingen jordskredsförsäljning. Ingen listetta.

Darlene Love och Cher som sällskap.

Phil ryckte dock upp sig och fortsatte vara arrogant och framgångsrik. Men mindre än tre år senare skulle han råka ut för nästa knäck när han satte ut att göra "den bästa poplåten någonsin" i "River deep, Mountain high". Den floppade i USA och Phil drog sig undan för att slicka såren några år.

Cher och Sonny jobbade kvar på Gold Star en tid till men slog igenom själva -65 och hade det året 5 låtar på topp-20-listan. De skilde sig 1975. Cher är idag den ende som fått alla de stora film och musikpriserna. Sonny blev politiker.

Gold Star på 6252 Santa Monica Boulevard gick till historien som en av de absolut hit-tätaste studiorna någonsin men var borta i mitten på 80-talet. Stan Ross dog i år.

Från vänster grundarna Dave GOLD och STAn Ross på Gold Star.

Skivan som blev till under mycket lidande blev till slut en klassiker och Rolling Stone Magazine rankade den som nummer 142 av de 500 viktigaste albumen genom tiderna.

För mig finns inte en jul utan "A Christmas Gift for you from Philles Records". Jag har spelat den i typ 30 år och kommer att spela den var jul framöver och det kommer att fortsätta kännas som om jag träffar en kär gammal och besvärlig vän var gång.

God Jul till alla vänner!