När Phil Spector födde en julskiva på Gold Star Records

Så är det jul igen och jag utmanar mig själv än en gång att skriva ett inlägg om en Helig Ko - Phil Spectors Julalbum. Nu är jag säker på att jag inte är den enda bloggaren som försöker sig på det i år (och det är många innan mig) så låt oss börja historien med ett ungt par som träffats på en kaffebar i Los Angeles, 1963.

Ung kärlek. Sonnys flickvän är bara 17.

Sonny Bono träffade henne redan i november året innan. Det skilde 11 år och hon var bara 16 år då, men de unga tu blev vänner med en gång och tiden gick. Flickan hette Cherilyn och hade spännande ansiktsdrag efter sina förfäder från Armenien och den stolta Cherokeestammen. Sonny träffade henne allt oftare och snart blev vänskapen till mer. Cherilyn såg Sonny som sin närmaste vän och ville tillbringa så mycket tid som möjligt med honom, så det var inte konstigt att Cherilyn fick följa med Sonny till jobbet allt som oftast.

På jobbet: Gold Star Studios

Sonny jobbade på en av de mindre studiona i Los Angeles. Han hade ett förflutit på Speciality Records men valde att börja på Gold Star några år innan de träffades.

Helig plats! Eddie Cochran började här.
Beach Boys spelade in "Pet Sounds". Och alla tjejgrupper. Och....

Gold Star var ett roligt ställe att jobba på. Sonny var vid den här tiden "fixarkillen" som fixade kaffe, instrument, rör till mixerbordet och allt annat som kunde behövas när hitlåtar skulle skapas. Han var också trummis och slagverkskillen.

Och när den arrogante New Yorkaren flög in var han närmast livegen.

Larry till vänster. Stekar-Phil visar vägen genom solglasögon.

Killen från New York hade varit på Gold Star förut. Första gången var -58 då han var del av "Teddy bears" och spelade in "To know him is to love him". Harvey Philip Spector var redan då inställd på att bli producent fast nu spelade han gitarr, sjöng i bakgrunden och var del av skrivandet.



En av grundarna till studion, Stan Ross, hade anställt sin kusin Larry Levine som ljudkille. Larry har berättat att när den arrogante New Yorkaren klev in för första gången så tyckte Larry genast illa om honom.

Och som om en gång inte var nog så kom han tillbaka sommaren -61 för att producera Paris Sisters "I love how you love me". Tack och lov tog Stan Ross hand om honom då.



Men när han envist återvände för att spela in "He´s a rebel" ett år senare fick Larry ta hand om honom. Nå, han verkade ju veta vad han ville så det gick ganska snabbt.



Men tre veckor senare är han tillbaka igen. Stan hade snabbt hittat på en ursäkt som hade att göra med att han inte kunde jobba på helger och Larry blev lämnad med Storstekaren. Larry förstod att stekaren såg något speciellt med Gold Star då han hela tiden berättade hur mycket han hatade att
flyga men ändå återvände. Denna gången var det en trallvänlig låt han ville spela in. Det som var speciellt var att Phil hade en uttalad idé om hur låten skulle låta.

Spector jagade alla!

"Zip-a-dee-doo-dah" skulle bli en minnesvärd upplevelse för Larry och när stekaren kom tillbaka och spelade in nästa "dumma" låt, "Da doo run run" våren -63 blev det den första låten med ett arrangemang som skulle bli känt som "The Wall of Sound". Har du orkat läsa så här långt har du säkert hört talas om det förut.



Det var under våren som "Ljudväggen" skulle sättas på allvar. Sonny hade mer än ett heltidsjobb att göra Phil nöjd så Cherilyn började hänga mer och mer i studion. Alla som fanns i krokarna och inte var tondöva hade ett ansvar som bakgrundssångare och när man konstaterat att Cherilyn, eller Cher som hon kallades hade mer än stark röst blev hon inkallad. Cher skulle bli en liten del av kanske en av popvärldens mest renommerade inspelningar. "Be my baby" välte musikindustrin och inte minst kidsen.



Men nu var det hösten -63 och stekaren Phil var på plats igen. Sonny jagades fram och tillbaka för att fixa olika grejor och Phil ville inte att dagen skulle ta slut. Man var på plats för att spela in en julskiva och det var bråttom. I november skulle den finnas i butikerna.

Phil och Ronettes i studion

Phil gjorde det mer och mer klart. Detta skulle inte bara bli en julskiva utan ett mästerverk.

De tygnsta spelarna på plats - Wrecking Crew

På plats fanns den absoluta gräddan av studiomusiker. Phil var inte blyg för att tala om hur lite en artist betydde för en låt. Det var låtskrivarna och producenten som gjorde hitten, inte artisten, och med det resonemanget så gällde det bara att ladda med ett bra gäng som kunde göra det producenten bad om så skulle allt bli bra. Denna studioorkester fick namnet "The Wrecking crew" och kunde spela allt! Bäst!



Phil hade fått ett tillvägagångssätt i att låta musikena spela sig trötta några timmar först för att minska viljan för improvisation och sedan börja själva arbetet. Cher var ju bara 17 år men hon kunde inte förstå hur alla som var mycket äldre än henne klarade av 16-timmars dagarna. Hon var slutkörd!

I sex hela veckor pågick detta. Phil själv lämnade studion bara för att duscha och sova några timmar och krävde detsamma av alla andra. Eftersom Phil inte ville att mikrofoner skulle ändras var han ovillig till pauser. Låtarna spelades ofta in studio-live med minimal dubbning och påläggning.

Phil ville spela in nästan alla instrument tillsammans i ren Mono och det sägs att när sedan trummisen Hal Blaine satte sitt var bilden total och helgrym!

Idag och även då hade man lagt alla spåren och låtit ljudkillen sätta ihop det i efterhand. Phil ville att det mesta av ljudet skulle blandas på plats. Men så blev det fantastiska poparrangemang. Hör själv!



Som du förstår var musikbranschen kommersiell även då (eller kanske mer då). En "vanlig" Johnny Rivers-inspelning kunde gå loss på $3000 i studiotid. B-sidan förmodligen mindre. Man gjorde aldrig ett album med bara listettor, så därför brukade man ge några låtar mer uppmärksamhet och resten en mer standardiserad behandling.

Phils julskiva skulle gå loss på $56000 i studiotid! Några år senare lägger Carole King $18000 på sin "Tapestry" som jämförelse. Julskivan skulle BARA innehålla listettor enligt Phil.
Galet? Genialt?
Skivan blev ett mästerverk. "Ljudväggen" var nu teglad och cementerad. Inget skulle stoppa stekaren.

Någon har dödat presidenten. Och julen.

Skivan släpptes den 22e november 1963. Samma dag (!!) hände något som gjorde att Amerikanarna inte ville fira jul. En kula satte stopp för president John F. Kennedys förföriska, föränderliga och framtidsbejakande era.

Skivan blev en försäljningsflopp relativt sett. Till slut blev den nummer 13 i försäljning, men folkanstormningen uteblev.

Stekar-Phil satt på sitt kontor i New York och fattade ingenting. Här lägger han ner sex veckor tillsammans med de bästa musikerna i den bästa studion för att spela in låtar skrivna av de bästa låtförfattarna och......ingen jordskredsförsäljning. Ingen listetta.

Darlene Love och Cher som sällskap.

Phil ryckte dock upp sig och fortsatte vara arrogant och framgångsrik. Men mindre än tre år senare skulle han råka ut för nästa knäck när han satte ut att göra "den bästa poplåten någonsin" i "River deep, Mountain high". Den floppade i USA och Phil drog sig undan för att slicka såren några år.

Cher och Sonny jobbade kvar på Gold Star en tid till men slog igenom själva -65 och hade det året 5 låtar på topp-20-listan. De skilde sig 1975. Cher är idag den ende som fått alla de stora film och musikpriserna. Sonny blev politiker.

Gold Star på 6252 Santa Monica Boulevard gick till historien som en av de absolut hit-tätaste studiorna någonsin men var borta i mitten på 80-talet. Stan Ross dog i år.

Från vänster grundarna Dave GOLD och STAn Ross på Gold Star.

Skivan som blev till under mycket lidande blev till slut en klassiker och Rolling Stone Magazine rankade den som nummer 142 av de 500 viktigaste albumen genom tiderna.

För mig finns inte en jul utan "A Christmas Gift for you from Philles Records". Jag har spelat den i typ 30 år och kommer att spela den var jul framöver och det kommer att fortsätta kännas som om jag träffar en kär gammal och besvärlig vän var gång.

God Jul till alla vänner!

K-kärlek: Elly Beinhorn och Bernd Rosemeyer

Kärlek med smak av motorolja

Det är den 5e februari 1938. Elly får veta att Hitlers Schutzstaffel, eller "SS" som de kallades helt kort, har gått med på att betala Auto Union hälften av begravningskostnaden för hennes man Bernd Rosemeyer. Auto Union, som var Bernds arbetsgivare hade kontaktat SS och ställt frågan. "Han var ju trots allt en SS-officerare".

4 dagar tidigare blev Bernd begravd som en nationalhjälte. Adolf Hitler hade kommenderat ut många SS-män som gjorde nationalhälsningen och sjöng körsång. Folket kantade gatorna och läktare dignade av digniteter. Det var en begravning som Berlin sent skulle glömma.

Efteråt ryktades det att Elly hade lämnat begravningen under talen vilket inte stämde. Elly visste att det skulle vara en farlig förolämpning och en kändis som hon skulle inte göra det ostraffat för Nationalsocialistiska partiet. Men Berndt var inte nazi. Han bara visste att hålla sig väl med de som hade makten för att kunna göra sin grej.

Och det var just denna grejen som ledde till Ellys sorg.

Bara en vecka tidigare stod Bernd på ett stycke avstängd Autobahn mellan Frankfurt och Darmstadt.
Han hade hela sitt team med sig tillsammans med sin bil, "Strömlinjevagnen".

Snygga fälgar med spinners

Bernd själv hade bestämt att köra trots att det var lite väl blåsigt för en toppfartskörning. Men pressen var stor på honom och teamet. Ärkerivalen Mercedes hade tagit initiativet att ta tillbaka rekordet från Auto Union. De hade redan i slutet av -37 låtit media veta att man skulle bevisa sin överlägsenhet på nyss nämnda Autobahn och på Auto Union skiftade Dr. Porsche fokus från GP-bilen som man jobbade med till toppfartsbilen "Strohmliniewagen". Detta fick bara inte Mercedes komma undan med!

För att förstå hur pass mycket man ville vinna kan man gå tillbaka ytterligare några år. Konstellationen Auto Union (Horch, Wanderer, Audi och DKW) var bildad och Ferdinand Porsche skulle sätta märket på racingkartan. Hitler som ju hade ett visst bilintresse, var en Mercedes-kille. Han hade låtit staten sponsra Mercedes-teamet och skulle visa den tyska överlägsenheten för världen.

Adolf gillar Mercor.

Ferdinand Porsche och några till besökte Hitler för att få spons. Hitler tyckte det var det dummaste han hade hört.  Men han skulle inte komma undan så lätt. Dr. Porsche smällde av och skällde ut Hitler efter noter. Den mustaschprydde rikskanslern blev stum. Inte många hade vågat säga emot honom och än färre skälla ut honom.
Hitler var förtjust i Dr.Porsche. Det kanske inte var ömsesidigt men det fanns ryggar att klia och Hitler stödde redan sedan -34 ett projekt som innebar en bil för Folket, en Folkvagn. Fast det är ju en annan historia och ett skäl till att invadera Tjeckoslovakien.

Dr. Porsche och Hitler bubblar

Well, Porsche och Auto Union fick spons av tyska staten. Man fick samma uppdrag. Bevisa hur Tyskland var överlägset på racerbanan. Men det nya teamet hade en agenda till. Att slå uppblåsta högdragna Mercedes, Hitlers favvo-märke.

Så därför var det viktigt att ta upp utmaningen som skulle utspela sig på den tomma Autobahnen utanför Frankfurt. Nu utan Dr. Porsche som lämnat teamet årsskiftet 1937-38 för att bygga Folkor.

Bilen var i toppskick. V16, kompressor, 6,5 liter och 560 hästar strax under 5000 varv. Med högsta växeln i skulle det innebära 456 km/h. Klassen gäller flygande kilometern snabbast på ALLMÄN VÄG och strax innan hade "Thunderbolt" med två V12or, 36,5 liters slagvolym och 2350HKR.....var(!)........kört rekordsnabba 502 km/h på Bonneville Salt Flats. I en saltöken. Lite skillnad.

Elly småsnackar med Bernd innan start

Så du fattar hur grymt detta var!

Mercedes hade laddat hårt. Legendariske teamchefen Alfred Neubauer och lika legendariske föraren Rudolf Caracciola åt segerfrukost på hotellet denna morgon. Deras "Rekordwagen", W125, hade en kompressormatad V12 på 5,6 liter och 725 HKR. Svårt.

Hårda "Rekordwagen" vid Frankfurts Zeppelinarhangar

Elly visste att det var farligt. Fara var en del av parets liv.

Härligt peppiga Elly

När Elly var 21 tog hon flygcertifikat och som 23 åring flög hon till västafrika, störtade i öknen, blev upplockad av nomader, återvände till planet för att rädda delar och fick till sist flyga hem till  Berlin i ett lånat militärplan. Hon flög sedan sin Klemm till Persien, Bali, Mount Everest, Australien, skickade planet till Panama, flög genom Sydamerika till Brasilien och fraktade planet hem till Berlin.

Elly gillar flygplan

Hon var en hjältinna! Hon var hela Tysklands flygardrottning och behandlades som en kändis.
Sedan slog kärleken till. Som 28-årig kändis i Brno 1935 kollar hon in GP-loppet och blir ombedd att gratulera vinnaren som visar sig vara en ung Bernd Rosemeyer. Han blev genast över öronen kär i henne och till sist hade hon fallit för hans pojkaktiga charm och gåpåanda.

Bernd har mekat med hela ansiktet

De blev ett hett par. Lite som Viktoria och Daniel. Pressen och folket följde dem var de än var. När han skulle tävla flög hon in och landade på tävlingsbanan. Han tog certifikat och började flyga. Hon fick köra hans bil på bland annat Nürburgring.

Elly visade var skåpet skulle stå!

Kul att veta är att "Mr. Corvette" eller "Mr Ardun"; Zora Arkus Duntov hade kunskaper inom just överladdning och jobbade lite för Mercedes, men blev också kompis med Bernd som lärde honom att köra racer-hoj mellan bropelare i Berlin. Zora var ju dock inte infödd "renrasig" tysk och blev snart sparkad från teamet. Men det är en annan historia som finns här.

 Bernd tog hem massor av segrar för Auto Union inklusive Europeiska Mästerskapet.  Det var nu Himmler såg till att göra Bernd till SS-officerare som en PR-kupp.

Bernd Burnout!

Mercedes hade å andra sidan sitt sämsta år någonsin. Tänder gnisslade.

De gifte sig samma år. I slutet av -37, i samband med Mercedes utmaning, fick de sin son, Bernd Jr.

Pressens gullegrisar

Under två fantastiska år var de Den Stora Äventyrliga Kärleken. Inte "Brangelina" men väl ... "Berly"(?). Deras turtal var "13"....

Lite nojs med fötterna på däcket.

Sedan kom 1938 och den 28e januari. En solig men lite blåsig och kall dag skulle allt ta slut.

Bernd har 55 sekunder på sig att komma upp i toppfart. Hans Auto Union är kyld av is och om han kör motorn i mer än en minut vet han att den kan överhetta. Det gäller att inte fega ur.

Sista repan. Här skall gasas. Tyvärr.

Rappande avgasljud och eld i blåset ackompanjerar de få åskådarnas jubel. Det sägs att bilarna passerade som rullande explosioner. Det gick så in i bänken!

Strömlinjevagnen vrålar iväg för sista gången.

Det sägs att Bernd kan ha kommit upp i runt 430 km/h på sista försöket när hans bil åkte av. Det blev inte mycket kvar. Bernd lämnade Elly som 28-åring och mitt i det han gjorde bäst. Tog chanser.

Caracciola och Mercedes klockades in på 432 km/h. Detta var sista gången Mercedes försökte sig på toppfartskörningar. Deras rekord var oslaget 2010.

Ellys sorg var stor och framförallt var hon arg på att Nazisterna hade gjort politik av begravningen mot hennes vilja. Men Elly gav aldrig upp. 1941 gifte hon om sig och fick en dotter. Hon slutade inte att flyga förrän hon var 72.

Elly hann fylla 100 år innan hon gick bort 2007

Bernd har en minnessten på en rastplats vid Autobahn mellan Frankfurt och Darmstadt som påminner om den soliga dagen med kastvindarna och de eldsprutade maskinerna då allt gick fel för honom och Elly.
Då sagan tog slut.

Bilpromenader: Roskilde Ring

Det går åt fel håll...

1955 hade redan Råbelövsbanan utanför Kristianstad servat regionen i tre år, och skulle ha sitt första GP-lopp. Grand Prix var inte vanligt i Norden där man mest tävlade på frusna sjöar och försök att få upp en italienare till det. Nej, ville man se de stora namnen fick man åka ut i Europa. AVUS, Nürburgring, Monza och Montlery fanns därute i äventyret.

I norden hade Gelleråsen öppnat -48, för bara 7 år sedan, byggd med hjälp av en motorgalen grushandlare, och hade redan blivit asfalterad och fått upp sin första italienare. Roberto Rossellini stuvade in sin fru Ingrid Bergman i sin Ferrari och körde upp för att tävla. Sverige och Norden hade fått den första permanenta motorbanan (bilracing) på plats.

Roskilde efter -57. En svagt inritad kurva; "Politiken" visar banan -55 (ingen Bosch-kurva då)

Så det känns ju inte konstigt att man i Danmark ville komma igång med tävlingar och känna spänningen i motortävlingar. Så nu, 1955, var Poul Tholstrup klar med sitt drömprojekt. Han hade köpt en grusgrop i Roskilde och gjort om den till racerbana.

BMW 328, Allard med Chrysler Hemi och Ford V8 på grus 1955.

Vilken grej! Banan ligger inne i stan och tio år senare skall man bli tvungen att ansöka om dispens årligen på grund av motorljudet.

Mitt bland husen!

Men nu ser man hur Danmarks motorhistoria skrivs. -56/57 blev banan asfalterad och förlängd och snart nog lyckas man få dit både Jack Brabham och Sterling Moss, som visserligen ville ha 30.000DKK för att komma.

 I och med asfalten målade man sponsorers namn med vit färg på banan. Lite väl halt när det regnar tyckte en del förare.

Idag om du besöker platsen möts du först av ett Scandic-hotell. De skryter på sin hemsida om att de har en exposé om Roskilde Ring i lobbyn fast mycket är det inte. Däremot finns en dålig "Racing bar" som del av arvet. Hade varit bättre utan.

Fattigt.....

Eftersom banan låg i en grop schaktade man till amphi-teater-läktare som rymde massor av åskådare.

Idag kan du fortfarande se dessa avsatser om du ger dig in i vegetationen.

Den långa doserade Pirelli-kurvan var säkert spännande att ta.

Och idag finns den kvar. Titta noga så ser du bankningen. Bilden tagen från andra hållet.

Nere där depån låg finns en liten sjö.

Den kurvan är tillsammans med "läktaren" det som syns bäst. Philips-backen kan anas.

Well, banan var speciell. Bland de absolut första i Norden, nästan bara kurvor, höjdskillnader på 14 meter och varvet gick unikt nog moturs.

Tiden går och -68 kör man sista loppet sponsrat av Scalextric, men redan -65 har Ring Djursland och Jyllandsringen öppnat, -62 öppnade Ring Knutstorp på svenska sidan. Kinnekulle och Mantorp kom
-69.

Platsen heter idag Roskilde Ring Park och trafikeras av motionärer och hundägare.
Som minne finns en plakett.

Och Ingrid fick en dotter som blev plåtad med en orm. Vad har det att göra med Roskilde Ring?

Inga raksträckor.

Motor-TV: Gentlemen, start your soundsystems now!

Scaraben har en Cheva V8 och gör härliga ställ! Njut en stund!



Samma bana 5 år senare och Stock car. Skulle inte du vilja styra en massiv vagn genom kurvorna på det viset?



Till sist: lyssna in det högkompade ljudet av en Offy-fyra som varmkörs. Jag tror jag är kär.....

Jackson

När vi vaknade i Lafayette hade vi kvällen innan upplevt Prejeans resturang med helt sjukt god mat och live cajunmusik så vi spände bågen hårt! Innan vi gav oss ut på 61:an igen skulle vi hinna med en omväg till Jackson, Missisippi, och spana in platsen där "Guldkusten" låg. Så det bar iväg på en pelaruppbyggd väg rakt igenom träsket.

Åker man av här blir man gator-lunch.

Jackson. Döpt efter en general och platsen som blev Laxå med Towa Carson och Mats Olsson på svenska men innan dess besjöngs av Johnny och June.

Innan dess igen skrevs låten av Edd Wheeler (och Jerry Leiber) och spelades in på hans första platta 1963. Fast det intresserar inte mig så mycket. Med all respekt för Cash-paret så kommer nog alltid låten att tillhöra Lee Hazelwood och oefterlikneliga Nancy Sinatra. Och klippet ur "Movin with Nancy" från 1967 är helt sjukt charmigt. Mer om det sedan - läs vidare först.

Har du lyssnat in dig på texten? Gör det:

"We got married in a fever, hotter than a pepper sprout,
We've been talkin' 'bout Jackson, ever since the fire went out.
I'm goin' to Jackson, I'm gonna mess around,
Yeah, I'm goin' to Jackson,
Look out Jackson town."

Åkej, så pepparhettan har gått ur deras förhållande och han vill åka till Jackson för att göra nåt åt det.
Hon tycker att det är en dålig idé och svarar:

"Well, go on down to Jackson; go ahead and wreck your health.
Go play your hand you big-talkin' man, make a big fool of yourself,
You're goin' to Jackson; go comb your hair!"

Han svarar att han skall välta stan, men hon vänder ryggen till.

"Honey, I'm gonna snowball Jackson.
See if I care."

"When I breeze into that city, people gonna stoop and bow. (Hah!)
All them women gonna make me, teach 'em what they don't know how,
I'm goin' to Jackson, you turn-a loose-a my coat.
'Cos I'm goin' to Jackson.
"Goodbye," that's all she wrote."

Så berättar hon sturskt att hon kommer att vara där innan honom och dansa på en liten öltunna och sittandes bakom sin "Jay-pan fan", en solfjäder som "madamerna" använde att fläkta och dölja sig med:

"But they'll laugh at you in Jackson, and I'll be dancin' on a Pony Keg.
They'll lead you 'round town like a scalded hound,
With your tail tucked between your legs,
You're goin' to Jackson, you big-talkin' man.
And I'll be waitin' in Jackson, behind my Jaypan Fan,"

Varför nu allt detta? Gör dig redo för en dos härligt värdefullt vetande.

Jo, 1966 var Missisippi den sista(!) staten som släppte "prohibition"-bestämmelserna och lämnade över beslutet om sprit skulle serveras öppet till sina countys/kommuner. Innan dess var det inte lätt att hitta barer i Jackson.

Men på andra sidan Pearl river i Rankin county hände det grejor!

Detta område runt Fannin street var nämligen fullt av illegala nöjesetablissamang. Från stora palats till små Juke joints var detta platsen där miljoner liter hembränd rye/burboun/moonshine åkte ner i torra halsar, illegalt spel (black jack) omsatte miljoner dollar och tusentals prostituerade omsatte....ja....

Här fanns musiken på platser som "the Blue Flame", "Rocket Lounge", "the Heat Wave", "the Last Chance", och "the Gay Lady" och här på dessa svartbarer spelade de flesta RnB/blues/rockartister. Det var öppet för stenhårt festande 24/7 och pengarna flödade. Givetvis hade sheriffer, domare och borgmästare intressen i området och razzior kom och gick utan att störa verksamheten.

Så tänk dig att när låten skrevs -63 så kunde man som hycklande Jackson-bo rösta på "torra barer" och sedan korsa floden Pearl för att hitta mer ACTION än man klarar av. Klart att folk färdades långt för att komma till området som kallades för "The Gold Coast".

1928 var redan platsen öster om Jackson besjungen.



Men tillbaka till 1967 och det härligt tetiga paret Hazelwood/Sinatra. Nu när du vet vad han vill göra och hur hon kontrar det blir det ännu bättre. Galet bra!




Vi åkte dit som sagt. Stod en stund på Fannin road och nere vid floden och tänkte på all action som varit där. All musik, allt festande.

Sväng av vid Pearl Street som går vid floden. Styr österut.

Kvar finns....ingenting. Bara ett minnesmärke där rocken har rötter.

Fannin road är inte spännande idag. Men tänk vad som hänt här......

Kan kännas tokigt att åka till en plats där bara historierna finns kvar, men nu förstår jag sången bättre.
Efter 1966 var det plötsligt lagligt att ta en grogg och behovet av Guldkusten ebbade ut. Rankin county var inte längre torrt och korruptionen och prostitutionen sökte andra hängivna.

Men Towa åkte till Laxå.