Stanley Kramer: A Mad Mad Mad Mad World

Awww right baby! Tänk att "En Ding Ding Ding Ding värld" har varit en av mina favvo-filmer ända sedan jag såg den som barn på 60-talet. Som tonåring på 70-talet gick man på bior som Fontänen och Smultronstället i Malmö och såg den. Jag kan fortfarande komma ihåg hur man under pausen gick ut och tog lite frisk luft på Fridhemstorget till filmens "nöjesfälts-soundtrack". Man huttrade utan jacka, käkade "M" eller Fox och snackade om bilarna. Jag är nog inte den ende som har sådana minnen? På 80- och 90-talet hyrde man den ibland och till sist fick jag en DVD av min vän Tommy.

Stanley Kramer var killen bakom filmen. Stanley växte upp i Hells Kitchen, NY, och fick med tiden jobb i filmbranschen. Han ville lära sig allt och jobbade som sekreterare, budkille, studiobyggare och klippare.
Med tiden bytte han arbetsgivare från MGM till Columbia då han fick jobb på deras "Story department". Efter en tid som produktionsassistent och värnpliktig öppnade han sin egen bissniss 1948 och började producera film. Med en debuterande Marlon Brando och Kirk Douglas gick det rätt bra och hans sista film som "independent" var High Noon, som ju blev en kassahit.

1951 blev han därför rekryterad till Columbia, och nu följde en rad filmer med tunga meddelanden. Rasism var ett ämne som kom upp gång på gång och ettiketter som kommunist och komplicerad gjorde att publiken vek och hans allvarliga och kritiska filmer gjorde nätt och jämnt break even. Han gick tillbaka till att producera sina egna filmer och fortsatte med ämnen som mentalsjukdomar, nazism, kärnvapenfrågan och människans ursprung. Tunga rullar.

Väl inne i 60-talet arbetades det fran ett manus om en jakt genom Skottland som lustigt nog med tanke på hans förflutna hette "Something a little less serious". Även denna filmen hade ett samhällskritiskt ämne: människans girighet.
Fast det skulle bli en komedi, och Stanley hade bestämt sig: det skulle bli alla komediers höjdare. Av budgetskäl fick det bli att filma den i Californien, för Stanley budgeterade mest för gager. Han ville ha med alla komiker han kunde få. Och listan blev lång.

Här kommer nåra namn:
Spencer Tracey, Milton Berle, Sid Caesar, Buddy
Hackett, Ethel Merman, Mickey Rooney, Dick Shawn, Phil Silvers, Terry-Thomas, Jonathan Winters, Edie Adams, Dorothy Provine, Eddie 'Rochester' Anderson, Jim Backus, Ben Blue, Alan Carney, Barrie Chase, William Demarest, Peter Falk, Paul Ford, Leo Gorcey, Edward Everett Horton, Buster Keaton, Don Knotts, Carl Reiner, The Three Stooges (Moe Howard, Larry Fine, Joe De Rita), Joe E. Brown, Andy Devine, Sterling Holloway, Marvin Kaplan, Charles Lane, Charles McGraw, Zazu Pitts, Madlyn Rhue, Arnold Stang, Jesse White, Lloyd Corrigan, Selma Diamond (Culpeppers fru), Stan Freberg, Louise Glen (voice only), Ben Lessy, Bobo Lewis, Mike Mazurki, Nick Stewart, Sammee Tong, Norman Fell, Nicholas Georgiade och Jimmy Durante.

Puuuuuuhhhhhhh!

Tiden gick och namnet på filmen ändrades till "One damn thing after an other" för att snart nog ändras till "A mad world". Allt eftersom inspelningen gick vidare lade Stanley till ett "mad" åt gången tills det blev 4 totalt. Det sägs att han lade till ett 5e men tog bort det innan lanseringen, något han ångrade resten av livet.

Handlingen var enkel: ett gäng trafikanter får genom en bilolycka reda på att det ligger $350.000 begravda under ett stort "W" (se nedan bild) i Santa Rosita State Park.

Det blir var man för sig själv och fler och fler tillkommer under den galna resan. Alla verkar till slut kunna göra vad som helst för pengarna, till och med lågoddsarna i filmen vänder till slut som ett testamente till girigheten och själviskheten. Men allt gjort i ett högt tempo och med ett leende. Jag tror det märks i trailern till filmen:


Som enda musikgruppen bjöds The Shirelles in, och de gjorde låten "31 flavours" som framfördes genom en radio på detta helsköna sätt:

Det sägs att det spelades in en dansscen med The Shirelles men den finns inte i filmen oavsett utgåva.

Filmen gick upp några dagar innan Kennedy blev skjuten 1963 och det påverkade biljettförsäljningen ordentligt, men vid premiären den 17e november fanns Kennedyfamiljen på plats i New York.
Filmen marknadsfördes som en Cinerama-film och gick upp på dessa biografer, men Cinerama var ett format för tre projektorer och en konkav duk men filmen var inspelad för en projektor. Detta gjorde att färre kunde se filmen då det vid det tillfället inte fanns så många Cinerama-biografer, så förhandsbokning gällde.
I Sverige fanns vid den tiden Vinterpalatset i Stockholm, Draken i Göteborg och härliga Royal i Malmö. I Australien fanns bara en.

Och det finns massor av historier...
Jerry Lewis gjorde ett inhopp och körde över Culpeppers hatt. Det var en kort scen men Phil Silvers hade alltid kortspel på gång så han åkte från inspelningsplatsen $500 fattigare.
Groucho Marx ville ha för mycket betalt och var inte med.
Stan Laurel (Halvan) tyckte han var för gammal och hade svurit att ge upp filmen när Oliver Hardy dog.
Buster Keaton var med men klipptes bort.
Flygplanet som går igenom reklamskylten blev ordentligt skadat pga de som skulle ha satt upp skylten i papper valde väv för "det var bättre".
Manus var på 340 sidor efter nedbantning (normalt är ca 120 sidor).
Jack Davis, tecknare i tidningen MAD, gjorde passande nog artworket för filmens posters.

Nå, det finns massor att säga om filmen men huvudsaken är att man har tagit sig de nästan tre timmarna att se den.

Stanley gick sedan tillbaka och gjorde filmer med spetsigare budskap, som rasismrullen "Look who´s coming for dinner" med Specer Tracy och Kathrine Hepburn (glöm inte den korta scenen med hot rods i slutet) som blev Oscarsbelönad precis som IAMMMMW, som blev nominerad i många kategorier.

Det sägs också att det produceras en uppföljare till filmen just nu. Och för den uppmärksamme läsaren så -ja- den har FEM "mad" i titeln! Bilarna skall visst tas fram av customlegenden George Barris och karaktärerna är avkommor till originalkaraktärerna som hamnar i en liknande situation.

Jag väntar med spänning på den. Kanske kan den ha en paus i mitten som man kan huttra sig igenom och jag skall äta Foxkola med citronsmak precis som jag och min vän Jerry brukar när vi går på bio.

Stanley låg sina sista år på ett sanatorium som låg i en av korsningarna som Imperialen, Darten, Folkacabben, Forden och lastbilen rusade fram i 1962 på sin jakt efter ett bättre liv. Han gick bort 2001.

Av de 4 palmträden finns bara ett kvar vajandes i de ljumna vindarna i Palos Verdes.

Philips - Vad har dom gjort för dig?

Karl Marx hade inte mycket att göra med Philips, utom att han ju faktiskt var kusin till Gerard Philips som grundade företaget 1891. Måste ha varit jobbiga släktmiddagar.
Har företaget påverkat ditt liv? Läs innan du svarar...

Ett drygt decennium efter att Edison hade fått fart på glödlampan såg man en affärsmöjlighet i att börja tillverka sådana i Holland. Strax efter hade Edison, Tesla och Marconi jobbat fram en avart till glödlampan som på svenska kom att kallas radiorör och använt den till att skapa ännu en världsvändande uppfinning - radion.
Radiorör verkade bli nåt för framtiden så Philips började tillverka sådana också.
Tiden gick och elektriciteten gick mer och mer från att vara en lyxartikel till gemene mans artikel kanske främst genom att industrialiseringen krävde mer ström.

Så 1927 var Philips den största tillverkaren av radiorör med 10.000 anställda, så då var det dags att börja sälja radioapparater och introducerade den första. Det blev en stor succé och ett år efteråt var man störst i Europa på radioapparater.

2 år senare lanserade man ett nytt varumärke - Philishave - som än idag finns att köpa. Philips blir först med en roterande kniv. Jag har haft tre stycken.

Snart nog är depressionen importerad från Amerika och man är tvungen att 1933 skära ner arbetsstyrkan från 28.000 till 16.000. Tuffa år följde och i grannlandet Tyskland har en man vid namn Adolf hittat lösningen på den ekonomiska krisen - krig.
1940 får man reda på att tyskarna skall invadera Holland och man bestämmer sig för att leda företaget från Amerika. Två år senare inleder de allierade "Operation Ostron (Oyster)" och bombar fabriken som visserligen räddat många judar men också försåg Vermacht med den teknologi de behövde för kriget med nästan 100 plan.

Men man gav sig inte. Under 50-talet tyckte man att även människor utan el skulle ha en radio och investerade i att utveckla en gammal idé - Sterlingmotorn.

Den levererade 200W och utvecklingen fortsatte men den kommerciella succén uteblev. Man utvecklade dock en "omvänd" teknologi som man kallade för "Cryocooler" som används idag för att nå riktigt låga temperaturer typ -200 grader. Flytande syre kommer nog till dig genom Philips-teknologi (om man nu köper sånt).

1950 bildades Philips Records som 1958 i Sverige tog över Sonora. Senare skulle det byta namn till Phonogram och ännu senare gå ihop med Polydor och bli PolyGram, som i sin tur köpte Decca, Island och Motown. Först i slutet av 90-talet sålde Philips ut till Seagram, så nu är det en del av Universal Music. Jag har köpt massor musik som kommit ut genom Philips.

1963 introducerade man ett nytt sätt att sprida musik - Kompaktkassetten. Samtidigt lanserade man en bärbar inspelningsbar bandspelare, Carrycordern. -64 lanserades den i USA, massproduktionen började, och 1968 fanns det 85 tillverkare som tillsammans sålt 2,4 miljoner spelare. September -66 introducerades de första färdiginspelade kassetterna med ett urval av 49 album.
Jag har slitit ner massor av kassetter genom åren.

1972 lanserar Philips den första hemmavideobandspelaren. Stor och klumpig, med analog klocka och 30-minutersband var den utsatt för konkurrens med en gång. En grupp tillverkare lanserade ett system som hette VHS, och i och med detta slipade Philips sin teknologi med 2000-systemet 1979, då man kunde få in totalt 8 timmar på en vändbar kassett. Vi hade 2000-systemet hemma 1979. När hyrfilmerna kom var det nästan omöjligt att hitta sånt till 2000. Med tiden bytte vi till VHS och jag har haft 100-tals filmer på kassett. Ett fenomen startat av Philips.

Nu jobbade Philips tidigt med utvecklingen av en laserskiva, men man dröjde på lanseringen för att inte kannibalisera på videobandet, men 1982 lanserade man CDn tillsammans med Sony som också jobbat med samma tema en tid. 1981 tillverkades den första skivan precis som musikkassetten i Hannover. Den första skivan som gjordes var ABBAs "The Visitor" medan den första som gavs ut var Billy Joels "52nd Street".
Jag har köpt en hel del CD i livet. Jag tyckte att ljudet var lite "mekaniskt" i början men den känslan försvann och nu är CD det jag lyssnar på mest, fastän jag fortfarande köper en del vax.

DVDn hade Philips utvecklat ett format för tillsammans med Sony, men efter påtryckningar från bland annat IBM bestämde man sig för att inte upprepa det kostsamma formatkriget för videosystem så man formade en "neutral" arbetsgrupp för att ta fram det slutgiltiga formatet, men även här har alltså Philips varit en hörnsten.
Fast mest är Philips gamla radioapparater och koola bärbara skivspelare, som är för många för att gå igenom här. När jag skriver detta så har jag en 42" Philips med 1080rader framför mig. Den var inte dyr heller. Och idag är dom 123.400 anställda.
Är du en Philips-diggare?

Mary Weiss: Good bad, not evil

Året är 2001: Mary Weiss jobbar med inredningsdesign för företag och går till sitt jobb i World Trade Center i New York. Plötsligt skrivs historia när två flygplan åker in i husen, och Mary springer för livet och samtidigt försöker rädda människor runt om sig.

En snabb överflygning av 70-talet: Marys gamla pop/rockband har influerat band som Blondie och Pretenders och även punk-svängen där The Damned citerar hennes hit på sin första singel New Rose och the New York Dolls säger sig ha blivit starkt påverkade av Marys band (...hmmm..också).
Mary vill göra en comeback i samband med studiosessions och skivbolaget vill att de skall bli ett discoband medan Mary tycker att de skall låta mer som Patti Smith. Det rinner ut i sanden.

Backa till 1966: Mary och hennes band turnerar med punkbandet The Sonics. Mycket har hon varit med om, Mary.

Tillbaka lite till till 1964 och en ung man vid namn George "Shadow" Morton som kör mot en studio där man har samlat musiker för att spela in en demo. Han har tidigare bluffat sig till ett möte med låtskrivarparet Jeff Barry och Ellie Greenwich där när han utan fog hävdade att han var hitlåtskrivare blev utmanad av Ellie att ta fram just en hitlåt. Nu var allt i ordning men det saknades en liten detalj: låten. Medveten om att han skulle komma för sent vilket han aldrig brydde sig om svänger han in till sidan och sätter sig att skriva "Remember (walking in the sand)".

Demon spelas in med en ung Billy Joel på piano och med ett tufft tjejband som George hade hört på små spelningar i Queens och hyrt in, så när Jeff hör låten blir han förvånad över hur bra den är. Han lyfter luren till sina kompisar på Red Bird Records vars efternamn är Leiber och Stoller (och som ju var ansvariga för en uppsjö av hits till Elvis och andra) och de blev lika tagna: skivan måste göras! Den ges ut med tjejbandet som blev inhyrda med Mary Weiss i spetsen och låten blir deras första hit 1964.

1-2 år tidigare hade Mary Weiss bestämt sig för att ta sig in i musikbranschen. Hon hade träffat Ganser-tvillingarna och de var "på", och hennes syrra Betty ställde också upp. Alla hade de vuxit upp i det tuffa området Queens i NY och kunde snacka gatuspråk. Mary var bara 15 och minderårig precis som hennes bandmedlemmar men hade skinn på näsan så det räckte.
När de började körde de utan bandnamn, men när tempot ökade var de tvungna att hitta på något. Under en biltur genom Queens såg de en restaurant som de alla hade besökt innan. Namnet stod redan för nåt bra och fick bli namnet på gruppen: Shangri Las.
Efter "Remember" ville man så klart ta tillvara det momentum som fanns och Ellie, Jeff och "Shadow" satte sig för att göra en uppföljare.

Det som tydligast skilde Shangs från andra tjejband var den tuffa gatuattityden. Under en turné drog hon till sig FBIs uppmärksamhet när hon tog ett vapen över en statsgräns. Tidningarna sög upp det och det tuffa tjejbandet var fött. Mary har sagt att fördelen med att de fick det ryktet var att de slapp att en massa killar stötte på dem under turnéer - de vågade inte!
Med en sådan attityd fortsatte man att mata bandet med mörka texter om sorg och död.
Shangs uppföljare blev också deras andra hit - "Leader of the Pack". Eftersom låten ger mig gåshud fortfarande (sant) så måste jag plugga den. Lyssna på Marys lätt desperata sång och det stenhårda kompet. Ett ess!!!

Det tog 63 tagningar innan Shadow var nöjd. Legenden säger att MC-ljudet kommer från att man körde en hoj genom lobbyn och upp till studion med böter som resultat medan Mary själv säger att man tog ljudet från en ljudeffektsskiva. Fast när de turnerade med The Zombies brukade deras trummis alltid varva en hoj när tjejerna gick på.
I Tyskland gjorde "Die Crazy Girls" en schysst adaption vid namn "Der Feuerstuhl" (bönpallen) som jag tycker är lyssningsvärd.

Well, detta grundbultsband tål så klart att spelas om och om igen. Och kanske att påminnas om när man hör The Donnas riva loss idag. Kanske alla tjejband med attityd har lärt sig av Shangri-Las.
Jag väljer att posta hitten efter "Leader". Passa på att ta in Marys lite skrikiga gatuilska när hon tar i och så klart en av många klassiska textrader:

"When I say I'm in love you best believe I'm in love, L-U-V."

"What color are his eyes?"
"I don't know, he's always wearing shades."
"Is he tall?"
"Well I gotta look up."
"Yeah? Well, I hear he's bad."
"Hmm, he's good-bad but he's not evil."

Ljuvligt!!

Och för övrigt har Billy Joel fortfarande inte fått sina 67$ för demoinspelningen.

1960: Loren och Sellers nojsar!

När Sophia Loren och Peter Sellers hade spelat in "The "Millionairess" stod det klart i gamla England: ett gulligare par får man leta efter! Sophia spelar den rika italienskan som besöker den indiske doktorn (Sellers) för "problem" som nog var mest kärleksrelaterade. Trots viss kritik för Sellers lite väl stereotypiske indier blev filmen en brottarhit i England. Och mycket tack vare just skådespelarna. George Bernard Shaw, som skrev pjäsen som filmen var baserad på, hade inte längre nåt att säga till om som när Pygmalion spelades in, och manuset blev kanske lite urvattnat.

1962 skulle George Martin ta sig an ett 4-manna band som hette The Beatles, men nu blev han inspirerad av det charmiga paret och började undersöka möjligheterna att spela in en song med dessa två. Han tog in David Lee och Herbert Kretzmer och bad dem skriva en duett där paret kunde gå in i sina roller igen.
Filmbolaget blev inte glada först, och tyckte att man renommésnyltade, men när skivan slog så var det bra och välkommen draghjälp för filmen.
Well, låten blev en hit samma år och Hasse Alfredsson och Brita Borg gjorde "Oj då kära nån" som lysande cover samma år.

Varför inte sänka tempot till 1960, ta en stund och läsa in texten innan du hör låten? Visst får man en varm, oskyldig men ändå kittlande känsla i kroppen.
Tror jag går och spelar singeln och njuter av vinylen....

Her: Oh doctor, I'm in trouble.
Him: Well, goodness gracious me.
Her: For every time a certain man
Is standing next to me.
Him: Mmm?
Her: A flush comes to my face
And my pulse begins to race,
It goes boom boody-boom boody-boom boody-boom
Boody-boom boody-boom boody-boom-boom-boom,
Him: Oh!
Her: Boom boody-boom boody-boom boody-boom
Him: Well, goodness gracious me.

Him: How often does this happen?
When did the trouble start?
You see, my stethoscope is bobbing
To the throbbing of your heart.
Her: What kind of man is he
To create this allergy?
It goes boom boody-boom boody-boom boody-boom
Boody-boom boody-boom boody-boom-boom-boom,
Him: Oh!
Her: Boom boody-boom boody-boom boody-boom
Him: Well, goodness gracious me.

Him: From New Delhi to Darjeeling
I have done my share of healing,
And I've never yet been beaten or outboxed,
I remember that with one jab
Of my needle in the Punjab
How I cleared up beriberi
And the dreaded dysentery,
But your complaint has got me really foxed.
Her: Oh.

Her: Oh doctor, touch my fingers.
Him: Well, goodness gracious me.
Her: You may be very clever
But however, can't you see,
My heart beats much too much
At a certain tender touch,
It goes boom boody-boom boody-boom boody-boom
Boody-boom boody-boom boody-boom-boom-boom,
Him: I like it!
Her: Boom boody-boom boody-boom boody-boom
Him: Well, goodness gracious me.

Him: Can I see your tongue?
Her: Aaah.
Him: Nothing the matter with it, put it away please.
Her: Maybe it's my back.
Him: Maybe it is.
Her: Shall I lie down?
Him: Yes.
Her: Ahhh...

Him: My initial diagnosis
Rules out measles and thrombosis,
Sleeping sickness and, as far as I can tell,
Influenza, inflammation,
Whooping cough and night starvation,
And you'll be so glad to hear
That both your eyeballs are so clear
That I can positively swear that you are well,
Ja-ja, ja-ja-ja-ja.

Her: Put two and two together,
Him: Four,
Her: If you have eyes to see,
The face that makes my pulses race
Is right in front of me.
Him: Oh, there is nothing I can do
For my heart is jumping too.
Both: Oh, we go boom boody-boom boody-boom boody-boom
Boody-boom boody-boom boody-boom-boom-boom,
Her: Goodness gracious,
Him: How audacious!
Her: Goodness gracious,
Him: How flirtatious!
Her: Goodness gracious,
Him: It is me.
Her: It is you?
Him: Ah, I'm sorry, it is us.
Both: Ahhh!