lördag 17 oktober 2009
Mary Weiss: Good bad, not evil
Året är 2001: Mary Weiss jobbar med inredningsdesign för företag och går till sitt jobb i World Trade Center i New York. Plötsligt skrivs historia när två flygplan åker in i husen, och Mary springer för livet och samtidigt försöker rädda människor runt om sig.
En snabb överflygning av 70-talet: Marys gamla pop/rockband har influerat band som Blondie och Pretenders och även punk-svängen där The Damned citerar hennes hit på sin första singel New Rose och the New York Dolls säger sig ha blivit starkt påverkade av Marys band (...hmmm..också).
Mary vill göra en comeback i samband med studiosessions och skivbolaget vill att de skall bli ett discoband medan Mary tycker att de skall låta mer som Patti Smith. Det rinner ut i sanden.
Backa till 1966: Mary och hennes band turnerar med punkbandet The Sonics. Mycket har hon varit med om, Mary.
Tillbaka lite till till 1964 och en ung man vid namn George "Shadow" Morton som kör mot en studio där man har samlat musiker för att spela in en demo. Han har tidigare bluffat sig till ett möte med låtskrivarparet Jeff Barry och Ellie Greenwich där när han utan fog hävdade att han var hitlåtskrivare blev utmanad av Ellie att ta fram just en hitlåt. Nu var allt i ordning men det saknades en liten detalj: låten. Medveten om att han skulle komma för sent vilket han aldrig brydde sig om svänger han in till sidan och sätter sig att skriva "Remember (walking in the sand)".
Demon spelas in med en ung Billy Joel på piano och med ett tufft tjejband som George hade hört på små spelningar i Queens och hyrt in, så när Jeff hör låten blir han förvånad över hur bra den är. Han lyfter luren till sina kompisar på Red Bird Records vars efternamn är Leiber och Stoller (och som ju var ansvariga för en uppsjö av hits till Elvis och andra) och de blev lika tagna: skivan måste göras! Den ges ut med tjejbandet som blev inhyrda med Mary Weiss i spetsen och låten blir deras första hit 1964.
1-2 år tidigare hade Mary Weiss bestämt sig för att ta sig in i musikbranschen. Hon hade träffat Ganser-tvillingarna och de var "på", och hennes syrra Betty ställde också upp. Alla hade de vuxit upp i det tuffa området Queens i NY och kunde snacka gatuspråk. Mary var bara 15 och minderårig precis som hennes bandmedlemmar men hade skinn på näsan så det räckte.
När de började körde de utan bandnamn, men när tempot ökade var de tvungna att hitta på något. Under en biltur genom Queens såg de en restaurant som de alla hade besökt innan. Namnet stod redan för nåt bra och fick bli namnet på gruppen: Shangri Las.
Efter "Remember" ville man så klart ta tillvara det momentum som fanns och Ellie, Jeff och "Shadow" satte sig för att göra en uppföljare.
Det som tydligast skilde Shangs från andra tjejband var den tuffa gatuattityden. Under en turné drog hon till sig FBIs uppmärksamhet när hon tog ett vapen över en statsgräns. Tidningarna sög upp det och det tuffa tjejbandet var fött. Mary har sagt att fördelen med att de fick det ryktet var att de slapp att en massa killar stötte på dem under turnéer - de vågade inte!
Med en sådan attityd fortsatte man att mata bandet med mörka texter om sorg och död.
Shangs uppföljare blev också deras andra hit - "Leader of the Pack". Eftersom låten ger mig gåshud fortfarande (sant) så måste jag plugga den. Lyssna på Marys lätt desperata sång och det stenhårda kompet. Ett ess!!!
Det tog 63 tagningar innan Shadow var nöjd. Legenden säger att MC-ljudet kommer från att man körde en hoj genom lobbyn och upp till studion med böter som resultat medan Mary själv säger att man tog ljudet från en ljudeffektsskiva. Fast när de turnerade med The Zombies brukade deras trummis alltid varva en hoj när tjejerna gick på.
I Tyskland gjorde "Die Crazy Girls" en schysst adaption vid namn "Der Feuerstuhl" (bönpallen) som jag tycker är lyssningsvärd.
Well, detta grundbultsband tål så klart att spelas om och om igen. Och kanske att påminnas om när man hör The Donnas riva loss idag. Kanske alla tjejband med attityd har lärt sig av Shangri-Las.
Jag väljer att posta hitten efter "Leader". Passa på att ta in Marys lite skrikiga gatuilska när hon tar i och så klart en av många klassiska textrader:
"When I say I'm in love you best believe I'm in love, L-U-V."
"What color are his eyes?"
"I don't know, he's always wearing shades."
"Is he tall?"
"Well I gotta look up."
"Yeah? Well, I hear he's bad."
"Hmm, he's good-bad but he's not evil."
Ljuvligt!!
Och för övrigt har Billy Joel fortfarande inte fått sina 67$ för demoinspelningen.
Strålande...!!
SvaraRaderaNu kanske jag missat något... men vad hände Mary 2001.
Visst är det koolt!!
SvaraRaderaJa, Mary, ja....
Hon mår alldeles utmärkt tror jag. 9-11 var inget som skadade fysiskt som jag förstår så hon gör faktiskt konserter med Shang-innehåll (kan vi hoppas på en här i krokarna?) förutom att hon har gett ut en skiva med nytt material på Norton nyligen. Hon har en sida på MySpace där du kan bli en av hennes (15.000) kompisar.
När jag "researchade" hittade jag rätt mycket fan-material så hon betyder nog en del för människor ännu.
Jag har bara Shangs på vinyl så jag skall köpa på CD nu så jag kan ha i bilen - they rock!
ok, Shangri-Las the leader of the pack var nog min första LP, inköpt eller rättare sagt beställd, och sedan inköpt vid skivdisken på Domus i Linköping...
SvaraRaderaKort efter köpte jag min första gamla billiga skiva i ett hål i vähhen, en sk cut-out dvs makulerad med ett hål i fodralet, efter detta vAr jag torsk på femtiotal, tror jag hann ifatt samtiden lite grann på -80talet men fastnade sedan i Electro träsket runt milleniumskiftet...
Ja livet är hårt ibland...
Trots allt, kanske var det med den skivan intresset för små, tuffa chicks väcktes...
http://www.bertillindgren.com/bbb/index.php?showimage=1682
/b
Hade inte hört dem förr men Shangri-la-s rocks.
SvaraRaderaDuktiga, kul you tube klipp. Gillar kläderna tajta stuprör - läckra brudar