The hills are alive...: Gott Nytt År förresten!

Georg Trapp föddes 1880. Nej, speciellt mycket rock n´roll fanns inte då men Georg var ändå en tung spelare. Hans far togs upp av den österrikiska adeln fyra år innan Georg föddes och det gav att Georg kunde använda sig av titeln "Ritter (riddare) von" i sitt namn. Nu använde han mest bara "von" och så klart den titeln han fick vid 30 års ålder - Kapten.


Kapten von Trapp var en del av det Ungersk-Österrikiska sjöförsvaret och älskade Ubåtar. Han var en av de absolut första ubåtskaptenerna i "U-boot Waffe" och han sänkte ett stort tonnage under 1:a världskriget. Han gifte sig med tjejen som döpte hans första Ubåt, Agathe Whitehead, som också var släkt till uppfinnaren av torpeden. Agathe hann ge honom 7 barn innan hon gick bort 1922 och Georg köpte ett fint hus i förorten till Salzburg.


7 barn var jobbigt att ta hand om för en aktiv officerare och han tog snart in hjälp från klostret - in kom Maria Augusta, 22, och Georg (47) blev inte lite tagen av henne. Snart nog var de gifta, och tio år senare dessutom bankrutt då derad bank gick i konkurs, och mitt uppe i Hitlers Anschluss. Visserligen hade von Trapp uttalat mottycke till Nazisternas intåg men det hotet var obetydligt jämfört med deras brist på pengar.
Maria, som insåg att barnens musikaliska förmågor var säljbara, fick höra av Georg att barnen inte skulle förnedra sig genom att sjunga för publik. Som alla tjejer fick hon sin vilja fram till slut och dessutom hade familjen snart flyttat till USA.

Intressant historia. Kanske lite extra för ett filmbolag.

Maria skrev en bok om sitt liv några år efter att Georg dog 1947, och efter att en tysk film gjorts baserad på boken köpte 20:th Century Fox rättigheterna 1960. Dessutom hade en uppsättning på Broadway premiär 1959 och blev en succé så förväntningarna var stora. Fast det var inte helt enkelt. Fox hade redan satt igång produktionen av Cleopatra som slukade massor av pengar.


Liz Taylors klädkonto gick på $200.000 inklusive en klänning i 24 karats guld. Hela produktionens ursprungliga budget var på 2 miljoner dollar men slutade på 44(!) och blev till en av absolut dyraste filmerna och Fox största förlustaffär som följde tuffa år för företaget i slutet av 50-talet.
För att göra en ny storfilm fick man gräva djupt i plånboken och förstå att om denna floppade så var det slut på äventyret.

Efter att ha prövat en del möjligheter, som att göra filmen mer actionbasread, beslöt man sig för att kontakta Robert Wise (Born to Kill; The Hindenburg; Star Trek: The Motion Picture; The Day the Earth Stood Still; Run Silent, Run Deep; The Andromeda Strain; The Set-Up; och The Body Snatcher).


Robert hade gjort skräckisen "The Haunting" och var redo för en ny utmaning.
Innan Robert kom in i bilden hade en annan regissör dragit igång projektet - William Wyler. William hade fått jobbet av Fox chefer Zanucks trots att han var kraftigt hörselskadad. Det bidrog nog till att Willian inte riktigt förstod charmen i att göra en musical av filmen. Men han hade sett Julie Andrews i teaterföreställningen av My Fair Lady och visste att hon nu gjorde Mary Poppins för Disney, så han fick tillgång till råfilmen och visste att han hittat Maria.


Julie tyckte att rollen var lite väl lik Poppins och var tveksam men William övertalade henne och skrev kontrakt. Christoffer Plummer, som spelade Georg von Trapp, valde att tacka nej till koola "The Ipcress file" till Michael Caines fördel för att vara med, något han säger sig ha ångrat.


Hur gick det då?
Filmen, som fick namnet "Sound of Music", kom ut 1965 och blev omedelbar hit.
20:th Century Fox räddades från konkurs (tänk på det nästa gång du ser Fox-loggan och hör fanfaren innan en film) och Julie Andrews skickades upp på stjärnhimmelen.
Filmen blev känd över hela världen utom i Tyskland och Österrike ironiskt nog där kanske de Anschluss-relaterade delarna blev för starka.
Soundtracket sålde i 11 miljoner ex.
Filmen fick 5 Oscar och nominerades till 5 till.



Julie kunde berätta om hur helikoptern som filmade inledningsscenen blåste omkull henne vid varje överflygning.
Maria blev irriterad över att Georg framställdes som för sträng.

Och jag såg filmen för första gången på bio i Skellefteå med mina föräldrar. Den är bland mina tidigaste biominnen. Idag, nyårsafton 2009, såg jag den igen.

Var såg du den?

Julen oss hotar så i rimlådan vi rotar! (varning för nödrim)

Snön föll över biltaken
- endast Buicken var vaken.
Rakåttan gick som en schlager
men så hade den fått nya lager.

I Sonomatic-radion glöder alla rören
och är redo att glädja chauffören.
"Back to mono" tjoade jag belåten
medan flingorna landade på plåten.

Bilens Firestone-diagonaler
plöjde i snön små 6-tums kanaler.
Manuela sjunger "Schneemann"
och Darlene Love gör allt hon kan
för att skicka ut några juldecibel
denna grandoftande cruisingkväll.

Så vid en korsning i snöyra
blev plötsligt alla råd så dyra!
I "Paradise Roads" ytterfil
kommer en släde, ingen bil.
Killen bak styret är röd och rund
och renarna verkar vilja ut på Autobahn en stund.

"Du har inte varit snäll
så därför blåser jag dörrarna av dig ikväll."
bullrade mannen med en röst så stor
och med nyputsade röda slädåkarskor
gjorde han det väldigt klart
att jag skulle få lära mig begreppet "fart".

Ibland såg han ut som Garlits, ibland som Caracciola
och man undrade nojat varför han kommit till våran håla.

Släden var lackad i Candy Apple Red
och Moon-tanken full av nitro och glögg!

"Jag klär om mina soffor med all renhud
och gör en ny cab av din Tomteskrud!"
sade jag med lite darr
till denna brunkålsstinna gasfotssparr.

Ut ur släden kom ett ljud så klart att varenda lomhörd fåne
nog fattade alldeles snart att han handlat på HiFi Skåne

"Då kör vi!" tjoade slädmannen med rösten på topp
och lät hela grannskapet höra hans Swamp Pop.

Renarna lät vilda, galna och överladdade
medan Buickens Firestones bland flingorna sladdade.

Racet var över, nästan till min glädje
för långt bort såg jag bluedotsen på hans släde
försvinna likt Falfas Cheva
medan jag satt där och veva.

Men det sista som hände
var att han släden vände
och släppte ner en klapp
med en handskriven lapp:

"Med denna kompressor från SCOT går din kärra som ett skott!"
Tomten var inte så bra på att rimma
men desto bättre på att trimma.

In i garaget jag körde
medan the Ronettes jag hörde
framföra jullåtar av Phil Spector
och kände mig som en linjal-lös studierektor.

Jag stängde garaget med en smäll
och tänkte "det är visst en förtrollad kväll!"

God K-Jul och Gott Nytt Retro-år!

Playtones: Boppin´Steve är "The Real Thing"

Om jag förstår saken rätt så när Eva Eastwood sjunger "Go Young man" så har hon skrivit den om Playtones Boppin´Steve. I alla fall har hon sagt det.
Jag har sett honom ett antal gånger. Senast var i Malmö på St. Gertrud förra sommaren tillsammans med Domestic Bumblebees. En kanonkoncert där grabbarna röjde duktigt och jag skaffade mig en signerad bild till och med (tja, frugan pushade mig...).

En annan gång var på Old Style Weekend då en ung artist som vi väl kan glömma namnet på gjorde sitt bästa för att väcka publiken. Boppin´Steve, som hade sitt gig kvällen innan, gick upp och visade var skåpet skall stå. Även utan Playtones bevisade han sig som en "abominable showman" och rockade DePalmajackorna av posörerna.
Mycket minnesvärt!
På den årliga rockfesten i Jägersbo, Höör, såg jag Boppin´Steve med Wildfire Willie and the Ramblers. En grym kombination och ett jäkla drag. I den fina retromiljön kändes det som en ung "Killer" på pianot 1957.

Men fräckast var det på Saloon Easy i Färingtofta tillsammans med Eva Eastwood. Miljön gör sitt så klart men tillsammans var de kung och drottning i retrorocksvängen.
Stefan Johansson, som han ju heter när han är "civil" och utan Playtones, känns som en kille med en genuin relation med musiken han spelar. Hardcore som sig bör och "true to the grind".
Precis som Freddie "Fingers" Lee skakade liv i pianorocken på 70-talet har Boppin´Steve and the Playtones lyft upp den sedan Stefan gjorde sin "Jerry Lee" 2002 i "Sikta mot Stjärnorna". Jerry Lee borde skicka ett tackkort. Här finns en värdig följare!
Så när jag tänker på Playtones ser jag en hardcore-rockare som håller fanan högt för rock n´rollen. En som har svettats bakom pianot för att du skall känna av rytmen i ljumsken. En som prestigelöst bär arvet vidare.

Så på lördag skall jag rösta på Playtones på Dansbandskampen, något jag aldrig gjort/sett förut. En manifestation för retrorocken.

Hänger du med i Playtones-yran??

Breakin´up the house - Buckaroos 25-års jubileum på Victoria, Malmö.

25 år! Tänk efter. Vad har hänt i ditt liv dessa 25 åren? Och tänk igen; hur många band klarar av att inte bara hålla ihop under 25 år (även om det ju skett en del förändringar på deltagarsidan) utan faktiskt se ut som om man fortfarande har asballt när man spelar?

Well, kanske är det killarna i bandet som inte bara är sympatiska utan också bra musiker och kanske är det låtarna som till viss del fötts i Bucka-familjen men även handplockats på ett ruskigt träffsäkert sätt?
Det låter i alla fall rrriktigt bra! Vi satt längst bak omgivna av kall mat men när musiken började hettade bakre sektionen till som inga andra! Jäklar i min lilla låda! När vi gifte oss i New Orleans åkte vi hjulångare och åt Gumbo på kvällen och där dansade man på borden men detta var lika fräckt! Röjet kändes i kropp och själ och är härligt att se glada människor både av och på scenen. Wham bam!
Och gruppens egna huliganer, ("Buckaganer"?); säkra Todde Möllers Fan club stöttade med glada tillrop. Dessutom delades Fjellis-priset ut till Chico Lindvall.

Kenneth Hellström, inhoppad tidigare medlem, skickade ut "Juju man" med Dave Edmunds känsla. Med andra tidigare Buckagrabbar inhoppade blev det stundvis 4 st på horn (helmaffigt) men som vanligt höll Janne och Jonas i en stor del av bandets själ och bevisade sig igen som Sveriges bästa rocksaxar. Med Buckayngling på plats dubblerades trummorna välspelat med kanonsäkra Håkan Nyberg som motor.

Och låtarna var kalas för ett gammalt Bucka-fan. Visst har det rullat många låtar genom dessa rockare genom åren men det är ändå 10-20 som har blivit signaturer för bandet. "Doo wop, shangalang, shimmie shimmie" ylar 20% av publiken med i, "everynight!" skrålar 50% när "Breakin´up the house" levereras. "Some people just can´t dance", "Little lovin Marie", "Her mind is gone" är alla säkra kort.
Magnus gav oss kanon rockpiano/orgel/accordeon med inhopp av Mats Möller.

Skånska "Wilmer i Paris" gav efterklang till Svante Grundbergs upphopp på scenen när han förklarade att han precis flyttat till Malmö (Kul att ha dig i Skåne, Svante) och avslutningen, när bandets genuina hjälte Jalle Olsson piskar upp bandet till en Buckatastisk version av "You can have her/Sånt é livet", gjorde att man lämnade med känslan av att ha fått mycket för pengarna.

Har inget bild eller film material men när jag får det så lägger jag ut det här.

Härligt med en sån lördag - nu har man kraft nog att ta sig igenom julen...
Synd att man inte tog Buicken dit.