I slutet av 1800-talet (hur pass mossig början var det!?) fanns ett område på södra Manhattan där en viktig del av musikindustrin var rotad. Närmare bestämt en plats man kallade Tin Pan Alley. Tin Pan Alley var ett antal hus som var fulla av musiker och musikproducenter som Gershwin, Berlin, Porter, Waller och Joplin, och om du inte hittar de namnen i din musiksamling så beror det på att de skrev mycket bl.a. till teatern som var ett brett media att komma ut genom på den tiden.
Anyho, tänk dig ett hus fullt av kompositörer och musiker som levererade några av förra seklets första halvas största hittar. Här fanns Charles Tobias som skrev ungefär 400 sånger under sin tid. Som du förstår var detta ett namn som betydde något. Han är nummer fyra från vänster på bilden. Hans allra sista hit kom 1963. Då hade Tin Pan Alley för länge sedan försvunnit och ersatts med t.ex. Brill Building, som då hade 165 företag på denna adressen, alla i musikbranschen. Brill Building har varit del av väldigt många hittar under 60-talet och framåt.
Tillbaka till Charles sista hit som han skrev tillsammans med Hans Carste. Det var Nat "King" Cole som fick äran att framföra den. Nat har blivit omskriven förut på K-Retro och det finns en ball historia om honom här. Låten hette "Those Lazy, Hazy, Crazy Days of Summer" och gick upp på listorna, högt. Du har så klart hört den många gånger. Jag väljer att posta en version framförd på den mogna "Lawrence Welk Show" 1966, jag gillar den även om jag gillar den som har Nat´s rökiga röst lika mycket. Den svenska versionen med Lill Babs, "Gröna, granna, sköna, sanna sommar", kan du höra på GrandPrix63 och fundera på om Charles Tobias nånsin fick höra den versionen innan han gick bort 1970.
Extrapoäng om du nynnar denna när du dukar fram sillen idag. Ha en riktigt kanonfin Midsommar!
Idag fyller Shirley Muldowney år. Du vet Shirley som blåste dörrarna av killarna på dragstrippen? En legend inom sporten. Shirley gifte sig till sitt efternamn när hon var 16. Jack var den sortens kille som mekade och sedan lät tjejen rasta killarna. Från början var det street racing som gällde. I en Hotrod. Under mitten av 60-talet hade hon en ´63a Split window Corvette som de brukade ta till strippen, skruva av blåset på, sätta på slicks och sedan ge järnet. 1965 var hon den första kvinnan som fick en NHRA-licens. Arrangörerna försökte stoppa henne men hon var tuffare. Ingen ville tro att en kvinna kunde köra dragster. Utom Shirley och det gjorde all skillnad. Hon tog hem nästan allt som gick att ta hem fram till sin olycka 1984 då hon var tvungen att sakta ner efter massor av benbrott. Hon fick smeknamnet "Cha-cha" som hon snart nog avsade sig: "Det finns ingen plats för bimbos i dragracing." Jag vill påminna om att hon körde nitrobilar under nästan hela sin karriär, så om du tror att du är tuff bakom ratten på din Corvette C6 så tänk igen. På 70-talet var det poppis med så kallade Fire Burnouts (slår mig först nu att det var riktigt länge sedan man såg en sådan). En story berättar om hur hon skulle göra en sådan och hennes mekare hällde ut alldeles för mycket bensin runt bakhjulen, så när man tände eld på den så tog elden allt syre för en stund och motorn började hosta. För en sekund trodde hon att hon skulle stanna i eldhavet men så gick motorn igång och de stora slicksen slungade eld som två vulkaner. Hon bär idag sitt armbandsur på högra handleden då hon har varit med om så många olyckor. Hade du kunnat vara så tuff? Läs ett litet stycke av hennes egna ord om hur det var när det var lite jobbigt på "kontoret": "Back then all we had were those silver firesuits and they didn't really protect you. They just baked you like a potato. It just got hotter and hotter. What would happen is the engine would burn a piston and then all of a sudden you had 14 quarts of nitrated oil on the exhaust pipes at 200 mph. Well, there is only one place for it to go, back at the driver. And the bodies didn't have tinwork that sealed properly. You could see 3 inches of daylight between the body and the chassis, and the fire just came right in." Hon skilde sig från sin make Jack Muldowney i slutet på 60-talet när hon ville köra nitro och han vägrade. Dom förblev dock vänner och 2003 grät Jack när han såg henne gå över mållinjen i 300 MPH (å fy vad snabbt) som 63-åring när han insåg hur mycket han varit del av det.
Idag fyller hon 70 och har två Chihuahuas och kommer förmodligen inte att släppa gasen före dig om du kommer upp på sidan av henne på någon förortsgata i Detroit.
Så har det blivit sommar här på Söderslätt, ja i alla fall stundvis, och sommarstartaren i södra Skåne heter "Palmträffen" och händer i Trelleborg nu till helgen den 19e juni. Gamla bilar, bra speaker (brukar vara Krantz) och en tillbakalutad stämning. På http://www.palmtraffen.net/ finns en del information, men gör det enkelt. Inträdet är 50:-, du kan käka korv och fika på plats och har du en vikstol i bagaget så är det inte fel. Vädermässigt verkar vi få njuta av sol, en del moln och 12-16 grader. Vi ses där!
Den här historien handlar om racerbilen Novi. Men på sedvanligt vis tar vi sikte på bakgrunden. Ford hade ju vid seklets början en image om sig att tillverka bilar till den vanlige mannen och passade inte riktigt in i racingkretsar där de fina namnen fanns. Men var det så att Henry närde en dröm om ett eget racing-team? Var det så att han stod bakom en del racingaktiviteter och för den delen hela Novi-satsningen? Var Henry "The Puppet Master"? Läs vidare...
1932 hände något viktigt. Ford fortsatte sin succésaga att ge bilen till folket genom att ge "muskler" till folket: V8an! Efter att modell A med sin uppdaterade design fått kritik om dålig kraft introducerades detta år modell B, där Henrys son Edsel var med och designade bilen.
Nu var det så att Henry hade satt en vän som ansvarig för utvecklingen av "fattigmans-V8an", Ray Dahlinger, som i sin tur hade en god vän till hjälp, Lew Welch.
Under sommaren 1933 hölls ett sanktionerat landsvägslopp där 8 av de 10 första platserna skulle tas hem av just Fords V8-bilar. En skräll som GM och Chrysler sent skulle glömma.
Den vinnande bilen var sponsrad av en Detroit-baserad Fordhandlare som hette Cote Motor Company. Nu sade sig Henry Ford inte ha något med detta att göra, men strax efter racet syntes annonser i nationella tidningar som för första gången handlade om "Performance". Var detta en del av Henry Fords egen agenda att ändra Fords image?
Nu hör det till saken att några år tidigare gick det rykten om att Henry sades ha en älskarinna som hette Evangeline Cote. Evangeline jobbade från början hos ett design konsultföretag som jobbade med T-Forden, men skulle så småningom bli Henrys personliga sekreterare och bland annat ansvarig för utvecklingen av Greenfield Village och Henry Ford Museum. Det ena ledde till det andra och när Evangeline blev gravid med Henry(?) så bildades Cote Motor Company, det bolag som vann racet "utan hjälp av Ford". Nu kördes bilen av Fred Frame som bara "råkat" vinna Indy 500 1932. Så...sammanträffande...
Ta en paus och fundera på detta en stund.
Henrys kompis (han som utvecklade V8an) Ray´s fru hette Evangeline Cote, lustigt nog, och ett tjugotal år senare skulle det finnas en John Cote Dahlinger i Novi-stallet.
Fundera en stund till. Det finns en hel del dynamik i den historien.
Det var en hel del namn, men det skulle bli fler namnkunniga i historien om Novi. 1935 fick Henrys officielle son Edsel besök av två herrar. Den ena var bilbyggare Preston Tucker, som senare skulle få sitt eget märke på huven under en väldigt kort tid. Den andre var Harry Miller, som byggde racerbilar men framför allt satte ihop den klassiska extremt högkomprimerade motorn som sedan skulle kallas för "Offy"-motorn. De hade i alla fall ett förlag till Edsel. De ville ställa upp med 10 st specialbyggda framhjulsdrivna Ford-racers och ville att fabriken skulle stötta det. Edsel tyckte det var spännande och gav sitt OK utan att fråga pappa. Det var en flopp. Bara 4 bilar blev färdigbyggda och ingen gjorde bra ifrån sig. Pappa Henry var inte nöjd och satte stopp för racingaktiviteter som han inte personligen godkänt. De 4 "Edsel"-bilarna magasinerades.
Tillbaka till Lew Welch som var en del av att utveckla sidåttan. 1935 hände nåt mer konstigt. Lew slutade på Ford, startade eget som leverantör av delar till Ford, och ställde dessutom upp i Indy 500. Hur han kunde ha råd med det förstod ingen men han gjorde det med en bil som var misstänkt lik en av "Edsel"-bilarna. Låg Henry bakom detta....?
Under några år som följer kommer Lew att ställa upp i Indy 500 med "Edsel"-bilar direkt från magasinet. En dag fick han ett mekaniskt problem och sökte sig till Bud WInfield som fixade allt. Bud och Lew skulle bli vänner och prata mycket bil.
En dag skulle de göra slag av sin dröm. De skulle bygga en helt ny motor. Man var inte säker på vad det skulle bli, men det kan ha varit Henry som gav input. En V8a med 4 ventiler per cylinder, dubbla överliggande kamaxlar och överladdning. Det skulle bli en värsting. En riktig värsting. De vände sig till Offenhauser och deras bäste motorkonstruktör Leo Goossen.
Leo gav sitt allt och snart var motorn klar. Detta var den första och skulle bli den motorn som blev skälet till att Novi-bilarna sades sjunga.
Man tog ett gammalt "Edsel"-chassi som ju ursprungligen var byggt för en 170-hästars motor, och skohornade ner den nya motorn på runt 500 hästar. Deras förare upptäckte snart att bilen var livsfarlig. Man var tvungen att tillverka en träkil under gaspedalen för att man inte skulle ge full gas och få hjulspinn i full fart!
Men en sak skulle gå till historien. Ljudet. Aldrig förut hade man hört ett sådant motorljud.
Efter att all racingaktivitet legat nere under kriget, blev det officiellt att man skulle tävla på Indy igen 1946. Lew och Bud tog genast kontakt med Kurtis Cars och bad dem tillverka ett chassie som kunde klara Bud´s monstermotor. Leo Goossen fick jobbet att tillverka en ny framhjulsdrivning till bilen och snart var det dags att se om man kunde kvala in den första bilen som hette just "Novi".
Det sägs att när bilen rullade ut på banan gick det ett sus genom publiken. Vilket motorljud! När bilen gick för fullt var det som om motorn sjöng, och i samband med att den tog banrekordet 1946 fick den helt nya Novin sitt smeknamn: - "Den sjungande Novin".
Här börjar egentligen historien om Novi på riktigt. Det skulle bli en racingikon som aldrig vann ett race, lite som BRM V16. I början av 60-talet blev STP huvudsponsor och det kan du läsa om här.
Evangeline levde tillsammans med Ray och sin son John till sin död 1979. De bodde några kilometer från Henrys Fair Lane Estate. John jobbade aldrig för Ford, men fanns kort i Novi-teamet som sagt. Han gick bort 1984 i cancer utan att ha blivit erkänd som Henrys son.
Ett minne som finns kvar av denna "hemliga" racersatsning är vattentornet i den lilla staden Novi. Och ligger vinden på från Indianapolis kan du nästan höra en Novi sjunga....
Vilken show! Vilken kille! Vilket band! Vilka låtar! Och för dig som inte tycker detta är retro nog så är det den enda killen som på allvar kan ta hem Big O´s "Only the lonely" med perfekt falsett men framför allt darr på rösten och inlevelse. Han är också den som kan köra "Love me tender" med perfekt Elvis-djup medan han går runt bland publiken(!). OCH lägga til Elvis "Thankyuhverymuh´" efteråt.
Och om du tycker att det inte är tufft och stenhårt nog så tänk igen. Chris körde kvällen i alla tempo, från cowboyswing och ballader till rockabilly och rock ´n roll. Framförallt är INTE hans band ett gäng självupptagna gitarrhjältar som står på samma ställe och headbangar, utan underhållare på Vegas-nivå som tar till alla trick i boken och humor och tydlig kärlek till sitt yrke för att få dig att storögt känna att detta är live-musik; allt annat var väntan.
Bandet hade svarta kostymer med eldsflammor på, Chris Isaak hade en röd med flammor och paljetter. Utom efter inropet då han kom in och körde en ryggradsfrostande "Blue Hotel" i spegelkostym. Sjukt bra var det. Chris Isaak är mycket mer än MTV-smör. Han är ett smörgåsbord av rockhistoria.
Han är den moderna retrocowboyens själsvän. Han väljer smärta framför svärta. Hans sirénstarka falsett gör dig fnittrig av beundran. Han har ett band som är rrriktigt bra, nej vänta, bättre än så för de VILL att du skall komma hem mör i ljumskar och smilgropar. Från Shadows-koreografi till hemmagjorda "dans"nummer förändrades stageplotten ofta och gav variation och inlevelse.
Han är ett kalejdoskop av kerrang, en mosaik av musikmastodonter, en ratatuille av rockhistoria, en falsettfurir, ett parkeringshus av pistoleros, ....bara jävligt bra.
