Chris Isaak på KB i Malmö: bara jävligt bra!

Vilken show! Vilken kille! Vilket band! Vilka låtar! Och för dig som inte tycker detta är retro nog så är det den enda killen som på allvar kan ta hem Big O´s "Only the lonely" med perfekt falsett men framför allt darr på rösten och inlevelse. Han är också den som kan köra "Love me tender" med perfekt Elvis-djup medan han går runt bland publiken(!). OCH lägga til Elvis "Thankyuhverymuh´" efteråt.

Och om du tycker att det inte är tufft och stenhårt nog så tänk igen. Chris körde kvällen i alla tempo, från cowboyswing och ballader till rockabilly och rock ´n roll.
Framförallt är INTE hans band ett gäng självupptagna gitarrhjältar som står på samma ställe och headbangar, utan underhållare på Vegas-nivå som tar till alla trick i boken och humor och tydlig kärlek till sitt yrke för att få dig att storögt känna att detta är live-musik; allt annat var väntan.

Bandet hade svarta kostymer med eldsflammor på, Chris Isaak hade en röd med flammor och paljetter. Utom efter inropet då han kom in och körde en ryggradsfrostande "Blue Hotel" i spegelkostym.
Sjukt bra var det. Chris Isaak är mycket mer än MTV-smör. Han är ett smörgåsbord av rockhistoria.

Han är den moderna retrocowboyens själsvän. Han väljer smärta framför svärta. Hans sirénstarka falsett gör dig fnittrig av beundran. Han har ett band som är rrriktigt bra, nej vänta, bättre än så för de VILL att du skall komma hem mör i ljumskar och smilgropar. Från Shadows-koreografi till hemmagjorda "dans"nummer förändrades stageplotten ofta och gav variation och inlevelse.

Han är ett kalejdoskop av kerrang, en mosaik av musikmastodonter, en ratatuille av rockhistoria, en falsettfurir, ett parkeringshus av pistoleros, ....bara jävligt bra.

Clint fyller år! Känner du dig tursam, slyngel?

Ett sexskjutar-hurra för Clint Eastwood på sin 80-årsdag idag! En äkta rollmodell.

"Get her, push her to the ground!": Hårdare än Shangs - Whyte Boots.

Jag skall villigt/stolt erkänna det: jag har lagt upp en ny genre på min favvo-lista mellan Schlager och Twist: Teen angst! När jag gjorde inlägget om Mary Weiss och The Shangri-Las fick jag en helt ny förståelse för fenomenet.

Det som jag förr tyckte var lite långsam musik tycker jag nu är hårdare än punk. Weiss hade ju dessutom ett sätt att låta förbannad på när hon sjöng, och jag kan till sist förstå hur det sägs att Joey Ramone lärde sig sjunga genom att lyssna på henne.
Så Shangs var kanske störst på Teen Angst. Men hårdast?

In kommer The Whyte Boots.

Okey, Whyte Boots fanns egentligen inte. Men ändå. Lori Burton hade skrivit 50-talet låtar till namnkunniga popvärlden tillsammans med sin kompis Pam Sawyer.

Lori ser förresten ut så här och har en egen Twitter-sida:

Anyway, Lori och Pam hade en låt om en snäll flicka som visar upp ringen hon har fått av Tjejgängmedlemmens före detta, ett bråk startar och flickan blir dödad. "She didn´t wanna fight" sjunger bakgrundstjejerna. Sedan börjar polissirenerna och det är snutarnas tur att säga "get her, push her to the ground". Aaahhh, rättvisa skipas i popland.

Eftersom rötterna fanns i Brill Building var det inte svårt att dra ihop ett provisoriskt band och spela in låten. Hur hårda ser tjejerna ut...?
Singeln nypressas och jag har precis köpt den på Ebay/UK för under en hundring så du kan också få din egen "Nightmare", som låten heter.

SÅ, dra igång denna absoluta höjdare och njut. Och var glad att du inte bråkar med Whyte Boots i en mörk gränd nånstans.

	The Whyte Boots - Nightmare .mp3
	Found at bee mp3 search engine

Mickie och Jimmy: It´s allright!

Mickie Most, som han kallade sig, startade sin karriär som skivproducent 1964. Han hade innan dess jobbat med att sälja grammofonskivor till skivaffärer i trakterna runt London en tid, men en dag var han på en klubb i Newcastle, Club-A-GoGo, och såg en ny grupp som hade fått smeknamnet "The Animals". Han blev så imponerad av dem att han erbjöd sig att producera deras musik. Första singeln, "Baby let me take you home" gick inte dåligt, men det var när uppföljaren kom ut, "House of the Rising Sun", som Animals blev världskända.

Han fick ta tag i "Hermans Hermits" härnäst och producerade deras "I´m into something good" som gick upp på USA-listan som den enda låten som hotade Beatles.
1968 startade han RAK Records ("RAK" kom från att han brukade sätta singlar i "Racks" när han sålde skivor) tillsammans med Peter Grant. Det var en tid när The Yardbirds höll på att bli Led Zeppelin och därigenom förstärka sina positioner som världsartister.

Mickie Most producerade Brenda Lee "Is It True", Donovan´s "Mellow Yellow", Lulu´s "Boom Bang-a-Bang" och Nancy Sinatra's "The Highway Song". Dessutom Suzi Quatro, CCS, The Arrows, Smokie, Hot Chocolate, Mud, Chris Spedding och Kim Wilde´s "Kids in America"

Jimmy Page började med rockabilly och skiffle med tidiga influenser som Scotty Moore och James Burton. Han började jamma med Jeff Beck och Eric Clapton tidigt och blev till slut anställd som studiomusiker för Decca.

Han fanns med på Marianne Faithfull's "As Tears Go By", The Nashville Teens' "Tobacco Road", The Rolling Stones' "Heart of Stone", Them's "Baby Please Don't Go", Brenda Lee's "Is It True," och Petula Clark's "Downtown.". Dessutom var han med på Kinks debutalbum 1964, Johnny Hallydays skivor och The Who´s första singel.

Han hade dessutom ihop det med Jackie De Shannon...

Sedan gick han in i The Yardbirds som ju som sagt omformades till Led Zeppelin.

Men innan de var på sin karriärs topp hade Mickie och Jimmy ett band ihop. I Sydafrika. Jag är van att kalla bandet "Micke Most and the Overdrive" men jag har sett det kallas "..the Gear" och "..the Playboys" också.
Bästa låten, som jag sorterar in under genren "Agentmusik", är "It´s Allright" där Mickie sjunger och Jimmy spelar gitarr.

Detta är en brottarlåt...spela högt!