Clint fyller år! Känner du dig tursam, slyngel?

Ett sexskjutar-hurra för Clint Eastwood på sin 80-årsdag idag! En äkta rollmodell.

"Get her, push her to the ground!": Hårdare än Shangs - Whyte Boots.

Jag skall villigt/stolt erkänna det: jag har lagt upp en ny genre på min favvo-lista mellan Schlager och Twist: Teen angst! När jag gjorde inlägget om Mary Weiss och The Shangri-Las fick jag en helt ny förståelse för fenomenet.

Det som jag förr tyckte var lite långsam musik tycker jag nu är hårdare än punk. Weiss hade ju dessutom ett sätt att låta förbannad på när hon sjöng, och jag kan till sist förstå hur det sägs att Joey Ramone lärde sig sjunga genom att lyssna på henne.
Så Shangs var kanske störst på Teen Angst. Men hårdast?

In kommer The Whyte Boots.

Okey, Whyte Boots fanns egentligen inte. Men ändå. Lori Burton hade skrivit 50-talet låtar till namnkunniga popvärlden tillsammans med sin kompis Pam Sawyer.

Lori ser förresten ut så här och har en egen Twitter-sida:

Anyway, Lori och Pam hade en låt om en snäll flicka som visar upp ringen hon har fått av Tjejgängmedlemmens före detta, ett bråk startar och flickan blir dödad. "She didn´t wanna fight" sjunger bakgrundstjejerna. Sedan börjar polissirenerna och det är snutarnas tur att säga "get her, push her to the ground". Aaahhh, rättvisa skipas i popland.

Eftersom rötterna fanns i Brill Building var det inte svårt att dra ihop ett provisoriskt band och spela in låten. Hur hårda ser tjejerna ut...?
Singeln nypressas och jag har precis köpt den på Ebay/UK för under en hundring så du kan också få din egen "Nightmare", som låten heter.

SÅ, dra igång denna absoluta höjdare och njut. Och var glad att du inte bråkar med Whyte Boots i en mörk gränd nånstans.

	The Whyte Boots - Nightmare .mp3
	Found at bee mp3 search engine

Mickie och Jimmy: It´s allright!

Mickie Most, som han kallade sig, startade sin karriär som skivproducent 1964. Han hade innan dess jobbat med att sälja grammofonskivor till skivaffärer i trakterna runt London en tid, men en dag var han på en klubb i Newcastle, Club-A-GoGo, och såg en ny grupp som hade fått smeknamnet "The Animals". Han blev så imponerad av dem att han erbjöd sig att producera deras musik. Första singeln, "Baby let me take you home" gick inte dåligt, men det var när uppföljaren kom ut, "House of the Rising Sun", som Animals blev världskända.

Han fick ta tag i "Hermans Hermits" härnäst och producerade deras "I´m into something good" som gick upp på USA-listan som den enda låten som hotade Beatles.
1968 startade han RAK Records ("RAK" kom från att han brukade sätta singlar i "Racks" när han sålde skivor) tillsammans med Peter Grant. Det var en tid när The Yardbirds höll på att bli Led Zeppelin och därigenom förstärka sina positioner som världsartister.

Mickie Most producerade Brenda Lee "Is It True", Donovan´s "Mellow Yellow", Lulu´s "Boom Bang-a-Bang" och Nancy Sinatra's "The Highway Song". Dessutom Suzi Quatro, CCS, The Arrows, Smokie, Hot Chocolate, Mud, Chris Spedding och Kim Wilde´s "Kids in America"

Jimmy Page började med rockabilly och skiffle med tidiga influenser som Scotty Moore och James Burton. Han började jamma med Jeff Beck och Eric Clapton tidigt och blev till slut anställd som studiomusiker för Decca.

Han fanns med på Marianne Faithfull's "As Tears Go By", The Nashville Teens' "Tobacco Road", The Rolling Stones' "Heart of Stone", Them's "Baby Please Don't Go", Brenda Lee's "Is It True," och Petula Clark's "Downtown.". Dessutom var han med på Kinks debutalbum 1964, Johnny Hallydays skivor och The Who´s första singel.

Han hade dessutom ihop det med Jackie De Shannon...

Sedan gick han in i The Yardbirds som ju som sagt omformades till Led Zeppelin.

Men innan de var på sin karriärs topp hade Mickie och Jimmy ett band ihop. I Sydafrika. Jag är van att kalla bandet "Micke Most and the Overdrive" men jag har sett det kallas "..the Gear" och "..the Playboys" också.
Bästa låten, som jag sorterar in under genren "Agentmusik", är "It´s Allright" där Mickie sjunger och Jimmy spelar gitarr.

Detta är en brottarlåt...spela högt!

K-snusk: France, Serge och slickepinnarna.

Det börjar närma sig slutet på 60-talet.
700 människor i Tokyo trängs i en studio för att få se popdrottningen från Frankrike. Den 20 år unga söta tjejen som gjort en låt om oralsex. Tjejen är France Gall och hon fattar ingenting. Efter en stund så går ljuset upp för henne - motvilligt - och hon känner sig förrådd av de vuxna och framför allt männen i hennes liv.
Hon HAR gjort en låt om oralsex utan att veta om det.

Vi backar Bjucken och börjar från början.

I december 1959 började ett radioprogram vid namn "Salut les copains" ("tjena kompisar") sändas. Det här blev ungdomskanalen för musik i Frankrike nästan två år innan Lill Lindfors tjoade igång "Tio i Topp" här hemma. Här kunde du höra all den fräcka och tuffa amerikanska musiken, inte bara på originalspråk utan i fransk coverversion. Vissa artister hade nätt och jämt några engelskkunskaper och man härmade ibland ljuden på originalplattan. Ett ljud som verkade lite tufft att slänga in i sången var "yeah-yeah". Detta skulle bli lockropet för ungdomsmusiken och också namnet på den genren - "Yéyé".

Utmärkande för Yéyé var att det ofta var unga flickor (kanske enda genren som domineras av tjejer?) och att sångerna handlade om hjärteaffärer. Begreppet spred sig snabbt och artisterna blommade upp som rost på en Simca. Rita Pavone är ett exempel i Italien, Karina ett i Spanien. Även i Quebec och till och med Japan var Yéyé poppis.
1962 var musikstilen väl etablerad och "Salut les copains" blev en tidning också som gavs ut i flera länder i Europa.

Serge Gainsbourg var en kämpande kultursnobb. Han hade vuxit upp under kriget på flykt från Nazisterna och försökte under 50-talet göra sig ett uppehälle genom att spela piano på barer och måla tavlor. Serge var jazz-kille och hade fyllt 32 när "Salut les copains" började sändas. Han hade ett svart och sarkastiskt anslag på sin musik, och gillade dubbeltydlighet. Desto mer stötande desto bättre. Som en sång om en konduktör på ParisMetron som vill begå självmord.
Han hade inte mycket till övers för unga söta tjejer som sjöng sockersött om kärlek.
Men tom plånbok kan ändra män. Snart nog skulle han få ett erbjudande att skriva just en Yéyé-sång.

France Gall ville nämligen bli Yéyé-flicka. Pushad av sina föräldrar blev hon signad av Philips och fick samma agent som jazzsångaren Serge, Denis Bourgeois. Denis ville para ihop Serge och France och bad den desillusionerade kompositören att skriva en sång till henne.
Låten blev "N'écoute pas les idoles" ("Lyssna inte på idolerna" - heh) och blev hennes andra singel och ironiskt nog en hit på listorna i mars 1964.
France slutade skolan nu, och det var nog inte så smart.

Både France och Serge blev helt plötsligt intressanta för Philips som ville ha mer.

France, som nu var 17, blev pushad av Philips att göra en barnskiva och gav med sig till slut. Skivan blev en storsäljare och nu var France ett intäktskonto hos Philips.
Men France Gall skulle inte vara en barnstjärna tyckte hon. Inte heller skulle France Gall göra covers på engelska låtar som merparten av Yéyé-tjejerna. Hon ville ha originalmaterial och slogs för det.

Serge fick skriva en låt till till France 1964 som hette "Laisse tomber les filles" ("lämna flickorna i fred" - aningen svart och kan syfta till "frestelsen som är unga flickor"). Detta tyckar jag själv är en höjdare och en cover av April March avslutade Tarantinos "Death Proof".


1965 blev hon erbjuden att representera Luxemburg i Eurovisionsschlagerfestivalen.
Av 10 låtar som hon blev presenterad valde hon Serge Gainsbourgs "Poupée de cire, poupée de son" som ju vann och blev en världshit med hur många covers som helst gjorda på den. Det var för övrigt den första icke-balladen som vann.

För att förstå hur Serge tänker kan man ta sig lite tid att studera texten på låten. Med reservation för språkkunskaperna kan man hitta andra på nätet som studerat Serge´s kluriga text och det ser ut ungefär så här:

"Jag är en vax docka (poupee de cire, syftar på grammofonskivevax), en sågspånsdocka (poupee de son, syftar på att inte ha en egen vilja men kan också betyda "talande docka") och en mode docka. Mitt hjärta finns i mina sånger, jag ser livet genom mina ljus-rosa glasögon som speglar mina låtar.

Är jag bättre eller sämre än en modedocka? Mina inspelningar är som en spegel där alla kan se mig. Genom mina inspelningar är det som om min röst är "krossad i tusen bitar och skärvor av min röst är spridda så att jag är överallt samtidigt.

Mina lyssnare är tygdockor som skrattar och dansar till musiken och låter sig förföras "av någon anledning eller ingen anledning alls". Men kärlek är inte bara i låtarna och jag frågar mig varför jag skall sjunga om kärlek då jag själv vet ingenting om pojkar".

Sista versen skall handla om Gall själv: "jag är inget mer än en vaxdocka och sågspån docka, under solen som är mitt blonda hår. Någon dag kan jag, denna vaxdocka och sågspåndocka, faktiskt leva mina sånger utan att frukta värmen av pojkar".

Wooohooo! Han är ett rövhål och hon är nog inte den skarpaste kniven i lådan.
Och nu fattar du vad det kan bli av den kombinationen......

Serge var en höjdare på sarkasm och France var bara för naiv.

Ett år senare var det dags för Serge att dela ut nästa storsmocka. France sjöng in "Les Sucettes" (slickepinnarna(!)) 1966. Serge kallade låten i intervjuer för "den mest vågade i vår tid".
I ett filmat klipp frågar Serge France vad låten handlar om. Hon svarar "Om flickan Annie som tycker om anis-slickepinnar och köper dem för några pennies. Det är väl allt?"
Serge svarar efter en konstpaus "Ja visst".
Glöm inte textraden "när det söta rinner ner för Annies hals är hon i paradiset".

France fortsatte att sjunga oskuldsfullt, Serge log tyst och hela Frankrike mös. När man spelade in TV-klipp med henne var studion fullpackad. Alla ville se fenomenet.
Du kan se klippet här .

Man frågar sig om ingen i hennes omgivning sade något till henne.

Låten blev en hit men efter att France fattat vad som hänt så tonade hon ner samarbetet med Serge och skämdes. Hennes karriär hade haft sin topp och blev nu mer dalande, men idoget arbete har givit henne en position som en av Frankrikes största artister.
Serge gjorde en hel rad med pikanta låtar till France, som "Baby pop" som France själv sade hade en "brutal" text, och "Teenie Weenie Boppie" som behandlade LSD-döden. Fast den låter ju glad...

Hon vill dock inte längre prata om eller sjunga Serges låtar.

Serge gick vidare i sitt snuskträsk, hade ett förhållande med Brigitte Bardot och Jane Birkin, gjorde (förutom många mer vanliga klassiska poplåtar och ballader) stönlåten "J´taime" och några år senare "Incest du citron" med sin 11-åriga dotter Charlotte. Har blivit kallad "Frankrikes största rövhål" men har som sagt bidragit med många låtar. Och lärt världen hur man festar hårt.

Magin mellan France och Serge, skönheten och odjuret, vitt och svart, är kvar i historien.

Yéyé!