Breakin´up the house - Buckaroos 25-års jubileum på Victoria, Malmö.

25 år! Tänk efter. Vad har hänt i ditt liv dessa 25 åren? Och tänk igen; hur många band klarar av att inte bara hålla ihop under 25 år (även om det ju skett en del förändringar på deltagarsidan) utan faktiskt se ut som om man fortfarande har asballt när man spelar?

Well, kanske är det killarna i bandet som inte bara är sympatiska utan också bra musiker och kanske är det låtarna som till viss del fötts i Bucka-familjen men även handplockats på ett ruskigt träffsäkert sätt?
Det låter i alla fall rrriktigt bra! Vi satt längst bak omgivna av kall mat men när musiken började hettade bakre sektionen till som inga andra! Jäklar i min lilla låda! När vi gifte oss i New Orleans åkte vi hjulångare och åt Gumbo på kvällen och där dansade man på borden men detta var lika fräckt! Röjet kändes i kropp och själ och är härligt att se glada människor både av och på scenen. Wham bam!
Och gruppens egna huliganer, ("Buckaganer"?); säkra Todde Möllers Fan club stöttade med glada tillrop. Dessutom delades Fjellis-priset ut till Chico Lindvall.

Kenneth Hellström, inhoppad tidigare medlem, skickade ut "Juju man" med Dave Edmunds känsla. Med andra tidigare Buckagrabbar inhoppade blev det stundvis 4 st på horn (helmaffigt) men som vanligt höll Janne och Jonas i en stor del av bandets själ och bevisade sig igen som Sveriges bästa rocksaxar. Med Buckayngling på plats dubblerades trummorna välspelat med kanonsäkra Håkan Nyberg som motor.

Och låtarna var kalas för ett gammalt Bucka-fan. Visst har det rullat många låtar genom dessa rockare genom åren men det är ändå 10-20 som har blivit signaturer för bandet. "Doo wop, shangalang, shimmie shimmie" ylar 20% av publiken med i, "everynight!" skrålar 50% när "Breakin´up the house" levereras. "Some people just can´t dance", "Little lovin Marie", "Her mind is gone" är alla säkra kort.
Magnus gav oss kanon rockpiano/orgel/accordeon med inhopp av Mats Möller.

Skånska "Wilmer i Paris" gav efterklang till Svante Grundbergs upphopp på scenen när han förklarade att han precis flyttat till Malmö (Kul att ha dig i Skåne, Svante) och avslutningen, när bandets genuina hjälte Jalle Olsson piskar upp bandet till en Buckatastisk version av "You can have her/Sånt é livet", gjorde att man lämnade med känslan av att ha fått mycket för pengarna.

Har inget bild eller film material men när jag får det så lägger jag ut det här.

Härligt med en sån lördag - nu har man kraft nog att ta sig igenom julen...
Synd att man inte tog Buicken dit.