Ed Cole: "Kick the hell out of status quo!" eller Gen1: Småblockaren och Corvair

"Edward Nicholas Cole!" Blonda, blåögda Esther brukade använda hela hans namn när hon blev lite irriterad. Nu hade han försvunnit från en fest igen, och hon visste var han var: hos sin andra kärlek. Hon visste att han hade två. Hon själv var den ena - det rådde det ingen tvivel om - men hans andra gjorde att han smet ifrån fester. Och där stod han ju på uppfarten, uppslukad och beundrande, lyssnandes på sin Cadillacs V8. "Lyssna Esther, den är nästan perfekt!"

Kärleken till Cadillacs motorer hade alltid funnits där, men när han fick jobbet att utveckla den V8an som Caddy lanserade 1949 så blev han mer än jävig.
Även innan kriget, som ung mekare, var han imponerad av Cadillacs motorer, så när han fick chansen att designa en ny motor åt arméns lätta tank hoppade han på jobbet med allt han hade.
Han designade en svansmotor på under 90 dagar(!) och löste kylningsproblem man haft innan. Stridstupparna var mer än imponerade och under sista delen av kriget byggde Cadillac 12500 M55 tanks med Ed´s motor i.

När kriget var över fick Ed ett uppdrag av Cadillac - bygg en prototyp av en svansmotorbil. Ett ovanligt grepp men Ed, efter att ha tagit bort baksäte, fick ihop en Caddy med svansmotor som han körde för att testa dagligen en tid. Bilen hade dubbla bakhjul och var en koloss men han fick en upplevelse för livet. Han lade märke til att när grannarnas bilar bara spann i snön kunde han köra till jobbet utan problem. En upplevelse han skulle ta med sig framöver.

Han hade nu en högra hand - Harry Barr. Harry var också ingenjör. Under en fest när hela gänget var samlat runt flygeln för skrålande allsång och till och med mitt i ett av Harrys solon kom Ed fram och sa allvarligt "Du måste komma med mig" och drog ut honom ur huset. Harry förstod att det var allvarligt att döma av Ed´s min och när de kom ut ur huset startade Ed sin Cadillac och sa till Harry: "Lyssna Harry! Låter den inte fint!?!"
"Toppenfint, Ed!" sa Harry och gick in till flygeln igen, lämnandes Ed på uppfarten med bilen igång.
Sådan var han, Ed.

1952, efter Caddys framgångsrika lansering av V8an, fick han nästa stora utmaning: utveckla Chevrolets första V8a. Med erfarenheten från utvecklingen av Cadillacs motor hade han en del att ta med sig. Smörjsystemet blev väldigt likt och fördelaren hamnade på samma ställe men för att sänka produktionskostnaden blev Caddys "open runner"-insug (med plåt över lyftargalleriet) ett helgjutet. Vipparmarna som var en ny design av pressad plåt lånade man från Pontiac (som också lanserade V8 1955).
Efter bara 15(!) veckor var man klar med utvecklingen av motorn.

Ed var en kille som gillade fart. Allt skulle gå fort; som bilar och jobb.
Med ett nytt sätt att gjuta blocket som kallades för "green sand" kunde man göra motorn lättare än den gamla sexcylindriga motorn och få tunnare cylindrar som underlättade kylning.

Turbo Fire , som motorn hette, var en succé och skulle bli en av världens mest tillverkade och uppskattade motorer. Den skulle senare komma att kallas "Small Block Chevy" och tillsammans med Cole ligga till grund för dn första Bigblockaren från Chevy - 348/409.

Som sagt innan gillade Ed fart. När han började på Chevrolet ökade han hastigheten på alla rulltrappor med 30% ("varför slösa bort tid här?").
Corvetten var ju redan igång när Ed började på Chevrolet men efter lanseringen 1953 fick han ett brev från Zora Arkus Duntov (läs mer om honom här) som ville ha mer krut i bilen. Ed delade hans åsikter, anställde honom och såg till att Corvette var en av bilarna som den nya motorn lanserades i.

När Corvettes försäljning sjönk drastiskt runt -57 försökte man få någon annan av GMs divisioner att föra den men utan framgång. Ed Cole tyckte att Corvette var värd ett bättre öde än så och förde den vidare i historien tillsammans med Duntov och de jagade på Chevrolets racing program som en del av utvecklingsprogrammet.
Men minnet av hans åktur på snö i den svansmotorförsedda Cadillacen dröjde kvar och nu såg han en ny marknad öppna sig i form av småbilar. Och han var först ute.

1956 hade Ed 2600 ingenjörer under sig och han startade ett projekt som var lite udda - en svansmotorbil.
Ett år senare hade han en "mule". Under en Porschekaross fanns ett chassie med helt platt golv, luftkyld boxersexa och bakhjulsdrift. Han fick "Red" Curtice, som då var GMs president, att lova honom att stötta projektet och att hålla det hemligt, men en kort tid senare var det ute att GM jobbade med en småbil och både Ford och Chrysler satte igång sin utveckling.
Ett designspår byggde på Corvettens design.

1960 var kriget i full gång. Corvair blev lanserad, nya Valiant sålde bra, Fords Falcon lanserades och europeiska tillverkare hade fått nya konkurrenter.

1962 lanserades det sportigare tillägget till Corvair Monza-modellen: Spyder, och i och med det det första turbo-utförandet (på sidan om Olds F85 Turbo Jet).
Men då hade Ed Cole lämnat sin post på Chevrolet för att så småningom bli president för hela GM.

När Mustangen (som ju byger på Falcon) lanseras 1964 styr Ford fokuset mot denna. Mustang, som ju var den andra Ponnybilen efter Barracudan (mer om det här) blev konkurrensen hårdare för Corvairen. Nya, sportiga designer och nya tillvalspaket tuffade till segmentet.

1965 kom Ralph Naders bok "Unsafe at any speed" ut. Den pekade ut Corvair som en livsfarlig bil. Detta plus ryktet att GM jobbade med en ny sportig modell vid namn "Panther" (skulle -67 bli Camaro) gjorde att försäljningen sjönk kraftigt trots modelluppdatering detta år. 1970 lades Corvair ner.

1970 kom också "Clean Air Bill" och de flesta biltillverkare blev väldigt oroliga. Bara Honda med sin CVCC-motor kunde klara de nya hårda reglerna vad gäller utsläppsvärden.
Ed beordrade att sänka kompressionen på alla muskelbilar och därigenom börja slutet för muskelbilseran. Andra tillverkare följde.
1975 var katalysatorn redo att lanseras som option och Ed hade sett till att bensinbolagen började sin övergång till blyfritt. Många tillskriver honom att vara en av de starkaste krafterna bakom detta.

Totalt tillverkades 1,8 miljoner Corvairer och 90 miljoner(!) småblockare.
1975 går Ed i pension efter att ha gjort ett starkt avtryck i bilhistorien. 1977 omkommer han i en flygolycka.

Harry Barr fick festa ostört efter det.