Monsterlåt: Rock-a-round med Paul Peek och Esquerita

Historien om "The Rock-a-round" skulle kunna börja på en busstation i Macon, GA, i tidigt 50-tal. Richard Penniman, eller "Little" Richard som han senare skulle bli känd som, passerar en gatushow. Syster Rosa säljer  "välsignat" bröd och skaffar kunder genom att sjunga högt och ljudligt Herrens lov.
Bakom henne sitter en ung man på piano och kompar på ett märkbart inlevelsefullt sätt. Richard lägger märke till hans speciella pianospel och hans flambojans. När föreställningen är slut bjuder Richard med sig pojken till sitt hus och ber honom spela mer piano.

Pojken hette Steven Quincy Reeder men kallades S.Q.

S.Q. började spela på ett vilt och galet sätt. Det var boogie eller jump-blues på ett energifullt och respektlöst sätt. Richard konstaterade två saker: S.Q. hade stora händer och SÅ skulle man spela piano! Richard säger själv senare att han aldrig sett eller hört någon spela piano så bra; inte Jerry Lee Lewis, inte Fats, inte Ray Charles, inte någon under hela Richards liv.
Richard antog hans spelstil och gjorde den till sin, men framförallt antog han det humoristiska och galna sättet att framträda och hans frisyr som bara den var en smäll i ansiktet på vita, heterosexuella Amerika. Och - ja - båda hade samma sexuella läggning.

De båda höll kontakten hade en kär men kärv relation där S.Q. kallade Richard för "Princess Lavonne" och Richard kallade S.Q. "Excreta".

Låt oss göra ett hopp, dels i tiden några år framåt till 1957-58 och dels geografiskt ca 25 mil nordöst om Atlanta till Greenville, South Carolina.
Paul Peek var en lokal rockare och lade haft turen att hamna i ett framgångrikt band, Gene Vincent and the Blue Caps efter att ha spelat gitarr i countrybandet The Sagedusters. Paul blev en av de första medlemmarna i Blue Caps och kan ses tugga tuggummi och röja loss på gitarren bakom Gene här:



En kväll efter en lång dag gick Paul in på det lokala roadhouset "The Owl" för en kvällsdrink och där spelar husbandet som vanligt. Paul blir mer och mer betagen av pianisten. Han var galen och bra och såg galen och bäst ut.
Jäklar vilket drag! Hela huset gungade! Efter spelningen gick han fram och presenterade sig. Paul sade till den unge pianisten att "det finns ju bara inte att du inte skulle göra skivor"!
Den unge pianisten var S.Q. och bodde i Greenville. S.Q hade blivit "Es-Que" eller "Eskew" och han var inte mindre uppseendeväckade i decimeterhög pompadour-frissa, glassiga (dam-)solglasögon och streckmustash.

Han var en rebell. En galen buse. En vildman.

Paul tog med sig Gene Vincent till "The Owl" för att se Eskew spela. Gene var imponerad och ville stötta honom. Under oktober -57 hade Little Richard bestämt sig för att bli religiös mitt under en turné med Gene Vincent och gav Gene alla sina glassiga scenkläder. Gene gav dem vidare till Eskew. Han blev förtjust!

Gene tog dessutom med sig Eskew till sitt skivbolag som blev intresserade. Capitol hade två år tidigare signat Gene för att få en "egen" Elvis och nu kunde de få en "egen"(!) Little Richard. Inspelningarna startade och pågick under 1958.
En skivbolagsman tyckte att Eskew Reeder var lite väl tamt och efter lite funderingar blev Eskew "Esquerita".

I Atlanta  hade en lokal radiostationskille börjat skapa ett skivbolag. National Recording Cooperation, NRC, var på väg att starta och letade efter sin första artist. Paul Peek som en tid känt att han skulle bli solo bad Esquerita om hjälp. De skrev tillsammans "Rock-a-round" och den blev B-sida till "Sweet Skinny Jenny".
NRCs studioband var på plats för att backa upp dem; Ray Stevens, Jerry Reed och Joe South som dessutom  producerade.
Inspelningen av NRC-001 blev skramlig och stökig inte minst på grund av Esqueritas speciella pianospel som bankar ovanligt mycket på de mörka tontangenterna. Jag tycker den är unik på sitt sätt och en riktig headbangare från 1958. Känn in låten och försök se hur det såg ut i studion. En riktig röjare!



Epilog:
Hur gick det då? Ja, låten blev aldrig en storsäljare och Paul Peeks karriär bestod av lokala klubbspelningar fram till 80-talet då Blue Caps återförenades och gjorde en del spelningar i Europa.

Esquerita gav ut ett album med bra många låtar genom Capitol men det blev aldrig en hit och skivbolaget släppte honom. Köp skivan!
Han spelade dock vidare bland annat med Little Richard och som lokal hit tillsammans med Joe Turner i New Orleans. Han var alltid lika spektakulär i sin tvådecimeters pompadour-frilla, strass-solglasögon och högklackade läderstövlar. Han använde namn som Professor Eskew Reeder, Esquetita, Milochi och Voola.
Därefter sägs han ha spelat en del på Gay-klubbar under namnet "Fabulash". Sen försvann han.

Under 80-talet spårades han upp. Då levde han vandrandes på gatorna och som parkeringsvakt i New York.
Man planerade en comeback men efter ett galet liv avled "Voola" i HIV-relaterade sjukdomar 1986.

Dragracingens start i Vaterland

Ramstein. Om det stavas med två "m" så stämmer det med hur det tyska industrimetal-bandet stavar sitt namn, och det namnet är hämtat från NATO-basen Ramstein Air Base där det var en otäck flygolycka 1988. 70 personer satte livet till och flera hundra blev skadade när italienska uppvisningsflygare kraschade in bland åskådarna under Flugtag´88. Lyssnar du på Rammstein kan man förstå varför man valde det betonghårda namnet.

Men framför allt är det givetvis förknippat med just NATOs flygbas.
1947-48 var Wally Parks i färd med att organisera upp Southern California Timing Association och laddade för att hålla den första "Speed Week" på Bonneville Salt Flats 1949. Fler och fler militärflygplatser ödelades och blev till perfekta arenor för de första dragracen. Sporten var i sin linda men växte snabbt.

I Tyskland hände andra saker. Efter det stora kriget hade man som allierade insett att det behövdes en långsiktig ockupation för att radera ut Nazi-attityder och policys och startade en process som man kallade "Denazification".

Det gav att man vid denna tiden hade 90.000 nazister inburade och 1,9 miljoner under uppsyn.
Det var mycket att ta tag i och ett av många behov som uppdagades var behovet av en rejäl flygbas i sydväst.

Bundesautobahn 6 blev aldrig helt färdig. När en bro över Rhen kollapsade bestämde sig Luftwaffe för att använda den avspärrade Autobahnen en bit från Mannheim som flygplats.

Infarten till flygbasen i Ramstein är gamla Autobahn 6

Kändes väl naturligt för jänkarna att kliva in i samma skor och började projektera sin flygplats i Ramstein utanför Kaiserslauten (eller K-Town som jänkarna sympatiskt kallar den). 1952, två år efter världens första organiserade dragrace i Santa Ana, CA, öppnade basen och 1957 var det den största allierade basen i Europa med tusentals jänkare på plats.

Tiden gick och man ordnade livet på basen som livet där hemma. På flera amerikanska baser växte det upp små städer med butiker och biografer. Allt för att hålla bassarna glada. Att beblanda sig med tyskarna skedde troligtvis med varierade resultat. Som värst blev man hatad som den ockupant man var.

Behovet av fritidsaktiviteter blev inte mindre viktigt allt efter tiden gick och önskemål om att få köra biltävlingar på landningsbanorna kom allt frekventare. 1964 kommer vågen västerifrån då Sydney Allard som tillverkade sportvagnar med Chrysler Hemi och Cadillacmotorer för Le Mans etc skapade British Drag Racing Association och bjöd in toppnamn från USA för deras första "Big Go" samma år. Dragracingen fanns nu i Europa och snacket gick.

Officerarna kände trycket och behovet av rekreation och började i liten skala godkänna race på Ramstein och basen i Sembach på andra sidan Kaiserslauten. Från början var det bara bassar, men då och då var en tysk delaktig.
1966 hände det. Den första tysken körde dragracing på tysk mark. Willi och Heidi Hestermann körde från Frankfurttrakten till Ramstein med två bilar, Heidi körde Mustang. Nu hade det börjat!

Buick Nailhead i Folka?!

Sent 1967 hade den amerikanske soldaten Paul Creamer fått lämna Vietnam och blev förflyttad till Ramstein tillsammans med sin fru Nedra. Redan andra dagen fick Paul reda på att Ramstein inte var som andra baser: här körde man dragracing! Paul och Nedra hade redan fått febern och gjorde allt för att få tag på en bil.
I början av 1968 körde man ett lite större arrangemang och Paul och Nedra var där. När de fick höra att man hade börjat tävla i Hanau också blev de helt till sig!

Paul Creamer

Kranskullan Debbie ger Clifford Place pokal

Reglerna som man körde efter på Ramstein var ett hopkok och några kände att man ville ta nästa steg mot en seriösare tävlingsform. Man bildade därför 1968 en motorklubb att samla intresset i - den första i Tyskland.
HARA - Hanau Auto Racing Association.

Willi och Heidi tillsammans med Paul och Nedra var bland de 13 som gick med redan första året. Genast införde man NHRAs regelbok och började utfärda licenser.
Man ville ha en "maskot" eller symbol på sin dokumentation så diskussionen började. Paul började skissa.
Han utgick ifrån "Ass" i "Hanau Auto Racing Ass." och ritade en åsna ("ass" på amerikanska) som gör en burnout.
"The Hanau Ass" antogs enhälligt som maskot.

Från början gällde flaggstart.

Redan nästa år, 1969, hade man själva byggt en tidtagningsenhet. Den gav bara tid för vinnaren, ingen 60-fots tid, ingen reaktionstid och ingen toppfart men det var ändå toppen. Här skulle raceas!

Snacket gick och man kom till och med från Sverige för att köra på Ramstein.

Rodden var med på "First Go" i Anderstorp - Sveriges första race 1968. Volvon har V8.

Snart flyttade tävlingarna till Fliegerhorst utanför Hanau. Där pågick de till 1984.

1986 var den första dragstrippen klar på Hockenheimbanan.

Fira med en kall tysk öl. Dragracingen lever i Tyskland.