Bakom henne sitter en ung man på piano och kompar på ett märkbart inlevelsefullt sätt. Richard lägger märke till hans speciella pianospel och hans flambojans. När föreställningen är slut bjuder Richard med sig pojken till sitt hus och ber honom spela mer piano.
Pojken hette Steven Quincy Reeder men kallades S.Q.
S.Q. började spela på ett vilt och galet sätt. Det var boogie eller jump-blues på ett energifullt och respektlöst sätt. Richard konstaterade två saker: S.Q. hade stora händer och SÅ skulle man spela piano! Richard säger själv senare att han aldrig sett eller hört någon spela piano så bra; inte Jerry Lee Lewis, inte Fats, inte Ray Charles, inte någon under hela Richards liv.
Richard antog hans spelstil och gjorde den till sin, men framförallt antog han det humoristiska och galna sättet att framträda och hans frisyr som bara den var en smäll i ansiktet på vita, heterosexuella Amerika. Och - ja - båda hade samma sexuella läggning.
De båda höll kontakten hade en kär men kärv relation där S.Q. kallade Richard för "Princess Lavonne" och Richard kallade S.Q. "Excreta".
Låt oss göra ett hopp, dels i tiden några år framåt till 1957-58 och dels geografiskt ca 25 mil nordöst om Atlanta till Greenville, South Carolina.
Paul Peek var en lokal rockare och lade haft turen att hamna i ett framgångrikt band, Gene Vincent and the Blue Caps efter att ha spelat gitarr i countrybandet The Sagedusters. Paul blev en av de första medlemmarna i Blue Caps och kan ses tugga tuggummi och röja loss på gitarren bakom Gene här:
En kväll efter en lång dag gick Paul in på det lokala roadhouset "The Owl" för en kvällsdrink och där spelar husbandet som vanligt. Paul blir mer och mer betagen av pianisten. Han var galen och bra och såg galen och bäst ut.
Jäklar vilket drag! Hela huset gungade! Efter spelningen gick han fram och presenterade sig. Paul sade till den unge pianisten att "det finns ju bara inte att du inte skulle göra skivor"!
Den unge pianisten var S.Q. och bodde i Greenville. S.Q hade blivit "Es-Que" eller "Eskew" och han var inte mindre uppseendeväckade i decimeterhög pompadour-frissa, glassiga (dam-)solglasögon och streckmustash.
Han var en rebell. En galen buse. En vildman.
Paul tog med sig Gene Vincent till "The Owl" för att se Eskew spela. Gene var imponerad och ville stötta honom. Under oktober -57 hade Little Richard bestämt sig för att bli religiös mitt under en turné med Gene Vincent och gav Gene alla sina glassiga scenkläder. Gene gav dem vidare till Eskew. Han blev förtjust!
Gene tog dessutom med sig Eskew till sitt skivbolag som blev intresserade. Capitol hade två år tidigare signat Gene för att få en "egen" Elvis och nu kunde de få en "egen"(!) Little Richard. Inspelningarna startade och pågick under 1958.
En skivbolagsman tyckte att Eskew Reeder var lite väl tamt och efter lite funderingar blev Eskew "Esquerita".
I Atlanta hade en lokal radiostationskille börjat skapa ett skivbolag. National Recording Cooperation, NRC, var på väg att starta och letade efter sin första artist. Paul Peek som en tid känt att han skulle bli solo bad Esquerita om hjälp. De skrev tillsammans "Rock-a-round" och den blev B-sida till "Sweet Skinny Jenny".
NRCs studioband var på plats för att backa upp dem; Ray Stevens, Jerry Reed och Joe South som dessutom producerade.
Inspelningen av NRC-001 blev skramlig och stökig inte minst på grund av Esqueritas speciella pianospel som bankar ovanligt mycket på de mörka tontangenterna. Jag tycker den är unik på sitt sätt och en riktig headbangare från 1958. Känn in låten och försök se hur det såg ut i studion. En riktig röjare!
Epilog:
Hur gick det då? Ja, låten blev aldrig en storsäljare och Paul Peeks karriär bestod av lokala klubbspelningar fram till 80-talet då Blue Caps återförenades och gjorde en del spelningar i Europa.
Esquerita gav ut ett album med bra många låtar genom Capitol men det blev aldrig en hit och skivbolaget släppte honom. Köp skivan!
Han spelade dock vidare bland annat med Little Richard och som lokal hit tillsammans med Joe Turner i New Orleans. Han var alltid lika spektakulär i sin tvådecimeters pompadour-frilla, strass-solglasögon och högklackade läderstövlar. Han använde namn som Professor Eskew Reeder, Esquetita, Milochi och Voola.
Därefter sägs han ha spelat en del på Gay-klubbar under namnet "Fabulash". Sen försvann han.
Under 80-talet spårades han upp. Då levde han vandrandes på gatorna och som parkeringsvakt i New York.
Man planerade en comeback men efter ett galet liv avled "Voola" i HIV-relaterade sjukdomar 1986.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar