Åker du ner till din lokala dragstrip varje onsdag? Inte!? Du har väl en lokal dragstrip? Inte!? Då bor du i alla fall inte i Malmö. Du vet ju hur det funkade; ett gäng eldsjälar ordnade egen finans genom vänner och anhängare. Kommunen övertygades bland annat om att de illegala körningarna i frihamnen skulle försvinna om man ställde upp med mark. Och så blev det. Några få år in i det nya årtusendet stod banan klar och idag är den etablerad inte minst i Danmark. Så om du är en av de entusiasterna som åker ner en onsdag och slantar nesliga 30:- så kan det hända att du får se det här som jag såg bl.a. igår:
Filmbolaget "New Line Cinema" har du nog sett loggor för i början av en del filmer. Idag är det en del av Warner Bros och det är en av de stora spelarna inom filmproduktion, men 1967 när Robert Shaye startade företaget i sin lägenhet var det inte mer än en dröm. Robert ville förse studenter med film som hade ett högt kulturvärde och distribuerade en hel del importerad film till nationer och caféer.
Idag har företaget ett smeknamn som är "The house that Freddy built". Skälet till det är att när det såg som mörkast ut ekonomiskt så beslutade man sig för att producera "Terror at Elm street" och fick därmed sin största hit så långt.
Men man skulle kanske kunna kalla företaget "John´s house" då man fick en del draghjälp av en regissör med lite udda idéer. 1969 släppte John Waters sin första fullängdsfilm, "Mondo Trasho" och New Line distribuerade den i ett läge då man inte hade stadd kassa och filmen och dess uppföljare "Multiple Maniacs" fick fans bland de universitetsstuderande.
John klämde fram en rad filmer, alla mer eller mindre stötande, med i stort sett samma skådisar. En som blev berömd var den kraftigt överviktiga transan Divine, som verkligen separerade de hurrande från de hotfulla.
Här är hon inte fullt så fet i Waters "Pink Flamingo"
Efter att John hade släppt luktfilmen(!) "Polyester" 1981 tog alla en paus tills man släppte "Hairspray" 1988, och det är om den filmen detta inlägg pushar egentligen.
"Hairspray" utspelar sig i Baltimore 1962 och har ett bra soundtrack fullt av tidstypisk musik och en hel del bilar från den tiden. Efter att ha använt personer som Traci Lords och Patty Hearst introducerar John en ny förmåga i huvudrollen, nämligen Ricki Lake som Tracy Turnblad, den rundnätte flickan som vil dansa på Corny Collins Show. Hennes mor spelas av Divine på ett originellt sätt.
Hela filmen belyser problemet med att människor blir dömda på grund av sitt yttre som exempelvis på grund av rasfrågan på den tiden. Debbie Harry, Sonny Bono och legendariska Ruth Brown finns med i filmen och det gör ju inte saken sämre. Helt klart är filmen sevärd och håller ikonstatus, och till och med den nya filmen är OK. Njut av kläder, miljöer och inte minst uppsprayade frisyrer.
Filmen blev nominerad till flera priser och drog in över 8 miljoner dollar.
Hairspray blev en Broadwayshow och senare gavs en nyinspelning ut med John Travolta i Divines roll som mor.
John Waters fortsatte att göra film, mer kommersiella, men fortfarande som "Den dåliga smakens förkämpe".
Ricki Lake fick sin talkshow, men är fortfarande skyldig Divine tack för att han lärde henne gå i högklackat.
Några dagar efter att "Hairspray" gått upp på biograferna hade Divine en audition för en roll i Fox TV-serie om familjen Bundy, "Våra värsta år". Efter att ha blivit oroliga för att han inte kom hittade man honom död av förstorat hjärta. Han blev 42.
Det sägs att kortet från Fox som följde med blommorna vid begravningen löd: "Om du inte ville ha jobbet hade du bara behövt ringa och berätta det."
Det är varmt som i en grilldisk och kanske är det då din Ford-åtta går som bäst. Vägen är öppen som Internet och din rytm och bilens blir en. Känslan av att ha nått målet överstiger känslan av att vilja åka vidare och du svänger in på ett Honkytonk inte långt från Ferryday i Louisiana. På ett träd utanför står "JLL" inristat. Du vet att här finns historia som du skulle vilja buteljera.
Du går in på gården och hittar en hel flock bord med glada människor som väntar på BANDET. Stämningen är varm som kvällssolen och utan att veta det får du ett litet leende på dina läppar när vardagens måsten tvingas undan och du möter vänner som känner likadant. Bandet kliver fram och fungerar som en förstärkare för alla bra känslor. Människor blir gladare och temperaturen stiger. Snart känns en grilldisk som en plats för svalka och varmare blir det allt eftersom låtarna radas upp.
Du känner dig i musikens epicentrum och upplever den lika mycket som grabbarna på scenen.
Känner du igen upplevelsen? Kändes det så igår? Då är det möjligt att du var på St. Gertrud i Malmö där Malmöbandet The Buckaroos spred lust och ton över innergården. Den största nyheten enligt bandet själva är att nya låtar letat sig in i setlistan. "Sea cruise" tuffades igenom med en svallvåg av spelglädje och "Deep in the heart of Texas" reds in på största rockhästen. Sen var det en till som jag bara inte minns. Tusan. "Que sera sera" var en nyhet förra året och och jag kommer på mig själv idag att nynna deras rockiga version när jag pular i garaget. Catchy!
Men visst är många i publiken återvändande kunder och blir lite extra glada över de återkommande hittarna från "förr". "Little pig" på två mandoliner, unplugged, var en överraskning. Och lika mycket som man saknar gitarrekvilibristen Pontus Snibb gläds man åt gitarrhjälten Kenneth Hellström som bjuder på massor av rockposer och säkra riff. När allt är över går du ut till bilen och vet att du fått göra den musikaliska resan som musikkritiker brukar orera runt. Helt plötsligt klarnar allt och du ser att du befinner dig på E65an på väg mot Svedala. Du är tillbaka i vardagen men med en energi som håller dig på benen när du helst vill sätta dig och får dig att nynna när du borde gnissla tänder över det du jobbar med i garaget.
Tro mig, jag var där och såg "den goda tiden rulla". Om du kan se igenom den halvtaskiga kvalitén på bild och ljud kan du med se den rulla.
"You can have her" är typisk Bucka-grädde och här ser man grabbarna ge lite extra för kameran. Tack för en fin show!
I slutet av 1800-talet (hur pass mossig början var det!?) fanns ett område på södra Manhattan där en viktig del av musikindustrin var rotad. Närmare bestämt en plats man kallade Tin Pan Alley. Tin Pan Alley var ett antal hus som var fulla av musiker och musikproducenter som Gershwin, Berlin, Porter, Waller och Joplin, och om du inte hittar de namnen i din musiksamling så beror det på att de skrev mycket bl.a. till teatern som var ett brett media att komma ut genom på den tiden.
Anyho, tänk dig ett hus fullt av kompositörer och musiker som levererade några av förra seklets första halvas största hittar. Här fanns Charles Tobias som skrev ungefär 400 sånger under sin tid. Som du förstår var detta ett namn som betydde något. Han är nummer fyra från vänster på bilden. Hans allra sista hit kom 1963. Då hade Tin Pan Alley för länge sedan försvunnit och ersatts med t.ex. Brill Building, som då hade 165 företag på denna adressen, alla i musikbranschen. Brill Building har varit del av väldigt många hittar under 60-talet och framåt.
Tillbaka till Charles sista hit som han skrev tillsammans med Hans Carste. Det var Nat "King" Cole som fick äran att framföra den. Nat har blivit omskriven förut på K-Retro och det finns en ball historia om honom här. Låten hette "Those Lazy, Hazy, Crazy Days of Summer" och gick upp på listorna, högt. Du har så klart hört den många gånger. Jag väljer att posta en version framförd på den mogna "Lawrence Welk Show" 1966, jag gillar den även om jag gillar den som har Nat´s rökiga röst lika mycket. Den svenska versionen med Lill Babs, "Gröna, granna, sköna, sanna sommar", kan du höra på GrandPrix63 och fundera på om Charles Tobias nånsin fick höra den versionen innan han gick bort 1970.
Extrapoäng om du nynnar denna när du dukar fram sillen idag. Ha en riktigt kanonfin Midsommar!
