Sällan har man väl missat Winternationals på strippen i Malmö, och inte heller denna gången. Vi köpte helgpass för att njuta ordentligt vilket kanske var bra då vår dragracingupplevelse blev lite upphackad. Fredagen rullade på tills dess Pennzoil-doorslammern gick in i räcket och tävlingarna upphörde för att reparera detsamma. Eftersom vi kom sent blev det knappt en timmas ös för oss. Sedan kom lördagen. Vi tillbringade förmiddagen på Bulltofta Veteranmarknad, som kändes mindre än förra året. Fast det är ju alltid kul att gå på marknad.
Sedan åkte vi till strippen. Det tog inte lång tid innan regnet kom....
Till sist hade vi några timmar på söndagen som faktiskt var smått givande. Fast när speakern säger att det blir en paus på 45 minuter för att göra stegarna och det tar över en timme längre tid kan man ju känna sig lite bortglömd som åskådare.
Resultat etc får du leta efter någon annanstans. Tre onsdagskörningar kvar. Tillsammans med att det är sista Löddeträffen på tisdag gör att man känner vintern runt hörnet. Håll ut!
Om du gillar veteranmarknader och bor i Skåne med omnejd så vet du att det är två riktigt stora tillfällen att inte missa: Höör i början av maj och Degeberga i början av september. Nu kör man ju en marknad i Degeberga på våren med och den är, precis som Bulltofta som är nu på lördag, klart värda besök. Men "the mother swap" är ändå Degis, och det befästes ytterligare i lördags. Jag har aldrig sett fler säljare, och antalet "finbilar" måste ha varit i topp. Härligt för en prylkille som mig.
Man hör mer av våra danska vänner på plats och till och med engelska hördes så det är inte längre en liten halvlortig begivenhet av lokal karaktär. Det är en träff för seriösa intressenter.
Fast fortfarande hör man så klart ordväxlingar som: "Är det med moms?" "Nej det är RILUM!" "RILUM, vad är det" "Det är skånska för Rakt I Lomman Utan Moms."
En av mina favvo-citat hörde jag på Degeberga: Köparen: "Ja, man måste ju pruta lite. Det förstår du väl?" Säljaren: "Visst! Jag had en god vän. Han prutade på allt han köpte. Han blev överkörd av en buss!" Sagt med lite eftertryck var detta ett sätt att avsluta prutandet...
Min egen fångst blev en luftrenare till en 327 Corvette (till Camaron), några vattenanslutningar (till Buicken) och ett program till dragracingen på Bulltofta -79. Megaretro! Anyway, här kommer några få bilder som på intet vis gör upplevelsen rättvisa.
När Russ Meyer gjorde exploitationfilmer i staterna på 60-talet var det så klart en provokativ konstform. Mondo-genren blev snuskig(are) och kultklassiker föddes. Trots vissa framgångar vill jag påstå att USA som land väl lyckades bibehålla ett mer puritanskt rykte. Vilgot Sjöman gjorde "Nyfiken gul" och Bergman "Sommaren med Monika" och lade två viktiga pusselbitar till det "svenska synd-ryktet".
När man då som ung regissör i Italien känner att man vill vara i blickfånget hoppar man gärna på "bandvagnen" och bygger vidare på det chockerande ryktet om hur svenskar är hlt frigjorda. Luigi Scattini gjorde "Svezia, inferno e paradiso" (Sverige, helvete eller himmel) 1968, ett år efter "Gul" och 15 år efter "Monika". Han ger sig iväg till Sverige för att dokumentera synden. Han har lagt upp det som just en dokumentär. Lesboklubbar, sexualundervisning, blinda dykare, strippande P-lisor och en massa tjejer som hoppar runt på studsbollar.
Sedan är det så klart den realistiska bastuscenen. Luigi samlar ihop en hel flock tjejer och bunkar ihop dem i en allmogebastu. Men ett element saknas till denna centrala scen. Musik. Så klart. Rätt låt kan få svenskarna att verka lite halvgalna.
SÅ Luigi ber Piero Umiliani att skriva en låt som passar. Det gör han snabbt. Fast leadsångaren saknas. Piero tar tag i saken och kontaktar Alessandro Alessandroni. Alessandro är ingen fågelunge. Hans bästa kompis och ständige kompanjon heter Ennio Morricone. Morricone har precis gjort musik till Sergio Leones och Clint Eastwoods Dollartrilogi och Alessandro har spelat en viktig roll i det. Tillexempel är det Alessandro som spelar elgitarr i temat till "Den Gode, Den Onde och Den Fule". Han var dessutom väldigt duktig på att vissla....
Så efter att redan ha odödliggjort sig i många filmer blev Alessandro ombedd att sjunga på Pieros låt i Lugis film om den svenska synden. Han fick höra att texten i princip bara besto av ett ord sagt två gånger. Det var dessutom titeln.
"Mah-ná Mah-ná" hette den, och skulle bli en Mondo-hit över hela världen. Orden betydde inget men skulle 1969 spelas in av Henri Salvador och då få en text med titeln "Mais Non, Mais Non". Sedan såg Jim Henson, väl medveten om hur låten använts, till att The Muppet Show gjorde sin version i mitten av 70-talet.
Men här är originalet med syndiga bilder ur filmen. Håll i risruskan!
Så blev det dags till sist att ta sig till Tidaholm och titta på utställningen "Shake this town". Till att börja med - mycket, mycket fint gjord! Display och disposition var helproffsig så bara gott åt alla som bidragit.
Utställningen är, kan man säga, en grundkurs med påbyggnad i ämnet "Livsstil: Rockabilly". Det är väl bara att ge upp. Rockabilly är inte bara en musikstil utan även ett sätt att förhålla sig till omvärlden. Ett avstamp för värderingar. En plattform för interaktion. Ursäkta om jag låter grymt pretentiös.
Råfräckt och askoolt är det så klart. Kläder, bilar, givetvis musiken och framförallt människorna. Utställningen tar upp ett 15-tal människor: Rodbyggare, pinuppor, musiker, tatuerare, kläd- och prylnasare och andra tuffingar.
När man går runt och läser blir det klart att med det sociala nätverket som finns idag är detta en stark grupp, om än liten. Freaks. Så klart på ett bra sätt.
Well, nog ordbajsat om detta. Utställningen är värd minst 30 mils färd så bunka ihop er i en Buick eller näst bäst och ta er dit.
