tisdag 31 augusti 2010
K-Snusk: Luigi, Alessandro och den svenska synden
När Russ Meyer gjorde exploitationfilmer i staterna på 60-talet var det så klart en provokativ konstform. Mondo-genren blev snuskig(are) och kultklassiker föddes.
Trots vissa framgångar vill jag påstå att USA som land väl lyckades bibehålla ett mer puritanskt rykte.
Vilgot Sjöman gjorde "Nyfiken gul" och Bergman "Sommaren med Monika" och lade två viktiga pusselbitar till det "svenska synd-ryktet".
När man då som ung regissör i Italien känner att man vill vara i blickfånget hoppar man gärna på "bandvagnen" och bygger vidare på det chockerande ryktet om hur svenskar är hlt frigjorda. Luigi Scattini gjorde "Svezia, inferno e paradiso" (Sverige, helvete eller himmel) 1968, ett år efter "Gul" och 15 år efter "Monika".
Han ger sig iväg till Sverige för att dokumentera synden. Han har lagt upp det som just en dokumentär. Lesboklubbar, sexualundervisning, blinda dykare, strippande P-lisor och en massa tjejer som hoppar runt på studsbollar.
Sedan är det så klart den realistiska bastuscenen. Luigi samlar ihop en hel flock tjejer och bunkar ihop dem i en allmogebastu. Men ett element saknas till denna centrala scen.
Musik. Så klart. Rätt låt kan få svenskarna att verka lite halvgalna.
SÅ Luigi ber Piero Umiliani att skriva en låt som passar. Det gör han snabbt. Fast leadsångaren saknas. Piero tar tag i saken och kontaktar Alessandro Alessandroni.
Alessandro är ingen fågelunge. Hans bästa kompis och ständige kompanjon heter Ennio Morricone. Morricone har precis gjort musik till Sergio Leones och Clint Eastwoods Dollartrilogi och Alessandro har spelat en viktig roll i det. Tillexempel är det Alessandro som spelar elgitarr i temat till "Den Gode, Den Onde och Den Fule". Han var dessutom väldigt duktig på att vissla....
Så efter att redan ha odödliggjort sig i många filmer blev Alessandro ombedd att sjunga på Pieros låt i Lugis film om den svenska synden.
Han fick höra att texten i princip bara besto av ett ord sagt två gånger. Det var dessutom titeln.
"Mah-ná Mah-ná" hette den, och skulle bli en Mondo-hit över hela världen. Orden betydde inget men skulle 1969 spelas in av Henri Salvador och då få en text med titeln "Mais Non, Mais Non". Sedan såg Jim Henson, väl medveten om hur låten använts, till att The Muppet Show gjorde sin version i mitten av 70-talet.
Men här är originalet med syndiga bilder ur filmen. Håll i risruskan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack för det inlägget Peter! Ja den filmen kan jag bara rekommendera. Jag misstänker att när den gjordes så överdrev den utlänningars syn på Sverige.... sen kom den kanske istället att prägla omvärldens syn på oss och vårt land?
SvaraRadera