Stanley Kramer: A Mad Mad Mad Mad World

Awww right baby! Tänk att "En Ding Ding Ding Ding värld" har varit en av mina favvo-filmer ända sedan jag såg den som barn på 60-talet. Som tonåring på 70-talet gick man på bior som Fontänen och Smultronstället i Malmö och såg den. Jag kan fortfarande komma ihåg hur man under pausen gick ut och tog lite frisk luft på Fridhemstorget till filmens "nöjesfälts-soundtrack". Man huttrade utan jacka, käkade "M" eller Fox och snackade om bilarna. Jag är nog inte den ende som har sådana minnen? På 80- och 90-talet hyrde man den ibland och till sist fick jag en DVD av min vän Tommy.

Stanley Kramer var killen bakom filmen. Stanley växte upp i Hells Kitchen, NY, och fick med tiden jobb i filmbranschen. Han ville lära sig allt och jobbade som sekreterare, budkille, studiobyggare och klippare.
Med tiden bytte han arbetsgivare från MGM till Columbia då han fick jobb på deras "Story department". Efter en tid som produktionsassistent och värnpliktig öppnade han sin egen bissniss 1948 och började producera film. Med en debuterande Marlon Brando och Kirk Douglas gick det rätt bra och hans sista film som "independent" var High Noon, som ju blev en kassahit.

1951 blev han därför rekryterad till Columbia, och nu följde en rad filmer med tunga meddelanden. Rasism var ett ämne som kom upp gång på gång och ettiketter som kommunist och komplicerad gjorde att publiken vek och hans allvarliga och kritiska filmer gjorde nätt och jämnt break even. Han gick tillbaka till att producera sina egna filmer och fortsatte med ämnen som mentalsjukdomar, nazism, kärnvapenfrågan och människans ursprung. Tunga rullar.

Väl inne i 60-talet arbetades det fran ett manus om en jakt genom Skottland som lustigt nog med tanke på hans förflutna hette "Something a little less serious". Även denna filmen hade ett samhällskritiskt ämne: människans girighet.
Fast det skulle bli en komedi, och Stanley hade bestämt sig: det skulle bli alla komediers höjdare. Av budgetskäl fick det bli att filma den i Californien, för Stanley budgeterade mest för gager. Han ville ha med alla komiker han kunde få. Och listan blev lång.

Här kommer nåra namn:
Spencer Tracey, Milton Berle, Sid Caesar, Buddy
Hackett, Ethel Merman, Mickey Rooney, Dick Shawn, Phil Silvers, Terry-Thomas, Jonathan Winters, Edie Adams, Dorothy Provine, Eddie 'Rochester' Anderson, Jim Backus, Ben Blue, Alan Carney, Barrie Chase, William Demarest, Peter Falk, Paul Ford, Leo Gorcey, Edward Everett Horton, Buster Keaton, Don Knotts, Carl Reiner, The Three Stooges (Moe Howard, Larry Fine, Joe De Rita), Joe E. Brown, Andy Devine, Sterling Holloway, Marvin Kaplan, Charles Lane, Charles McGraw, Zazu Pitts, Madlyn Rhue, Arnold Stang, Jesse White, Lloyd Corrigan, Selma Diamond (Culpeppers fru), Stan Freberg, Louise Glen (voice only), Ben Lessy, Bobo Lewis, Mike Mazurki, Nick Stewart, Sammee Tong, Norman Fell, Nicholas Georgiade och Jimmy Durante.

Puuuuuuhhhhhhh!

Tiden gick och namnet på filmen ändrades till "One damn thing after an other" för att snart nog ändras till "A mad world". Allt eftersom inspelningen gick vidare lade Stanley till ett "mad" åt gången tills det blev 4 totalt. Det sägs att han lade till ett 5e men tog bort det innan lanseringen, något han ångrade resten av livet.

Handlingen var enkel: ett gäng trafikanter får genom en bilolycka reda på att det ligger $350.000 begravda under ett stort "W" (se nedan bild) i Santa Rosita State Park.

Det blir var man för sig själv och fler och fler tillkommer under den galna resan. Alla verkar till slut kunna göra vad som helst för pengarna, till och med lågoddsarna i filmen vänder till slut som ett testamente till girigheten och själviskheten. Men allt gjort i ett högt tempo och med ett leende. Jag tror det märks i trailern till filmen:


Som enda musikgruppen bjöds The Shirelles in, och de gjorde låten "31 flavours" som framfördes genom en radio på detta helsköna sätt:

Det sägs att det spelades in en dansscen med The Shirelles men den finns inte i filmen oavsett utgåva.

Filmen gick upp några dagar innan Kennedy blev skjuten 1963 och det påverkade biljettförsäljningen ordentligt, men vid premiären den 17e november fanns Kennedyfamiljen på plats i New York.
Filmen marknadsfördes som en Cinerama-film och gick upp på dessa biografer, men Cinerama var ett format för tre projektorer och en konkav duk men filmen var inspelad för en projektor. Detta gjorde att färre kunde se filmen då det vid det tillfället inte fanns så många Cinerama-biografer, så förhandsbokning gällde.
I Sverige fanns vid den tiden Vinterpalatset i Stockholm, Draken i Göteborg och härliga Royal i Malmö. I Australien fanns bara en.

Och det finns massor av historier...
Jerry Lewis gjorde ett inhopp och körde över Culpeppers hatt. Det var en kort scen men Phil Silvers hade alltid kortspel på gång så han åkte från inspelningsplatsen $500 fattigare.
Groucho Marx ville ha för mycket betalt och var inte med.
Stan Laurel (Halvan) tyckte han var för gammal och hade svurit att ge upp filmen när Oliver Hardy dog.
Buster Keaton var med men klipptes bort.
Flygplanet som går igenom reklamskylten blev ordentligt skadat pga de som skulle ha satt upp skylten i papper valde väv för "det var bättre".
Manus var på 340 sidor efter nedbantning (normalt är ca 120 sidor).
Jack Davis, tecknare i tidningen MAD, gjorde passande nog artworket för filmens posters.

Nå, det finns massor att säga om filmen men huvudsaken är att man har tagit sig de nästan tre timmarna att se den.

Stanley gick sedan tillbaka och gjorde filmer med spetsigare budskap, som rasismrullen "Look who´s coming for dinner" med Specer Tracy och Kathrine Hepburn (glöm inte den korta scenen med hot rods i slutet) som blev Oscarsbelönad precis som IAMMMMW, som blev nominerad i många kategorier.

Det sägs också att det produceras en uppföljare till filmen just nu. Och för den uppmärksamme läsaren så -ja- den har FEM "mad" i titeln! Bilarna skall visst tas fram av customlegenden George Barris och karaktärerna är avkommor till originalkaraktärerna som hamnar i en liknande situation.

Jag väntar med spänning på den. Kanske kan den ha en paus i mitten som man kan huttra sig igenom och jag skall äta Foxkola med citronsmak precis som jag och min vän Jerry brukar när vi går på bio.

Stanley låg sina sista år på ett sanatorium som låg i en av korsningarna som Imperialen, Darten, Folkacabben, Forden och lastbilen rusade fram i 1962 på sin jakt efter ett bättre liv. Han gick bort 2001.

Av de 4 palmträden finns bara ett kvar vajandes i de ljumna vindarna i Palos Verdes.