Rock/Bluesrot: Handy, Harry, Berry och integrationen.

Så här i valtider och när nu Sverigedemokraterna lyckats skrämma större partier kan man allt som oftast höra samma kommentar från dessa: "Det är viktigt att prata om integration, det kanske vi inte gjort så mycket och det måste vi bli bättre på". Då suckar man djupt och känner att det där med lika människovärde är nog inte runt hörnet.
Men det kunde vara värre.
Ett ämne som återkommer här på K-Retro är så klart rötterna till vår populärmusik och mycket kommer ju från USA och där var det ju som alla vet inte riktigt så mycket till integration förr i tiden.
Att vara färgad och i musikindustrin var inte så lätt alla gånger även om väldigt mycket utav det vi kallar för historiska hittar kom just från färgade.
Vi börjar historien för hundra år sedan.


I början av 1900-talet var det mest bara vita som hamnade på skiva. Skivbolagen ägdes av vita och man var inte pigg på att låta färgade spela in då det ansågs mindre bra. 1920 hade bara två färgade artister gjort inspelningar på etablerade skivbolag i USA. Killar som Louis Armstrong sågs som underhållande men istället för att spela in deras låtar tog man deras idéer och lät vita artister spela in.

Nu var ju detta en tid då de färgades migration var som starkast. Man flyttade från jordbruk i södern och blev stadsbor inte minst i norr. Fler färgade visade sig vara duktiga på musik men kunde bara nå sin publik genom klubbar som ju oftast var antingen "svarta" eller "vita" (och då menar jag inte ur tillståndsperspektiv...).


En kille som ville göra nåt åt det var Harry Pace. Harry hade relativt ljus hy och hade tagit sig igenom universitet och jobbat för försäkringsbolag och banker och bevisat sig ha ett bra affärssinne. Han skulle snart bli den som startade det första skivbolaget för svarta artister.

Men låt oss vrida siktet åt ett annat håll för en stund.

Memphis, Tennessee, ligger i bomullsodlarland. För hundra år sedan var det det som gällde som yrke om du var färgad och bodde i det området. När man väl fick en stund över så ville man festa till ordentligt och åkte in till Memphis glädjekvarter på Beale Street.



Beale var lite som Reeperbahn i Hamburg: tufft, ofta utanför lagen och frisläppt och med mycket musik och fest. Plockarna hade när de jobbade så kallade "Chanters" som sjöng arbetssånger, idag ersatta med iPods.
När man åkte in för att festa tog man med sig sina chanters som givetvis bidrog till stämningen. Här fanns också svarta musikanter som med enkla instrument gjorde enkel musik.

Vid ett bord satt gärna W.C. Handy. Handy var en utbildad musiker som tyckte om folkmusik och gärna blandade in strofer och effekter i sin musik. Han satt och försökte skriva ned vad som hände. Detta var en högst lokal företeelse men han tyckte om den musiken som blev till och försökte beskriva den i ackord och tempo.


Handy gjorde det till en utmaning att konceptualisera den musikformen som uppstod på Beale Street och började tidigt tala om "blå noter". Med tiden skulle man kalla hans sätt att spela för "Twelve bar blues" eller långt senare i Sverige för "Bluestolvan".
Om du känner dig osäker på vad det är så är detta ett smakprov hur det låter på gitarr:


....eller så här lite senare i tiden och lite snabbare....



Han berättar om att han en dag träffade vad han själv beskriver som en "loose jointed negro" som satt och spelade gitarr på järnvägsstationen. Han repeterade samma refräng om och om igen och höll en kniv mot strängarna "som Hawaiianer". Det gjorde ett starkt intryck.

Handy umgicks med många andra musiker, bland annat Al Bernard som skrev den första versionen av "Shake, rattle and roll" som skulle bli inspirationen till Big Joe Turners och senare Bill Haley och Elvis version.


Handy skrev 1912 "Memphis Blues" som då innehöll just den nya bluestolvan och som av många betraktas som den första publicerade bluesen. Han spelade alltså inte in den. Han skrev noterna till den och sålde dessa till hemmamusikanter som letade efter nåt nytt att klinka fram på familjekvällen.


Det där med att publicera noter, "sheet music", och sälja den kunde kanske vara ett sätt att tjäna pengar, tänkte Handy.

Det var nu han träffade Harry Pace. Harry jobbade just då på Handys bank och tyckte att det vore spännande att starta ett sådant företag med Handy och eftersom de snabbt blev vänner.
Med Harrys affärssinne och Handys kreativitet blev "Pace and Handy Music Company" hyfsat framgångsrikt. Handy kommer ihåg att han trodde att man som färgad skulle ta chansen att köpa musik av andra färgade men konstaterade att det var framför allt vita band som köpte hans musik.


Men fortfarande kvarstod orättvisan. Att man som färgad inte fick chansen att spela in. Harry agerade och startade 1920 "Black Swan Record Company". Det gick knackigt i början. Först 1921 fick man en hit med Ethel Waters "Oh Daddy" och "Down home blues". Den var den första låten av en färgad artist som spelades på radio och sålde bra.
Black Swan använde sig av en ung Louis Armstrong på Kornett.


Men för oss rockare blev det 1922 som Trixie Smith spelade in sin "My man rocks me (with a steady roll)" och därigenom gav Alan Freed läge att exalterad utbrista i "Tonight we are rocking and rolling" efter Trixies låt på sin radioshow och därigenom sattes begreppet "Rock n Roll".



Innan dess hade begreppet "Rocking and rolling" handlat om sex och även Trixies låt hade undermening. Givetvis var detta ett skäl till att rocken fick många motståndare när den slog rot under 50-talet. Ingen ville väl utsätta sina tonårsdöttrar för snusk. Och kanske var det därför den levde vidare.

Integrationen då?
Tja, 1923 begärdes Black Swan i konkurs så det var inte mer än tre år som företaget gjorde "svarta affärer". Och efter det finns massor av historier om hur rasfrågan har påverkat färgade artister negativt. Det finns ju storyn om hur Chuck Berrys promofoto var processat för att han skulle se vit ut och därigenom sälja skivor men å andra sidan nästan dödat honom när han överaskade arrangörerna med sin riktiga hudfärg på en dans i sydstaterna.


Som svart artist tjänade man inte mycket pengar. Inte som vit heller. Som svart var man kanske hänvisad till "The Chitlin´circuit" där man jobbade för inälvsmat (och pengar..). Ett område där till exempel Michael Jackson startade.
Här kompar Hendrix Wilson Picket på ett sådant ställe.


Berry Gordy skrev hittar åt Jackie Wilson. Jackie fick äran och en del pengar medan Berry fick småslantar som författare. Detta sög tyckte Barry och bestämde sig 1959 för att starta ett skivbolag för framförallt svarta artister. Han insåg att han skulle tjäna bättre med pengar genom att spela in och sälja musik och gjorde slag i saken.
Han köpte en fastighet i utkanten av Detroit, ett vanligt enfamiljshus, och började jaga artister. Han ville döpa företaget till "Tammy" efter Debbie Reynolds låt men det gick inte så namnet fick bli "Tamla". Tamlas första hit var också 1959.
Detta brukar man säga var den första låten med "helt svart bakgrund" som blev en crossover-hit, det vill säga hos vita musikfans.
Berry skev den tillsammans med Janie Bradford när han hade ont om pengar och hans företag behövde lite ekonomiska framgångar.
Den heter givetvis "Money (that´s what I want)" och sjöngs in av Barret Strong som hade flyttat upp från Hard Times i Mississippi.


Money är ju en hörnstenslåt i musikhistorien även utanför "rasfrågan". Beatles, Sonics och Jerry Lee på Live at Star Club är bara några exempel.


Senare under 1959 startade Barry ett nytt skivbolag, Motown Records, som referens till biltillverkningens hemstad Detroit. Året efter slår han ihop bolagen och Tamla/Motown är fött. Smokey Robinson and The Miracles blev företagets kassako, men många andra som Mary Wells, Marvelettes, Supremes, Jackson5 och Marvin Gaye är några.


Bra på att starta bolag kom snart nog "Gordy", "VIP", "Soul" och "Rare earth" och fler. Berry tjänade massor av pengar.

Harry Pace lyckades stänga Black Swan och sälja skivpressarna. Han startade istället ett framgångsrikt försäkringsföretag, läste juridik och öppnade tillsist en advokatbyrå i Chicago 1942. Han dog 1943.

WC Handy bodde kvar i New York och skrev 5 böcker om bluesen. 1943 trillade han av en tunnelbaneplattform och blev blind. ´55 fick han en stroke och ´58 gick han bort.
Över 25.000 fanns på plats för hans begravning och 150.000 fanns på gatorna för att visa sin respekt. Han vilar i Bronx.


Bluesen finns kvar och mår bra. Och det gör Rock ´n rollen med.