Tänk att om jag säger "80-tal" så känns det inte så långt bort, men om jag säger "för 25 år sedan" så kan jag tycka att det är applicerbart på denna siten.
Under 80-talet var Jason and the Scorchers ett band som fick fylla min enrummare med ljud. Man vevade upp Akai-förstärkaren till "galet" och helt plötsligt städade man inte en lägenhet på Lönngatan i Malmö utan var ute och sparkade dynga i Hillbillyland.
Såg dem med min svåger på KB, tror att det var typ 2003, och vi blev helt ivägblåsta. Attans vad fräckt. Och grabbarna var lika bra nu på St. Gertrud i Malmö i onsdags. Viss reservation för hällregnet i slutet och att restaurangen inte klarar av sådana band. Platsen är inte rock ´n roll. Och trots att det finns en scen (!!) i ena änden av denna innergård står grabbarna på kullerstenen i mitten. Gissar att vi gick miste om en del scenshow tack vare det. Men full fart ändå!
Jason Ringenberg ler och dansar med alla armar och ben på alla håll och levererar just den smärtsamma kofösarrösten som i kontrast med dundret från resten av bandet är adelsmärket. Warner Hodges, som ju tillsammans med Jason är den enda originalmedlemmen i bandet, ler vildsint och levererar gitarrhjälten. Precis som Lundell spelar han en patinerad vit Telecaster och om nu Uffes är "Den Vita Viskningen" så borde denna vara "Det Vita Vrålet"! Här vill man inte skruva ner, här vill man så klart höra alla helsäkra riff som kommer ur honom.
"Nytt för året" är att Pontus Snibb spelar trummor. Jason, som ju ger oss flera tillfällen av skönt mellansnack, berättar hur han betraktas som den bästa rock ´n roll-trummisen av vissa och hur han räddade bandet när han gick med. Jag tror honom.
Efter att ha sett honom spela säker Rythm and Blues-gitarr i Malmöbandet Buckaroos förväntar man sig kvalitet men detta var mer. Imponerande.
Kort sagt är det en kväll med mycket leenden, skratt, berättelser, spelglädje och Cowpunk.
Allt började för några decennier sedan då en Country, en Western, en Punk, och en Hårdrockskille bildade ett band i Nashville.
Vi andra bara skrattar lyckligt medan vi håller oss krampaktigt i manen på hästen som fradgatuggande skenar mot den vackraste solnedgången du nånsin sett.
Ett skånskt yiihaa är på sin plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar