Wanderléa - Först och störst på rockscenen i Brasilien

När shakade du loss till en "Le-le-le"-skiva sist?
Teenbeat, Yeye, Schlager, pop; kärt barn har många namn. Här kommer ett till från anakondans hemtrakter.

Brasilien hade tidigt afro-amerikanska influenser så man kan tycka att rock, blues och soul skulle ha ett bra fotfäste men i konkurrens med andra rytmer fick rocken slåss för sin fortlevnad.

1965 startde ett TV-program som liknade "American Bandstand" i USA. Programmet hette "Jovem Guarda" ("Unga Gardet") och lanserade ungdomsmusiken som lät som det som spelades i USA. Precis som rockradioshowen "Salut les copains" lanserade begreppet "YéYé" i Frankrike 1959 så blev etiketten på brasiliansk pop/rock "le-le-le" och sattes av Jovem Guarda.



Men redan innan dess hade Wanderléa börjat spela in skivor. Som 16-åring 1962 spelade hon in sin första Le-le-le-skiva och var därmed först ute tillsammans med få andra.



Ett år senare ger hon ut sitt första album som är fullt av gungigt tjejgruppsmaterial varpå hon befäster sin roll som popdrottning. Detta är hennes tre första album.







































Om du undrar så är det portugisiska som hon sjunger på. Här är hon i full sväng:



Och denna är väl en helt godkänd twist? Bra tryck tycker jag!



Ännu ett smakprov på shakiga Wanderléa:



Ett klipp med lite Brill-building-känsla



Hon körde Karmann-Ghia...















Hon var som bäst tycker jag medan hon var brunett. Sedan blev hon blond och musiken blir tyngre och mer producerad.



Dessutom gjorde hon några filmer som Juventude e Ternura som bjuder på ett lite koolt klipp:



Det var lite om Wanderléa.

Nu är din musikmatsäck packad inför nästa kanottur uppför Amazonas.

Paddla i Le-le-le-takt så kommer du fortare fram.

Meanwhile, back in the States: Po´Monkeys

Åkej, häng med på detta nu: bomullsplockare i södra USA i början/mitten av seklet, som ju nästan uteslutande hade mörkt skinn, jobbade stenhårt varje dag. Jag menar verkligen stenhårt. Inte många av oss här i bekväma väst förstår förmodligen hur hårt.



Hårt.

Men då och då fick man en stund över att blåsa ut lite ånga, att svinga en bägare och kanske lyssna på lite musik. Bodde man en bit från storstan så kunde man glömma att åka på festresa. Man fick hitta andra ställen. Mitt ute på ett dammigt fält. Vid en korsning eller ett järnvägsstopp.



Var som helst där det fanns trötta arbetare och dammiga strupar.

Ett krypin. Hål i väggen. Joint.



Någon som hade tillgång till ett takförsett utrymme blev ett vattenhål för trakten. Och när jag säger vatten så menar jag sprit. Gjord på majs, råg, socker eller potatis.

Kröken. Sponken. Gogo-juice. Bourbon, whiskey, rye, fast troligtvis hembränd moonshine.



Sedan tillsattes musiken. Kanske någon nyss hade sålt sin själ för några gitarrlektioner och jordfrässpelade fram en.... ja vad var det nu man kallade det här med blåa toner.....blues? Eller varför inte gospel? Eller arbetssånger.. Stämningen blev medryckande och drömsk.

Musik. Dans.



Om du har lagt ihop ovanstående så är du nu mentalt på ett så kallat "Juke Joint". Juke joints växte upp lite här och där. De var oftast inte stora dans och nöjesetablissamang, men här skapades musik. Rag, boogie woogie, hillbilly, med mera. Begreppet kan vara Kreolskt (Gullah) och betyda "stökigt"/"bråkigt" eller Irländskt och innebära "Plats man dricker på som har tak". Roligt tycker jag! Kort och gott kallades dessa platser för "Jooks".



Juke Joints drevs oftast av färgade gentlemen eftersom man tack vare segregationslagarna inte tillät hudfärger att blandas och absolut inte att ha kul ihop. De växte upp framförallt i Missisippideltat och spelade stor roll för framodlandet av blues och sedermera rocken.



När man så småningom kom på att det var billigare att köpa en låda som spelade musik så var begreppet "Juke Box" myntat. Nu vet du det. En konkurrent till musikerna alltså.



Det finns inte många Juke Joints kvar idag, men kör du på väg 61 norrgående och du är i höjd med Merigold så svänger du av vänster på Pemble Road, sedan genast väster in på grusvägen.



Efter ett par kilometer ligger Juke Jointet där.
Namnet på Jooket är samma som för innehavaren: Po´Monkey. Det startade 1961 i ett skjul som kanske är byggt på 20-talet.




Po Monkeys har öppet på torsdagar, så vi missade chansen att komma in. Handtextade skyltar berättar om vad som gäller. Inget brass eller rapmusik. Inget bråk.




När man försökte tjäna pengar på musik i detta området blev det till att göra "The Juke Joint Circuit" och spela för dessa stökiga festtokar. Inte få av de stora namnen inom bluesen har spelat här. Och inte få av de största rockbanden har blivit influerade av dem.

Po Monkeys kanske kommer att flyttas och bevaras när innehavaren dör. Eller rivas.
Tills dess är detta ett av de sista autentiska Jooken som finns kvar.

Sök upp rötterna nu!

Vykort från The Blues Highway: Baton Rouge - Ferriday

Sextioettan. Norrgående. Strax innan jul. En hyrbil på jakt efter känslan.

Innan den hette Landsväg 61 var den helt enkelt bara vägen genom Missisippideltat som förband New Orleans med Chicago. Det känns inte konstigt att förstå hur Deltabluesen satte sig sargad på ett norrgående tåg. En del av den steg av i Memphistrakten och gick samman med gospel och folkmusik och bildade rocken. En del klev inte av förrän man kommit till epicentrum för den elektriska bluesen - Windy City.

Hur som helst har mycket talang kört här, bott här, lidit här och spelat här.

Den här turen startar i "Red Stick" och tar sig upp till mysiga Natchez och över floden in i Louisiana igen. Vägen har byggts ut flera gånger genom åren och är lättkörd, men i vår expedition försöker vi göra lite besvärliga avstickare som jag redovisar separat.

Hur som helst, skjut in lite bra musik i spelaren, fäll ut blinkern och låt oss svänga in på 61:an.

Roll on, big mama!