Efter ett garage/surfpunkband som jag inte kunde se nånstans vad de hette fast de var riktigt bra, höjdes förväntningarna till maxnivå. Skulle The Sonics, slyngelbandet från Tacoma, kunna visa upp samma kraftfulla attityd som för 45 år sedan när de välte Red Carpet 1964? När introt till "He´s waiting" landade i huvudet förstod man att det nog inte skulle bli gammeldans. Samma distade ljud på gitarren som Larry Parypa hade way back, samma ratata-sax brölade Rob Lind ut som gjorde ljudbilden hård som asfalt, och samma klipp i arren. Jerry Roslies röst kanske har några år på nacken men är fortfarande full av energi. Glad överaskning var "ny" trummis Ricky Lynn Johnson som TROTS 3-4 mickar runt trummorna (på den tiden var det ju bara en) kunde få trumhinnorna att be om nåd i smattrande trumpinneknäckande stick. Kanske mest överaskande var nya basisten Don Wilhelm som hade rätt motorsågsattityd till sången a´la Little Richard. Jäkla klipp och ett bra tillskott! Har du fortfarande chansen att se the Sonics? Tycker du om rock n´roll? Vill du åka tidsmaskin till den tiden då garagerocken "uppfanns"? Se The Sonics! Tack mathiasnielsen66 för snyggt filmat!
Scen 1: 1966. Ett gäng med unga killar har ett band och repar i garaget i villaområdet. De spelar högt och skramligt och grannarna får tuppjuck och ringer polisen. Men grabbarna i bandet är förberedda. När polisen närmar sig upphör skramlandet, filtar läggs över instrumenten och rörförstärkarna och snabbt plockas böcker fram. När polisen kommer fram till gänget för att fråga om man visste var "oljudet" kom från så hördes repliker typ "Nej jag tror att det finns en koppling mellan Shakespeare och.....åh god eftermiddag konstapeln! Vad? Oväsen? Ja, vi försöker ju låta bli att bry oss här i vår bokstudieklubb. Tack för besöket och omtanken konstapeln!" Två minuter senare spelade de "He´s waiting" så dammet på bjälkarna lossnade.
Scen 2: Killen på radiostationen i Seattle 1964 har ett problem. Han har en lokal "Tio i Topp" som rullar hela dagen, och nu har ett nytt lokalt band gett ut en singel som handlar om en häxa och framförs på ett hyperskramligt och slyngelrockigt vis. Problemet är att den har precis sålt mycket mer än Petula Clarks "Downtown" och ligger sålunda på 1:a plats. Fast om han inte vill att alla hemmafruar skall ringa in och klaga så skall han nog inte spela den singeln för ofta. Planen är självklar: han fejkar siffrorna så låten, "The Witch" hamnar på 2:a plats efter Pet Clark, och börjar spela den först vid 4-tiden då kidsen kommer hem från skolan. Kanske bara när folk ringer in och begär den.
Tacoma ligger 5 mil söder om Seattle som ju ligger i staten Washington i nordvästra USA. Rätt så norröver, med en del berg i närheten och inte så långt från Stilla havet så har man ett klimat som liknar det svenska. Eller kanske det i Liverpool. Tacoma är precis som Liverpool en hamnstad med en del ruffa kvarter. Seattle hade en hög andel människor som tjänade rätt bra och det som gällde där vid skiftet av 50/60-talet var Jazz. I Tacoma var det annorlunda. Här jobbade man på stuven och gillade "arbetarmusik". Rocken hade delvis ersatt bluesen och frodades här.
1958 bildades två band i Tacoma som skulle bli stilbildande. Gitarrbandet The Ventures skulle snart ha sin hit "Walk don´t run" och lämna stan för turnéer i Asien. The Wailers (och nu har ju detta inget att göra med Bob Marley) skulle slå igenom med "Tall cool one" och "Dirty robber", låtar som introducerade en lättsammare "surf"-stil från Californien men som "slynglade"-till den och gjorde den mer smutsig. För första gången(?) fick en grupp epitetet "garagerockare".
1960 hade Larry Parypa både ett garage att spela i och en gitarr men inget band. Starkt influerad av Wailers och hela klubbscenen ville han spela rock. Han drar ihop ett gäng kompisar och börjar repa. Bandet låter bra och Rich Koch från just The Wailers ansluter som gitarrist. Det varar inte länge förrän fler byten av bandmedlemmar sker och inte förrän vid genombrottet 1964 var bandet färdigsatt.
1964 spelade Seattle-killen Jimi Hendrix i sin idol Little Richards band och fick vid ett tillfälle då han kom hem i ett uppehåll i turnerandet, höra talas om ett nytt band som spelade hård slyngel-rock. Han tog sig ner till Tacoma och såg The Sonics på en klubb. Han blev genast imponerad av det hårda gitarrljudet som Larry hade och det sägs att den spelningen var avgörande för hans framtida sound.
Larrys brorsa Andy, som spelade bas i bandet, hade en farsa som var elektriker och han försökte berätta för sin son att om man skruvar upp förstärkaren på högsta så blir det inte högre ljud, bara skrapigare. Andy sa "bra"! För när mickarna började "klippa" så kändes allt rätt för the Sonics. Man tyckte om ljudet som kom av att bara ha två mickar och en liten tvåkanals bandspelare. Så skulle det vara! Man fick helt enkelt vara lite högljuddare så man hördes. Bobby fick trummorna att spräcka trumhinnor och Rob fick saxen att fösa luggar bakåt. Sonics brukade spela på danser, ibland kanske 5000 festare. Tre set, kanske fyra ibland, och arrangören sade ofta att de blev bedömda som band efter hur fort folk började dansa. Vanligen brukade band "slösa" de första låtarna på att hitta gunget som gjorde att publiken kom igång. Grabbarna var överens: de hatade när åskådarna bara stod med armarna i kors vid en spelning. Deras strategi var solklar: vi går ut och ger allt med en gång! Och så blev det. När Jerry Roslie (jo han stavar med "j" enligt hans fru) började som sångare 1964 konstaterade han snabbt att det gällde att ta i ordentligt. Högtalarna var usla och av metall och det fanns ingen medhörning så man kunde inte höra sig själv om man inte tog i allt som gick. Jerry fick sådana endorfinkickar så han bara skrek rakt ut i luften, numera en av bandets kännetecken.
Garagerocken fortsatte att bli ett begrepp. Trashmen levererade "Surin´bird" och Kingsmen "Louie, louie" 1963. 1964 släppte Rivieras "California sun" och Jerry Lee Lewis gjorde konserter som var helt galet slyngelrockiga. Surf rock och Frat rock blev underkategorier. Från England kom Beat groups som drog sitt strå till stacken, Troggs, Kinks, Animals, etc. 1966 öppnade garagebandet The Remains för Beatles och föreningen var gjord.
1965 spelade Sonics in sitt första album, "Here are the Sonics", allt på en tvåkanals bandspelare. Nästa album kom 1966 och hette "Boom". Vid inspelningen av detta tyckte man att studion var för "fin" och rev snabbt ner all ljudisolation för att få ett mer hårt ljud. Sen gick det utför. Under 1966 gick bandet över till Jerdan Records och blev ombedda att komma till Californien för att göra nästa album. "Introducing the Sonics" blev snyggare, proffsigare och mer välordnat än nåt annat de gjort. Grabbarna kallar själva den skivan för "the worst garbage" och avsäger sig den. Sedan sprack gruppen mer och mer. En del försök gjordes att hitta ett nytt sound som var mer mainstream men det gjorde bara att gruppen blev ännu mer bortglömd.
Så egentligen hände merparten av undret Sonics mellan 64-67, och när Sonics splittrades hade också första vågen av trenden garagerock tonat ut med få utövare under några år. Kanske Count five och deras "Psycothic Reaction" är en av få.
Idag har många band rötterna i det som hände i Tacoma under skiftet 50/60. Allt det som idag kallas Seattle-rock/Grunge har kanske sina starkaste rötter 5 mil söderöver (fast Curt Cobain kommer ju från Aberdeen, ytterligare 5 mil sydväst om Seattle). Hives, Libertines, BRMC, White Stripes är skyldiga Sonics mycket. Punken fick en start av att slynglar från Tacoma hade dåliga förstärkare och blev tvingade att spela så folk dansade 1964.
1972 gav Rhino ut ett samlingsalbum som hette "Nuggets" där Patti Smiths gitarrist Lenny Kaye sätter ihop låtar från 60-talet och beskriver dem som "slyngelrock" eller på engelska "punk rock", något som sägs vara första gången den etiketten används. Albumen är fulla av garagerock med bland annat the Sonics.
Läser man Tacomas nyhetsblad den 26e oktober i år står det klart att bandet håller på att förbereda ett nytt album med låtar som "Bad Attitude," "Vampire Kiss," "Cheap Shades" och "Don't Back Down". En nystart som kan heta duga. Nu har The Sonics besökt Sverige, i Stockholm, Göteborg och Malmö kommer en liten grupp människor förstå hur garagerocken började och vad som influerat så många.
Jag var på spelningen i Malmö i november -09. For sure! Om du kollar in Youtube så kommer du att se att gubbarnas gråa hår inte påverkat deras musik. Fortfarande högljudda. Fortfarande slynglar.
Edward R. Murrow var nyhetskille. Han började jobba på CBS redan 1935, och fick i uppdrag att starta nyhetsrapportering som tidigare inte hade funnits inom CBS. 1938 gör han första liverapporteringen från Anschluss (när Hitler gick in i Österike) och rapporterade normalt från England under krigsåren. Ed hade två styrkor: hans väldigt tydliga, starka, bestämda och välartikulerade röst (tänk James Earl Jones aka Darth Vader) och hans sätt att mynta vad man skulle börja kalla "Catch frases". När han rapporterade från London myntade han "This.....is London", med en stark betoning på "this", något som blivit upplockat av andra genom åren (ja...som CNN som dessutom bad James Earl göra det).
Ett antal catch frases senare är han nyhetsuppläsare i staterna och han har tagit med sig en som verkar funka bra. Var nyhetsuppläsning började han med "This.... is CBS! Have you heard? There's good news tonight!"
En av de många som levde med denna slogan var Roy Brown. Han växte upp i New Orleans men flyttade under tonåren ut till Californien och blev proffsboxare där. Han tjänade visserligen pengar på det men 1945 ställde han upp på en sångtävling och vann, så han flyttade till Texas där han fick jobb som sångare på en klubb. Där började han få fart på låtskrivandet och "Good Rockin´tonight" föddes där. Låten innehöll textraden "Well I heard the news, there's good rocking tonight!" direkt från radionyheterna som han lyssnade på när han skrev sin musik. Hans band, som verkligen var en "crowd pleaser", hette "the Mighty Men" och du hör referenser till dem i låten:"Tonight I know I´m a mighty, mighty man".
Han tröttnade snabbt på kopojkarna och drog hem till N.O.LA för att fortsätta sin sångkarriär och spela in låten på Matassas J&M Studios. På The Dew Drop Inn framförde han 1947 låten för en mindre imponerad Wynonie Harris. Han fick epitetet "Mr Blues" redan 1935 och skulle med tiden ge ut en del låtar med ordet "rock" i titeln. Trots att Wynonie tyckte låten var trist fick i alla fall Roy lov att spela in den och den gavs ut 1947 bara för att ges ut på nytt av just Wynonie året efter. Den blev listetta den gången.
Nånstans här känns det som om vi skall ta en snabb sväng om ett annat fenomen för att få en bättre bild. Alan Freed var en kille som var intresserad av musik tidigt. Under skolåren hade han ett band som hette "Sultans of Swing" (precis som Dire Straits första hit lustigt nog) så när han ett gäng år senare blir introducerad till radiobranschen kändes det helt rätt.
Han jobbade med att spela klassisk musik på WJW i Cleveland när han fick ett erbjudande att vara programledare för en radioshow som bara skulle spela rythm and blues skivor. 11 juli 1951 drog han igång "The Moondog House".
Han kallade sig själv för the Moondog, något som plockades upp av Wolfman Jack 10 år senare. "Moondog" tog han av en annan artist och blev stämd för brott mot copyrightreglerna 1952 men hann etablera sig. Han spelade en dag en låt från 20-talet som hette "My Man Rocks Me (With One Steady Roll)" med Trixie Smith och sa med ett yyylande "Tonight we´re rockin´and a rollin´!!"
Rock ´n Roll var ett nytt begrepp på musik som hade funnits länge. Fast för killar med näsa för affärer såg man en möjlighet att tjäna pengar.
Sam Philips var en sån kille. Han hade jobbat som DJ på Muscle Shoals radio station men tog steget ut 1950 och startade eget: The Memphis Recording Service. 1951 spelade han in en hyllning till den nya Oldsmobilen; "Rocket 88" med Jackie Brenston and his Delta Cats. På sax fanns den då okände Ike Turner. Detta skulle senare Sam kalla för "den första rocklåten" men då gavs den ut på Chess. Kolla in klippet - det sägs att detta var första inspelningen med "fuzz" på gitarren, något som kom av att det hade regnat in i skuffen på bilen på åkturen nerför Highway 61, och i den skuffen låg rörförstärkaren. Lyssna:
Låten blev en hit och pengarna använde han för att starta "Sun Studios". Nu skulle han verkligen vara en del av "Rock ´n Roll". Och bara två år efter han startat företaget klev 1954 in en ung man som ville göra en gratulationsskiva till sin mor. Receptionisten ville kategorisera honom och skrev på en lapp "Sjunger ballader bra". Trots detta blev han kontaktad av Sam i sin jakt på "det nya soundet". Sam ville fortfarande göra bra rock ´n roll och satte ihop ett band. När den unge mannen under en paus började "foolin around" med bandet till tonerna av "Blue moon of Kentucky" bad Sam dem börja om och spelade in alltihop. Skivan blev en hit och ett landmärke och sångaren, Elvis Presley, ombads göra om konststycket. Låten som valdes var Roy Browns "Good Rockin´tonight".
Och på den vägen är det. Låten var en del av att skapa rocken.
Eller om nu rocken fanns redan innan och låten bara....fanns.
Roy Brown fick ingen större kommerciell framgång även om han jobbade med Fats producent en tid. Wynonie hade sina största hits innan 50-talets utgång och dog i cancer 1969. Alan Freed åkte dit för att ta mutor i Payola-skandalen, blev avstängd och söp ihjäl sig 1965.
Sam Philips sålde så småningom studion, investerade pengarna i Holiday Inn-hotellkedjan och blev rik. 2003 hade myndigheterna bestämt sig för att göra Sun Studios ett "National Historic Landmark". Sam slutade andas dagen innan.
Elvis blev en ikon för rocken och lever ännu hävdar vissa......
Låten gör det och är kanske ett bevis på "Rock ´n roll will never die"
Halleluja!
Awww right baby! Tänk att "En Ding Ding Ding Ding värld" har varit en av mina favvo-filmer ända sedan jag såg den som barn på 60-talet. Som tonåring på 70-talet gick man på bior som Fontänen och Smultronstället i Malmö och såg den. Jag kan fortfarande komma ihåg hur man under pausen gick ut och tog lite frisk luft på Fridhemstorget till filmens "nöjesfälts-soundtrack". Man huttrade utan jacka, käkade "M" eller Fox och snackade om bilarna. Jag är nog inte den ende som har sådana minnen? På 80- och 90-talet hyrde man den ibland och till sist fick jag en DVD av min vän Tommy.
Stanley Kramer var killen bakom filmen. Stanley växte upp i Hells Kitchen, NY, och fick med tiden jobb i filmbranschen. Han ville lära sig allt och jobbade som sekreterare, budkille, studiobyggare och klippare. Med tiden bytte han arbetsgivare från MGM till Columbia då han fick jobb på deras "Story department". Efter en tid som produktionsassistent och värnpliktig öppnade han sin egen bissniss 1948 och började producera film. Med en debuterande Marlon Brando och Kirk Douglas gick det rätt bra och hans sista film som "independent" var High Noon, som ju blev en kassahit.
1951 blev han därför rekryterad till Columbia, och nu följde en rad filmer med tunga meddelanden. Rasism var ett ämne som kom upp gång på gång och ettiketter som kommunist och komplicerad gjorde att publiken vek och hans allvarliga och kritiska filmer gjorde nätt och jämnt break even. Han gick tillbaka till att producera sina egna filmer och fortsatte med ämnen som mentalsjukdomar, nazism, kärnvapenfrågan och människans ursprung. Tunga rullar.
Väl inne i 60-talet arbetades det fran ett manus om en jakt genom Skottland som lustigt nog med tanke på hans förflutna hette "Something a little less serious". Även denna filmen hade ett samhällskritiskt ämne: människans girighet. Fast det skulle bli en komedi, och Stanley hade bestämt sig: det skulle bli alla komediers höjdare. Av budgetskäl fick det bli att filma den i Californien, för Stanley budgeterade mest för gager. Han ville ha med alla komiker han kunde få. Och listan blev lång. Här kommer nåra namn: Spencer Tracey, Milton Berle, Sid Caesar, Buddy Hackett, Ethel Merman, Mickey Rooney, Dick Shawn, Phil Silvers, Terry-Thomas, Jonathan Winters, Edie Adams, Dorothy Provine, Eddie 'Rochester' Anderson, Jim Backus, Ben Blue, Alan Carney, Barrie Chase, William Demarest, Peter Falk, Paul Ford, Leo Gorcey, Edward Everett Horton, Buster Keaton, Don Knotts, Carl Reiner, The Three Stooges (Moe Howard, Larry Fine, Joe De Rita), Joe E. Brown, Andy Devine, Sterling Holloway, Marvin Kaplan, Charles Lane, Charles McGraw, Zazu Pitts, Madlyn Rhue, Arnold Stang, Jesse White, Lloyd Corrigan, Selma Diamond (Culpeppers fru), Stan Freberg, Louise Glen (voice only), Ben Lessy, Bobo Lewis, Mike Mazurki, Nick Stewart, Sammee Tong, Norman Fell, Nicholas Georgiade och Jimmy Durante.
Puuuuuuhhhhhhh!
Tiden gick och namnet på filmen ändrades till "One damn thing after an other" för att snart nog ändras till "A mad world". Allt eftersom inspelningen gick vidare lade Stanley till ett "mad" åt gången tills det blev 4 totalt. Det sägs att han lade till ett 5e men tog bort det innan lanseringen, något han ångrade resten av livet.
Handlingen var enkel: ett gäng trafikanter får genom en bilolycka reda på att det ligger $350.000 begravda under ett stort "W" (se nedan bild) i Santa Rosita State Park. Det blir var man för sig själv och fler och fler tillkommer under den galna resan. Alla verkar till slut kunna göra vad som helst för pengarna, till och med lågoddsarna i filmen vänder till slut som ett testamente till girigheten och själviskheten. Men allt gjort i ett högt tempo och med ett leende. Jag tror det märks i trailern till filmen:
Som enda musikgruppen bjöds The Shirelles in, och de gjorde låten "31 flavours" som framfördes genom en radio på detta helsköna sätt:
Det sägs att det spelades in en dansscen med The Shirelles men den finns inte i filmen oavsett utgåva.
Filmen gick upp några dagar innan Kennedy blev skjuten 1963 och det påverkade biljettförsäljningen ordentligt, men vid premiären den 17e november fanns Kennedyfamiljen på plats i New York. Filmen marknadsfördes som en Cinerama-film och gick upp på dessa biografer, men Cinerama var ett format för tre projektorer och en konkav duk men filmen var inspelad för en projektor. Detta gjorde att färre kunde se filmen då det vid det tillfället inte fanns så många Cinerama-biografer, så förhandsbokning gällde. I Sverige fanns vid den tiden Vinterpalatset i Stockholm, Draken i Göteborg och härliga Royal i Malmö. I Australien fanns bara en.
Och det finns massor av historier... Jerry Lewis gjorde ett inhopp och körde över Culpeppers hatt. Det var en kort scen men Phil Silvers hade alltid kortspel på gång så han åkte från inspelningsplatsen $500 fattigare. Groucho Marx ville ha för mycket betalt och var inte med. Stan Laurel (Halvan) tyckte han var för gammal och hade svurit att ge upp filmen när Oliver Hardy dog. Buster Keaton var med men klipptes bort. Flygplanet som går igenom reklamskylten blev ordentligt skadat pga de som skulle ha satt upp skylten i papper valde väv för "det var bättre". Manus var på 340 sidor efter nedbantning (normalt är ca 120 sidor). Jack Davis, tecknare i tidningen MAD, gjorde passande nog artworket för filmens posters. Nå, det finns massor att säga om filmen men huvudsaken är att man har tagit sig de nästan tre timmarna att se den.
Stanley gick sedan tillbaka och gjorde filmer med spetsigare budskap, som rasismrullen "Look who´s coming for dinner" med Specer Tracy och Kathrine Hepburn (glöm inte den korta scenen med hot rods i slutet) som blev Oscarsbelönad precis som IAMMMMW, som blev nominerad i många kategorier.
Det sägs också att det produceras en uppföljare till filmen just nu. Och för den uppmärksamme läsaren så -ja- den har FEM "mad" i titeln! Bilarna skall visst tas fram av customlegenden George Barris och karaktärerna är avkommor till originalkaraktärerna som hamnar i en liknande situation.
Jag väntar med spänning på den. Kanske kan den ha en paus i mitten som man kan huttra sig igenom och jag skall äta Foxkola med citronsmak precis som jag och min vän Jerry brukar när vi går på bio.
Stanley låg sina sista år på ett sanatorium som låg i en av korsningarna som Imperialen, Darten, Folkacabben, Forden och lastbilen rusade fram i 1962 på sin jakt efter ett bättre liv. Han gick bort 2001.
Av de 4 palmträden finns bara ett kvar vajandes i de ljumna vindarna i Palos Verdes.
