Det var nu 1962 och Estelle Axton var en del av namnet Stax tillsammans med brodern Jim Stewart sedan ett år tillbaka. I början var det en skivaffär, Satellite Records, som startades av Jim, men när han 1958 ville utveckla rörelsen till att innefatta inspelningar av artister gjorde hon om lånet på sitt hus så det kom loss pengar till en Ampex 300 inspelningsmaskin och blev delägare.
Jim visste inte mycket om branschen eller egentligen vad han ville skapa. Han kände inte till att det fanns bolag som Atlantic, Imperial eller Chess. Han visste inte hur hans bolag skulle bli konkurrenskraftigt. Han ville bara vara i närheten när det skapades musik.
Det här var ju en tid då det fanns en hel del artister som inget hellre ville än att få spela in en skiva och tjäna ett levebröd. Country och blues så klart, men rockabillyn sålde bra i skivaffären precis som folkmusik modell spirituals.
Skivaffären var en viktig beståndsdel. Här såg man vad som sålde och kunde till och med sälja "förtryck", så kallade acetat, av egna inspelningar i liten upplaga för att få en känsla av hur artisten skulle slå. Det var som att ha en direktlina till marknaden. Och med Estelle i kontroll av företagets finanser gick inget över styr.
Stax var speciellt. Men kanske det mest speciella skulle vara något som inte fanns i affärsplanen.
Estelle och Jim hade båda jobbat på bank, var "ordentlig" medelklass, hade eget hus och var vita i hyn. Medel-Smith liksom.
Men Satellite och Stax låg på en adress i ett område som beboddes av mörkhyade människor. Vi skall komma ihåg att detta var Tennessee och rasmotsättningar var en jättestor del av samhället.
Kennedy satt i vita huset och hans bror var justitsieminister och talade mot södern när han talade om integration och jämlikhet. 7 år tidigare hade Rosa Parks slagits för sin sittplats på bussen. Men en människa ställde sig på barrikaden. Estelle kunde höra Martin Luther King på radion och förstod att han ÄR förändring och hopp. Han ÄR jämlikhet.
Och så blev det på STAX. Ingen hade planlagt det. För fast Estelle och Jim var vita precis som delar av husbandet hade alla lika värde oavsett hudfärg och bakgrund. Om man älskade musiken var man välkommen på Stax.
Skivaffären hade legat bredvid en biograf och när den lade ner såg man till att expandera in i den. Jim ville fixa till golvet men Estelle tyckte det var onödiga pengar så studion skulle komma att vara den enda med lutande golv. Vissa säger att det bidrog till soundet.
Artisterna är så klart det som gör att vi kommer ihåg Stax. Det var en blandning av country, rock och spirituals som sjöngs och det var soul. Och artisterna kom från trakten. Rufus Thomas kom från Sun Records där han nästan ruinerat Sam Philips genom att ge Sun sin första hit "Bear Cat" som var alldeles för lik "Hound Dog" av Big Mama Thornton. Han flyttade till Stax och bidrog med den första Topp 10 hitten i "Walking the Dog" -63. Men innan dess var det hans unga dotter Carla Thomas som visade att hon skulle bli en hitmaskin. "Gee Whiz" var först ut -61.
-66 gjorde hon B-A-B-Y
Lite om husbandet. Hornsektionen hette "Memphis Horns" och bandet Booker T and the MGs. Detta närmast unika "blandrasband" kompade på de flesta inspelningarna men kunde göra egna hittar. Mest känd är väl "Green Onions"
Fast innan dess hette husbandet Mar-Keys och kunde också göra egna hittar som "Last Night"
Samarbetet med Atlantic gav att man fick jobba med och producera andra artister. Sam and Dave gjorde "Soul man" och "Hold on Im coming"
Wilson Pickett spelade in i den lutande studion och ut kom spår som "In the Midnight hour"
1960 gjordes Payola, att ta pengar för att som DJ spela viss musik, förbjudet och alla skivbolag med självbevarelsedrift etablerade fler underlabels för att inte hamna i en situation där DJs ransonerar spelandet av olika skivbolag. När unge Otis Redding började spela in på Stax gjorde man ett nytt bolag "åt honom" - Volt Records.
Otis var inspirerad av Little Richard och sa själv att han försökte sjunga som honom. Otis skulle bli guldkalven och motorn för bolaget.
Otis gav Stax/Volt en rad av hittar och var ett av dragplåstren under en Europaturné. Musik från svartaste Memphis från ett skivbolag som drevs av en vit kvinna och hennes bror och gjorde en lite rockigare soul med rötterna i gospelfyllda bomullsplockarland. Kunde det slå i Det Gamla Landet?
Döm själv i galna smygaren "Try a little tenderness" och glöm The Commitments en stund.
1967 störtar planet och dödar Otis Redding och en del av kompbandet Bar Keys. Det var som att förlora familjemedlemmar. Bröder. Slag ett.
Dessutom köps Atlantic Records upp av Warner kort efter och distributionen av musiken upphör. Det visar det sig att avtalet man hade haft med Atlantic inte bara gällde distribution utan att Atlantic äger rättigheterna till musiken! Som ett slag i ansiktet!
1968 kommer Martin Luther King till Memphis för att stötta sopåkare som strejkar för mänskliga rättigheter. Han står på kvällen på loftgången på Lorraine Motel, ett av de få motellen som tog emot färgade, då en kula avslutade hans liv.
Allt förändrades som i ett sista slag.
Från och med detta skulle inget bli som förut. En kedja av händelser ledde nu till att bolaget såldes och med tiden gick Estelle och Jim ur bolaget. Nybildningen gav bolaget några år, där den största artisten var Isaac Hayes och en del inspelningar gjordes åt Elvis.
Den 19e december 1975 begärs bolaget i konkurs, men det som var Stax magi var borta för länge sedan.
Snabbspolning till idag. Stax är idag ett museum, en musikskola och en hjälpskola. Stax fortsätter att ge till samhället, men bara till namnet. Namnet är dock laddat med medmänsklighet och själ.
Är du i Memphis kan du inte missa detta. Åker du till McLemore Avenue så hittar du en byggnad som ser ut precis som den som Stax fanns i. Är du adressbitare så låg Hi Records runt hörnet och flera kända artister har bott på de slitna gatorna runtom.
Så här ser det ut idag:
Till sist några ord från Jim.
Stax bevisade att musik och människor är samma DNA.
Mot alla odds.
