Blacksmith Nats, Kjula, 2010. Dragracing as it used to be.

Vintage Dragracing.

Det finns en tid i alla racerbilars liv då man inte längre är vass utan värdelös. Man skruvas sönder och säljs som delar. Eller skrotas. Eller så kanske har du tur och hamnar hos en drömmare och nostalgiker som sparar dig i lagerlokaler, lador och belamrade villagarage. Kanske står du i en carport under ett lass isolering eller bakom en nedlagd fabrik med tistlar som växer genom växelspakshålet.

Jag har sett ett antal genom åren. Gemensamt är att alla ägs av någon son kan se bilens själ genom den slitna presenningen eller i det tomma motorutrymmet.
Och alla drömmer om den dagen då bilen får liv igen. En dröm som ibland blir verklig.

Kjula är en plats för gamla drömmar som blivit verklighet.

Här samlas gassers, roddar, railjobs, altereds och gatbilar allt med retrokänsla.
Och det är fräckt. Riktigt fräckt. Det är en skola i framhjulslyft med bästa upplevelsen i ett dubbellyft av en frontmotordragster. Helt vansinnigt koolt. En sextiotals Kadett kombi med överladdad småblockare gör en slangbellestart.

En Barracuda -65a med "Sox and Marlin" på sidan är en vild tidsmaskin. En Mustang från 80-talet med Chrysler 440-motor och en total byggkostnad på 25.000 och huvudcylinder och bromsservo strax framför ratten i kupén mullrar galet. Nybyggda och tidiga sextiotalsdragsters med motorn framför föraren drar uppmärksamheten till sig med zoomies, Halibrands och epokrätta lackjobb. Bara att kolla gamla dekaler blir till en upplevelse.

Till sist är det "dragracing as it used to be" att stå bara en bit från startlinjen som finns dragen över en landningsbana. Så här var det, då när dragracing höll på att växa upp. Långt från läktare, feta trailers, sponsorer och matchande golfbilar.
Väl sagt detta var evenemanget proffsigt som aldrig förr från starter till speaker.

Mycket drömmar följer med hem i bagaget och förhoppningsvis varar de garagesäsongen ut.

Drag on!

Fyller 50: Beatles på Indra - Fyller 45: Beatles i USA

Galet. För 50 år sedan imorgon tisdag ställde sig fyra unga grabbar på en scen på en nattklubb i Hamburgs glädjekvarter och tog sig nervöst igenom seten. Klubben hette och heter Indra och låg/ligger på Grosse Freiheit 64, ett kvarter från Reeperbahn, och inte långt från Star Club som du kan läsa mer om här.

Horst Fascher blev kompis med dem och skulle så småningom komma att öppna just Star Club och boka legendarer.
Han sade att de var rätt oslipade när de kom och spelade dessutom skiffle, men De Fyra blev bättre och bättre allt eftersom tiden gick och bara fem(!) år senare var det dags för nästa stora datum.
Igår för 45 år sedan var nämligen Beatles första konsert i USA. 55.000 såg dem live på Shea Stadion i New York och inget var sig likt i musikbranschen efter det.

Nu är jag inget Beatles-freak men man kan inte annat än bli ödmjuk över kraften hos alla fans.

Checka in klippet, klappa din valross, gula ubåt eller revolver och tänk på hur det hade varit om de fyra inte hade fått Horst till kompis och stöd och åkt hem igen.

Innan "Dead mans curve" - "Don´t drag no more"

Nästa Monsterlåt i serien är inspelad av en riktig doldis, Susan Lynne. Om henne vet jag inget och hittar inte heller nåt om på nätet. Vet du något så berätta gärna.
Jag tror inte Susan gjorde så många spår. "Don´t drag no more" är baksidan på "In his car" och skulle tro att du får slanta upp runt 3-500 spänn om du vill ha singeln.

Låtens handling är satt i tiden till innan Jan and Dean´s "Dead mans curve" utspelar sig. Hon vet att det kommer att gå illa och försöker få honom att lägga (bil)nycklarna på hyllan.

"I begged him to not drag anymore
But he sped off in a roar
I knew he'd head off to dead man's curve
Just to prove he had the nerve..."

Låten är grymt producerad där tjejgruppsljudet möter surfrocksfalsetten som på en dragstrip i Shangri-La. Orgelsticket är helgrymt i sin diskant och kompgitarrerna gungar på i bästa garagestil. Man har verkligen lagt ner allt man har i denna låten.

Kanske har det att göra med kompositören. Artie Kornfeld, som var en av Brill Buildings byggstenar, var också en stor leverantör av låtar under 60-talet, och lustigt nog var han en av de som skrev "Dead mans curve". Kanske hade han en låt kvar att få ur sig efter att ha lärt sig mycket av Jan Berry och Brian Wilson.
Artie hade gjort 200 demos innan han träffade (Jan and Dean´s) Jan Berry vid en Alan Freed Show 1962.

"My collaboration with Jan Berry went as far as composing all but one song on the 'Little Old Lady from Pasadena' album as well as writing with Jan and Brian Wilson of The Beach Boys the major hit 'Dead Man's Curve'. Jan & Brian were musical geniuses and had the formula down for making hit records... I think it was rubbing off slightly on me!"


Well, med detta i bakhuvudet förstår man hur en låt som denna är så bra och kanske hade den Phil Spectors Wrecking Crew med på inspelningen? Man undrar hur det hade gått om någon mer känd artist hade stått för framträdandet.

Nå, Susan vet jag inget om som sagt, men Artie gick vidare och hade -66 klämt ur sig 75 låtar som gått upp på Billboard-listan och 150 album. 1969 var han en drivande kraft bakom att starta upp Woodstock-festivalen, och är väl för alltid en del av musikhistorien.

Men detta är 1964, kanske det bästa året i musikhistorien om du frågar mig.

Asfalten är solvarm, Jaggans sexa och Corvettens 327a skriker och TeenAngsten har aldrig varit större.

"...Baby, PLEASE....!"

Jason and the Scorchers: roots in country, hearts in rock

Tänk att om jag säger "80-tal" så känns det inte så långt bort, men om jag säger "för 25 år sedan" så kan jag tycka att det är applicerbart på denna siten.
Under 80-talet var Jason and the Scorchers ett band som fick fylla min enrummare med ljud. Man vevade upp Akai-förstärkaren till "galet" och helt plötsligt städade man inte en lägenhet på Lönngatan i Malmö utan var ute och sparkade dynga i Hillbillyland.

Såg dem med min svåger på KB, tror att det var typ 2003, och vi blev helt ivägblåsta. Attans vad fräckt. Och grabbarna var lika bra nu på St. Gertrud i Malmö i onsdags. Viss reservation för hällregnet i slutet och att restaurangen inte klarar av sådana band. Platsen är inte rock ´n roll. Och trots att det finns en scen (!!) i ena änden av denna innergård står grabbarna på kullerstenen i mitten. Gissar att vi gick miste om en del scenshow tack vare det. Men full fart ändå!

Jason Ringenberg ler och dansar med alla armar och ben på alla håll och levererar just den smärtsamma kofösarrösten som i kontrast med dundret från resten av bandet är adelsmärket. Warner Hodges, som ju tillsammans med Jason är den enda originalmedlemmen i bandet, ler vildsint och levererar gitarrhjälten. Precis som Lundell spelar han en patinerad vit Telecaster och om nu Uffes är "Den Vita Viskningen" så borde denna vara "Det Vita Vrålet"! Här vill man inte skruva ner, här vill man så klart höra alla helsäkra riff som kommer ur honom.

"Nytt för året" är att Pontus Snibb spelar trummor. Jason, som ju ger oss flera tillfällen av skönt mellansnack, berättar hur han betraktas som den bästa rock ´n roll-trummisen av vissa och hur han räddade bandet när han gick med. Jag tror honom.
Efter att ha sett honom spela säker Rythm and Blues-gitarr i Malmöbandet Buckaroos förväntar man sig kvalitet men detta var mer. Imponerande.

Kort sagt är det en kväll med mycket leenden, skratt, berättelser, spelglädje och Cowpunk.


Allt började för några decennier sedan då en Country, en Western, en Punk, och en Hårdrockskille bildade ett band i Nashville.

Vi andra bara skrattar lyckligt medan vi håller oss krampaktigt i manen på hästen som fradgatuggande skenar mot den vackraste solnedgången du nånsin sett.

Ett skånskt yiihaa är på sin plats.