Efter ett garage/surfpunkband som jag inte kunde se nånstans vad de hette fast de var riktigt bra, höjdes förväntningarna till maxnivå. Skulle The Sonics, slyngelbandet från Tacoma, kunna visa upp samma kraftfulla attityd som för 45 år sedan när de välte Red Carpet 1964? När introt till "He´s waiting" landade i huvudet förstod man att det nog inte skulle bli gammeldans. Samma distade ljud på gitarren som Larry Parypa hade way back, samma ratata-sax brölade Rob Lind ut som gjorde ljudbilden hård som asfalt, och samma klipp i arren. Jerry Roslies röst kanske har några år på nacken men är fortfarande full av energi. Glad överaskning var "ny" trummis Ricky Lynn Johnson som TROTS 3-4 mickar runt trummorna (på den tiden var det ju bara en) kunde få trumhinnorna att be om nåd i smattrande trumpinneknäckande stick. Kanske mest överaskande var nya basisten Don Wilhelm som hade rätt motorsågsattityd till sången a´la Little Richard. Jäkla klipp och ett bra tillskott! Har du fortfarande chansen att se the Sonics? Tycker du om rock n´roll? Vill du åka tidsmaskin till den tiden då garagerocken "uppfanns"? Se The Sonics! Tack mathiasnielsen66 för snyggt filmat!
Scen 1: 1966. Ett gäng med unga killar har ett band och repar i garaget i villaområdet. De spelar högt och skramligt och grannarna får tuppjuck och ringer polisen. Men grabbarna i bandet är förberedda. När polisen närmar sig upphör skramlandet, filtar läggs över instrumenten och rörförstärkarna och snabbt plockas böcker fram. När polisen kommer fram till gänget för att fråga om man visste var "oljudet" kom från så hördes repliker typ "Nej jag tror att det finns en koppling mellan Shakespeare och.....åh god eftermiddag konstapeln! Vad? Oväsen? Ja, vi försöker ju låta bli att bry oss här i vår bokstudieklubb. Tack för besöket och omtanken konstapeln!" Två minuter senare spelade de "He´s waiting" så dammet på bjälkarna lossnade.
Scen 2: Killen på radiostationen i Seattle 1964 har ett problem. Han har en lokal "Tio i Topp" som rullar hela dagen, och nu har ett nytt lokalt band gett ut en singel som handlar om en häxa och framförs på ett hyperskramligt och slyngelrockigt vis. Problemet är att den har precis sålt mycket mer än Petula Clarks "Downtown" och ligger sålunda på 1:a plats. Fast om han inte vill att alla hemmafruar skall ringa in och klaga så skall han nog inte spela den singeln för ofta. Planen är självklar: han fejkar siffrorna så låten, "The Witch" hamnar på 2:a plats efter Pet Clark, och börjar spela den först vid 4-tiden då kidsen kommer hem från skolan. Kanske bara när folk ringer in och begär den.
Tacoma ligger 5 mil söder om Seattle som ju ligger i staten Washington i nordvästra USA. Rätt så norröver, med en del berg i närheten och inte så långt från Stilla havet så har man ett klimat som liknar det svenska. Eller kanske det i Liverpool. Tacoma är precis som Liverpool en hamnstad med en del ruffa kvarter. Seattle hade en hög andel människor som tjänade rätt bra och det som gällde där vid skiftet av 50/60-talet var Jazz. I Tacoma var det annorlunda. Här jobbade man på stuven och gillade "arbetarmusik". Rocken hade delvis ersatt bluesen och frodades här.
1958 bildades två band i Tacoma som skulle bli stilbildande. Gitarrbandet The Ventures skulle snart ha sin hit "Walk don´t run" och lämna stan för turnéer i Asien. The Wailers (och nu har ju detta inget att göra med Bob Marley) skulle slå igenom med "Tall cool one" och "Dirty robber", låtar som introducerade en lättsammare "surf"-stil från Californien men som "slynglade"-till den och gjorde den mer smutsig. För första gången(?) fick en grupp epitetet "garagerockare".
1960 hade Larry Parypa både ett garage att spela i och en gitarr men inget band. Starkt influerad av Wailers och hela klubbscenen ville han spela rock. Han drar ihop ett gäng kompisar och börjar repa. Bandet låter bra och Rich Koch från just The Wailers ansluter som gitarrist. Det varar inte länge förrän fler byten av bandmedlemmar sker och inte förrän vid genombrottet 1964 var bandet färdigsatt.
1964 spelade Seattle-killen Jimi Hendrix i sin idol Little Richards band och fick vid ett tillfälle då han kom hem i ett uppehåll i turnerandet, höra talas om ett nytt band som spelade hård slyngel-rock. Han tog sig ner till Tacoma och såg The Sonics på en klubb. Han blev genast imponerad av det hårda gitarrljudet som Larry hade och det sägs att den spelningen var avgörande för hans framtida sound.
Larrys brorsa Andy, som spelade bas i bandet, hade en farsa som var elektriker och han försökte berätta för sin son att om man skruvar upp förstärkaren på högsta så blir det inte högre ljud, bara skrapigare. Andy sa "bra"! För när mickarna började "klippa" så kändes allt rätt för the Sonics. Man tyckte om ljudet som kom av att bara ha två mickar och en liten tvåkanals bandspelare. Så skulle det vara! Man fick helt enkelt vara lite högljuddare så man hördes. Bobby fick trummorna att spräcka trumhinnor och Rob fick saxen att fösa luggar bakåt. Sonics brukade spela på danser, ibland kanske 5000 festare. Tre set, kanske fyra ibland, och arrangören sade ofta att de blev bedömda som band efter hur fort folk började dansa. Vanligen brukade band "slösa" de första låtarna på att hitta gunget som gjorde att publiken kom igång. Grabbarna var överens: de hatade när åskådarna bara stod med armarna i kors vid en spelning. Deras strategi var solklar: vi går ut och ger allt med en gång! Och så blev det. När Jerry Roslie (jo han stavar med "j" enligt hans fru) började som sångare 1964 konstaterade han snabbt att det gällde att ta i ordentligt. Högtalarna var usla och av metall och det fanns ingen medhörning så man kunde inte höra sig själv om man inte tog i allt som gick. Jerry fick sådana endorfinkickar så han bara skrek rakt ut i luften, numera en av bandets kännetecken.
Garagerocken fortsatte att bli ett begrepp. Trashmen levererade "Surin´bird" och Kingsmen "Louie, louie" 1963. 1964 släppte Rivieras "California sun" och Jerry Lee Lewis gjorde konserter som var helt galet slyngelrockiga. Surf rock och Frat rock blev underkategorier. Från England kom Beat groups som drog sitt strå till stacken, Troggs, Kinks, Animals, etc. 1966 öppnade garagebandet The Remains för Beatles och föreningen var gjord.
1965 spelade Sonics in sitt första album, "Here are the Sonics", allt på en tvåkanals bandspelare. Nästa album kom 1966 och hette "Boom". Vid inspelningen av detta tyckte man att studion var för "fin" och rev snabbt ner all ljudisolation för att få ett mer hårt ljud. Sen gick det utför. Under 1966 gick bandet över till Jerdan Records och blev ombedda att komma till Californien för att göra nästa album. "Introducing the Sonics" blev snyggare, proffsigare och mer välordnat än nåt annat de gjort. Grabbarna kallar själva den skivan för "the worst garbage" och avsäger sig den. Sedan sprack gruppen mer och mer. En del försök gjordes att hitta ett nytt sound som var mer mainstream men det gjorde bara att gruppen blev ännu mer bortglömd.
Så igentligen hände merparten av undret Sonics mellan 64-67, och när Sonics splittrades hade också första vågen av trenden garagerock tonat ut med få utövare under några år. Kanske Count five och deras "Psycothic Reaction" är en av få.
Idag har många band rötterna i det som hände i Tacoma under skiftet 50/60. Allt det som idag kallas Seattle-rock/Grunge har kanske sina starkaste rötter 5 mil söderöver (fast Curt Cobain kommer ju från Aberdeen, ytterligare 5 mil sydväst om Seattle). Hives, Libertines, BRMC, White Stripes är skyldiga Sonics mycket. Punken fick en start av att slynglar från Tacoma hade dåliga förstärkare och blev tvingade att spela så folk dansade 1964.
1972 gav Rhino ut ett samlingsalbum som hette "Nuggets" där Patti Smiths gitarrist Lenny Kaye sätter ihop låtar från 60-talet och beskriver dem som "slyngelrock" eller på engelska "punk rock", något som sägs vara första gången den etiketten används. Albumen är fulla av garagerock med bland annat the Sonics.
Läser man Tacomas nyhetsblad den 26e oktober i år står det klart att bandet håller på att förbereda ett nytt album med låtar som "Bad Attitude," "Vampire Kiss," "Cheap Shades" och "Don't Back Down". En nystart som kan heta duga. Nu är The Sonics i Sverige, i Stockholm, Göteborg och Malmö kommer en liten grupp människor att få lära sig hur garagerocken började och vad som influerat så många.
Jag skall till spelningen i Malmö på onsdag. For sure! Om du kollar in Youtube så kommer du att se att gubbarnas gråa hår inte påverkar deras musik. Fortfarande högljudda. Fortfarande slynglar.
Edward R. Murrow var nyhetskille. Han började jobba på CBS redan 1935, och fick i uppdrag att starta nyhetsrapportering som tidigare inte hade funnits inom CBS. 1938 gör han första liverapporteringen från Anschluss (när Hitler gick in i Österike) och rapporterade normalt från England under krigsåren. Ed hade två styrkor: hans väldigt tydliga, starka, bestämda och välartikulerade röst (tänk James Earl Jones aka Darth Vader) och hans sätt att mynta vad man skulle börja kalla "Catch frases". När han rapporterade från London myntade han "This.....is London", med en stark betoning på "this", något som blivit upplockat av andra genom åren (ja...som CNN som dessutom bad James Earl göra det).
Ett antal catch frases senare är han nyhetsuppläsare i staterna och han har tagit med sig en som verkar funka bra. Var nyhetsuppläsning började han med "This.... is CBS! Have you heard? There's good news tonight!"
En av de många som levde med denna slogan var Roy Brown. Han växte upp i New Orleans men flyttade under tonåren ut till Californien och blev proffsboxare där. Han tjänade visserligen pengar på det men 1945 ställde han upp på en sångtävling och vann, så han flyttade till Texas där han fick jobb som sångare på en klubb. Där började han få fart på låtskrivandet och "Good Rockin´tonight" föddes där. Låten innehöll textraden "Well I heard the news, there's good rocking tonight!" direkt från radionyheterna som han lyssnade på när han skrev sin musik. Hans band, som verkligen var en "crowd pleaser", hette "the Mighty Men" och du hör referenser till dem i låten:"Tonight I know I´m a mighty, mighty man".
Han tröttnade snabbt på kopojkarna och drog hem till N.O.LA för att fortsätta sin sångkarriär. På The Dew Drop Inn framförde han 1947 låten för en mindre imponerad Wynonie Harris. Han fick epitetet "Mr Blues" redan 1935 och skulle med tiden ge ut en del låtar med ordet "rock" i titeln. Trots att Wynonie tyckte låten var trist fick i alla fall Roy lov att spela in den och den gavs ut 1947 bara för att ges ut på nytt av just Wynonie året efter. Den blev listetta den gången.
Nånstans här känns det som om vi skall ta en snabb sväng om ett annat fenomen för att få en bättre bild. Alan Freed var en kille som var intresserad av musik tidigt. Under skolåren hade han ett band som hette "Sultans of Swing" (precis som Dire Straits första hit lustigt nog) så när han ett gäng år senare blir introducerad till radiobranschen kändes det helt rätt.
Han jobbade med att spela klassisk musik på WJW i Cleveland när han fick ett erbjudande att vara programledare för en radioshow som bara skulle spela rythm and blues skivor. 11 juli 1951 drog han igång "The Moondog House". Han kallade sig själv för the Moondog, något som plockades upp av Wolfman Jack 10 år senare. "Moondog" tog han av en annan artist och blev stämd för brott mot copyrightreglerna 1952 men hann etablera sig. Han spelade en dag en låt från 20-talet som hette "My Man Rocks Me (With One Steady Roll)" med Trixie Smith och sa med ett yyylande "Tonight we´re rockin´and a rollin´!!" Rock ´n Roll var ett nytt begrepp på musik som hade funnits länge. Fast för killar med näsa för affärer såg man en möjlighet att tjäna pengar.
Sam Philips var en sån kille. Han hade jobbat som DJ på Muscle Shoals radio station men tog steget ut 1950 och startade eget: The Memphis Recording Service. 1951 spelade han in en hyllning till den nya Oldsmobilen; "Rocket 88" med Jackie Brenston and his Delta Cats. På sax fanns den då okände Ike Turner. Detta skulle senare Sam kalla för "den första rocklåten" men då gavs den ut på Chess. Kolla in klippet - det sägs att detta var första inspelningen med "fuzz" på gitarren, något som kom av att det hade regnat in i skuffen på bilen på åkturen nerför Highway 61, och i den skuffen låg rörförstärkaren. Lyssna:
Låten blev en hit och pengarna använde han för att starta "Sun Studios". Nu skulle han verkligen vara en del av "Rock ´n Roll". Och bara två år efter han startat företaget klev 1954 in en ung man som ville göra en gratulationsskiva till sin mor. Receptionisten ville kategorisera honom och skrev på en lapp "Sjunger ballader bra". Trots detta blev han kontaktad av Sam i sin jakt på "det nya soundet". Sam ville fortfarande göra bra rock ´n roll och satte ihop ett band. När den unge mannen under en paus började "foolin around" med bandet till tonerna av "Blue moon of Kentucky" bad Sam dem börja om och spelade in alltihop. Skivan blev en hit och ett landmärke och sångaren, Elvis Presley, ombads göra om konststycket. Låten som valdes var Roy Browns "Good Rockin´tonight".
Och på den vägen är det. Låten var en del av att skapa rocken. Eller om nu rocken fanns redan innan och låten bara....fanns. Roy Brown fick ingen större kommerciell framgång även om han jobbade med Fats producent en tid. Wynonie hade sina största hits innan 50-talets utgång och dog i cancer 1969. Alan Freed åkte dit för att ta mutor i Payola-skandalen, blev avstängd och söp ihjäl sig 1965. Sam Philips sålde så småningom studion, investerade pengarna i Holiday Inn-hotellkedjan och blev rik. 2003 hade myndigheterna bestämt sig för att göra Sun Studios ett "National Historic Landmark". Sam slutade andas dagen innan. Elvis blev en ikon för rocken och lever ännu hävdar vissa......
Låten gör det och är kanske ett bevis på "Rock ´n roll will never die" Halleluja!
Awww right baby! Tänk att "En Ding Ding Ding Ding värld" har varit en av mina favvo-filmer ända sedan jag såg den som barn på 60-talet. Som tonåring på 70-talet gick man på bior som Fontänen och Smultronstället i Malmö och såg den. Jag kan fortfarande komma ihåg hur man under pausen gick ut och tog lite frisk luft på Fridhemstorget till filmens "nöjesfälts-soundtrack". Man huttrade utan jacka, käkade "M" eller Fox och snackade om bilarna. Jag är nog inte den ende som har sådana minnen? På 80- och 90-talet hyrde man den ibland och till sist fick jag en DVD av min vän Tommy.
Stanley Kramer var killen bakom filmen. Stanley växte upp i Hells Kitchen, NY, och fick med tiden jobb i filmbranschen. Han ville lära sig allt och jobbade som sekreterare, budkille, studiobyggare och klippare. Med tiden bytte han arbetsgivare från MGM till Columbia då han fick jobb på deras "Story department". Efter en tid som produktionsassistent och värnpliktig öppnade han sin egen bissniss 1948 och började producera film. Med en debuterande Marlon Brando och Kirk Douglas gick det rätt bra och hans sista film som "independent" var High Noon, som ju blev en kassahit.
1951 blev han därför rekryterad till Columbia, och nu följde en rad filmer med tunga meddelanden. Rasism var ett ämne som kom upp gång på gång och ettiketter som kommunist och komplicerad gjorde att publiken vek och hans allvarliga och kritiska filmer gjorde nätt och jämnt break even. Han gick tillbaka till att producera sina egna filmer och fortsatte med ämnen som mentalsjukdomar, nazism, kärnvapenfrågan och människans ursprung. Tunga rullar.
Väl inne i 60-talet arbetades det fran ett manus om en jakt genom Skottland som lustigt nog med tanke på hans förflutna hette "Something a little less serious". Även denna filmen hade ett samhällskritiskt ämne: människans girighet. Fast det skulle bli en komedi, och Stanley hade bestämt sig: det skulle bli alla komediers höjdare. Av budgetskäl fick det bli att filma den i Californien, för Stanley budgeterade mest för gager. Han ville ha med alla komiker han kunde få. Och listan blev lång. Här kommer nåra namn: Spencer Tracey, Milton Berle, Sid Caesar, Buddy Hackett, Ethel Merman, Mickey Rooney, Dick Shawn, Phil Silvers, Terry-Thomas, Jonathan Winters, Edie Adams, Dorothy Provine, Eddie 'Rochester' Anderson, Jim Backus, Ben Blue, Alan Carney, Barrie Chase, William Demarest, Peter Falk, Paul Ford, Leo Gorcey, Edward Everett Horton, Buster Keaton, Don Knotts, Carl Reiner, The Three Stooges (Moe Howard, Larry Fine, Joe De Rita), Joe E. Brown, Andy Devine, Sterling Holloway, Marvin Kaplan, Charles Lane, Charles McGraw, Zazu Pitts, Madlyn Rhue, Arnold Stang, Jesse White, Lloyd Corrigan, Selma Diamond (Culpeppers fru), Stan Freberg, Louise Glen (voice only), Ben Lessy, Bobo Lewis, Mike Mazurki, Nick Stewart, Sammee Tong, Norman Fell, Nicholas Georgiade och Jimmy Durante.
Puuuuuuhhhhhhh!
Tiden gick och namnet på filmen ändrades till "One damn thing after an other" för att snart nog ändras till "A mad world". Allt eftersom inspelningen gick vidare lade Stanley till ett "mad" åt gången tills det blev 4 totalt. Det sägs att han lade till ett 5e men tog bort det innan lanseringen, något han ångrade resten av livet.
Handlingen var enkel: ett gäng trafikanter får genom en bilolycka reda på att det ligger $350.000 begravda under ett stort "W" (se nedan bild) i Santa Rosita State Park. Det blir var man för sig själv och fler och fler tillkommer under den galna resan. Alla verkar till slut kunna göra vad som helst för pengarna, till och med lågoddsarna i filmen vänder till slut som ett testamente till girigheten och själviskheten. Men allt gjort i ett högt tempo och med ett leende. Jag tror det märks i trailern till filmen:
Som enda musikgruppen bjöds The Shirelles in, och de gjorde låten "31 flavours" som framfördes genom en radio på detta helsköna sätt:
Det sägs att det spelades in en dansscen med The Shirelles men den finns inte i filmen oavsett utgåva.
Filmen gick upp några dagar innan Kennedy blev skjuten 1963 och det påverkade biljettförsäljningen ordentligt, men vid premiären den 17e november fanns Kennedyfamiljen på plats i New York. Filmen marknadsfördes som en Cinerama-film och gick upp på dessa biografer, men Cinerama var ett format för tre projektorer och en konkav duk men filmen var inspelad för en projektor. Detta gjorde att färre kunde se filmen då det vid det tillfället inte fanns så många Cinerama-biografer, så förhandsbokning gällde. I Sverige fanns vid den tiden Vinterpalatset i Stockholm, Draken i Göteborg och härliga Royal i Malmö. I Australien fanns bara en.
Och det finns massor av historier... Jerry Lewis gjorde ett inhopp och körde över Culpeppers hatt. Det var en kort scen men Phil Silvers hade alltid kortspel på gång så han åkte från inspelningsplatsen $500 fattigare. Groucho Marx ville ha för mycket betalt och var inte med. Stan Laurel (Halvan) tyckte han var för gammal och hade svurit att ge upp filmen när Oliver Hardy dog. Buster Keaton var med men klipptes bort. Flygplanet som går igenom reklamskylten blev ordentligt skadat pga de som skulle ha satt upp skylten i papper valde väv för "det var bättre". Manus var på 340 sidor efter nedbantning (normalt är ca 120 sidor). Jack Davis, tecknare i tidningen MAD, gjorde passande nog artworket för filmens posters. Nå, det finns massor att säga om filmen men huvudsaken är att man har tagit sig de nästan tre timmarna att se den.
Stanley gick sedan tillbaka och gjorde filmer med spetsigare budskap, som rasismrullen "Look who´s coming for dinner" med Specer Tracy och Kathrine Hepburn (glöm inte den korta scenen med hot rods i slutet) som blev Oscarsbelönad precis som IAMMMMW, som blev nominerad i många kategorier.
Det sägs också att det produceras en uppföljare till filmen just nu. Och för den uppmärksamme läsaren så -ja- den har FEM "mad" i titeln! Bilarna skall visst tas fram av customlegenden George Barris och karaktärerna är avkommor till originalkaraktärerna som hamnar i en liknande situation.
Jag väntar med spänning på den. Kanske kan den ha en paus i mitten som man kan huttra sig igenom och jag skall äta Foxkola med citronsmak precis som jag och min vän Jerry brukar när vi går på bio.
Stanley låg sina sista år på ett sanatorium som låg i en av korsningarna som Imperialen, Darten, Folkacabben, Forden och lastbilen rusade fram i 1962 på sin jakt efter ett bättre liv. Han gick bort 2001.
Av de 4 palmträden finns bara ett kvar vajandes i de ljumna vindarna i Palos Verdes.
Karl Marx hade inte mycket att göra med Philips, utom att han ju faktiskt var kusin till Gerard Philips som grundade företaget 1891. Måste ha varit jobbiga släktmiddagar. Har företaget påverkat ditt liv? Läs innan du svarar...
Ett drygt decennium efter att Edison hade fått fart på glödlampan såg man en affärsmöjlighet i att börja tillverka sådana i Holland. Strax efter hade Edison, Tesla och Marconi jobbat fram en avart till glödlampan som på svenska kom att kallas radiorör och använt den till att skapa ännu en världsvändande uppfinning - radion. Radiorör verkade bli nåt för framtiden så Philips började tillverka sådana också. Tiden gick och elektriciteten gick mer och mer från att vara en lyxartikel till gemene mans artikel kanske främst genom att industrialiseringen krävde mer ström.
Så 1927 var Philips den största tillverkaren av radiorör med 10.000 anställda, så då var det dags att börja sälja radioapparater och introducerade den första. Det blev en stor succé och ett år efteråt var man störst i Europa på radioapparater. 2 år senare lanserade man ett nytt varumärke - Philishave - som än idag finns att köpa. Philips blir först med en roterande kniv. Jag har haft tre stycken. Snart nog är depressionen importerad från Amerika och man är tvungen att 1933 skära ner arbetsstyrkan från 28.000 till 16.000. Tuffa år följde och i grannlandet Tyskland har en man vid namn Adolf hittat lösningen på den ekonomiska krisen - krig. 1940 får man reda på att tyskarna skall invadera Holland och man bestämmer sig för att leda företaget från Amerika. Två år senare inleder de allierade "Operation Ostron (Oyster)" och bombar fabriken som visserligen räddat många judar men också försåg Vermacht med den teknologi de behövde för kriget med nästan 100 plan.
Men man gav sig inte. Under 50-talet tyckte man att även människor utan el skulle ha en radio och investerade i att utveckla en gammal idé - Sterlingmotorn. Den levererade 200W och utvecklingen fortsatte men den kommerciella succén uteblev. Man utvecklade dock en "omvänd" teknologi som man kallade för "Cryocooler" som används idag för att nå riktigt låga temperaturer typ -200 grader. Flytande syre kommer nog till dig genom Philips-teknologi (om man nu köper sånt).
1950 bildades Philips Records som 1958 i Sverige tog över Sonora. Senare skulle det byta namn till Phonogram och ännu senare gå ihop med Polydor och bli PolyGram, som i sin tur köpte Decca, Island och Motown. Först i slutet av 90-talet sålde Philips ut till Seagram, så nu är det en del av Universal Music. Jag har köpt massor musik som kommit ut genom Philips. 1963 introducerade man ett nytt sätt att sprida musik - Kompaktkassetten. Samtidigt lanserade man en bärbar inspelningsbar bandspelare, Carrycordern. -64 lanserades den i USA, massproduktionen började, och 1968 fanns det 85 tillverkare som tillsammans sålt 2,4 miljoner spelare. September -66 introducerades de första färdiginspelade kassetterna med ett urval av 49 album. Jag har slitit ner massor av kassetter genom åren. 1972 lanserar Philips den första hemmavideobandspelaren. Stor och klumpig, med analog klocka och 30-minutersband var den utsatt för konkurrens med en gång. En grupp tillverkare lanserade ett system som hette VHS, och i och med detta slipade Philips sin teknologi med 2000-systemet 1979, då man kunde få in totalt 8 timmar på en vändbar kassett. Vi hade 2000-systemet hemma 1979. När hyrfilmerna kom var det nästan omöjligt att hitta sånt till 2000. Med tiden bytte vi till VHS och jag har haft 100-tals filmer på kassett. Ett fenomen startat av Philips. Nu jobbade Philips tidigt med utvecklingen av en laserskiva, men man dröjde på lanseringen för att inte kannibalisera på videobandet, men 1982 lanserade man CDn tillsammans med Sony som också jobbat med samma tema en tid. 1981 tillverkades den första skivan precis som musikkassetten i Hannover. Den första skivan som gjordes var ABBAs "The Visitor" medan den första som gavs ut var Billy Joels "52nd Street". Jag har köpt en hel del CD i livet. Jag tyckte att ljudet var lite "mekaniskt" i början men den känslan försvann och nu är CD det jag lyssnar på mest, fastän jag fortfarande köper en del vax. DVDn hade Philips utvecklat ett format för tillsammans med Sony, men efter påtryckningar från bland annat IBM bestämde man sig för att inte upprepa det kostsamma formatkriget för videosystem så man formade en "neutral" arbetsgrupp för att ta fram det slutgiltiga formatet, men även här har alltså Philips varit en hörnsten. Fast mest är Philips gamla radioapparater och koola bärbara skivspelare, som är för många för att gå igenom här. När jag skriver detta så har jag en 42" Philips med 1080rader framför mig. Den var inte dyr heller. Och idag är dom 123.400 anställda. Är du en Philips-diggare?
Året är 2001: Mary Weiss jobbar med inredningsdesign för företag och går till sitt jobb i World Trade Center i New York. Plötsligt skrivs historia när två flygplan åker in i husen, och Mary springer för livet och samtidigt försöker rädda människor runt om sig.
En snabb överflygning av 70-talet: Marys gamla pop/rockband har influerat band som Blondie och Pretenders och även punk-svängen där The Damned citerar hennes hit på sin första singel New Rose och the New York Dolls säger sig ha blivit starkt påverkade av Marys band (...hmmm..också). Mary vill göra en comeback i samband med studiosessions och skivbolaget vill att de skall bli ett discoband medan Mary tycker att de skall låta mer som Patti Smith. Det rinner ut i sanden.
Backa till 1966: Mary och hennes band turnerar med punkbandet The Sonics. Mycket har hon varit med om, Mary. Tillbaka lite till till 1964 och en ung man vid namn George "Shadow" Morton som kör mot en studio där man har samlat musiker för att spela in en demo. Han har tidigare bluffat sig till ett möte med låtskrivarparet Jeff Barry och Ellie Greenwich där när han utan fog hävdade att han var hitlåtskrivare blev utmanad av Ellie att ta fram just en hitlåt. Nu var allt i ordning men det saknades en liten detalj: låten. Medveten om att han skulle komma för sent vilket han aldrig brydde sig om svänger han in till sidan och sätter sig att skriva "Remember (walking in the sand)".
Demon spelas in med en ung Billy Joel på piano och med ett tufft tjejband som George hade hört på små spelningar i Queens och hyrt in, så när Jeff hör låten blir han förvånad över hur bra den är. Han lyfter luren till sina kompisar på Red Bird Records vars efternamn är Leiber och Stoller (och som ju var ansvariga för en uppsjö av hits till Elvis och andra) och de blev lika tagna: skivan måste göras! Den ges ut med tjejbandet som blev inhyrda med Mary Weiss i spetsen och låten blir deras första hit 1964.
1-2 år tidigare hade Mary Weiss bestämt sig för att ta sig in i musikbranschen. Hon hade träffat Ganser-tvillingarna och de var "på", och hennes syrra Betty ställde också upp. Alla hade de vuxit upp i det tuffa området Queens i NY och kunde snacka gatuspråk. Mary var bara 15 och minderårig precis som hennes bandmedlemmar men hade skinn på näsan så det räckte. När de började körde de utan bandnamn, men när tempot ökade var de tvungna att hitta på något. Under en biltur genom Queens såg de en restaurant som de alla hade besökt innan. Namnet stod redan för nåt bra och fick bli namnet på gruppen: Shangri Las. Efter "Remember" ville man så klart ta tillvara det momentum som fanns och Ellie, Jeff och "Shadow" satte sig för att göra en uppföljare.
Det som tydligast skilde Shangs från andra tjejband var den tuffa gatuattityden. Under en turné drog hon till sig FBIs uppmärksamhet när hon tog ett vapen över en statsgräns. Tidningarna sög upp det och det tuffa tjejbandet var fött. Mary har sagt att fördelen med att de fick det ryktet var att de slapp att en massa killar stötte på dem under turnéer - de vågade inte! Med en sådan attityd fortsatte man att mata bandet med mörka texter om sorg och död. Shangs uppföljare blev också deras andra hit - "Leader of the Pack". Eftersom låten ger mig gåshud fortfarande (sant) så måste jag plugga den. Lyssna på Marys lätt desperata sång och det stenhårda kompet. Ett ess!!! Det tog 63 tagningar innan Shadow var nöjd. Legenden säger att MC-ljudet kommer från att man körde en hoj genom lobbyn och upp till studion med böter som resultat medan Mary själv säger att man tog ljudet från en ljudeffektsskiva. Fast när de turnerade med The Zombies brukade deras trummis alltid varva en hoj när tjejerna gick på. I Tyskland gjorde "Die Crazy Girls" en schysst adaption vid namn "Der Feuerstuhl" (bönpallen) som jag tycker är lyssningsvärd.
Well, detta grundbultsband tål så klart att spelas om och om igen. Och kanske att påminnas om när man hör The Donnas riva loss idag. Kanske alla tjejband med attityd har lärt sig av Shangri-Las. Jag väljer att posta hitten efter "Leader". Passa på att ta in Marys lite skrikiga gatuilska när hon tar i och så klart en av många klassiska textrader:
"When I say I'm in love you best believe I'm in love, L-U-V."
"What color are his eyes?" "I don't know, he's always wearing shades." "Is he tall?" "Well I gotta look up." "Yeah? Well, I hear he's bad." "Hmm, he's good-bad but he's not evil."
Ljuvligt!!
Och för övrigt har Billy Joel fortfarande inte fått sina 67$ för demoinspelningen.
När Sophia Loren och Peter Sellers hade spelat in "The "Millionairess" stod det klart i gamla England: ett gulligare par får man leta efter! Sophia spelar den rika italienskan som besöker den indiske doktorn (Sellers) för "problem" som nog var mest kärleksrelaterade. Trots viss kritik för Sellers lite väl stereotypiske indier blev filmen en brottarhit i England. Och mycket tack vare just skådespelarna. George Bernard Shaw, som skrev pjäsen som filmen var baserad på, hade inte längre nåt att säga till om som när Pygmalion spelades in, och manuset blev kanske lite urvattnat.
1962 skulle George Martin ta sig an ett 4-manna band som hette The Beatles, men nu blev han inspirerad av det charmiga paret och började undersöka möjligheterna att spela in en song med dessa två. Han tog in David Lee och Herbert Kretzmer och bad dem skriva en duett där paret kunde gå in i sina roller igen. Filmbolaget blev inte glada först, och tyckte att man renommésnyltade, men när skivan slog så var det bra och välkommen draghjälp för filmen. Well, låten blev en hit samma år och Hasse Alfredsson och Brita Borg gjorde "Oj då kära nån" som lysande cover samma år.
Varför inte sänka tempot till 1960, ta en stund och läsa in texten innan du hör låten? Visst får man en varm, oskyldig men ändå kittlande känsla i kroppen. Tror jag går och spelar singeln och njuter av vinylen....
Her: Oh doctor, I'm in trouble. Him: Well, goodness gracious me. Her: For every time a certain man Is standing next to me. Him: Mmm? Her: A flush comes to my face And my pulse begins to race, It goes boom boody-boom boody-boom boody-boom Boody-boom boody-boom boody-boom-boom-boom, Him: Oh! Her: Boom boody-boom boody-boom boody-boom Him: Well, goodness gracious me.
Him: How often does this happen? When did the trouble start? You see, my stethoscope is bobbing To the throbbing of your heart. Her: What kind of man is he To create this allergy? It goes boom boody-boom boody-boom boody-boom Boody-boom boody-boom boody-boom-boom-boom, Him: Oh! Her: Boom boody-boom boody-boom boody-boom Him: Well, goodness gracious me.
Him: From New Delhi to Darjeeling I have done my share of healing, And I've never yet been beaten or outboxed, I remember that with one jab Of my needle in the Punjab How I cleared up beriberi And the dreaded dysentery, But your complaint has got me really foxed. Her: Oh.
Her: Oh doctor, touch my fingers. Him: Well, goodness gracious me. Her: You may be very clever But however, can't you see, My heart beats much too much At a certain tender touch, It goes boom boody-boom boody-boom boody-boom Boody-boom boody-boom boody-boom-boom-boom, Him: I like it! Her: Boom boody-boom boody-boom boody-boom Him: Well, goodness gracious me.
Him: Can I see your tongue? Her: Aaah. Him: Nothing the matter with it, put it away please. Her: Maybe it's my back. Him: Maybe it is. Her: Shall I lie down? Him: Yes. Her: Ahhh...
Him: My initial diagnosis Rules out measles and thrombosis, Sleeping sickness and, as far as I can tell, Influenza, inflammation, Whooping cough and night starvation, And you'll be so glad to hear That both your eyeballs are so clear That I can positively swear that you are well, Ja-ja, ja-ja-ja-ja.
Her: Put two and two together, Him: Four, Her: If you have eyes to see, The face that makes my pulses race Is right in front of me. Him: Oh, there is nothing I can do For my heart is jumping too. Both: Oh, we go boom boody-boom boody-boom boody-boom Boody-boom boody-boom boody-boom-boom-boom, Her: Goodness gracious, Him: How audacious! Her: Goodness gracious, Him: How flirtatious! Her: Goodness gracious, Him: It is me. Her: It is you? Him: Ah, I'm sorry, it is us. Both: Ahhh!
Inlägg
