lördag 23 oktober 2010
K-Snusk: Marilyn och censuren
Det är september 1954. 20th Century Fox publicist har sammankallat en hel flock journalister för att bevittna inspelningen av en scen i en ny film baserad på Broadwayhitten "The Seven Year Itch". Journalisterna trängs om platsen och killarna flinar förtjust. Det nya stjärnskottet Marilyn Monroe skall stå på ett galler tillsammans med sin medspelare Tom Ewell och låta sin kjol blåsa upp i vad som skall vara tunnelbanans tryckutsläpp. Strålkastarna är redo och kamerorna med. Regissören Billy Wilder kallar till "Action".
Tom ger det vargleendet som Marilyn förmodligen såg på alla män runtomkring sig när hon körde igång. Kjolen skulle upp högt nog för att visa trosorna medan kamerorna bara filmade så högt som knäna.
Plötsligt inser hon att trosorna inte döljer det som finns bakom. Hon hade satt på sig dubbla trosor för att vara säker och i omklädningsrummets ljus var det lugnt, men nu var strålkastarljuset obönhörligt.
Vargleenden växer till förtjusta skratt, kamerorna rasslar och alla vill ha mer. PR-kuppen är en succé! Trots nedlåtande blickar väljer Marilyn att fortsätta. Hon vet att detta var en chans att bli någon annan än den hon var. Sex, även insinuativt, var en het vara i ett land där filmen begränsades kraftigt i uttryck.
En journalist, som anat en story, har just flugit in hennes nya make Joe DiMaggio till New York för att han skall få se hur populär hans fru är. När han står i publiken ser han sin fru "visa upp sig" för New Yorks samlade journalistskara. Han skäms och blir förbannad. Nu förstår han vem han har gift sig med. Ett lössläppt fruntimmer som aldrig kommer att bli hans lilla fru i köket. Nu knakade förhållandet i fogarna...
Marilyn, ett skilsmässobarn till en psykiskt instabil mor och som ingen ville ha, hade gift sig första gången som 16-åring för att få någonstans att bo. Nu skulle hon snart in i sin andra och mycket smärtsamma skilsmässa.
Filmen fick ett kanonmottagande. Men det skulle vara en utmaning att göra den.
Låt oss titta på varför.
Pjäsen "The Seven Year Itch" var som sagt en hit på Broadway. Den innehöll inte lite snuskiga skämt och insinuationer och framförallt behandlade den ämnet om skuld vid otrohet, något som bäddade för många svartkomiska situationer.
Det var det som hade dragit åskådare och det var det man ville göra som film.
Men det kunde man inte på grund av de censurregler som gällde.
Hur var det då med filmcensur på den tiden? Det sägs att Sverige var först att införa filmcensur 1911, en plats i tiden då det inte fanns några begränsningar alls i USA.
Men under 20 och 30-talet hände mycket i Hollywood som skulle ses som ett ofog av många.
Fyllerier, överdoser av knark och allmänt laglöst och "osedesamt" beteende skulle till sist göra att till och med filmbolagen skulle tycka att det gått för långt. Trots att man skulle fortsätta att förse stjärnor med horor och knark till dags dato kände man hur myndigheterna började intressera sig mer och mer och nya lagar och bestämmelser hängde i luften.
Det ville man inte och 1934 arbetade filmproducenterna och distributörernas branschorganisation, MPAA (Motion Picture Association of America)efter det som skulle komma att kallas "The Hays Code" efter den som sattes att vara ansvarig för programmet, Will H Hays. Mer korrekt hette den "Motion Picture Production Code" och skulle till stor del avgöra hur filmer skulle se ut i USA.
Som ett exempel förbjöds det att tala om otrogenhet. I "Casablanca" avgjordes den numera klassiska slutscenen av Hays Code. Rick och Ilsa kunde ju inte få ihop det igen då hon redan var gift och därigenom den berömda avskedsscenen. Man fick inte heller antyda att de kunde ha haft sex under tiden i Paris.
Hays code.
Joan Blondell hade gjort ett namn för sig om att vara en sexig tjej med attityd och spelat i många filmer innan Hays-grabbarna kom till. Hon var ett lätt offer för de nya reglerna. Till och med hennes PR-bilder förbjöds.
Ett litet smakprov på vad som reglerades i Hays Code:
Ingen film får produceras som "sänker publikens moral"
"Korrekt livsstandard" måste presenteras
Naturens eller människans lagar får ej drivas med
...och det fortsätter...
* Nakenhet och "suggestiv dans" är förbjudet
* Att driva med religion eller att porträttera utövare/präster som brottslingar eller lustigkurrar är förbjudet.
* Att visa illegal droganvändning eller missbruk av alkohol är förbjudet mad vissa undantag.
* Att beskriva noggrant hur man begår brott (som hur man öppnar ett kassaskåp) är förbjudet.
* Referenser till sexuella perversioner (som homosexualitet (!)), könssjukdomar och barnafödande är förbjudet.
* Språkdelen listade många ord och fraser som kunde vara stötande
* Mord skulle visas så att det avskräckte och inte i detalj.
* Hämd är inte tillåtet
* Giftermålets upphöjda position måste bibehållas och sex innanför ELLER utanför det äkta ståndet (oops) var förbjudet.
* Blandrasgiftermål fick inte visas
* Egen eller andras flagga och nation skall behandlas med respekt.
Och till slut var följande förbjudet: vulgariteter, onödig elakhet, dödsstraff, förhörsmetoder, dålig smak, prostitution och kirurgiska operationer.
Pust.
Men det var Hays Code och den var ett faktum.
SÅ tillbaka till Marilyn och filmen "The Seven Year Itch".
PR-kuppen var en ovanligt aggressiv sådan kan man ju förstå när man vet hur filmindustrin var bevakad. Men det gick helt enkelt inte att överföra manuset från teatern till film på grund av alla sexuella insinuationer.
Inte nog med att det fanns regler utan in kom en mäktig grupp som ville se till att den snuskiga teaterföreställningen inte blev film.
The National Catholic Legion of Decency var en maktfaktor, och om Hays Code var tuff så hade NCLD ett ännu tuffare kodningssystem och ännu mindre "omoraliskt" släpptes igenom.
NCLD ville vara med och skriva manuset.
Filmens regissör Billy Wilder tyckte att nu fick det vara nog. Han sade att "det var som att göra en film i en tvångströja". Men 20th Century Fox ville också vara med och godkänna manuset för att se så att de kunde stå för det som gjordes.
Manuset skrevs om oräkneliga gånger och i slutet var det Wilders skicklighet som filmmakare och Marilyns kraftfulla närvaro på duken som gjorde filmen. Den hade premiär 1955 och blev en film som vågade utmana reglerna och satte koden på prov.
Strax efter, med blodad tand, lanserade Billy Wilder sin nästa bredsida mot Hays office: "Some like it hot", som ju tog ett steg till från koden med Marilyn och Jack Lemmon och Tony Curtis, alla i kvinnokläder. Koden vacklade.
1959 gör en då okänd regissör, Russ Meyer, vad som allmänt brukar kallas för den första porrfilmen. "The immoral Mr. Teas" fick distribueras utanför de syndikerade cirklarna och gick mest upp på små biografer, s.k. "Grindhouse".
Under 50-talet tog Hollywoods Gyllene Era slut och man såg två nya hot: utlänska filmer ("Sommaren med Monika" etc) och - TVn! Man behöde inte längre gå ut ur huset för att se en film och även om TV-produktionerna levde under en ännu striktare kod så märktes det att man inte längre var lika spännande som biografägare.
Nu följde fler och fler exempel på regissörer som utmanade Hays Code. Filmbolagen såg genom fingrarna för att kunna få lönsamhet och nya provokativa ämnen behandlades.
Marilyn lämnade världen 1962, lika ensam som hon känt sig hela livet. Nya "bombnedslag" tog över.
Koden togs bort 1968 och öppnade dörren för en helt annan sorts filmer. Nu följde en tid som man brukar kalla auteurernas. Under hela 70-talet fick regissörerna helt plötsligt fria händer och filmer som "Dirty Harry" och "Slapshot" dök upp.
Snart nog skulle denna tid under 80-talet ersättas med "Blockbuster-perioden" och ett mer kommerciellt tänk.
Och koden ersattes av det klassificeringssystem som vi kan se på film idag.
I Sverige är än idag filmen det enda medie som staten har rätt att granska, samtidigt finns det fler fristående filmare som distibuerar över nätet med framgång.
Det är en annan tid.
Och det var det då med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Intressant med censur, lever i högsta grad i Kina - helt omöjligt att komma in på din blog därifrån. Där går du miste om ca. 1,3 miljarder potentiella läsare! Ha det gött, Jerry
SvaraRadera