För det första: jag har fortfarande stundvis brödsmulestort förtroende för att Den Nya Teknologin eller Internet 2,0 har hittat till min del av världen. OK, nu är det ju så att nät och appar låter mig hålla kontakt med vardagen, men då gårdagen är min passion blir man lite skeptisk. Spotify har mycket jag gillar men långt ifrån allt och vissa brister slår rakt mot neocortex.
Så när min vän A. tar fram sin Android och låter en app identifiera låten som jag lyssnat på i typ 20 år utan att veta vem det är smäller man ju nästan av. Hans telefon lyssnade och berättade. Tacksam blir man och jakten är över. Den garagiga gruppen med distade gitarrer från mitten av 60-talet heter "The Masters Apprentices", allt enligt Den Smarta Telefonen.
Anyho, 1964 sitter Jim Keays med sin bas och får ingen rätsida på spelandet. Han vill så gärna vara en del av den amerikanska musikvågen som nu sköljer över Australien och Adelaide. Trött på bastragglandet ser han en dag en annons där ett lokalt surfband söker sångare. Gruppen heter The Mustangs och Jim blir snart den som sjunger allt gruppen gör. Mustangs spelar på allt från fester till rockklubbar, men större framgångar uteblir.
Så sköljer nästa våg över Australien. En engelsk grupp som snart skulle erövra Amerika i spetsen för en hel uppsjö av engelska artister. När The Beatles kommer till Stockholmsstora Adelaide står 300.000 och möter dem. Den brittiska invasionen är på gång. The Mustangs är på plats och är imponerade.
Man har ju redan gått från att vara ett instrumentalband till ett band med sångare och byter nu namn till "The Masters Apprentices" för att tydliggöra sin position. Man är lärlingar till mästarna som Chuck Berry och Bo Diddley.
Repandet fortsätter i ett skjul utanför en bandmedlems familjs hotell. En dag spelar gruppens manager in en session i skjulet och gör ett skivbolag intresserade nog för att lägga lite studiotid på en demo. Tre låtar spelas in och nu finns det plats för en fjärde.
Studiokillen jagar på. Tiden går. Man bestämmer sig för att skriva en låt. 15 minuter senare är det gjort. Ytterligare 15 minuter senare är den inspelad. Ett rör i förstärkaren är sönder och ger gitarren det råa ljudet som man gillar skarpt (inte första gången man hör den historien). Men när studiokillen insisterar på att låten måste ha ett namn tar det stopp. Man kan inte bestämma sig och låten märks med "Undecided".
"Undecided" blir gruppens genombrott 1966. Man spelar beat en tid framöver men spelar mer psykadelisk rock fram till gruppens uppbrott 1972.
Låten är härligt rå, lite Animals/beat-känsla, lite stänk av Nordvästrocken och en hel del ungdomlig jävlaranamma. Studion hade en tvåkanalers inspelare så den är härligt platt i ljudet.
Vad tycker du?
Helt okej är min åsikt och ett ganska typiskt sound för den tiden, i vart fall för de som inte hade resurser.
SvaraRaderaHar singeln, men aldrig fastnat f jättemycket för titelspåret, men b-sidan War or the hands of time är faktiskt en av mina all time favvolåtar, helt genialiskt med tempoväxlingen i refrengen! Mvh/ Fredrik
SvaraRadera