K-Snusk: Marilyn och censuren

Det är september 1954. 20th Century Fox publicist har sammankallat en hel flock journalister för att bevittna inspelningen av en scen i en ny film baserad på Broadwayhitten "The Seven Year Itch". Journalisterna trängs om platsen och killarna flinar förtjust. Det nya stjärnskottet Marilyn Monroe skall stå på ett galler tillsammans med sin medspelare Tom Ewell och låta sin kjol blåsa upp i vad som skall vara tunnelbanans tryckutsläpp. Strålkastarna är redo och kamerorna med. Regissören Billy Wilder kallar till "Action".


Tom ger det vargleendet som Marilyn förmodligen såg på alla män runtomkring sig när hon körde igång. Kjolen skulle upp högt nog för att visa trosorna medan kamerorna bara filmade så högt som knäna.
Plötsligt inser hon att trosorna inte döljer det som finns bakom. Hon hade satt på sig dubbla trosor för att vara säker och i omklädningsrummets ljus var det lugnt, men nu var strålkastarljuset obönhörligt.


Vargleenden växer till förtjusta skratt, kamerorna rasslar och alla vill ha mer. PR-kuppen är en succé! Trots nedlåtande blickar väljer Marilyn att fortsätta. Hon vet att detta var en chans att bli någon annan än den hon var. Sex, även insinuativt, var en het vara i ett land där filmen begränsades kraftigt i uttryck.

En journalist, som anat en story, har just flugit in hennes nya make Joe DiMaggio till New York för att han skall få se hur populär hans fru är. När han står i publiken ser han sin fru "visa upp sig" för New Yorks samlade journalistskara. Han skäms och blir förbannad. Nu förstår han vem han har gift sig med. Ett lössläppt fruntimmer som aldrig kommer att bli hans lilla fru i köket. Nu knakade förhållandet i fogarna...


Marilyn, ett skilsmässobarn till en psykiskt instabil mor och som ingen ville ha, hade gift sig första gången som 16-åring för att få någonstans att bo. Nu skulle hon snart in i sin andra och mycket smärtsamma skilsmässa.

Filmen fick ett kanonmottagande. Men det skulle vara en utmaning att göra den.

Låt oss titta på varför.


Pjäsen "The Seven Year Itch" var som sagt en hit på Broadway. Den innehöll inte lite snuskiga skämt och insinuationer och framförallt behandlade den ämnet om skuld vid otrohet, något som bäddade för många svartkomiska situationer.
Det var det som hade dragit åskådare och det var det man ville göra som film.
Men det kunde man inte på grund av de censurregler som gällde.

Hur var det då med filmcensur på den tiden? Det sägs att Sverige var först att införa filmcensur 1911, en plats i tiden då det inte fanns några begränsningar alls i USA.
Men under 20 och 30-talet hände mycket i Hollywood som skulle ses som ett ofog av många.


Fyllerier, överdoser av knark och allmänt laglöst och "osedesamt" beteende skulle till sist göra att till och med filmbolagen skulle tycka att det gått för långt. Trots att man skulle fortsätta att förse stjärnor med horor och knark till dags dato kände man hur myndigheterna började intressera sig mer och mer och nya lagar och bestämmelser hängde i luften.


Det ville man inte och 1934 arbetade filmproducenterna och distributörernas branschorganisation, MPAA (Motion Picture Association of America)efter det som skulle komma att kallas "The Hays Code" efter den som sattes att vara ansvarig för programmet, Will H Hays. Mer korrekt hette den "Motion Picture Production Code" och skulle till stor del avgöra hur filmer skulle se ut i USA.


Som ett exempel förbjöds det att tala om otrogenhet. I "Casablanca" avgjordes den numera klassiska slutscenen av Hays Code. Rick och Ilsa kunde ju inte få ihop det igen då hon redan var gift och därigenom den berömda avskedsscenen. Man fick inte heller antyda att de kunde ha haft sex under tiden i Paris.

Hays code.

Joan Blondell hade gjort ett namn för sig om att vara en sexig tjej med attityd och spelat i många filmer innan Hays-grabbarna kom till. Hon var ett lätt offer för de nya reglerna. Till och med hennes PR-bilder förbjöds.


Ett litet smakprov på vad som reglerades i Hays Code:
Ingen film får produceras som "sänker publikens moral"
"Korrekt livsstandard" måste presenteras
Naturens eller människans lagar får ej drivas med


...och det fortsätter...
* Nakenhet och "suggestiv dans" är förbjudet
* Att driva med religion eller att porträttera utövare/präster som brottslingar eller lustigkurrar är förbjudet.
* Att visa illegal droganvändning eller missbruk av alkohol är förbjudet mad vissa undantag.
* Att beskriva noggrant hur man begår brott (som hur man öppnar ett kassaskåp) är förbjudet.
* Referenser till sexuella perversioner (som homosexualitet (!)), könssjukdomar och barnafödande är förbjudet.
* Språkdelen listade många ord och fraser som kunde vara stötande
* Mord skulle visas så att det avskräckte och inte i detalj.
* Hämd är inte tillåtet
* Giftermålets upphöjda position måste bibehållas och sex innanför ELLER utanför det äkta ståndet (oops) var förbjudet.
* Blandrasgiftermål fick inte visas
* Egen eller andras flagga och nation skall behandlas med respekt.

Och till slut var följande förbjudet: vulgariteter, onödig elakhet, dödsstraff, förhörsmetoder, dålig smak, prostitution och kirurgiska operationer.

Pust.
Men det var Hays Code och den var ett faktum.


SÅ tillbaka till Marilyn och filmen "The Seven Year Itch".
PR-kuppen var en ovanligt aggressiv sådan kan man ju förstå när man vet hur filmindustrin var bevakad. Men det gick helt enkelt inte att överföra manuset från teatern till film på grund av alla sexuella insinuationer.
Inte nog med att det fanns regler utan in kom en mäktig grupp som ville se till att den snuskiga teaterföreställningen inte blev film.

The National Catholic Legion of Decency var en maktfaktor, och om Hays Code var tuff så hade NCLD ett ännu tuffare kodningssystem och ännu mindre "omoraliskt" släpptes igenom.
NCLD ville vara med och skriva manuset.


Filmens regissör Billy Wilder tyckte att nu fick det vara nog. Han sade att "det var som att göra en film i en tvångströja". Men 20th Century Fox ville också vara med och godkänna manuset för att se så att de kunde stå för det som gjordes.

Manuset skrevs om oräkneliga gånger och i slutet var det Wilders skicklighet som filmmakare och Marilyns kraftfulla närvaro på duken som gjorde filmen. Den hade premiär 1955 och blev en film som vågade utmana reglerna och satte koden på prov.


Strax efter, med blodad tand, lanserade Billy Wilder sin nästa bredsida mot Hays office: "Some like it hot", som ju tog ett steg till från koden med Marilyn och Jack Lemmon och Tony Curtis, alla i kvinnokläder. Koden vacklade.


1959 gör en då okänd regissör, Russ Meyer, vad som allmänt brukar kallas för den första porrfilmen. "The immoral Mr. Teas" fick distribueras utanför de syndikerade cirklarna och gick mest upp på små biografer, s.k. "Grindhouse".


Under 50-talet tog Hollywoods Gyllene Era slut och man såg två nya hot: utlänska filmer ("Sommaren med Monika" etc) och - TVn! Man behöde inte längre gå ut ur huset för att se en film och även om TV-produktionerna levde under en ännu striktare kod så märktes det att man inte längre var lika spännande som biografägare.

Nu följde fler och fler exempel på regissörer som utmanade Hays Code. Filmbolagen såg genom fingrarna för att kunna få lönsamhet och nya provokativa ämnen behandlades.


Marilyn lämnade världen 1962, lika ensam som hon känt sig hela livet. Nya "bombnedslag" tog över.

Koden togs bort 1968 och öppnade dörren för en helt annan sorts filmer. Nu följde en tid som man brukar kalla auteurernas. Under hela 70-talet fick regissörerna helt plötsligt fria händer och filmer som "Dirty Harry" och "Slapshot" dök upp.



Snart nog skulle denna tid under 80-talet ersättas med "Blockbuster-perioden" och ett mer kommerciellt tänk.

Och koden ersattes av det klassificeringssystem som vi kan se på film idag.


I Sverige är än idag filmen det enda medie som staten har rätt att granska, samtidigt finns det fler fristående filmare som distibuerar över nätet med framgång.

Det är en annan tid.

Och det var det då med.

Jet Car Bob och dragracingens galna uppväxt

Historien om Jet Car Bob börjar med Romeo Palamides, och historien om Romeo börjar med dragracingen.

SCTA, Southern California Timing Association, startades ju av Wally Parks på 40-talet, och deras första "Speed Trails" var 1949 på Bonneville. Många av de som deltog började tycka att det var intressantare att mäta accelerationen än toppfarten och tävlingsformen fick en plattform. Året efter hölls det första kommerciella loppet på ett före detta landningsfält för zeppelinare i Santa Ana.
Med för den tiden avancerad tidtagning blev banan och sporten en hit.


Samma år skriver Wally Parks i sin relativt nystartade tidning "Hot Rod Magazine" att han vill få ordning på sporten och "bringa ordning till all kaos". 1951 startade han NHRA, National Hot Rod Association, och arrangerade första racet i Pomona 1953 som man helt enkelt kallade för "The Nationals". Wally jobbade hårt med att få in säkerheten i sporten. Till exempel förbjöds andra bränslen än pumpbensin.


Säkerhet är ju bra och det var säkert detta och NHRA som organiserade upp sporten och gav den dess framtid, men finns det medtyckare så finns det mottyckare.

Mot mitten av 50-talet hade man börjat experimentera med andra bränslen och hittat det vi kallar Nitro. Nitrometanol användes som beståndsdel i kemtvätt och som rengöringsmedel och har bara en fjärdedel av bensinens energivärde, men brinner redan vid ett blandningsförhållande av 1,7:1 (att jämföra med bensinens 14,7:1) och med tanke på att en motors begränsning är hur mycket luft den kan pumpa så var detta högintressant för trimmarna.

Wally och hans NHRA ville inte veta av dessa galenskaper och förbjöd nitro.


En grupp, som var trött på lite väl mycket regler bildade då AHRA, American Hot Rod Association, med ett annat reglemente och i och med detta hade klassen "Top Fuel" fått ett hem. AHRA arrangerade lopp på en hel del mindre banor, var lite galnare, startade "Super Stock" som idag är "Pro Stock", gav ett utrymme för Funny Cars och hade generellt större prispengar. När senare ett NHRA-lopp gav $5000 kunde ett välbesökt AHRA-lopp ge $35000! Här fanns ett läge att tjäna pengar om man bara vann.


Palamides, här lutad mot sin dragster, var en ambitiös kille som både gillade att skruva ihop racerbilar och var bra på det. Han startade American Racing och tillverkade fälgar i mitten av 50-talet och framåt och eftersom fenomenet Dragracing var hett och på uppgående var affärerna bra.


Han tillverkade också dragsters. Efter att ha byggt en del dragsters fick han en idé. Eftersom AHRA hade fria bränslen och motorval kunde man bygga en dragster med jetmotor och vinna lätt. Jetmotorbilar var redan ett faktum och Palamides hade byggt en till Bonneville-körningarna, "Infinity" hette den. 1962 hette föraren Glenn Leasher och gjorde en promotionkörning mitt inne i stan för helgens race på Fremont.


DJs och andra blev inbjudna att posera i bilen och under helgen fick en rekordpublik se Infinity göra åttondelsmilen på 4 sekunder! En helt galet låg tid!

Palamides, som såg en affärsidé i en oslagbar jetdragster, byggde en ny bil och kallade den "Untouchable". Glenn fick köra den också men förlorade första försöket mot Tommy Ivo.


Sedan hände det. Glenn körde Infinity i 450MPH när han förolyckades och dog i ett höghastighetsförsök. Första dödsolyckan med en jetdriven bil var ett faktum och stolen var tom. Vem skulle köra "Untouchable"? Palamides hade frågat Ivo och fått ett nej, men när han frågade Bob Smith fick han ett tydligt ja. Bob sade att han bara behövde tänka några sekunder. Vilken vettig raceare skulle säga nej till att få prestanda som var oslagbar och ouppnåelig med en kolvmotorbil? Kanske just en vettig...


Sagt och gjort. "Untouchable" blev en hit. Publiken ville se den otroligt snabba bilen slakta allt motstånd och banarrangörerna ville ha publik. Oturligt nog för Jet Car Bob så var dessa AHRA-banor ofta byggda för "normala" dragsters och med en jetdragsters fart levde han farligt.
"Få upp farten var aldrig ett problem. Men att stanna var. Alla mina tre krascher var problem men bromsskärmarna." förklarar Bob.


Hans sista krasch 1964 gjorde att han fick vara på sjukhus i åtta månader varav två i koma. Palamides skickade checkar en tid men slutade snart nog. Bob var ensam med sjukhusräkningarna. Han lär ha sagt att han övervägde att köra "Untouchable IV", men bara för att kunna betala sjukhusräkningarna från Untouchable I, II, och III.


Palamides hittade en ny förare, J.D. Zink, som fick en tvåtimmarskurs på raketbil två dagar innan racet. Han förlorade första racet men det skulle snart ändras.


Jet Car Bob blev invald i Dragracing Hall of Fame 1999 tillsammans med Palamides och är än idag förvånad över att han är vid liv och mår bra.


AHRA blev det forum som många av de stora som Garlits och Force gjorde sig ett namn genom. De slutade arrangera race 1984.


Sporten kommer aldrig att bli lika galen utan dem.....

Rock/Bluesrot: Handy, Harry, Berry och integrationen.

Så här i valtider och när nu Sverigedemokraterna lyckats skrämma större partier kan man allt som oftast höra samma kommentar från dessa: "Det är viktigt att prata om integration, det kanske vi inte gjort så mycket och det måste vi bli bättre på". Då suckar man djupt och känner att det där med lika människovärde är nog inte runt hörnet.
Men det kunde vara värre.
Ett ämne som återkommer här på K-Retro är så klart rötterna till vår populärmusik och mycket kommer ju från USA och där var det ju som alla vet inte riktigt så mycket till integration förr i tiden.
Att vara färgad och i musikindustrin var inte så lätt alla gånger även om väldigt mycket utav det vi kallar för historiska hittar kom just från färgade.
Vi börjar historien för hundra år sedan.


I början av 1900-talet var det mest bara vita som hamnade på skiva. Skivbolagen ägdes av vita och man var inte pigg på att låta färgade spela in då det ansågs mindre bra. 1920 hade bara två färgade artister gjort inspelningar på etablerade skivbolag i USA. Killar som Louis Armstrong sågs som underhållande men istället för att spela in deras låtar tog man deras idéer och lät vita artister spela in.

Nu var ju detta en tid då de färgades migration var som starkast. Man flyttade från jordbruk i södern och blev stadsbor inte minst i norr. Fler färgade visade sig vara duktiga på musik men kunde bara nå sin publik genom klubbar som ju oftast var antingen "svarta" eller "vita" (och då menar jag inte ur tillståndsperspektiv...).


En kille som ville göra nåt åt det var Harry Pace. Harry hade relativt ljus hy och hade tagit sig igenom universitet och jobbat för försäkringsbolag och banker och bevisat sig ha ett bra affärssinne. Han skulle snart bli den som startade det första skivbolaget för svarta artister.

Men låt oss vrida siktet åt ett annat håll för en stund.

Memphis, Tennessee, ligger i bomullsodlarland. För hundra år sedan var det det som gällde som yrke om du var färgad och bodde i det området. När man väl fick en stund över så ville man festa till ordentligt och åkte in till Memphis glädjekvarter på Beale Street.



Beale var lite som Reeperbahn i Hamburg: tufft, ofta utanför lagen och frisläppt och med mycket musik och fest. Plockarna hade när de jobbade så kallade "Chanters" som sjöng arbetssånger, idag ersatta med iPods.
När man åkte in för att festa tog man med sig sina chanters som givetvis bidrog till stämningen. Här fanns också svarta musikanter som med enkla instrument gjorde enkel musik.

Vid ett bord satt gärna W.C. Handy. Handy var en utbildad musiker som tyckte om folkmusik och gärna blandade in strofer och effekter i sin musik. Han satt och försökte skriva ned vad som hände. Detta var en högst lokal företeelse men han tyckte om den musiken som blev till och försökte beskriva den i ackord och tempo.


Handy gjorde det till en utmaning att konceptualisera den musikformen som uppstod på Beale Street och började tidigt tala om "blå noter". Med tiden skulle man kalla hans sätt att spela för "Twelve bar blues" eller långt senare i Sverige för "Bluestolvan".
Om du känner dig osäker på vad det är så är detta ett smakprov hur det låter på gitarr:


....eller så här lite senare i tiden och lite snabbare....



Han berättar om att han en dag träffade vad han själv beskriver som en "loose jointed negro" som satt och spelade gitarr på järnvägsstationen. Han repeterade samma refräng om och om igen och höll en kniv mot strängarna "som Hawaiianer". Det gjorde ett starkt intryck.

Handy umgicks med många andra musiker, bland annat Al Bernard som skrev den första versionen av "Shake, rattle and roll" som skulle bli inspirationen till Big Joe Turners och senare Bill Haley och Elvis version.


Handy skrev 1912 "Memphis Blues" som då innehöll just den nya bluestolvan och som av många betraktas som den första publicerade bluesen. Han spelade alltså inte in den. Han skrev noterna till den och sålde dessa till hemmamusikanter som letade efter nåt nytt att klinka fram på familjekvällen.


Det där med att publicera noter, "sheet music", och sälja den kunde kanske vara ett sätt att tjäna pengar, tänkte Handy.

Det var nu han träffade Harry Pace. Harry jobbade just då på Handys bank och tyckte att det vore spännande att starta ett sådant företag med Handy och eftersom de snabbt blev vänner.
Med Harrys affärssinne och Handys kreativitet blev "Pace and Handy Music Company" hyfsat framgångsrikt. Handy kommer ihåg att han trodde att man som färgad skulle ta chansen att köpa musik av andra färgade men konstaterade att det var framför allt vita band som köpte hans musik.


Men fortfarande kvarstod orättvisan. Att man som färgad inte fick chansen att spela in. Harry agerade och startade 1920 "Black Swan Record Company". Det gick knackigt i början. Först 1921 fick man en hit med Ethel Waters "Oh Daddy" och "Down home blues". Den var den första låten av en färgad artist som spelades på radio och sålde bra.
Black Swan använde sig av en ung Louis Armstrong på Kornett.


Men för oss rockare blev det 1922 som Trixie Smith spelade in sin "My man rocks me (with a steady roll)" och därigenom gav Alan Freed läge att exalterad utbrista i "Tonight we are rocking and rolling" efter Trixies låt på sin radioshow och därigenom sattes begreppet "Rock n Roll".



Innan dess hade begreppet "Rocking and rolling" handlat om sex och även Trixies låt hade undermening. Givetvis var detta ett skäl till att rocken fick många motståndare när den slog rot under 50-talet. Ingen ville väl utsätta sina tonårsdöttrar för snusk. Och kanske var det därför den levde vidare.

Integrationen då?
Tja, 1923 begärdes Black Swan i konkurs så det var inte mer än tre år som företaget gjorde "svarta affärer". Och efter det finns massor av historier om hur rasfrågan har påverkat färgade artister negativt. Det finns ju storyn om hur Chuck Berrys promofoto var processat för att han skulle se vit ut och därigenom sälja skivor men å andra sidan nästan dödat honom när han överaskade arrangörerna med sin riktiga hudfärg på en dans i sydstaterna.


Som svart artist tjänade man inte mycket pengar. Inte som vit heller. Som svart var man kanske hänvisad till "The Chitlin´circuit" där man jobbade för inälvsmat (och pengar..). Ett område där till exempel Michael Jackson startade.
Här kompar Hendrix Wilson Picket på ett sådant ställe.


Berry Gordy skrev hittar åt Jackie Wilson. Jackie fick äran och en del pengar medan Berry fick småslantar som författare. Detta sög tyckte Barry och bestämde sig 1959 för att starta ett skivbolag för framförallt svarta artister. Han insåg att han skulle tjäna bättre med pengar genom att spela in och sälja musik och gjorde slag i saken.
Han köpte en fastighet i utkanten av Detroit, ett vanligt enfamiljshus, och började jaga artister. Han ville döpa företaget till "Tammy" efter Debbie Reynolds låt men det gick inte så namnet fick bli "Tamla". Tamlas första hit var också 1959.
Detta brukar man säga var den första låten med "helt svart bakgrund" som blev en crossover-hit, det vill säga hos vita musikfans.
Berry skev den tillsammans med Janie Bradford när han hade ont om pengar och hans företag behövde lite ekonomiska framgångar.
Den heter givetvis "Money (that´s what I want)" och sjöngs in av Barret Strong som hade flyttat upp från Hard Times i Mississippi.


Money är ju en hörnstenslåt i musikhistorien även utanför "rasfrågan". Beatles, Sonics och Jerry Lee på Live at Star Club är bara några exempel.


Senare under 1959 startade Barry ett nytt skivbolag, Motown Records, som referens till biltillverkningens hemstad Detroit. Året efter slår han ihop bolagen och Tamla/Motown är fött. Smokey Robinson and The Miracles blev företagets kassako, men många andra som Mary Wells, Marvelettes, Supremes, Jackson5 och Marvin Gaye är några.


Bra på att starta bolag kom snart nog "Gordy", "VIP", "Soul" och "Rare earth" och fler. Berry tjänade massor av pengar.

Harry Pace lyckades stänga Black Swan och sälja skivpressarna. Han startade istället ett framgångsrikt försäkringsföretag, läste juridik och öppnade tillsist en advokatbyrå i Chicago 1942. Han dog 1943.

WC Handy bodde kvar i New York och skrev 5 böcker om bluesen. 1943 trillade han av en tunnelbaneplattform och blev blind. ´55 fick han en stroke och ´58 gick han bort.
Över 25.000 fanns på plats för hans begravning och 150.000 fanns på gatorna för att visa sin respekt. Han vilar i Bronx.


Bluesen finns kvar och mår bra. Och det gör Rock ´n rollen med.

Ipcress file från 1965; En smutsigare Bond med farligt bra tema

"Now listen to me. Listen to me...." "Ipcress file" är en höjdarrulle med ett kanontema. Som allt annat finns det lite historia bakom.


1961 läste Harry Salzman Ian Flemings "Goldfinger" och blev imponerad. Han var en kille som hade rykte om sig att ta på sig stora projekt och genomföra dem så det var inte en total överaskning när han bestämde sig för att göra film av James Bond och skaffade sig rättigheterna. Ian Fleming tyckte själv att hans böcker om Bond skulle bli dåliga filmer och gjorde ingen hemlighet av det. Harry fick ihop $50.000 och slog till.


Albert R Broccoli, eller "Cubby" som han kallades tänkte på samma sak men var sent ute. Harry hade redan rättigheterna och ville inte sälja. Efter att ha lärt känna varandra beslutade Harry sig för att gå in i partnerskap med Cubby. Cubbys fru hetta Dana och Harrys hette Jaquiline så bolaget fick heta Danjaq och ett produktionsbolag vid namn EON bildades som en del av det. Cubby, som funnits i filmbranschen en tid (och hade släkt som var gangsters) fick ihop startkapitalet och "Dr. No" kom ut 1962. Året efter släpptes "From Russia with love" och framgångarna började synas.

Efter "Goldfinger" hade Harry börjat att tröttna på Bond. Han blev förtjust i Len Deightons "The Ipcress File", där huvudpersonen saknar namn, men när Harry träffade Michael Caine satte han Harrys namn på hjälten och gav honom efternamnet Palmer efter en skolkamrat.


Harry Palmer hade samma farliga jobb som Bond, fast gjorde ingen hemlighet av sitt förakt för auktoriteter, hade tydlig Cockney-dialekt, och lagade sin egen omelett i kontrast till Bonds Château Lafite Rothschild-beställningar. Harry gillade Palmers svarta och beska humor och arrogans.

Produktionen var enklare och mindre kostsam och Harry säkerställde kvaliteten genom att ta med sig de tyngsta namnen från Bond-produktionen.


Däribland John Barry. Han och hans grupp John Barry Seven hade blivit odödligförklarade med temat till Bond, och satte ribban högt till "Ipcress file".

Temat är ett härligt stycke agentmusik, hårt och farligt. Döm själv.