Bilpromenad: Route 66, Williams and beyond

Mer från Modersvägen. Bitvis är den öde och vemodig. Sen får man världens största paj.














Nu börjar man känna vittringen av Californien.....

Bilpromenad: Route 66 indianland

En tur längs Modersvägen igen. Spänn fast bältet och skruva upp radion.





Dröm dig bort under några minuter...

Metalrot: När Dick träffade Leo och hans Stratocaster

Detta handlar inte om Les Paul. Inte heller om egyptiska flickor. Men på sedvanligt K-Retro-vis tar vi en liten men kul omväg till historiens kärna.

Redan innan kriget hade Les Paul ett band. Som band gör och gjorde så turnerade man och danshallarna hade vuxit mycket de senaste åren. I och med att de blev större fick man in fler människor och sorlet ökade.

Det gjorde att man valde att använda förstärkare till sina instrument. Les Paul var inte annorlunda. Han hade en mick på sin gitarr. Men han var inte nöjd. Den akustiska lådan gav feedback till micken och tog kraften från strängarna, kraft som Les Paul ville ha in i micken.

Les Paul var inte bara gitarrist, han var uppfinnare med. Under 30-talet experimenterade han med flerspårsinspelningsteknik och byggde en egen skivpress av bland annat svänghjulet till en Cadillac.
Så han lät inte lagom vara nog. Han plockade upp en 4 x 4 tum träbjälke, skruvade på en gitarrhals, en pickup och ett stall och hade nu en gitarr som löste hans ljudproblem. För syns skull delade han en akustisk gitarr på mitten oack satte delarna på var sida om bjälken. Han döpte den till "The Log".

Rickenbacker erbjöd en solid gitarrmodell som hette "Bakelite" men man kan nog säga att The Log var absolut bland de första elgitarrerna och gjorde en del väsen då.

I slutet av 40-talet blev storband mindre och mindre populära och Rythm and Blues och BoogieWoogie-band mer populära, så behovet av billiga, hållbara, lättstämda men framförallt högljudda gitarrer ökade.

In kommer Leo! Leo, med efternamn Fender, såg behovet, hade hört om "The Log" och byggde en gitarr lätt baserad på Rickenbackers Bakelite. 1950 lanserade han sin första modell som hette "The Esquire". Året efter kom en modell med två pickups som han döpte till "Broadcaster". Gretsch tyckte det var lite väl nära deras modell "Broadkaster" och en dryg månad efter lanseringen bytte den namn till - Telecaster.

Telecastern blev döpt efter det stora fenomenet just då - TVn - och blev en stor hit och var precis det turnerande band behövde. Fast Leo gav inte upp. Han frågade sina kunde hur man kunde förbättra den och fick höra att man ville ha en kropp (på gitarren) som var mer formad för att passa gitarristens kropp plus att man ville kunna nå de höga tonerna och ha en tremolo (svajarm).

Han tog allt han hade och gjorde en ny modell på sidan om Telecastern.

Stratocastern föddes 1954 och ett nytt bidrag till rocken var verklighet.

Samma år flyttade Richard Anthony Monsour som 17-åring med sin familj till Californien. Han var inbiten surfare redan från starten och älskade musik. Han började kalla sig för Dick Dale och fick ihop ett band för att spela den nya Rock ´n Rollen. Livet var kanon - surf på dagen och rock på kvällen. Fast pengar fanns det inga.
Dick var av libanesisk/polsk härkomst och lärde sig musik av sin farbror som brukade spela oud (arabiskt stränginstrument) för magdansöser. Hans farbror jagade honom att lära sig trumpet, trummor, ukulele och givetvis gitarr. Det var inte ovanligt att hans mellanösternarv hördes i hans musik.

Leo var på jakt. Buddy Holly, som ju började spela rock efter att han såg Elvis 1955, blev tidigt den första Stratocaster-ambassadören, men Leo ville ha fler artister som referens och såg sig omkring i närområdet.

Dick, som ju var fattig surfare, träffade honom en dag. Dick sa rakt ut att han inte hade pengar till en så fin gitarr man att han gärna tog en gratis. Leo bad honom provspela en Strata och var tvungen att skratta när Dick hängde på sig gitarren upp och ner. Dick var vänsterhänt pecis som McCartney och Hendrix, men vände aldrig strängarna som dessa. Han bara vände gitarren. Han översatte alla ackord till sitt eget "uppochner"-sätt att spela och Leo hade aldrig sett på maken.
Leo blev så pass fascinerad att han bad Dick att ta en Strata och en Fender-förstärkare och spela tills det inte går längre.

Dick tog lyckligt sitt instrument och började använda det. Men snart nog var han tillbaka hos Leo. Förstärkaren hade börjat brinna. Varför? Jo, försökte han förklara för Leo, när några tusen surfare blir helt galna av musiken blir det mycket oväsen och man får vrida upp ordentligt. Dick körde sin förstärkare på fullt hela kvällen. Och fortsatte med det.

Efter att ha kört slut på 49(!!) förstärkare blev Leo nyfiken.
Han gick till Rendezvous Ballroom i Balboa och såg Dick Dale uppträda där. Dick drog ordentligt med folk till sina s.k. "stomps" och satte gång på gång nytt publikrekord. Den kvällen stod Leo mitt på dansgolvet bland 4.000 skrikande och dansande ungdomar och såg Dick spela för fullt på scenen.

Paul Johnson, gitarrist för The Belairs sade
"I remember making the trek to the Rendezvous in the summer of '61 to see what all the fuss was about over Dick Dale. It was a powerful experience; his music was incredibly dynamic, louder and more sophisticated than The Belairs, and the energy between The Del-Tones and all of those surfers stomping on the hardwood floor in their sandals was extremely intense. The tone of Dale's guitar was bigger than any I had ever heard, and his blazing technique was something to behold".

Nu förstod Leo vad Dick talade om och att han hade hittat en perfekt testpilot för hans produkter.
Leo tog fram en ny transformator som biffade upp effekten till 100W och gjorde Dick till den första att spela med så stark förstärkare. Men högtalaren fastnade ofta i maxläge (när den inte brann upp) så Leo gick till James B. Lansing (JBL) och förklarade problemet. Tillsammans kom man fram till att sätta en gummikant på högtalaren för att den skulle kunna återgå till rätt läge. James utvecklade en helt ny högtalare som senare skulle få namnet JBL D-130F där "F" stod för Fender.

Härefter följde ett tätt samarbete och nya uppdaterade produkter.

Strängarna var också ett problem. När Dick spelade fort vilket han alltid gjorde blev de varma och gick av. Han gick till den bästa strängtillverkaren som bad honom att spela långsammare. Dick trodde inte sina öron. Så han strängade upp sin gitarr med mycket grövre strängar än normalt. Dessutom lärde han sig att stränga om gitarren medan han spelade på scen. Alltså under själva låten. Tungt.
Och ljudet blev ännu hårdare och bättre av de tjocka strängarna.

Dick var nära nu. Han ville få samma ljud i sin gitarr som när en stor våg bryter och kallade det "wet". Han ville ha ett ljud som var primalt och syftade ofta till Gene Krupa och hans snabba spelstil. Han tyckte själv att han lät lite platt när han sjöng och såg sig omkring efter lösningar. Dick hittade en gammal Hammondorgel och tog ut reverb-delen och visade den för Leo. Leo fixade till den och kopplade in den så när Dick sjöng fick han en fylligare stämma.

Sista steget var så nära nu...

En dag kopplade Dick in den tillsammans med den nya förstärkaren till sin Stratocaster. Nu hörde han det han hade hört i sitt huvud. Ett kraftfullt, fylligt ljud som slog lyssnaren i mellangärdet. Så skulle det låta!

Nu behövde han bara en hit. 1960 kommer en 10-årig pojke fram till Dick efter ett lokalt gig och frågar om han hade kunnat spela en hel låt på bara en sträng. Dick sa att om grabben kom tillbaka nästa kväll så skulle han få höra honom göra det.
Dick funderade och funderade.

Men så kom han ihåg hur hans libanesiske farbror brukade spela en traditionell folkmelodi i snabbt tempo på sin oud. Hans farbror brukade spela den på en sträng bara.
Dick tog sig an den. Kopplade in allt han hade och körde den arabiska folksången "Misirlou" som aldrig förr. Publiken älskade den!
1962 var den en hit under namnet "Miserlou".

Dick fick 1964 tuff konkurrens av Beat-vågen och med sviktande hälsa lade han Stratan på hyllan en tid.
Leo sålde sitt företag till CBS 1965.
Stratocastern är för alltid en ikon inom rocken.

Och Misirlou betyder "Egyptisk Flicka".

Gen1: Buicks Nailhead

David Dunbar Buick låg inte bakom Nailhead-motorn. Om du har legat i ett emaljerat badkar har du dock känt av Davids uppfinningsrikedom. Han förbättrade nämligen emaljeringsmetoden och det gjorde att han tjänade en hel del pengar. Nu var detta i slutet av 1800-talet då han var stor inom VVS. Hörde en historia om en samlare som för några år sedan köpte ett helt hus för att få lägga tassarna på kökskranen och vasken som båda hade Buick-loggan.
Anyway, David hade ju förfärdigat toppventilsmotorn och lyckats skapa Buick Motor Company 1903 men då pengarna tröt kom William Durant in i bilden. Han räddade företaget och startade GM men David var efter ett par år petad ner till verkstan och blev bara fattigare med åren. Han dog utblottad 1929.

Well, så Nailheaden var han inte med om, men som sagt var det där med toppventilkonstuktion en hjärtesak hos Buick och när andra bilmärken erbjöd sidventilsteknik hade Buick "Valve-in-Head".

1953 var det dags för den första V8an från Buick. Cadillac fick ju sin klar 1949 med hjälp av Ed Cole (läs om honom) precis som Oldsmobiles omsjungna Rocket-motor blev klar då. Chevy och Pontiac skulle få sina V8or 1955. Chrysler kom med sin Ardun-kopia Hemi 1951, Studebaker samma år, DeSoto året efter och Ford pensionerade sin gamla sidventils V8a inför den nya Y-blockaren 1954. Det var V8-tider!

Så tillbaka till Buick. Man hade ju tidigare under många år sålt raka åttor (maffig maskin tycker jag) men Ford hade byggt upp begreppet "V8" under några år, plus att man såg hur exteriördesignen gick mot att kupéen satt mer mitt på bilen, så huven och motorn behövde bli kortare.
Grundkonstruktionen gjordes av Joe Turner. Målsättningen var klar: motorn skall inte varva högt och leverera höga hästkrafter, men den skall ha massor av kraft i bottenregistret för att flytta tunga bilar. Bland annat erbjöds den från 1956 i Chevrolets Heavy Trucks.

Joe ville höja farten som bränsleblandningen for in i cylindern och precis som när man får en längre stråle från vattenslangen när man kniper öppningen mindre, valde Joe att montera mindre ventiler. När man såg ventilerna såg de ut som spikar i proportionerna, "nails". Han kompenserade för de små ventilerna genom att använda en höglyftande kamaxel.

För att förbättra andningen ytterligare vinklade han hela toppen för att räta ut insugskanalen. Det gjorde att motorn fick sina karakteristiska "rakt upp stående" ventilkåpor. Det gjorde ochså att avgasportarna blev krokigare men eftersom höga varv inte var en målsättning kunde man leva med det.
Motorn levererade upp till en fotpund per kubiktum slagvolym som då var en mycket respektabel siffra. Även som Chevys lastbilsmotor blev den mycket uppskattad även om den hade vissa problem med den högre (numeriska) utväxlingen och det högre varvet.

1953 var ju också året då Buick introducerade en designändring. Som del av den nya serien fanns också Skylarken, som kunde fås med 300 hästars Nailhead. Skylarken kostade som en Cadillac Series 62 och försvann ur programmet efter -54 då den kannibaliserade inom gruppen. Idag är det en riktig samlarbil.

Samma år gick man in i ett sponsoravtal med Milton Berle om att sponsra hans show efter att Texaco dragit sig ur. "Onkel Milty" var älskad av hela Amerika och Buick fick massor av närvaro.

Det hann dock inte gå många år innan hotroddarna upptäckte motorn. Som en maskin med bottenvrid gjord för en tyngre bil var den perfekt att sätta i en lätt bil. Sidventilsåttor åkte ur och tillsammans med Chryslers Hemi blev Nailheaden ett klart godkänt och inte ovanligt val för en racer.
Weiand och Offenhauser började göra flerförgasarinsug till dem, Hedman gjorde headers som man bultade rakt på avgassidan och Hilborn gjorde ett grymt insprutningssystem. Ville man ha en annan växellåda fanns det kopplingskåpor som tillät manuella lådor.


Checka in dragstern där man med en kompressor monterad på veven trycker genom avgasportarna och låter avgaser komma ut på insugssidan.....

...eller TV Tommy Ivo´s kärra med fyra nailheads. Hur tufft är det. Det sägs vara den första dragracern under 9 sekunder på kvartsmilen.

I personvagnarna utvecklades motorn allt eftersom bilarna blev tyngre men det var hotroddarna som gjorde den odödlig.