STP har du väl köpt nån gång?

Scientifically Treated Petroleum, eller som vi känner det, STP, kom till 1954 då tre vänner hade lyckats tillverka en tillsats som skulle förhindra motoroljan att tunnas ut vid höga varv. De tillverkade den i garaget, paketerade den på nätterna och sålde den ur bagageutrymmet på sina resor. 10 år senare såldes den på mer än 200.000 bensinstationer i USA.
1961 köptes dock företaget av Studebaker-Packard Corporation och man började använda STP som en förkortning för "Studebaker Tested Products" i sina annonser.

Snart nog fattade man att STP nog skulle bli starkare än moderbolaget och fortsatte att investera i STP som en enskild produkt och anställde Andy Granatelli. Han fanns alltid på de stora racen och delade ut mängder av dekaler med loggan på. STP var alltid starkt förknippad med racing, och namn som Mario Andretti och Richard Petty bar ovalen. 1961 köpte Andy in sig i Novi-teamet och fram till 1965 skrek kompressormatade STP-bilar fram på Indybanorna.
70-talet innebar mer tillväxt, men nya konsumentlagar tvingade dem att bevisa den utlovade verkan och i och med detta utgick böter/skadestånd på 500.000 1976 och ett nytt mål runt falsk marknadsföring ledde till en bot på 880.000$.

Jag har fått massor med dekaler under åren på race och motormässor. Först på senare år har jag dock sett koolhetsvärdet i dem.

Rockbyggare Nat och Bobby: Wont you get hip to this timely tip!

Nathaniel Cole åkte inte till Europa för att kriga. Han stannade hemma och kämpade för att få en karriär inom det han mest älskade: musiken.
Eftersom han började spela på klubbar redan som tonåring på 30-talet hade han hunnit lära sig ett och annat men framgångarna hade inte infunnit sig i början av 40-talet.
Han var född och uppvuxen i Chicago men när den turnén han jobade på plötsligt var utan pengar i Long Beach, Californien, beslöt han sig för att stanna där.

Pengarna tröt ordentligt, och ibland spelade han och hans band för 5 cent var.
1943 var han riktigt fattig, och satte sig för att skriva en ny låt. Han drog sig till minnes en predikan som hans far varandes präst höll en gång.
Predikan handlade om en apa som fick flyga på en asgams rygg, och hur båda försökte ta livet av varandra. En historia med moral som berättats från folkmun till annan genom många år. Det var känt att musik baserad på traditionella texter inte slog och inte blev lönsamma storsäljare, men i brist på andra idéer satte han musik till berättelsen.

Han gick till Capitol Records med låten och sålde alla rättigheter till den för 50$, vilket gjorde att han kunde betala hyran och köpa mat.
"Straighten up and fly right" sålde i 500.000 ex och det då ostadiga Capitol blev ett företag som blomstrade tack vara Nat Cole, och bad honom spela in fler hittar.

I februari 1946 började en ny chans för Nat och Capitol sin resa mot västkusten.
Robert "Bobby" Troup hade tjänat som kapten i flottan under kriget, och när han nu överlevt alla slag ville han nu ta chansen att förverkliga en dröm om att bli musiker.
Han hade tigigare spelat in en låt vid namn "Daddy" som blev en lokal hit i Lancaster, Pennsylvania, och spelades senare in av Glenn Miller och med dessa pengar kunde han köpa en grön 1941 års Buick convertible.

Han packade in frugan Cynthia och styrde västerut. I St. Louis gick han på vägen som han skulle följa resten av sträckan till Californien: Route 66.
Cynthia satt i Buicken och började rimma på "sixtysix"; six, nix, picks, kicks,..
Hon lutade sig mot Bobby och sade med inbjudande stämma "Get your kicks on Route 66".
Bobby blev upphetsad på flera sätt, "That's a marvelous title! Damn! That's a great title" sa han och resten av färden fylldes Buicken med musik som de själva gjorde.
Från St. Louis till Missouri, Oklahoma City, Amarillo, Gallup, Flagstaff, Winona, Kingman, Barstow och San Bernadino blev vägen förevigad i den gröna bilen.

Väl i Los Angeles gick Bobby till Capitol och fick bland annat träffa Nat "King" Cole som var på jakt efter en ny hit. Nat hade kommit på att om man röker mycket så får man en djupare röst och brukade tokröka innan varje inspelning för att få till sin baryton.
Nat blev ivrig att spela in Bobbys och Cynthias reseskildring. Den hade en text som var tufft bebop och en sväng som var bluesig.
Låten, "(Get your kicks on)Route 66", blev så klart en hit och spelades in av inte bara Chuck Berry och senare Rolling Stones, utan av riktigt många artister.

Bobby gick vidare och skrev bland annat "The girl cant help it" åt Little Richard och gjorde mycket TV och film.

Nat sägs ha varit en av de stora influenserna för Bo Diddley och säkert för många andra. Han blev poppigare, sålde mer, och dog i lungcancer 1965.

Capitol tjänade så mycket pengar att man kune bygga ett eget hus i korsningen Hollywood-Vine och fortsatte pumpa ut musik. Ett underjordiskt P-garage-bygge var delaktig i att sätta stopp för den historien.

Tänk på det när du kör E4an nästa nång. Get hip!

Carole King:"Is this a lasting treasure, or just a moment of pleasure?".

"The song is the center; the song is the key. If you don't have a good song you don't have anything by my value."
Carole King visste vad hon snackade om. Hon är ju en av historiens absolut framgångsrikaste låtskrivare och slutade inte skriva förrän låten var en hit.
Hon hade en grym känsla för arrangemang och visste hur man skulle utveckla en krok för att dra in lyssnaren i låten. Hennes bidrag till musikhistorien är runt 400 låtar som har blivit spelade av mer än 1000 artister.
Som du säkert vet så gifte hon sig med sin college-kompis Gary Goffin som ju var hennes medförfattare under de tidiga åren. Tillsammans plockade de ner poplåtar och lärde sig beståndsdelarna och utvecklade en process för hittar.
Som lite trivia sägs det ju att de träffade en barnvakt som var liten och hette Eva där paret tyckte om sättet hon sjöng för barnen. "Little Eva" fick uppdraget att sjunga låten som paret satte ihop till henne, "Locomotion", och ännu en hit var född.

Carole hade fortfarande kontakt med en gammal pojkvän från highscool, Niel Sedaka, och han ordnade så att Carole och Gary fick träffa Don Kirshner på Aldon.
!960 var Carole 18 år, hade pojkvän, och fick en utmaning från en publicist att "om ni nu är så bra, så skriv en hitlåt åt mitt bolag då!".
Carole och Gary satte sig ner och la sitt pussel och ut kom en låt som hette "Tomorrow".
Kirshner tyckte låten verkade bra nog för att presentera för skivbolaget Scepter och gruppen Shirelles. Gruppens ledare, Shirley Owens ville inte spela in den. "It´s just too country" tyckte hon.
Platta blev det, och uppmärksamhet fick den då en del DJs inte ville spela den då de tyckte att texten hade för mycket sexuella undertoner.
Andra upplagan av skivan döptes låten om till "Will you still love me tomorrow" och den gick upp på plats nummer ett! Carole fick in ännu mer royalties när Beatles spelade in den -63.
Sedan dess har ett grymt antal artister spelat in den; Amy Winehouse, Elton John, Rainbow, Lauren Hill, Laura Brannigan, BeeGees och Bryan Ferry för att nämna några av de mest ögonöppnande namnen.

Här följer några av de bättre tycker jag.

Long live the King.