Bankmannens Hot Rod: "Red" Curtice och ALLRA första muskelbilen

Vi vet ju att den första muskelbilen brukar tillskrivas GTO (Pontiac) 1963 då ju John DeLorean ville dra ut märket från "gubb-hörnet" genom att erbjuda fart och kraft.
Fast det var inte första gången. Här kommer en historia om en inte så känd muskelflexare.
För att ta in läget får vi gå tillbaka lite extra i tiden. David Dunbar Buick skapade märket men lyckades inte egentligen få igång produktionen. Han sålde den fina designen men i övrigt misslyckandet till Bill Durant som fick igång försäljningen. Han använde framgången till att skapa ett holdingbolag som han kallade för General Motors och började sin rikedom genom att köpa upp fler bilmärken och andra företag så att vid 1910 fanns det 30 företag/divisioner i GM. GM vacklade med förtroendet för Durant men Buick var en lönsam division.
Eftersom Buick redan på 20-talet fick uppdraget att vara det näst dyraste märket i gruppen var det det man satte ut att skapa och lyckades då bilarna snart sålde 150.000 enheter och var det tredje största märket i staterna.
MEN 1929 klämde Fischer Body ut karosser som inte riktigt stämde med Harley Earls design och som inte blev uppskattade av kunderna, och snart där efter kom börskraschen och det mesta av försäljningen försvann.

För att rädda Buick tog man in en ny president, Harlow "Red" Curtice, som hade gjort väl ifrån sig på ACs tändstiftsfabrik. Buick ansågs redan som ett "nästan lyx"-märke, men Red förstod att om han skulle få fart på märket behövdes två beståndsdelar till: fart och design!
Han gjorde sig snabbt kompis med Harley Earl på Art & Color section, och eftersom han var den märkeschefen som mest brydde sig om Earl (de andra såg lite misstänksamt på honom) fick hans märke lite mer uppmärksamhet.
Men farten då?
Well, 1936 fick märket en ny Synchromesh-låda, hydrauliska bromsar och raka åttor med överliggande ventiler; en 233 CI på 93 hästar och en 320 på 120 hästar. På den tiden var praxis att montera större motorer i större bilar och mindre dito i mindre åk, men Red tänkte en gång till. "Om vi lägger den stora motorn i den lilla (ekonomi-)bilen, så borde väl nåt hända på fartsidan?!"
Presto - Buick Century var född!

Century-modellen kom med Roadmaster-motorn som standard och helt plötsligt var Buick inte bara nästan-lyxbilar längre! Folkhumorn döpte modellen till "Bankmannens Hot Rod" och försäljningen ökade när man fick upp ögonen för märket.
Men Red var inte nöjd med att Centuryn var en av de snabbaste på marknaden, så han utmanade sina ingenjörer att öka effekten på motorerna. Genom att ändra ventilernas vinklar, förbränningsrummens design och höja kompressionen höjde man effekten från 130 till 141 hästar, och nu var det inte många bilar som tog Centuryn. "Dynaflash 8" kallades snurran och bara Alfa 8C, Bugatti 57, kompressormatade Cord 810 och andra exotiska bilar kunde köra från Buick Century.
Men varför stanna där? För 1941 kom den nya 8an, "Fireball 8", som i det stora utförandet hade dubbelförgasare och fick bilen att gå ännu snabbare. Med 0-100 på 12 sekunder var detta den snabbaste serieproducerade bilen i staterna.

Sen kom kriget, Buick byggde flygplansmotorer och tanks som M18 Hellcat som fick en växellåda som senare skulle heta Dynaflow och komma i produktionsbilarna 1948.
Red gick vidare och blev till sist GMs ledare fram till 1958. Han dog 1962, ett år innan GTOn.

Centuryn lades ner 1942 men 1954 när Buick introducerade sin 322 CI V8 kom den till livs igen. 1955 köpte California Highway Patrol in ett stort antal Centurys och bilen erbjöds till polisen i ett unikt utförande som tvådörrars coupé.

Det kunde man inte få som privatkund men å andra sidan kom den i stationsvagnsutförande med hardtop under namnet Caballero.
Effekten steg från 200 hästar 1954, 236 i 1955, 255 under 1956 till en 300 hästars 364 CI under 57-58.
1959 lade man modellen i malpåse genom att ersätta Centuryn med Invictan. Inte förrän 1973 skulle modellnamnet komma tillbaka, men då utan att göra anspråk på fart.

Där har du det! Historien om den ALLRA allra första muskelbilen.


Och till sist undrar man lite hur denna TVÅDÖRRARS -55a har använts och vad säljaren tror han har.....
http://suchen.mobile.de/fahrzeuge/showDetails.html?lang=de&id=117079689&pageNumber=1&scopeId=C&sortOption.sortBy=specifics.firstRegistration&sortOption.sortOrder=DESCENDING&makeModelVariant1.makeId=4400&makeModelVariant1.searchInFreetext=false&makeModelVariant2.searchInFreetext=false&makeModelVariant3.searchInFreetext=false&vehicleCategory=Car&segment=Car&maxFirstRegistrationDate=1960-12-31&maxPrice=10001&siteId=GERMANY&negativeFeatures=EXPORT&damageUnrepaired=NO_DAMAGE_UNREPAIRED&export=NO_EXPORT&customerIdsAsString=&tabNumber=1

Bilpromenad: Anderstorp, Scandinavian Raceway Nostalgia museum

Och hur mycket tur har man om man lyckas komma till detta askoola museum när det egentligen är stängt men ändå bli inslåppt och till på moset få en guidad rundtur av Ticko som äger och sköter museumet. Massor av värme och entusiasm kombinerat med ett stycke svensk motorhistoria som allt för många går miste om.
Scandinavian Raceway hade sina gulddagar då man körde F1 där i slutet av 70-talet.
Unika Ronnie Peterson memorabilia och bilder och planscher tog oss tillbaka till den tiden. Banan som invigdes 1968 hade bland annat de första dragracingtävlingarna i Sverige, "First Go", vilket jag i all upphetsning glömde fråga om det fanns nån poster från som jag kunde köpa.
Kör du genom landet på R1 skall du helt klart unna dig omvägen och lära dig lite motorhistoria.

Bilpromenad: Ulricehamn, några bilder från en mycket fin stad

Bilpromenad: Göstas kondis, Smålandsstenar

Kanon räkmackor med färska räkor, gott kaffe och en bananbakelse som rockade fett(!).
Prova!

Bilpromenad: Amigo Hotell, Emmaboda

När vi kommer till Emmaboda gör vi det bara för att besöka hotellet som ser ut som det är flyttat från ett Spanien under 60-talet. Familjeägt under alla år har man hållt skicket bra. Att man väljer en hel flock utemöbler från Grythyttan visar på att man inte gått enklaste vägen. Vi parkerade Buicken utanför och tog varsin Schnitzel medan vi njöt av lugnet utanför och neonskylten tvärs över p-platsen.
När vi kom ut möttes vi av två lokala förmågor som stannat för att titta på bilen. De berättade om hur hotellet var omskrivet under 60/70-talet som "rena Las Vegas", med massor av bråk och ett och annat mord. Man hade spel på platsen och vi fick höra en historia om en kille som tog vinsten från Amigo i två plastpåsar för att köpa en jänkare hos den lokala dealern.
Mycket fick vi höra innan vi lämnade Emmaboda för att återkomma till "End of Summer meet" i slutet av augusti.

Bilpromenad: Bromölla, bilutställning på Ifötorget

Det jag vet om Bromölla har min vän Anders berättat för mig, vilket innefattar Ifö, Volvo, Biografen, möbelbutiken och..... var det mer?
Anyhoo, i helgen när vi kryssade igenom med Tululah (47a Buick) var det stort hullabaloo. Under temat "kraft" hade man samlats på Ifötorget (där hotellet Iföhus och Ifö Sanitärs kontor ligger) med allehanda bilar från nu och då. "Världens starkaste man" Magnus Samuelsson var på plats och tog uppmärksamheten från järnet.
Blandningen av bilar var total, vilket jag kanske kan uppskatta, fast för den nischade besökaren blev det kanske inte så mycket. Verkar inte vara arrangerat av bilfolk(?). Besöket blev inte långt och snart var vi på vägen igen.

The Phantom satte fart på rocken

Jerry Lott var en countryartist född nära Mobile, Alabama, som blev helt tagen av Elvis när han hörde honom första gången 1956. Vilken energi! Vilket tryck! Han ville spela samma sorts musik och började skriva på en rockabillylåt som han döpte till "Love me". Nu var Elvis på G allt medan rock´n rollen blev allt mindre populär till trots, så hans bekanta satte press på honom: "Nu har du chansen att sätta fart på rocken". Jerry tog tre månader på sig att skriva låten och efter att ha spelat in låten kände han sig nöjd.
Studiokillen sa " bra fart men vi tar en tagning till så får vi se om vi inte kan få upp tempot lite..."
Lott berättar i en intervju att skriket inte var med i första tagningen men att han vrålade till i början på andra. Lott fortsatte berätta hur vilt det var. Trummisen bröt en pinne, pianisten skrek och välte stolen och glasögonen hängde på snedden på gitarristen. Helt galet!
Det var en rockklassiker. Men nu då?
Jerry som var en smart kille tog mastertapen med sig till Kalifornien och hittade och följde efter Pat Boone när han skulle gå i kyrkan. Han lyckades få honom att lyssna på denna djävulens musik och Pat kom med förslaget att Jerry skulle kalla sig för "The Phantom". Jerry skrev ett kontrakt med Pat att spela in den på hans bolag "Googa Mooga" (som enligt Pat själv syftar på Gud som i Great Googa Mooga).
1966 körde Jerry ner i en ravin och blev förlamad och mer än denna singel (som gavs ut på Dot) blev det inte.
Men visst fick han upp tempot på rocken?

Lorrie Collins - Första kvinnliga rocksångerskan?

Född 1942 var Lorrie Collins bara en Teeniebopper när hon började spela Rockabilly med sin bror Larry, som var 10 år och hade redan blixtsnabba fingrar på sin dubbelhalsade gitarr. Med "Hoy hoy" som en hit och en hel del uppträdanden i "Ranch Party" träffade hon Ricky Nelson och blev hans första flickvän. Han ordnade in henne på TV och livet var rock´n roll. Fast efter en tid tröttnade hon på popsnöret och fick ihop det med Johnny Cash manager. Lorrie var då 17 (!!!) år och han var dubbelt upp. -61 avbröt hon samarbetet med Ricky och turnén med sin bror för att föda sitt första barn. Visst, Janis Martin svängde från country 1956 men jag vill tro att Lorrie gick rakt på rocken och var lite före....
Lorrie fick mycket kritik för den appeal hon la in i musiken, och det var tider då kvinnor definitivt var av "en viss sort" om man ville rocka, så för säkerhets skull behöll hon det manliga perspektivet i många texter på covers hon gjorde. Det var väl bättre att hon sjöng kärlekssånger om tjejer - goes to show twofaced Dixie.
Jag tycker hon är tuff och hennes brorsa får mig att skratta njutningsfullt när han shakar lös på sin Mosrite-gitarr.

Här har Larry vuxit upp lite men rockar som vanligt!

...och här duellerar Larry med Glen Campbell

Sportvagnsträff på Ring Knutstorp är krut på hjul!

Har man en bilåkanerv och vet vad begrepp som "plattan i mattan", "foten i förgasaren" och "attackåka" innebär, kan detta evenemang vara rätt.
Om man dessförutom kan se skönhet i metall böjd för att klyva vind och fostra galningar är det ännu mer på sin plats.
Över 350 bilar deltog denna helgen. Inte Le Mans Classic, men kanske bland det häftigaste man kan delta i åt detta hållet i vårt motorvägsfyllda land.

Från förkrigsbilar och midgetracers genom GT-vagnar och gamla formelbilar till CanAm-maskiner. Alla smakinriktningar får sitt. Små 800-kubikare sprutar veteranavgaser och 7-liters V8or pumpar luft som aldrig förr. Och allt är lika vackert.
Här en Riley med rak sexa på kanske 120 hkr och en BMW M1 med en NASCAR-motor i som tjöt fram.

Denna McLaren med insprutad Chevy Bigblock dönade runt banan och fick full respekt innan föraren trots 12 tum breda slicks bak spann loss i en kurva, släppte gasen i panik och fick ett kast som försämrade bilens estetiska styrkor radikalt. Föraren ägde inte bilen heller. Tragiskt...


Jaggan såg ut som en Cunningham-bil eller kanske en Lister, men var en ombyggd E-type från Louisiana. Effyh:en med JAP-motor knattrade fram. Jag vill ha en sån i vardagsrummet...

Arbarthen med Fiat chassie var en av kanske ett dussin bilar i världen och utmanade större bilar precis som Honda 800 coupén från Danmark.
Alla på plats för bilhistoriker att njuta över.