Fynd: Computacar och The Astro Vette by Bill Mitchell

Loppisfynd galore! Där stod den - i en rätt så fin kartong - utan att någon såg det vackra snittet. En leksak som man kan säga bara skriker Bill Mitchell och sent 60-tal. När jag närmade mig lådan gjorde jag det med förhoppningar stora som träsket öster om Lafayette. Det var 50% chans: lådans lock visade den ena modellen, en Ford GT40 - inget dåligt val, medan gaveln skvallrade om att det kunde finnas en annan modell av bil i lådan. En Astro Vette.

....det verkar stämma.....!!

Jag fäktar undan tvivlets alligatorer och låter lådans lock smeka den gnissliga cellplasten på väg upp och av och där är den. Bill Mitchells konceptbil från -68.

Mmmm...plastic fantastic

Bill Mitchell var ju kanske den största stjärnan i Detroits bilhistoria. En superstar. Anställd och tuktad av mannen som till stor del skapade bildesignprocessen och den första konceptbilen (Buick Y-Job), Harley Earl. Harley var en tuff jävel och kunde t.ex skälla ut Fisher-bröderna (dom med karosserna) så det ekade i GM-huset om inte hans design blev rätt återgiven i plåt.

Hårda Harley! En hjälte!

När Harley lämnade 1958 var det i princip klart att Bill skulle ta platsen som VP för design. Harley var en stor kille och gillade stora bilar, runda former och kromorgier. Bill var lagd åt ett annat håll och ville bevisa att det fanns kunder som var redo att betala för det. GMs produkter ändrade snabbt sitt utseende och 1959 var kulmen och Grand Finale av Harleys regim. Bill bevisade 1963 med Rivieran att raka linjer och lite krom var säljbart (läs om det här).

Bill jobbade till exempel ihop med Zora Arkus Duntov och tog fram Corvette Stingray. Bill visste att Corvette skulle fortsätta vara en "Halo car" för GM och började titta på olika utföranden genom konceptbilar han lät bygga. En av dem var Mako Shark. Bill insisterade på att Corvettens hajdesign kunde förstärkas inte minst genom ett lackjobb som gjorde att bilen såg ut som en haj med vit nedsida.

Blås och lack spektakulärt!

För Bill var det viktigt att det blev perfekt. Hans team redovisade lack efter lack men Bill var inte nöjd. Bill pekade på sin konserverade hajfisk som satt på en träplatta bakom honom ovh försökte få dem att förstå att så såg det ut i naturen och så skulle hans konceptbil se ut. Basta!
Jag återkommer om hur teamet löste lackeringsutmaningen.

Astro Vette. Fender skirts!

Men så då till konceptbilen som byggdes för att känna efter hur strömlinjeformad en Corvette kunde bli. Astro Vetten blev till genom att man tittade på Bonneville-bilar och gav den heltäckande kapslar, liten roadstervindruta, targabåge och förlängd akter. Emblemen gjordes större och på sidorna av den förlängda fronten fanns markeringar för luckor som skulle öppna sig i hög hastighet och minska luftfickorna under bilen.

Astro Vette med kapslar typ Bonneville

Den var extrem men -73 gick Corvette mot strömmen och fick en "Astro"-front med dito akter 1974.
Bilen åkte runt världen och visades på bilsalonger och nånstans såg en leksaksdesigner Bills Astro Vette. Designern blev imponerad nog för att ta med sig bilen in i nästa leksaksprojekt - Computacar.

Lådan jag hittade på en loppis.

Mettoy är ett gammalt fint företag vars mest framgångsrika produktlinje hette Corgi och 1966 vann man "Toy of the year" med sin utgåva av Bonds Aston Martin DB6.

Corgi. Ett namn med tyngd.

Computacar levererades med koner men framförallt med programkort.

4 st var förskurna men resten bara väntade på att du själv skulle klippa till Sebring, Nürburgring eller Mantorp då dessa kort matas in i bilens akter och på sin färd genom/under bilen reglerar styrning och fram/bak/tomgång.

När kortet kommer ut på framsidan är loppet över.

Game over.

Kool tycker jag. Ännu koolare om man kan se historien bakom. Hur Bill har kämpat för att få fram en snabb och kromlös bil som Harley hade skakat på huvudet åt. Hur hans team jobbat hårt för att förverkliga hans dröm.

Idolen Bill Mitchell. Vilket jobb!

Bill Mitchell var mer autonom och hade mer frihet än sina likar på Ford och Chrysler. Han var en av GMs superstars och förändrade världen med sin design.

Bills team fick till slut lacken på Mako Shark att bli fantastiskt lik fisken på Bills vägg. Man väntade helt enkelt tills Bill var ute och reste och lackade då om fisken!

Och jag har fått en ny leksak för 100 kronor och tänker på Bills konceptbil när jag manövrerar Astro-ventilationen i min Camaro.

Monsterlåt: "Undecided" med The Masters Apprentices

För det första: jag har fortfarande stundvis brödsmulestort förtroende för att Den Nya Teknologin eller Internet 2,0 har hittat till min del av världen. OK, nu är det ju så att nät och appar låter mig hålla kontakt med vardagen, men då gårdagen är min passion blir man lite skeptisk. Spotify har mycket jag gillar men långt ifrån allt och vissa brister slår rakt mot neocortex.

Så när min vän A. tar fram sin Android och låter en app identifiera låten som jag lyssnat på i typ 20 år utan att veta vem det är smäller man ju nästan av. Hans telefon lyssnade och berättade. Tacksam blir man och jakten är över. Den garagiga gruppen med distade gitarrer från mitten av 60-talet heter "The Masters Apprentices", allt enligt Den Smarta Telefonen.

Anyho, 1964 sitter Jim Keays med sin bas och får ingen rätsida på spelandet. Han vill så gärna vara en del av den amerikanska musikvågen som nu sköljer över Australien och Adelaide. Trött på bastragglandet ser han en dag en annons där ett lokalt surfband söker sångare. Gruppen heter The Mustangs och Jim blir snart den som sjunger allt gruppen gör. Mustangs spelar på allt från fester till rockklubbar, men större framgångar uteblir.

Så sköljer nästa våg över Australien. En engelsk grupp som snart skulle erövra Amerika i spetsen för en hel uppsjö av engelska artister. När The Beatles kommer till Stockholmsstora Adelaide står 300.000 och möter dem. Den brittiska invasionen är på gång. The Mustangs är på plats och är imponerade.

Man har ju redan gått från att vara ett instrumentalband till ett band med sångare och byter nu namn till "The Masters Apprentices" för att tydliggöra sin position. Man är lärlingar till mästarna som Chuck Berry och Bo Diddley.

Repandet fortsätter i ett skjul utanför en bandmedlems familjs hotell. En dag spelar gruppens manager in en session i skjulet och gör ett skivbolag intresserade nog för att lägga lite studiotid på en demo. Tre låtar spelas in och nu finns det plats för en fjärde.

Studiokillen jagar på. Tiden går. Man bestämmer sig för att skriva en låt. 15 minuter senare är det gjort. Ytterligare 15 minuter senare är den inspelad. Ett rör i förstärkaren är sönder och ger gitarren det råa ljudet som man gillar skarpt (inte första gången man hör den historien). Men när studiokillen insisterar på att låten måste ha ett namn tar det stopp. Man kan inte bestämma sig och låten märks med "Undecided".

"Undecided" blir gruppens genombrott 1966. Man spelar beat en tid framöver men spelar mer psykadelisk rock fram till gruppens uppbrott 1972.

Låten är härligt rå, lite Animals/beat-känsla, lite stänk av Nordvästrocken och en hel del ungdomlig jävlaranamma. Studion hade en tvåkanalers inspelare så den är härligt platt i ljudet.
Vad tycker du?

Monsterlåt: "Pintor" med The Pharos (och Frank Zappa)

Pintor är en monsterlåt som inte fick en stor publik, men är en av de låtarna jag skall stoppa i min Conti II -62a (Jukebox) om jag nu nånsin får råd att köpa en sån.
Pintor gavs ut på Del-Fi Records 1963 av en grupp som kallade sig The Pharos. Gruppen fanns egentligen inte men ändå. Förvirrande?

Vi startar storyn om Pintor i Los Angeles 1957 då Paul Buff tar över sin mors inspelningstudio och relanserar den som Pal Records. Fast.....eftersom det inte hände så mycket som har med detta att göra så hoppar vi till 1962 då en av Pauls Navy-vänner blev en pusselbit i dramat. Han hette Dave Aerni och var manager för ett surfband som hette The Tornadoes. Om du har lyssnat på soundtracket till Pulp Fiction så har du hört deras hit från -62: "Bustin´ Surfboards"!


Nu är ju detta en annan monsterlåt men i den här historien var det biljetten in i Pal Records för Dave.

Förutom Paul så fanns från 1960 en yngling som senare skulle bli känd som Frank Zappa. Frank skötte kontrollerna vid inspelningarna och spelade gitarr ibland.
Nu gick som sagt inte Pal så bra som man ville och ett sätt att klara hyran var att göra låtar och sälja distributionslicensen till andra mer framgångsrika bolag.
Ett sådant var Del-Fi Records. Del-Fi signade Richie Valens och njöt av intäkter efter "Donna" 1958 och innan dess hans första hit "Come on let´s go".



Så Del-Fi hade muskler nog att pressa och distribuera volymer. Hade man tur kunde även en licensierad sång leda till förtjänster.

Tillbaka till Pal, så hade Dave satt ihop ett arrangemang av en mexikansk låt och Frank hade hjälpt honom att spela in den, men för att kunna sälja licensen till Del-Fi var man tvungen att skaffa sig alias. Dave blev "Jack Irving" och Frank kallade sig "Curry". Man beslutade sig för att skriva att bandet hette "The Pharos".
 Redan -61 hade gänget spelat in surfrockaren "Breaktime" som idag räknas som Zappas första inspelning. Dom kallade sig då för "The Masters".

Sagt och gjort, "Pintor" spelades in, såldes till Del-Fi och är en doldis-surf-klassiker idag. Den finns i gränslandet mellan Latino och Surf och har ett härligt sound som gör att man vill äta Chili på stranden. Jag ser framför mig att i östra L.A., "The Barrio", sålde den kanske hyfsat?
Vad tycks?



Lysande, eller hur?

Well, Pintor blev aldrig en hit men gänget på Pal skulle producera fler surfrockare och med tiden stå bakom Frank Zappa.
Del-Fi förlorade visserligen Ritchie 1959 "The day the music died" men gav ut fler kända surfband och fick Bobby Fuller som artist. Bobby hann göra några skivor innan han hittades mystiskt död i sin bil.

Dave Aerni producerade Beach Boys och Dick Dale och blev som sagt själv en del av Zappas gäng.

Begreppet "The Pharos" blev snart kallat "The Rythm Surfers" efter Pintors B-sida och blev till slut "The Hydraulic Raisins". Galet namn, va?

Det var en galen tid på en galen plats. Och det blev en galet bra låt av det!

När William Friedkin jävlades med Bill Hickman.

Skådis! Hickman som agent Mulderig i French Connection.

Brooklyn 1971. Regissören William Friedkin har bestämt att idag skall filmens biljakt spelas in och alla är lite spända. Bill Hickman är mannen som alla lyssnar på. Han spelar inte bara agent Mulderig i filmen utan är kanske viktigare stuntkoordinator och "Rattkillen" som skall se till att biljakten blir riktigt häftig.

Hickman i mitten. Mycket bilrelaterat för honom i filmens värld.

När man idag tittar på extramaterialet till moderna filmer får man ibland reda på att man köpt in och iordningställt ett 20-tal likadana bilar för att klara av "huvudrollsbilens" alla plåtskrynklingar.
Bill lutade sig mot den enda -71a Pontiac LeMans som skulle få vara med om gatloppet under pendeltåget. Bucklor som blev fick bli en del av det autentiska. Bara bilen höll.

Hickman och Gable. Fett ös med kändisar och bilar.

Bill jobbade på ett liknande sätt tre år innan, fast då hade man en extrabil av de båda biljaktsbilarna i filmen Bullitt. Steve McQueen var en bra förare och Bill hade lärt honom ett och annat på en stängd provisorisk bana och Steve var en bra elev så med Bill i den svarta Chargern (jo det är ju han med svarta RayBans bakom ratten) höll bilarna ihop rätt bra. Och skall sanningen fram så körde bara Steve lite medan Bud Ekins, killen som fick Steve att tävla med hojar, körde resten.

Snygga brillor. I Charger. Koolare kille finns inte.

Bullitt hade samma producent så efter att ha skapat en legendarisk biljakt fick Bill jobbet på French Connection. Bill fixade alla bilarna till filmen. Gällde det bilar så visste han var han skulle gå och såg till att få hela vagnsparken för $6000! Sicken kille.

Men Bill hade inte allt under kontroll. Hur kunde han? Biljaktscenen skulle spelas in utan att man hade tillstånd till det och med gatorna fulla av bilar och människor som inte hade nåt att göra med filminspelningen. Vilt och galet! Och olagligt! Men Friedkin hade redan ställt till med bilköer på en av broarna när han fejkade en bilkö genom att bara stanna sin och medarbetarnas bilar mitt på vägen och filmat en scen. När polisen kom var det färdigfilmat.

Friedkin t v under inspelningen av French Connection

Att filma på ett pendeltåg var inte självklart. Friedkin gick till den som var ansvarig för tågtrafiken och förklarade hur filmen innehöll dels en kapning av tåget och dels en bil som jagade det. Trafikchefen lyssnade artigt med sade sedan att det var omöjligt att få låna ett tåg till det. Men efter att ha funderat och förklarat att hans jobb skulle hänga löst sade han att han skulle fixa ett tåg för $40.000 och en enkel biljett till Jamaica. Sagt och gjort!

Två små bastarder.

Bill visste vad det innebar att chansa och förlora. Han hade lärt James Dean att köra bil snabbt. 1955 hade han känt Dean andas sitt sista andetag efter att han smällt sin Porsche i en korsning. Bill hade bara varit några minuter bakom Dean i en stationsvagn när olyckan hände. 16 år efteråt var det fortfarande ett starkt minne. Han kunde också minnas hur Dean kallade honom "Big Bastard" varefter Bill kallade honom (och Porschen) för "Little Bastard". Minnen....

"Big Bastard" och "Little Bastard"

Men nu stod han alltså i Brooklyn, omgiven av inte ont anande trafikanter och inväntar klarsignal till att köra. Bill brukade gilla att ta en klunk Jack Daniels när han jobbade och gjorde så. Det värmde.
Bill var inte nervös. Bill kunde göra allt med en bil! Detta året skulle han göra bilstunt i övercoola "Jakten mot Nollpunkten" och köra en Mustang på två hjul i Bond-rullen "Diamantfeber". Det skulle nog gå bra.

Hickman sotar ur Mustangen åt Bond.

Men nu kommer Friedkin över till honom för ett snack innan scenen. Bill frågar honom vad han tycker om körandet så här långt.
Friedkin säger: "Bill, det var inget vidare. Du har ju inte visat mig nåt häftigt ännu. Du kanske inte är man nog eller kanske för gammal för jobbet?"
Bill kände Jack Daniels´en koka tillsammans med irritationen. Inte fan skall en okänd filmare få säga så till honom. Han skulle få se på åka!

Vad tänker medtrafikanterna?

Kamerakillarna hör snacket och fattar att regissören håller på att reta upp stuntkillen. De konstaterar att de har familj och barn och vill INTE sitta i det baksätet. Friedkin får ta deras plats men börjar fundera på om det var så smart att reta upp Bill.

En arg stuntförare. Vad kan gå fel?

De andra stuntförarna är på plats, kamerorna går, Friedkin startar kameran och skriker "action" från baksätet och iväg bär det!
Bill ger järnet med Pontiacen! 25 kvarter(!) kör han i 160 km/h på gator fulla med vanliga trafikanter! När Bill släpper gasen får han höra en helnöjd regissör stänga av kameran. Han hade fått det han ville ha.




Filmen blev belönad med 5 Oscar och Friedkin fick sitt genombrott, gick vidare och fick sin nästa film, "Exorsisten", nominerad ill 10 Oscar.
Gene Hackman fick sin Oscar och startade sin karriär. Roy Scheider blev nominerad och gick sedan vidare tillsammans med Bill Hickman till inspelningen av en annan "biljaktsfilm", "The Seven Ups".

Bill kör vidare i "The Seven Ups"

Järnvägsvagnarna står på museum och trafikchefen fick mycket riktigt sparken för att han lånade ut tåget. Han finns på Jamaica nu.


Tidigare bloggar om Bill Hickman:
Farbror Sid
Grand Prix ´63