Monsterlåt: Manuelas "Mama" eller Musik över Gränserna

Historien om Manuela och hennes röjarlåt "Mama" börjar med Connie Francis. Men det är också en historia om hur musik går över gränser och växer.

Connie läste på universitet men blev ivrigt påhejad av sin far att försöka sig på en karriär som sångerska. Connie hade gett upp det spåret när hennes far övertalade henne att gå in i studion en gång till. När det var 20 minuter kvar av studiotiden gick hon till slut mycket motvilligt sin far till mötes och sjöng tjurigt in en gammal 20-tals låt. Helnördigt och fyrkantigt tyckte Connie om låten. Hon ville inte ta i den med tång och en tagning var för mycket för denna arga tonåring.

Några månader senare, i början av -58, ligger "Who´s sorry now" etta på försäljningslistan i USA.
Connie är en stjärna och en rad hittar följer.

Men i denna berättelsen är det Connies kritiska tänkande som spelar roll. Hon lärde sig snabbt att hennes och andras låtar hade det svårt i Europa och framförallt i Tyskland på grund av språkbarriären. Hon såg hur tyska artister sålde miljoner skivor på tyska medan låtar på engelska/amerikanska floppade.

Connie hade ett kontrakt som tillät henne att bestämma över vad som spelades in och 1960 gör hon skivbolaget vansinniga när hon bestämmer sig för att spela in sin senaste låt, "Everybody somebodys fool" på tyska. Rena karriärsmordet skriker skivbolaget, men "Die Liebe ist ein seltsames Spiel" gavs ut i Tyskland fast man lyckades övertala Connie att ta bort första versen där uttalet bara var för dåligt.



Låten gick genast upp på första platsen i Tyskland och The Jolly Sisters gjorde en cover på den. Jolly sisters var bara en tjej - Siw Malmkvist - som kort efter gör låten på svenska i Sverige och får sin största hit med "Tunna skivor".



Men Connie blev en av de första amerikanska och engelska popstjärnorna som spelade in på lokalt språk (tyska). Way to go!

Well, vad har då detta med Manuela att göra? Läs vidare...

Manuela, eller Doris Wegener som hon hette, tyckte Connie Francis var jättebra! Inte minst Connies amerikaniserade tyska var kool som tusan, så Doris sjöng med och försökte låta som Connie. Om dagarna jobbade hon på AEGs fabrik i Berlin som lödare, men om kvällarna var det musiken som drog. Från att spela skiffle på gatan till att stå på scenen med sitt band "Die sechs Dops" så njöt hon av att sjunga.
På Kneipen (ölschappet) "Ufer-Eck" sjöng hon för 15DM/timme när Peter Meisel på Hansa Musik hörde henne.

Som du vet var musikbranschen utsatt för nya trender runt 59-60. Popen slungades igång framförallt av unga tjejer med mycket erfarna låtskrivare bakom ryggen. Dessutom var nu 45-varvaren, den mindre kostsamma singeln, etablerad tillsammans med den mindre ofta bärbara skivspelaren. Allt rimmade med den nya målgruppen - ungdomarna - som nu byggde upp en ny kultur.
Det var perfekt timing att vara en söt, musikalisk 20-årig tjej.

Det var Doris, och -63 spelade hon in en låt som var en tysk version av Eydie Gormé´s "Blame it on the Bossa Nova" vid namn "Schuld war nur der Bossa Nova". Den gick rakt upp på första plats och har sålt i 20 miljoner ex. Ingen dålig start på karriären.
Doris, eller Manuela som hon nu kallade sig, fick se sin idol Connie Francis bli nerpetad av hennes låt.



Och Manuela hade Connies låtar att tacka för det. Manuela sjöng fräckt med amerikansk brytning som hon hade lärt sig av just sin idol.
Av "gefangen" blev det "gefan – gen" och "Großstadt" blev "Grous – stadt" och "vorbei" sjöng Manuela som "vor – bye". Snart skulle andra som Rita Pavone plocka upp det men Manuela var först och kidsen tyckte det var ashäftigt!

"Schuld..." hade en textrad som var lite provokativ där mamman konstaterade att dottern varit ute hela natten; "Doch am nächsten Tag fragte die Mama: ‚Kind, warum warst du erst heut’ morgen da?‘“  Det ledde till att låten bannlystes på radiostationen BR medan så klart de rebelliska tonåringarna käkade upp det med sked!

Så med detta i ryggen var hon nu en kool tonårsidol.

63 gick hon med i Tahiti Tamoures som var ett tjejband och fick hitten "Wini Wini". Dock sprack det bandet snabbt och Doris blev Manuela igen. Hon gjorde en rippad uppoppad variant av "On top of Old Smokey" som hette "Ich geh noch zur Schule" och fansen ville ha mer.




Hon slet tag i sina "6 Dops" och rev loss lite låtar i studion. "Schwimmen lernt man im See" som var en cover på Diane Rays "Just so Bobby can see" kom 64, men nu, -63, blev singeln "Mama"
till. En riktig monsterlåt tycker jag. Renrasig twist med ett tajt rockband som komp. Det skramlar på duktigt och trummisen får svettas. Det stilenliga orgelsolot är bara kanon! Man får lite garagebandskänsla mitt i tjejpoppen och ett exempel på Schlagerpop i sin ursprungsform, långt ifrån hur den låter idag.
Skruva upp volymen på denna inte helt perfekta återgivningen och försök sitta still!



Kul att veta: Mia Martini/ Mimí Berthé gjorde en italiensk cover på den vid namn: Ed ora che abbiamo litigato (puh)



Connies karriär i Staterna gick allt sämre under 60-talet men desto bättre i Tyskland under samma tid. Många tyskspråkiga kanonlåtar nådde en trogen publik och hon fick se många artister följa hennes exempel och spela in på tyska, från Beach Boys till Cliff Richard.

Manuela blev Schlagerdrottningen och levererade hit på hit. Hon träffade Cary Grant som friade. Hon läste engelska i Hollywood med Kim Novak. Hon hävdade -73 att en redaktör för ZDF Hitparade ville ha en muta på 20.000DM för att spela henne ("Payola") och blev stämd för förtal och bojkottad av radiostationen. Hon förlorade och hade några tuffa år efter det, men nystartade under 80-talet med en egen label. Hon gick bort i cancer 2001.

De andra tjejerna i Tahiti Tamoures bildade tjejbandet Die Sweetles och fick hitten "Ich wünsch' mir zum Geburtstag einen Beatle" 1964 som Gunilla Postaroff gjorde svenska "På namnsdagen så vill jag ha en Beatle" av.

Och så växte musiken upp.

När Phil Spector födde en julskiva på Gold Star Records

Så är det jul igen och jag utmanar mig själv än en gång att skriva ett inlägg om en Helig Ko - Phil Spectors Julalbum. Nu är jag säker på att jag inte är den enda bloggaren som försöker sig på det i år (och det är många innan mig) så låt oss börja historien med ett ungt par som träffats på en kaffebar i Los Angeles, 1963.

Ung kärlek. Sonnys flickvän är bara 17.

Sonny Bono träffade henne redan i november året innan. Det skilde 11 år och hon var bara 16 år då, men de unga tu blev vänner med en gång och tiden gick. Flickan hette Cherilyn och hade spännande ansiktsdrag efter sina förfäder från Armenien och den stolta Cherokeestammen. Sonny träffade henne allt oftare och snart blev vänskapen till mer. Cherilyn såg Sonny som sin närmaste vän och ville tillbringa så mycket tid som möjligt med honom, så det var inte konstigt att Cherilyn fick följa med Sonny till jobbet allt som oftast.

På jobbet: Gold Star Studios

Sonny jobbade på en av de mindre studiona i Los Angeles. Han hade ett förflutit på Speciality Records men valde att börja på Gold Star några år innan de träffades.

Helig plats! Eddie Cochran började här.
Beach Boys spelade in "Pet Sounds". Och alla tjejgrupper. Och....

Gold Star var ett roligt ställe att jobba på. Sonny var vid den här tiden "fixarkillen" som fixade kaffe, instrument, rör till mixerbordet och allt annat som kunde behövas när hitlåtar skulle skapas. Han var också trummis och slagverkskillen.

Och när den arrogante New Yorkaren flög in var han närmast livegen.

Larry till vänster. Stekar-Phil visar vägen genom solglasögon.

Killen från New York hade varit på Gold Star förut. Första gången var -58 då han var del av "Teddy bears" och spelade in "To know him is to love him". Harvey Philip Spector var redan då inställd på att bli producent fast nu spelade han gitarr, sjöng i bakgrunden och var del av skrivandet.



En av grundarna till studion, Stan Ross, hade anställt sin kusin Larry Levine som ljudkille. Larry har berättat att när den arrogante New Yorkaren klev in för första gången så tyckte Larry genast illa om honom.

Och som om en gång inte var nog så kom han tillbaka sommaren -61 för att producera Paris Sisters "I love how you love me". Tack och lov tog Stan Ross hand om honom då.



Men när han envist återvände för att spela in "He´s a rebel" ett år senare fick Larry ta hand om honom. Nå, han verkade ju veta vad han ville så det gick ganska snabbt.



Men tre veckor senare är han tillbaka igen. Stan hade snabbt hittat på en ursäkt som hade att göra med att han inte kunde jobba på helger och Larry blev lämnad med Storstekaren. Larry förstod att stekaren såg något speciellt med Gold Star då han hela tiden berättade hur mycket han hatade att
flyga men ändå återvände. Denna gången var det en trallvänlig låt han ville spela in. Det som var speciellt var att Phil hade en uttalad idé om hur låten skulle låta.

Spector jagade alla!

"Zip-a-dee-doo-dah" skulle bli en minnesvärd upplevelse för Larry och när stekaren kom tillbaka och spelade in nästa "dumma" låt, "Da doo run run" våren -63 blev det den första låten med ett arrangemang som skulle bli känt som "The Wall of Sound". Har du orkat läsa så här långt har du säkert hört talas om det förut.



Det var under våren som "Ljudväggen" skulle sättas på allvar. Sonny hade mer än ett heltidsjobb att göra Phil nöjd så Cherilyn började hänga mer och mer i studion. Alla som fanns i krokarna och inte var tondöva hade ett ansvar som bakgrundssångare och när man konstaterat att Cherilyn, eller Cher som hon kallades hade mer än stark röst blev hon inkallad. Cher skulle bli en liten del av kanske en av popvärldens mest renommerade inspelningar. "Be my baby" välte musikindustrin och inte minst kidsen.



Men nu var det hösten -63 och stekaren Phil var på plats igen. Sonny jagades fram och tillbaka för att fixa olika grejor och Phil ville inte att dagen skulle ta slut. Man var på plats för att spela in en julskiva och det var bråttom. I november skulle den finnas i butikerna.

Phil och Ronettes i studion

Phil gjorde det mer och mer klart. Detta skulle inte bara bli en julskiva utan ett mästerverk.

De tygnsta spelarna på plats - Wrecking Crew

På plats fanns den absoluta gräddan av studiomusiker. Phil var inte blyg för att tala om hur lite en artist betydde för en låt. Det var låtskrivarna och producenten som gjorde hitten, inte artisten, och med det resonemanget så gällde det bara att ladda med ett bra gäng som kunde göra det producenten bad om så skulle allt bli bra. Denna studioorkester fick namnet "The Wrecking crew" och kunde spela allt! Bäst!



Phil hade fått ett tillvägagångssätt i att låta musikena spela sig trötta några timmar först för att minska viljan för improvisation och sedan börja själva arbetet. Cher var ju bara 17 år men hon kunde inte förstå hur alla som var mycket äldre än henne klarade av 16-timmars dagarna. Hon var slutkörd!

I sex hela veckor pågick detta. Phil själv lämnade studion bara för att duscha och sova några timmar och krävde detsamma av alla andra. Eftersom Phil inte ville att mikrofoner skulle ändras var han ovillig till pauser. Låtarna spelades ofta in studio-live med minimal dubbning och påläggning.

Phil ville spela in nästan alla instrument tillsammans i ren Mono och det sägs att när sedan trummisen Hal Blaine satte sitt var bilden total och helgrym!

Idag och även då hade man lagt alla spåren och låtit ljudkillen sätta ihop det i efterhand. Phil ville att det mesta av ljudet skulle blandas på plats. Men så blev det fantastiska poparrangemang. Hör själv!



Som du förstår var musikbranschen kommersiell även då (eller kanske mer då). En "vanlig" Johnny Rivers-inspelning kunde gå loss på $3000 i studiotid. B-sidan förmodligen mindre. Man gjorde aldrig ett album med bara listettor, så därför brukade man ge några låtar mer uppmärksamhet och resten en mer standardiserad behandling.

Phils julskiva skulle gå loss på $56000 i studiotid! Några år senare lägger Carole King $18000 på sin "Tapestry" som jämförelse. Julskivan skulle BARA innehålla listettor enligt Phil.
Galet? Genialt?
Skivan blev ett mästerverk. "Ljudväggen" var nu teglad och cementerad. Inget skulle stoppa stekaren.

Någon har dödat presidenten. Och julen.

Skivan släpptes den 22e november 1963. Samma dag (!!) hände något som gjorde att Amerikanarna inte ville fira jul. En kula satte stopp för president John F. Kennedys förföriska, föränderliga och framtidsbejakande era.

Skivan blev en försäljningsflopp relativt sett. Till slut blev den nummer 13 i försäljning, men folkanstormningen uteblev.

Stekar-Phil satt på sitt kontor i New York och fattade ingenting. Här lägger han ner sex veckor tillsammans med de bästa musikerna i den bästa studion för att spela in låtar skrivna av de bästa låtförfattarna och......ingen jordskredsförsäljning. Ingen listetta.

Darlene Love och Cher som sällskap.

Phil ryckte dock upp sig och fortsatte vara arrogant och framgångsrik. Men mindre än tre år senare skulle han råka ut för nästa knäck när han satte ut att göra "den bästa poplåten någonsin" i "River deep, Mountain high". Den floppade i USA och Phil drog sig undan för att slicka såren några år.

Cher och Sonny jobbade kvar på Gold Star en tid till men slog igenom själva -65 och hade det året 5 låtar på topp-20-listan. De skilde sig 1975. Cher är idag den ende som fått alla de stora film och musikpriserna. Sonny blev politiker.

Gold Star på 6252 Santa Monica Boulevard gick till historien som en av de absolut hit-tätaste studiorna någonsin men var borta i mitten på 80-talet. Stan Ross dog i år.

Från vänster grundarna Dave GOLD och STAn Ross på Gold Star.

Skivan som blev till under mycket lidande blev till slut en klassiker och Rolling Stone Magazine rankade den som nummer 142 av de 500 viktigaste albumen genom tiderna.

För mig finns inte en jul utan "A Christmas Gift for you from Philles Records". Jag har spelat den i typ 30 år och kommer att spela den var jul framöver och det kommer att fortsätta kännas som om jag träffar en kär gammal och besvärlig vän var gång.

God Jul till alla vänner!

Jackson

När vi vaknade i Lafayette hade vi kvällen innan upplevt Prejeans resturang med helt sjukt god mat och live cajunmusik så vi spände bågen hårt! Innan vi gav oss ut på 61:an igen skulle vi hinna med en omväg till Jackson, Missisippi, och spana in platsen där "Guldkusten" låg. Så det bar iväg på en pelaruppbyggd väg rakt igenom träsket.

Åker man av här blir man gator-lunch.

Jackson. Döpt efter en general och platsen som blev Laxå med Towa Carson och Mats Olsson på svenska men innan dess besjöngs av Johnny och June.

Innan dess igen skrevs låten av Edd Wheeler (och Jerry Leiber) och spelades in på hans första platta 1963. Fast det intresserar inte mig så mycket. Med all respekt för Cash-paret så kommer nog alltid låten att tillhöra Lee Hazelwood och oefterlikneliga Nancy Sinatra. Och klippet ur "Movin with Nancy" från 1967 är helt sjukt charmigt. Mer om det sedan - läs vidare först.

Har du lyssnat in dig på texten? Gör det:

"We got married in a fever, hotter than a pepper sprout,
We've been talkin' 'bout Jackson, ever since the fire went out.
I'm goin' to Jackson, I'm gonna mess around,
Yeah, I'm goin' to Jackson,
Look out Jackson town."

Åkej, så pepparhettan har gått ur deras förhållande och han vill åka till Jackson för att göra nåt åt det.
Hon tycker att det är en dålig idé och svarar:

"Well, go on down to Jackson; go ahead and wreck your health.
Go play your hand you big-talkin' man, make a big fool of yourself,
You're goin' to Jackson; go comb your hair!"

Han svarar att han skall välta stan, men hon vänder ryggen till.

"Honey, I'm gonna snowball Jackson.
See if I care."

"When I breeze into that city, people gonna stoop and bow. (Hah!)
All them women gonna make me, teach 'em what they don't know how,
I'm goin' to Jackson, you turn-a loose-a my coat.
'Cos I'm goin' to Jackson.
"Goodbye," that's all she wrote."

Så berättar hon sturskt att hon kommer att vara där innan honom och dansa på en liten öltunna och sittandes bakom sin "Jay-pan fan", en solfjäder som "madamerna" använde att fläkta och dölja sig med:

"But they'll laugh at you in Jackson, and I'll be dancin' on a Pony Keg.
They'll lead you 'round town like a scalded hound,
With your tail tucked between your legs,
You're goin' to Jackson, you big-talkin' man.
And I'll be waitin' in Jackson, behind my Jaypan Fan,"

Varför nu allt detta? Gör dig redo för en dos härligt värdefullt vetande.

Jo, 1966 var Missisippi den sista(!) staten som släppte "prohibition"-bestämmelserna och lämnade över beslutet om sprit skulle serveras öppet till sina countys/kommuner. Innan dess var det inte lätt att hitta barer i Jackson.

Men på andra sidan Pearl river i Rankin county hände det grejor!

Detta område runt Fannin street var nämligen fullt av illegala nöjesetablissamang. Från stora palats till små Juke joints var detta platsen där miljoner liter hembränd rye/burboun/moonshine åkte ner i torra halsar, illegalt spel (black jack) omsatte miljoner dollar och tusentals prostituerade omsatte....ja....

Här fanns musiken på platser som "the Blue Flame", "Rocket Lounge", "the Heat Wave", "the Last Chance", och "the Gay Lady" och här på dessa svartbarer spelade de flesta RnB/blues/rockartister. Det var öppet för stenhårt festande 24/7 och pengarna flödade. Givetvis hade sheriffer, domare och borgmästare intressen i området och razzior kom och gick utan att störa verksamheten.

Så tänk dig att när låten skrevs -63 så kunde man som hycklande Jackson-bo rösta på "torra barer" och sedan korsa floden Pearl för att hitta mer ACTION än man klarar av. Klart att folk färdades långt för att komma till området som kallades för "The Gold Coast".

1928 var redan platsen öster om Jackson besjungen.



Men tillbaka till 1967 och det härligt tetiga paret Hazelwood/Sinatra. Nu när du vet vad han vill göra och hur hon kontrar det blir det ännu bättre. Galet bra!




Vi åkte dit som sagt. Stod en stund på Fannin road och nere vid floden och tänkte på all action som varit där. All musik, allt festande.

Sväng av vid Pearl Street som går vid floden. Styr österut.

Kvar finns....ingenting. Bara ett minnesmärke där rocken har rötter.

Fannin road är inte spännande idag. Men tänk vad som hänt här......

Kan kännas tokigt att åka till en plats där bara historierna finns kvar, men nu förstår jag sången bättre.
Efter 1966 var det plötsligt lagligt att ta en grogg och behovet av Guldkusten ebbade ut. Rankin county var inte längre torrt och korruptionen och prostitutionen sökte andra hängivna.

Men Towa åkte till Laxå.

Monsterlåt: "Undecided" med The Masters Apprentices

För det första: jag har fortfarande stundvis brödsmulestort förtroende för att Den Nya Teknologin eller Internet 2,0 har hittat till min del av världen. OK, nu är det ju så att nät och appar låter mig hålla kontakt med vardagen, men då gårdagen är min passion blir man lite skeptisk. Spotify har mycket jag gillar men långt ifrån allt och vissa brister slår rakt mot neocortex.

Så när min vän A. tar fram sin Android och låter en app identifiera låten som jag lyssnat på i typ 20 år utan att veta vem det är smäller man ju nästan av. Hans telefon lyssnade och berättade. Tacksam blir man och jakten är över. Den garagiga gruppen med distade gitarrer från mitten av 60-talet heter "The Masters Apprentices", allt enligt Den Smarta Telefonen.

Anyho, 1964 sitter Jim Keays med sin bas och får ingen rätsida på spelandet. Han vill så gärna vara en del av den amerikanska musikvågen som nu sköljer över Australien och Adelaide. Trött på bastragglandet ser han en dag en annons där ett lokalt surfband söker sångare. Gruppen heter The Mustangs och Jim blir snart den som sjunger allt gruppen gör. Mustangs spelar på allt från fester till rockklubbar, men större framgångar uteblir.

Så sköljer nästa våg över Australien. En engelsk grupp som snart skulle erövra Amerika i spetsen för en hel uppsjö av engelska artister. När The Beatles kommer till Stockholmsstora Adelaide står 300.000 och möter dem. Den brittiska invasionen är på gång. The Mustangs är på plats och är imponerade.

Man har ju redan gått från att vara ett instrumentalband till ett band med sångare och byter nu namn till "The Masters Apprentices" för att tydliggöra sin position. Man är lärlingar till mästarna som Chuck Berry och Bo Diddley.

Repandet fortsätter i ett skjul utanför en bandmedlems familjs hotell. En dag spelar gruppens manager in en session i skjulet och gör ett skivbolag intresserade nog för att lägga lite studiotid på en demo. Tre låtar spelas in och nu finns det plats för en fjärde.

Studiokillen jagar på. Tiden går. Man bestämmer sig för att skriva en låt. 15 minuter senare är det gjort. Ytterligare 15 minuter senare är den inspelad. Ett rör i förstärkaren är sönder och ger gitarren det råa ljudet som man gillar skarpt (inte första gången man hör den historien). Men när studiokillen insisterar på att låten måste ha ett namn tar det stopp. Man kan inte bestämma sig och låten märks med "Undecided".

"Undecided" blir gruppens genombrott 1966. Man spelar beat en tid framöver men spelar mer psykadelisk rock fram till gruppens uppbrott 1972.

Låten är härligt rå, lite Animals/beat-känsla, lite stänk av Nordvästrocken och en hel del ungdomlig jävlaranamma. Studion hade en tvåkanalers inspelare så den är härligt platt i ljudet.
Vad tycker du?

Monsterlåt: "Pintor" med The Pharos (och Frank Zappa)

Pintor är en monsterlåt som inte fick en stor publik, men är en av de låtarna jag skall stoppa i min Conti II -62a (Jukebox) om jag nu nånsin får råd att köpa en sån.
Pintor gavs ut på Del-Fi Records 1963 av en grupp som kallade sig The Pharos. Gruppen fanns egentligen inte men ändå. Förvirrande?

Vi startar storyn om Pintor i Los Angeles 1957 då Paul Buff tar över sin mors inspelningstudio och relanserar den som Pal Records. Fast.....eftersom det inte hände så mycket som har med detta att göra så hoppar vi till 1962 då en av Pauls Navy-vänner blev en pusselbit i dramat. Han hette Dave Aerni och var manager för ett surfband som hette The Tornadoes. Om du har lyssnat på soundtracket till Pulp Fiction så har du hört deras hit från -62: "Bustin´ Surfboards"!


Nu är ju detta en annan monsterlåt men i den här historien var det biljetten in i Pal Records för Dave.

Förutom Paul så fanns från 1960 en yngling som senare skulle bli känd som Frank Zappa. Frank skötte kontrollerna vid inspelningarna och spelade gitarr ibland.
Nu gick som sagt inte Pal så bra som man ville och ett sätt att klara hyran var att göra låtar och sälja distributionslicensen till andra mer framgångsrika bolag.
Ett sådant var Del-Fi Records. Del-Fi signade Richie Valens och njöt av intäkter efter "Donna" 1958 och innan dess hans första hit "Come on let´s go".



Så Del-Fi hade muskler nog att pressa och distribuera volymer. Hade man tur kunde även en licensierad sång leda till förtjänster.

Tillbaka till Pal, så hade Dave satt ihop ett arrangemang av en mexikansk låt och Frank hade hjälpt honom att spela in den, men för att kunna sälja licensen till Del-Fi var man tvungen att skaffa sig alias. Dave blev "Jack Irving" och Frank kallade sig "Curry". Man beslutade sig för att skriva att bandet hette "The Pharos".
 Redan -61 hade gänget spelat in surfrockaren "Breaktime" som idag räknas som Zappas första inspelning. Dom kallade sig då för "The Masters".

Sagt och gjort, "Pintor" spelades in, såldes till Del-Fi och är en doldis-surf-klassiker idag. Den finns i gränslandet mellan Latino och Surf och har ett härligt sound som gör att man vill äta Chili på stranden. Jag ser framför mig att i östra L.A., "The Barrio", sålde den kanske hyfsat?
Vad tycks?



Lysande, eller hur?

Well, Pintor blev aldrig en hit men gänget på Pal skulle producera fler surfrockare och med tiden stå bakom Frank Zappa.
Del-Fi förlorade visserligen Ritchie 1959 "The day the music died" men gav ut fler kända surfband och fick Bobby Fuller som artist. Bobby hann göra några skivor innan han hittades mystiskt död i sin bil.

Dave Aerni producerade Beach Boys och Dick Dale och blev som sagt själv en del av Zappas gäng.

Begreppet "The Pharos" blev snart kallat "The Rythm Surfers" efter Pintors B-sida och blev till slut "The Hydraulic Raisins". Galet namn, va?

Det var en galen tid på en galen plats. Och det blev en galet bra låt av det!

Monsterlåt: Louie Louie

I februari 1964 fick JFK:s bror Robert Kennedy, som då var justitsieminister, ett brev som krävde åtgärd. Visserligen hade han fullt upp med rasmotsättningar i södern och lagstiftning men nu blev han tvungen att reagera. En upprörd förälder var anarkin på spåren. En låt som hade hörts spelas i vulgära studentfester hade utan tvekan ett obscent innehåll. Varför skulle den annars vara så populär bland skrikande, spritfyllda ungdomar?

Robert lämnade över ärendet till FBI som genast skickade ut en kontorist att köpa skivan. Han kom hem med "Louie Louie" med The Kingsmen.
I två år försökte man förstå vari snusket låg genon att spela skivan om och om igen och intervjua ungdomar. Rapporten var kort och klar: skivan var "intelligensbefriad på alla hastigheter".
1983 har en radiostation i Kalifornien en "Maximum Louie Louie"-helg och spelar 800(!) versioner av låten under 63 timmar. Låten har gått in i musikhistorien.

Om vi börjar från början så var det en kille som heter Richard Berry som skrev Louie Louie. Richard hade en fot inne i musikbranschen och sjöng bland annat åt The Robins/The Coasters ibland. 1954 formade han sitt eget band, The Pharaohs, och 1955 skrev han en B-sida som en jamaikansk ballad. Denna calypso-sång var baserad på René Touzets "El loco cha cha"och inspirerad av Chuck Berrys "Havana Moon".
1957 blev den inspelad och tärningen var kastad.....



Richard hade ingen hit med låten och släppte rättigheterna snart nog.

Strax norr om Richards jaktmarker i Kalifornien, i Seattle-trakten hade man dock hört honom. Det sägs att kanske tre grupper där spelade in "Louie Louie" på kort tid, men det hetaste bandet skulle göra en tolkning av låten som skulle leva vidare delvis.



"Let´s give it to them right now!" improviserar sångaren "Rockin´Robin" Roberts i mitten, du kanske känner igen det från Kingsmens inspelning - mer om det snart.
Det sägs att Roberts hittade Berrys skiva i en realåda och blev så förtjust i calypso-låten att den fick bli ett av hans grupps livenummer, fast då i lite rockigare utförande.

Roberts bodde i Tacoma utanför Seattle och hans band hette The Wailers, som senare har kallats för det första garagerockbandet. Det fanns åtminstone tre som blev starkt inspirerade av Wailers: The Ventures, The Sonics och Jimi Hendrix, som brukade hänga där de spelade. Sonics (du måste bara läsa om dem här) skulle bli ett av banden som gjorde en version baserad på Wailers "Louie Louie" (och gjorde även Richard Berrys "Have love will travel") från -61.

Meeeen så färdades låten en aning söderut till Portland, Oregon och ett litet band som kämpade för att få spelningar köpte Wailers skiva. The Kingsmen hade hört talas om ett gig på ett kryssningsfartyg som skulle ge mer pengar än de traggliga skoldanserna. Man bestände sig för att göra en demo och besökte den lokale inspelningsstudion.

Kvällen innan hade man på ett gig gjort en 90-minuters version av Wailers "Louie Louie" så det fick bli B-sidan till "Peter Gunn Rock" och en trött studiokille gav klarsignal. Det blev en stökig inspelning med sluddrig sång och total miss mitt i låten där man börjar om. Bandet tyckte det lät för jäkligt men studiokillen ville ändå ha 50 (36? 10?) dollar vilket gjorde grabbarna förbaskade. Hutlöst!

Och så här illa lät det......



Inte mer än en vecka senare spelade ett annat Portland-band in låten i samma studio. Paul Revere and the Raiders var kända för att showa mycket på scen; kläder, danssteg, sätta eld på varandras hår.....
Anyway, Raiders hade framgångar men "Louie Louie" blev inte förknippad med dem även om deras inspelning kan sägas vara nära kärnan.



Nej, det var Kingsmen som skulle bli gruppen "som gjorde ´Louie Louie" 1963. Efter att man lyckats få den spelad en hel massa i Boston(!) började hitten bli ett faktum, men vid det laget hade redan Kingsmens sångare Jack Ely hoppat av bandet för att plugga färdigt på universitet.
Kingsmen mimade till låten på spelningar och för att göra saker ännu mer komplicerade startade Ely ett eget band, Jack Ely and the Kingsmen, som bara förvillade fansen och gav jurister jobb.

Men kanske var låtens största promotor just Robert Kennedy som lät FBI undersöka låten.
Inget var väl mer revolterande än en slarvigt inspelad låt som kanske var olaglig, och kidsen köpte skivor och dansade natten lång.
Och till sist: rätt sätt att skriva "Louie Louie" är UTAN komma. En så rätt låt måste få färdas vidare genom tiden med rätt namn.

Och nu: me gotta go!

Jay Hawkins blir "Screaming"

1958 var det inte självklart att man hade koll på alla nya musiktrender utan en show var en show för vissa och en trevlig kväll med underhållning. I en teater någonstans i södra USA har man bänkat sig för att se en artist som kom från industristaden Cleveland i nordstaten Ohio.
Hur spännande kan en Yankee vara?

Ljuset dämpas, ridån går upp och en tung, sökande musik ackompanjerar sex män som bär in en kista.
En obehaglig känsla sprider sig i lokalen.

Kistan sätts ner och männen går ut. En stund står bara kistan på scenen till många åskådares förundran.
Sedan slår en man med en benbit under näsan sönder locket och vrålar på ett vansinnigt sätt.

Skallen heter Henry.

Publiken skriker och den nervösaste hälften av dem börjar springa mot utgången. Då ramlar plötsligt en flock av vad som senare skall identifieras som resårband ner över dem medan grabbar på balkongen säger "mask, mask, mask..". Nu står ett gäng människor och skriker mitt i teatern, musiken stegras och galningen i kistan vrålar som inget man hört förut.

Voodoo? Trolldom? Hädelse och smädelse!

Publiken har precis upplevt en koncert med Jay Hawkins.

Året innan hade Hawkins blivit inbjuden att uppträda på Alan Freeds julshow. Alan sa till Jay: "Jay, jag vill starta showen med en smäll och jag vill att du skall ligga i en kista och sjunga."
Jay svarade "Vem jag? Glöm det!"
Alan lade upp en hundradollarsedel på bordet. Jay skakade på huvudet.
Alan tog upp hundring nummer två och kände Jay tveka. När den tredje hundringen träffade bordet sa Jay "Visa mig kistan!".

Nu hade inte Alan bett vem som helst, som Pat Boone, att sjunga i en kista. Jay hade en hit som inte var som andra hittar. Den hette "I put a spell on you" och var en vild och galen inspelning som gjordes på ett ovanligt sätt och fick Bing Crosby-trogna radiolyssnare att ringa in och kräva att skivan bannlystes.



Den 12 september 1956 samlades Jay och hans band i studion för att spela in "Spell". Producenten Arnold Maxin från Columbia Records (Jay var signad på dotterbolaget OkeH) ville inte som Jay. Jay tyckte att "Spell" var en vacker kärleksballad, Arnold ville göra en galen låt och gick ut och kom tillbaka med en låda Muscatel och mängder av grillad kyckling.
Några timmar senare var festen igång på allvar och Arnie bad gänget spela in låten på nytt. Alla var rådragna. Ljudkillen var packad. Saxspelaren hade svårt att få munstycket till läpparna och Jay själv kom inte ihåg efteråt vad han hade gjort.

Men "I put a spell on you" blev starten på en ny image för Jay och föreställningar som den i början av artikeln blev hans kännetecken. Inför en spelning på Apollo theatre fick han dock problem. Kisttillverkarnas branschförbund såg till att han inte längre kunde hyra kistor för sina spelningar och han var tvungen att köpa en kista för $850. The Drifters fick äran att vara kistbärare och när de satte ner kistan hände det som inte fick hända. Någon hade tryckt till locket så det inte gick att öppna!
Jay fick andnöd och panik och lyckades välta ner kistan så den gick sönder. Han slog sig ut ur den rasande över The Drifters, skrek obsceniteter och hot och jagade dem ut ur teatern.
Aldrig en tråkig stund...

Men Jay hade andra ambitioner som ung. Han ville bli operasångare eller boxare men kom aldrig så långt. En koreansk granat avslutade hans karriär i US Airforce. Väl hemma igen började han spela på barer. Han sjöng inte så bra men det skulle ändras när han kom till ett samhälle vid namn Nitro i West Virginia. När han slutat spela närmar sig en kvinna som Jay har beskrivit som gigantiskt fet. Hon hade jagat ner Black & White och Jack Daniels hela kvällen och var jätteglad.

Hon kom fram till Jay med ett tips på hur han skulle kunna låta bättre.
Hon sa :"Scream, baby" Scream Jay!!".
Och Jay tog tacksamt emot rådet. Han var glad. Han hade precis kommit på vad han skulle kalla sig.

"Screaming" Jay Hawkins!