Automobile Club de l’Oest, som har arrangerat LeMans 24 timmarsrace sedan länge, förstod sig inte på Briggs Cunningham. Det var 1950 och Briggs försökte anmäla sin bil hos en tävlingsledning som inte var intresserad. På LeMans skulle minsann inte rulla några konstiga hybrider. Man hade hört talas om fenomenet "Hot Rods" och tyckte att detta var en sådan. Hur mycket än Briggs försökte övertyga folket i LeMans om att det var en professionellt byggd racerbil så rättade man bara till baskern, hötte med baguetten och sade bestämt "Non!".
Jäkla fransoser! Racka ner på bilen! Bilen, som kallades för "Fordillac", var byggd av ett erfaret team; Frick - Walters i New York. Bill Frick hade gjort sig ett rykte om att vara en fena på motorbyten där motorn och resten av bilen inte hade samma tillverkare.
1949 hände sig att Ford lanserade sin "Shoebox"-design som var banbrytande, OCH Cadillac släppte sin nya toppventilarmotor. Alla med ett öra och öga för motorer visste att detta var något i hästväg. Kortslagig och med hög kompression levererade den 160HP i originalutförande och med massor av potential till högre effekt. Dessutom kostade motorn $1000 hos en dealer så det var prisvärt värre. Muntz i Californien och Allard i England var två som gjorde "tummen upp" för motorvalet.
Bill Frick tog en 49:a Ford och arbetade ner en Cadillac 331:a i den. Resultatet blev en snabb bil som Briggs hann prova några gånger med gott resultat innan han kontaktade fransmännen, som ju inte ville veta av denna "hotrod" på deras bana.
Briggs första bygge kallades "Bu-merc" och var ett Buick-chassi med Mercedes grill och front. Med denna jagde han de stora namnen på banan för den stora raka Buick-åttan hade massor av kraft på låga varv som passade vissa kurviga banor.
Bu-Mercen blev givetvis inte heller godkänd.
Pengar var inget problem för Briggs. Hans far hade finansierat två unga män som kommit på ett nytt sätt att göra tvål. Killarna hette Procter och Gamble och resten är historia. Briggs behövde inte jobba och fick därför skaffa sig andra mål i livet.
Av alla Briggs övertygelser och målsättningar var det en som märktes tydligare: Han skulle vinna LeMans i en USA-tillverkad bil! Vad gör man?
Han gjorde två saker.
Dels köpte han Bill Fricks företag, flyttade ner det till Florida och började bygga på en helt egen bil.
Dels förstod han att om han ville racea Cadillac-motorer så var de tvugna att sitta i en Cadillac-kaross, så han köpte två stycken av 1950 års modell och började förbereda dem för LeMans den sommaren.
Den ena var hyfsat nära en standard Series 61 men den andra utnyttjade reglementet om aerodynamisk ombyggnad till fullo då Briggs tog kontakt med killarna på Grumman Aircraft. De byggde om karossen helt för vad man såg som bästa aerodynamik och klart stod något som inte på något sätt påminde om en Cadillac.
När jänkarna kom till Frankrike i juni 1950 var man i blickfånget hela tiden. Alla ville se de galningarna som sade sig kapabla att blåsa dörrarna av Euroeliten. Kunde en stor amerikansk lyxbil verkligen sätta något emot en fransk eller italiensk fullblodsvagn. När man fick se den ombyggda Cadillacen tyckte fransoserna att den såg hemsk ut och döpte den snabbt till "Le Monstre".
Innan racet hade Briggs fått rådet att ta med sig en ihopfällbar spade. Tokerier, tyckte Briggs och lade ur den. Cadillacerna vrålade fram på LeMans som få gjort förut. På Mulsannerakan gick det dock inte så bra att få ner farten och "Le Monstre" åkte in i sandfällan. Utan spade var det inte lätt att gräva fram bilen och man stod kvar en halv timme. Slutresultatet blev elfte plats precis bakom standard-Caddyn.
"Meanwhile, back in the States.." så byggde man för fullt på vad som skulle bli Briggs första egna bil. 1951 kunde man berätta att man var på gång och i juni samma år var man på plats med tre bilar, alla av märket Cunningham.
Dessa hade fått Chryslers 331 Hemi som drivkälla, rörram, alukaross och egentillverkad DeDionbakaxel. På 1200 kilos vikt hade man nu ca 400HP och visade var skåpet skulle stå. Få tillverkare kunde visa upp sådana prestanda och nu var man snarare idoler än slagpåsar för fransmännen.
Att synas och att uppskattas var viktigt för Briggs och hans gäng och för att kommentatorn och publiken och inte minst teamet skulle kunna urskilja bilarna tog man ett nytt grepp. Man valde att lägga två tätsittande blå ränder över bilarna, från grill till bakljus.
Bilarna syntes, publiken hurrade och gubbarna i LeMans började tala om att bilarna var randade speciellt för detta loppet. LeMans-stripen var född. Allmänt erkänner man dessa fartränder som de första och en signatur för Cunningham.
Av de tre bilarna kom bara en i mål, och det var på 18e plats.
Men det var en seger ändå. Jänkarna hade kommit och visat att sportbilar visst kan byggas i USA, och att "Good Old American Know How" ändå var att räkna med.
Man lämnade som hjältar.
Briggs fortsatte bygga bilar några år men fick lägga ner bilfabriken då han inte lyckades att gå med förtjänst. Han lade ner en smärre förmögenhet på att bygga den första amerikanska fullblodsbilen men kunderna uteblev.
Han körde på LeMans ytterligare några år och blev som bäst trea.
Sista bilen som körde för Cunninghamstallet var en -64 Ford Galaxie. Briggs tonade ner sin racinginsats.
Briggs vann aldrig LeMans. Hans bilar fick dock köra om många kända förare. En av dem var Carroll Shelby. Han skulle snart nog ge bilvärlden en ny ikon, Cobran, och valde att lägga "negativa" Cunningham-stripes på den. Legenden om LeMans-stripen eller fartranden fick ett nytt fotfäste.
Idag kan man se Cunningham-stripes på alla möjliga bilar. Jag såg en EPA-traktor häromdagen med sådana. Den går inte snabbare men precis som då så tittar omvärlden till lite extra när den rullar förbi.
Briggs gick bort 2003. På Sebring-banan har han fått en kurva döpt efter sig. Inte så mycket för en man som har raceat Cadillacs och uppfunnit fartranden. Han levde ett liv i full fart.
För oss som finns kvar får vi väl bita fast i vår entusiasm och vilja under parollen; ränderna....går.....aldrig.....ur............
