Buddys brev

12e november 1956. Buddy var på Discjockeymässa och träffade folk från musikindustrin i Nashville. När han kom tillbaka till hotellet satte han sig i lobbyn och hoppades på att få träffa någon känd rockare. Plötsligt stiger en trött Gene Vincent in. Han har precis blivit nedrackad av en presentatör på samma mässa och smet ut och tillbaka till hotellet.
Buddy rusar nu fram till honom och ber om en autograf.
Gene tar sig tid och kraft att skriva den men tycker att killen ser bekant ut. Han säger; "Jag känner igen dig. Vad heter du?"
"Buddy Holly, sir"
"Aha, verkligen trevligt att träffas! Jag tror jag har en skiva med dig. God natt!"
"God natt, sir", sade Buddy och gick upp på rummet för att skriva ett brev hem till sina föräldrar.

"Kära mamma och pappa.
Nu är det måndag kväll och det är inte mycket att göra. Bara sitta "hemma" och läsa. Det var vad vi gjorde igår kväll med.
Mässan har varit välbesökt hela helgen men nu verkar det lugna ner sig. Nästan varje sångare i landet var här och vi har träffat nästan alla. Elvis var inte här men Scotty och Bill var och vi pratade mycket med dem.
Gene Vincent var här. Vi träffade honom och han tyckte det var roligt. Han sa att han hade en av mina skivor. Vi träffade Tennessees guvernör torsdags kväll. Han kom över till oss och presenterade sig.

Jag pratade med Mr Denny ikväll och han pratade med Paul Cohen över telefon (han är i stan men jag har inte fått träffa honom ännu).

Han sade att han planerade att göra vår inspelning så snart som möjligt. Fast det kan ta tre till fyra dagar och om det gör det så får jag nog ringa hem till er och be om mer pengar.
Jag hade inte gjort det om jag inte var tvungen att köpa ett nytt batteri till bilen. Jag ringer imorgon och berättar vilket, fast det är form....förmodligen igår då (innan detta kommer till er).

Tja, det är väl allt jag har att säga förutom att allt är bra här. Lite hemlängtan dock.
Vi kommer förmodligen hem direkt efter inspelningen. Vi ses snart.

Kram, Buddy"

Mr Denny i brevet är Jim Denny. Han hade en känd artistförmedling i Nashville och var den som kopplade Buddy ihop med Decca när han fick sitt första skivkontrakt inte mycket tidigare än när detta brev skrevs. Vem som skrev ut kontraktet hos Jim är oklart men denne stavade fel på Buddys efternamn. Hans riktiga namn "Holley" tappade sitt "e" och blev bara "Holly", och Buddy valde att behålla Jims felstavning.

Några dagar efter brevet klev han in i legendariska Owen Bradleys "Quonset hut"-studio och mötte där Paul Cohen (som nämns i brevet) och som producerade tre låtar åt dem. Paul har senare sagt att Buddy var "biggest no talent he had ever worked with".

En av låtarna som kom ut ur allt detta var "Rock around with Ollie Vee". Om ändå fler artister var så talanglösa. Drygt två år senare kraschar Buddys plan och kvar finns ett unikt musikarv.

Grumpy

Har du någonsin känt dig för smart för din omgivning? Så smart så att när andra talar så känner du knappt för att svara, eller kanske bara svarar med ett grymtande.
I så fall kan du ju känna att du har seriösa Gud-komplex och må dåligt över det.
Eller också kan du må bra av att du precis har vandrat en mil i Bill Jenkins skor. Känner du smaken av tuggad cigarr?

The Grump

Det är klart att Bill fick sitt smeknamn just av det skälet. Träffade du på honom i depån var det bäst för dig att du hade nåt vettigt att säga; jag menar riktigt vettigt, om du ville undvika grymtet.

Grumpy har alltid tillhört de smartare. Han är Mensa-medlem och tillhör alltså de 2 smartaste procenten och har dessutom fotografiskt minne.
Har du läst hans bok "The Chevrolet Racing Engine" så vet du att den är skriven av en smart gök.

När Bill gick ut highschool 1947 skrev någon om honom i hans årsbok att han var “the man who will put Einstein to shame”. Eftersom han redan hade rykte om sig att vara lätt magisk med bilar skrev man också “watch out for Jenkins’ Chevy.”

Randiga brallor, pokaler och kranskullor. Och bilar.

Bill gillade två saker: bilar och brudar. Två intressen som skulle bestå. Det sistnämda var skälet till att han pluggade scenkonst och franska.

Första Camaron. Vinst igen.

Men det var - givetvis - med bilarna som han blev legendarisk.

Han valde att hoppa av universitetstudierna och började köra och vinna med sin Cheva 51a med råtrimmad rak sexa. Och när han stod på Motorama 1953 vid den nya Corvetten (precis som Zora Arkus Duntov gjorde) och hörde rykten om Ed Coles nästa motorsensation - Chevys småblockare, kände han fascinationen växa. Detta var hans kall.

Han köpte en 55a Cheva med den nya V8an och trimmade den, och åren som kom blev han mer engagerad i dragracing med ett rail job med Topolino-kaross.

Bill slår ihop sina påsar med Dave Strickler och nu följer en rad bilar som benämns "Old Reliable".
409-Impalor/Biscayne/BelAir från 61 och 62 föregick hans favorit.
Det var när Dick Keinath, bigblockarens far på uppdrag av Zora Arkus Duntov, satte en bearbetad 409a på 427 kubiktum i en 63a Impala som det blev magiskt på allvar.

Z11. Mytiskt, mystiskt, maffigt.

Z11-versionen av Impalan med sin "Mystery Motor" under huven var extremt vass i Jenkins händer.
Han beundrade bilen men samma år meddelar Chevrolet att man drar sig ur all racing och fabriksstödet försvann.

The Honker

Bill och Dave gick över till Chrysler och körde bland annat "The Honker" med Hemi-motor men -66 gav han upp Chrysler och bestämde sig för att kampanjera själv. Han valde en lätt Chevy II kaross och försåg den med en borrad 327a. Presto! Den första bilen med namnet "Grumpys Toy" var född!

Första leksaken. Smala bakdäck.

Jere Stahl i sin Hemi-Belvedere skulle bli den enda riktiga konkurrenten. Bill visste inte riktigt hur han skulle bli snabbare än honom och vässade oupphörligen sin motor.



Jere byggde Bills första headers

En dag trugade Jere på Bill ett förslag: släpp ut lite luft ur slicksen och få en större anliggningsyta. Bill gjorde det och från den dagen hade Jere svårt att hänga med.

Lättmetallfälgar är för mesar.

Bill gjorde 7000-varvsstarter som skrämde de medtävlande. Få vågade gasa så hårt och få hade bitar som höll det.

Dick Moroso gick fortfarande i skolan.

"Grumpys Toy" kom att få ännu mer kraft genom ett obekräftat stöd från Chevrolet sommaren -66.
Efter att Biltillverkarnas Förening 1957 bestämde att inget medlemsbolag skulle stödja racingaktiviteter fick man hitta nya sätt stödja tävlandet. Vince Piggins var anställd i ett utvecklingsföretag som tog fram tekniska lösningar genom racingaktiviteter. Man nekade till samröre men helt klart stödde Chevrolet bolaget som i sin tur stödde racearna.

Vince Piggins. Chevys "race guy"

Vince såg Bills potential och ett samarbete inleddes. Bill fick delar och ibland bil i byte mot erfarenheter. Det var ju Vince som bidrog till Camaron och drev igenom Z/28-utförandet på GM och jag vill själv tro att en del av Bills erfarenheter av högvarviga småblockare fanns i just Z/28:an.

Randiga brallor igen. Skakar hand med NHRA/HotRod-grundaren Wally Parks

"Grumpys Toy" skulle bli embryot till en ny klass som skulle avlösa Super Stock och den tidigare A/FX-klassen där fabriksteknologi var grundläggande. 1970 skapade NHRA Pro Stock-klassen som skulle bli Bills arena.

Bill var så het så han veks ut 1967. I rutiga brallor.

Genom 70-talet var Bill "goto-guy" när det gällde att få fullt snurr på en småblockare. -74 körde han sin Vega, "Grumpys Toy XI", med 6,14 som slutväxel och 9300 varv över mållinjen! Detta var också den första Prostockaren byggd från grunden med McPhersonframvagn och torrsumpsmörjning.

Legendariska nummer 11. Första Prostockaren.

Bill kommer alltid att vara killen som genom sin bok lärde mig om (vevstaks)längd/slag-förhållandets innebörd på en normalaspirerad motor. Han är en hjälte.

Bill gillar fortfarande cigarrer.

Bill är idag 82 och tuggar fortfarande på cigarren. Han grymtar på.

Smokey Yunick och lustgasen

Det är 1997 på National Trails Raceway. Jerry Eckmans Funny car står och värmer motorn i depån inför en viktig final. Plötsligt exploderar oljetråget och det mesta runt bilen blir täckt med olja.
När paniken lagt sig står det snabbt klart för andfådda funktionärer att det legat en dold lustgastank i oljetråget som exploderat. NHRA är tvugna att reagera hårt. Lustgasfusket måste bort.

Tillbaka till 50-talet. Stock Car började organiseras i sydstaterna och många som körde hade tidigare varit Moonrunners, det vill säga distribuerat illegalt hembränt med lagen hack i häl på kurviga bergsvägar.
Ungefär samtidigt som Wally Parks drog igång NHRA för hotroddarna på västkusten startade Bill France National Association for Stock Car Auto Racing, NASCAR, i Daytona, Florida. Första racen gick på stranden med "bonnatrimmade" originalkärror.
I början var reglerna få och först i slutet av 50-talet blev det regel att knäppa midjebältet. Men allt eftersom startfältet blev större och jämnare växte också (smyg)trimningen.

Smokey Yunick var ingen fuskare. Om det fanns en regel som förbjöd något skulle han aldrig bryta den. Smokey tyckte att det var viktigt att hålla löften i livet, och ett löfte han givit sig själv var att vara snabbast på banan om inte annat som stallchef och mekaniskt geni.

Efter att ha flugit "Flygande Fästningar" (B-17) under andra världskriget slog Smokey med fru sig ner i Daytona Beach och öppnade "Smokeys Best Damn Garage in Town" för att reparera lastbilar. Men hans rykte som proffsmekaniker gjorde att han blev kontaktad av ett lokalt stock car team med Herb Thomas som förare.

Smokey preppade en "Fabulous Hudson Hornet" och vinnandet började. 55-56 var han involverad i Chevrolets racingsatsningar och i viss mån vidareutvecklingen av småblockaren. När han berättade för Zora Arkus Duntov att Zoras körförmåga i Corvetten var max 6 av 10 blev han inte glad.

Efter att Smokey blev fotad av Ed Cole lär han ha sagt: "I can tell you not to call their next year’s models junk if you want to get paid by them. I know first hand that’ll tick ‘em off!”
Mr. Yunick sade vad han tänkte.

57-58 blev det Ford och därefter en galen vinnarcirkus med hans kompis "Fireball" Roberts i Pontiacs (läs om Roberts på GrandPrix63-bloggen).

Det fanns mycket som inte var reglerat i motorsporten på 50 och 60-talet. Till exempel stod det -66 ingenstans att man inte fick bygga en bil som var 7 åttondelar stor. Det var Smokey.

Nummer 13 var ett turtal.

Men sägnen berättar om hur Smokey fick tandvärk och gick till tandläkaren. Där sägs det att han blev introducerad till bedövningsmedlet "skrattgas", eller lustgas som vi kallar det. Han fick höra hur gasen var packad av syreatomer och tänkte att detta kan bli till hästkrafter. Skall man vara lite tråkig kan man väl spekulera i om inte hans förflutna som stridspilot kan ha gett honom kännedom om hur till exempel Messerschmitt 109 använde gasen. De hade sitt GM-1 (Göring Mischung 1) som allmänt kallades för "Ha-ha-gerät" (ha-ha-apparaten).

Men låt oss hålla oss till sägnen.

Det fanns ingen anledning att visa medtävlande eller tävlingsledningen att man använde lustgas så man fick tänka till hur man skulle gömma den. Till slut kommer man på det. Man bygger en extra kraftig störtbur och med noggranna svetsar fick buren bli lustgastanken! Påfyllning och urtappning doldes och munstycken monterades inuti motorn.

Det gick lite snabbare. Men det var tidigt i lustgasens historia. Fler använde gasen utan att berätta det. Tävlingsarrangörerna ville ha snabba race och såg mellan fingrarna. Ett talesätt var att någon kunde få "The Call". Det innebar att man från arrangörens sida ville ha en viss tävlande som vinnare och var redo att tolerera regelböjningar. Dessutom hade (och har) Bill France alltid sett till att det fanns en oåterkallelig regel i Stock Car: den som publiken såg vinna VAR vinnaren, oavsett metod.

Bill France sr.

Anyway, Smokey fortsatte att utmana reglementen och att utveckla teknologin i bilarna. Han var förmodligen först med att montera en bakvinge på en Indy-bil. Han såg till att föraren kunde fylla på motorolja under färd. Han byggde om karosser och chassin för aerodynamik och låg vikt på ett sätt som var nytänkande.
Det finns massor att säga om legenden Smokey med patent och påhitt som bilbranschen avundades.

Lustgasen fortsatte att vara en dold faktor. Först under 70-talet startade Ron Hammel "10.000RPM" och Marvin Miller startade sitt företag med varumärken som "It´s a Gas" och det fuskanspelande "Chetah". Dessa var de första systemen som byggdes för gatåkare.
Så småningom var NOS etablerat och är idag sofistikerade system för motorbuskidsen.

Men Smokey var en pionjär. Och det var inte fusk. Det var bara onödigt att berätta om.

K-kärlek: Elly Beinhorn och Bernd Rosemeyer

Kärlek med smak av motorolja

Det är den 5e februari 1938. Elly får veta att Hitlers Schutzstaffel, eller "SS" som de kallades helt kort, har gått med på att betala Auto Union hälften av begravningskostnaden för hennes man Bernd Rosemeyer. Auto Union, som var Bernds arbetsgivare hade kontaktat SS och ställt frågan. "Han var ju trots allt en SS-officerare".

4 dagar tidigare blev Bernd begravd som en nationalhjälte. Adolf Hitler hade kommenderat ut många SS-män som gjorde nationalhälsningen och sjöng körsång. Folket kantade gatorna och läktare dignade av digniteter. Det var en begravning som Berlin sent skulle glömma.

Efteråt ryktades det att Elly hade lämnat begravningen under talen vilket inte stämde. Elly visste att det skulle vara en farlig förolämpning och en kändis som hon skulle inte göra det ostraffat för Nationalsocialistiska partiet. Men Berndt var inte nazi. Han bara visste att hålla sig väl med de som hade makten för att kunna göra sin grej.

Och det var just denna grejen som ledde till Ellys sorg.

Bara en vecka tidigare stod Bernd på ett stycke avstängd Autobahn mellan Frankfurt och Darmstadt.
Han hade hela sitt team med sig tillsammans med sin bil, "Strömlinjevagnen".

Snygga fälgar med spinners

Bernd själv hade bestämt att köra trots att det var lite väl blåsigt för en toppfartskörning. Men pressen var stor på honom och teamet. Ärkerivalen Mercedes hade tagit initiativet att ta tillbaka rekordet från Auto Union. De hade redan i slutet av -37 låtit media veta att man skulle bevisa sin överlägsenhet på nyss nämnda Autobahn och på Auto Union skiftade Dr. Porsche fokus från GP-bilen som man jobbade med till toppfartsbilen "Strohmliniewagen". Detta fick bara inte Mercedes komma undan med!

För att förstå hur pass mycket man ville vinna kan man gå tillbaka ytterligare några år. Konstellationen Auto Union (Horch, Wanderer, Audi och DKW) var bildad och Ferdinand Porsche skulle sätta märket på racingkartan. Hitler som ju hade ett visst bilintresse, var en Mercedes-kille. Han hade låtit staten sponsra Mercedes-teamet och skulle visa den tyska överlägsenheten för världen.

Adolf gillar Mercor.

Ferdinand Porsche och några till besökte Hitler för att få spons. Hitler tyckte det var det dummaste han hade hört.  Men han skulle inte komma undan så lätt. Dr. Porsche smällde av och skällde ut Hitler efter noter. Den mustaschprydde rikskanslern blev stum. Inte många hade vågat säga emot honom och än färre skälla ut honom.
Hitler var förtjust i Dr.Porsche. Det kanske inte var ömsesidigt men det fanns ryggar att klia och Hitler stödde redan sedan -34 ett projekt som innebar en bil för Folket, en Folkvagn. Fast det är ju en annan historia och ett skäl till att invadera Tjeckoslovakien.

Dr. Porsche och Hitler bubblar

Well, Porsche och Auto Union fick spons av tyska staten. Man fick samma uppdrag. Bevisa hur Tyskland var överlägset på racerbanan. Men det nya teamet hade en agenda till. Att slå uppblåsta högdragna Mercedes, Hitlers favvo-märke.

Så därför var det viktigt att ta upp utmaningen som skulle utspela sig på den tomma Autobahnen utanför Frankfurt. Nu utan Dr. Porsche som lämnat teamet årsskiftet 1937-38 för att bygga Folkor.

Bilen var i toppskick. V16, kompressor, 6,5 liter och 560 hästar strax under 5000 varv. Med högsta växeln i skulle det innebära 456 km/h. Klassen gäller flygande kilometern snabbast på ALLMÄN VÄG och strax innan hade "Thunderbolt" med två V12or, 36,5 liters slagvolym och 2350HKR.....var(!)........kört rekordsnabba 502 km/h på Bonneville Salt Flats. I en saltöken. Lite skillnad.

Elly småsnackar med Bernd innan start

Så du fattar hur grymt detta var!

Mercedes hade laddat hårt. Legendariske teamchefen Alfred Neubauer och lika legendariske föraren Rudolf Caracciola åt segerfrukost på hotellet denna morgon. Deras "Rekordwagen", W125, hade en kompressormatad V12 på 5,6 liter och 725 HKR. Svårt.

Hårda "Rekordwagen" vid Frankfurts Zeppelinarhangar

Elly visste att det var farligt. Fara var en del av parets liv.

Härligt peppiga Elly

När Elly var 21 tog hon flygcertifikat och som 23 åring flög hon till västafrika, störtade i öknen, blev upplockad av nomader, återvände till planet för att rädda delar och fick till sist flyga hem till  Berlin i ett lånat militärplan. Hon flög sedan sin Klemm till Persien, Bali, Mount Everest, Australien, skickade planet till Panama, flög genom Sydamerika till Brasilien och fraktade planet hem till Berlin.

Elly gillar flygplan

Hon var en hjältinna! Hon var hela Tysklands flygardrottning och behandlades som en kändis.
Sedan slog kärleken till. Som 28-årig kändis i Brno 1935 kollar hon in GP-loppet och blir ombedd att gratulera vinnaren som visar sig vara en ung Bernd Rosemeyer. Han blev genast över öronen kär i henne och till sist hade hon fallit för hans pojkaktiga charm och gåpåanda.

Bernd har mekat med hela ansiktet

De blev ett hett par. Lite som Viktoria och Daniel. Pressen och folket följde dem var de än var. När han skulle tävla flög hon in och landade på tävlingsbanan. Han tog certifikat och började flyga. Hon fick köra hans bil på bland annat Nürburgring.

Elly visade var skåpet skulle stå!

Kul att veta är att "Mr. Corvette" eller "Mr Ardun"; Zora Arkus Duntov hade kunskaper inom just överladdning och jobbade lite för Mercedes, men blev också kompis med Bernd som lärde honom att köra racer-hoj mellan bropelare i Berlin. Zora var ju dock inte infödd "renrasig" tysk och blev snart sparkad från teamet. Men det är en annan historia som finns här.

 Bernd tog hem massor av segrar för Auto Union inklusive Europeiska Mästerskapet.  Det var nu Himmler såg till att göra Bernd till SS-officerare som en PR-kupp.

Bernd Burnout!

Mercedes hade å andra sidan sitt sämsta år någonsin. Tänder gnisslade.

De gifte sig samma år. I slutet av -37, i samband med Mercedes utmaning, fick de sin son, Bernd Jr.

Pressens gullegrisar

Under två fantastiska år var de Den Stora Äventyrliga Kärleken. Inte "Brangelina" men väl ... "Berly"(?). Deras turtal var "13"....

Lite nojs med fötterna på däcket.

Sedan kom 1938 och den 28e januari. En solig men lite blåsig och kall dag skulle allt ta slut.

Bernd har 55 sekunder på sig att komma upp i toppfart. Hans Auto Union är kyld av is och om han kör motorn i mer än en minut vet han att den kan överhetta. Det gäller att inte fega ur.

Sista repan. Här skall gasas. Tyvärr.

Rappande avgasljud och eld i blåset ackompanjerar de få åskådarnas jubel. Det sägs att bilarna passerade som rullande explosioner. Det gick så in i bänken!

Strömlinjevagnen vrålar iväg för sista gången.

Det sägs att Bernd kan ha kommit upp i runt 430 km/h på sista försöket när hans bil åkte av. Det blev inte mycket kvar. Bernd lämnade Elly som 28-åring och mitt i det han gjorde bäst. Tog chanser.

Caracciola och Mercedes klockades in på 432 km/h. Detta var sista gången Mercedes försökte sig på toppfartskörningar. Deras rekord var oslaget 2010.

Ellys sorg var stor och framförallt var hon arg på att Nazisterna hade gjort politik av begravningen mot hennes vilja. Men Elly gav aldrig upp. 1941 gifte hon om sig och fick en dotter. Hon slutade inte att flyga förrän hon var 72.

Elly hann fylla 100 år innan hon gick bort 2007

Bernd har en minnessten på en rastplats vid Autobahn mellan Frankfurt och Darmstadt som påminner om den soliga dagen med kastvindarna och de eldsprutade maskinerna då allt gick fel för honom och Elly.
Då sagan tog slut.

Bilpromenader: Roskilde Ring

Det går åt fel håll...

1955 hade redan Råbelövsbanan utanför Kristianstad servat regionen i tre år, och skulle ha sitt första GP-lopp. Grand Prix var inte vanligt i Norden där man mest tävlade på frusna sjöar och försök att få upp en italienare till det. Nej, ville man se de stora namnen fick man åka ut i Europa. AVUS, Nürburgring, Monza och Montlery fanns därute i äventyret.

I norden hade Gelleråsen öppnat -48, för bara 7 år sedan, byggd med hjälp av en motorgalen grushandlare, och hade redan blivit asfalterad och fått upp sin första italienare. Roberto Rossellini stuvade in sin fru Ingrid Bergman i sin Ferrari och körde upp för att tävla. Sverige och Norden hade fått den första permanenta motorbanan (bilracing) på plats.

Roskilde efter -57. En svagt inritad kurva; "Politiken" visar banan -55 (ingen Bosch-kurva då)

Så det känns ju inte konstigt att man i Danmark ville komma igång med tävlingar och känna spänningen i motortävlingar. Så nu, 1955, var Poul Tholstrup klar med sitt drömprojekt. Han hade köpt en grusgrop i Roskilde och gjort om den till racerbana.

BMW 328, Allard med Chrysler Hemi och Ford V8 på grus 1955.

Vilken grej! Banan ligger inne i stan och tio år senare skall man bli tvungen att ansöka om dispens årligen på grund av motorljudet.

Mitt bland husen!

Men nu ser man hur Danmarks motorhistoria skrivs. -56/57 blev banan asfalterad och förlängd och snart nog lyckas man få dit både Jack Brabham och Sterling Moss, som visserligen ville ha 30.000DKK för att komma.

 I och med asfalten målade man sponsorers namn med vit färg på banan. Lite väl halt när det regnar tyckte en del förare.

Idag om du besöker platsen möts du först av ett Scandic-hotell. De skryter på sin hemsida om att de har en exposé om Roskilde Ring i lobbyn fast mycket är det inte. Däremot finns en dålig "Racing bar" som del av arvet. Hade varit bättre utan.

Fattigt.....

Eftersom banan låg i en grop schaktade man till amphi-teater-läktare som rymde massor av åskådare.

Idag kan du fortfarande se dessa avsatser om du ger dig in i vegetationen.

Den långa doserade Pirelli-kurvan var säkert spännande att ta.

Och idag finns den kvar. Titta noga så ser du bankningen. Bilden tagen från andra hållet.

Nere där depån låg finns en liten sjö.

Den kurvan är tillsammans med "läktaren" det som syns bäst. Philips-backen kan anas.

Well, banan var speciell. Bland de absolut första i Norden, nästan bara kurvor, höjdskillnader på 14 meter och varvet gick unikt nog moturs.

Tiden går och -68 kör man sista loppet sponsrat av Scalextric, men redan -65 har Ring Djursland och Jyllandsringen öppnat, -62 öppnade Ring Knutstorp på svenska sidan. Kinnekulle och Mantorp kom
-69.

Platsen heter idag Roskilde Ring Park och trafikeras av motionärer och hundägare.
Som minne finns en plakett.

Och Ingrid fick en dotter som blev plåtad med en orm. Vad har det att göra med Roskilde Ring?

Inga raksträckor.