Fynd: Computacar och The Astro Vette by Bill Mitchell

Loppisfynd galore! Där stod den - i en rätt så fin kartong - utan att någon såg det vackra snittet. En leksak som man kan säga bara skriker Bill Mitchell och sent 60-tal. När jag närmade mig lådan gjorde jag det med förhoppningar stora som träsket öster om Lafayette. Det var 50% chans: lådans lock visade den ena modellen, en Ford GT40 - inget dåligt val, medan gaveln skvallrade om att det kunde finnas en annan modell av bil i lådan. En Astro Vette.

....det verkar stämma.....!!

Jag fäktar undan tvivlets alligatorer och låter lådans lock smeka den gnissliga cellplasten på väg upp och av och där är den. Bill Mitchells konceptbil från -68.

Mmmm...plastic fantastic

Bill Mitchell var ju kanske den största stjärnan i Detroits bilhistoria. En superstar. Anställd och tuktad av mannen som till stor del skapade bildesignprocessen och den första konceptbilen (Buick Y-Job), Harley Earl. Harley var en tuff jävel och kunde t.ex skälla ut Fisher-bröderna (dom med karosserna) så det ekade i GM-huset om inte hans design blev rätt återgiven i plåt.

Hårda Harley! En hjälte!

När Harley lämnade 1958 var det i princip klart att Bill skulle ta platsen som VP för design. Harley var en stor kille och gillade stora bilar, runda former och kromorgier. Bill var lagd åt ett annat håll och ville bevisa att det fanns kunder som var redo att betala för det. GMs produkter ändrade snabbt sitt utseende och 1959 var kulmen och Grand Finale av Harleys regim. Bill bevisade 1963 med Rivieran att raka linjer och lite krom var säljbart (läs om det här).

Bill jobbade till exempel ihop med Zora Arkus Duntov och tog fram Corvette Stingray. Bill visste att Corvette skulle fortsätta vara en "Halo car" för GM och började titta på olika utföranden genom konceptbilar han lät bygga. En av dem var Mako Shark. Bill insisterade på att Corvettens hajdesign kunde förstärkas inte minst genom ett lackjobb som gjorde att bilen såg ut som en haj med vit nedsida.

Blås och lack spektakulärt!

För Bill var det viktigt att det blev perfekt. Hans team redovisade lack efter lack men Bill var inte nöjd. Bill pekade på sin konserverade hajfisk som satt på en träplatta bakom honom ovh försökte få dem att förstå att så såg det ut i naturen och så skulle hans konceptbil se ut. Basta!
Jag återkommer om hur teamet löste lackeringsutmaningen.

Astro Vette. Fender skirts!

Men så då till konceptbilen som byggdes för att känna efter hur strömlinjeformad en Corvette kunde bli. Astro Vetten blev till genom att man tittade på Bonneville-bilar och gav den heltäckande kapslar, liten roadstervindruta, targabåge och förlängd akter. Emblemen gjordes större och på sidorna av den förlängda fronten fanns markeringar för luckor som skulle öppna sig i hög hastighet och minska luftfickorna under bilen.

Astro Vette med kapslar typ Bonneville

Den var extrem men -73 gick Corvette mot strömmen och fick en "Astro"-front med dito akter 1974.
Bilen åkte runt världen och visades på bilsalonger och nånstans såg en leksaksdesigner Bills Astro Vette. Designern blev imponerad nog för att ta med sig bilen in i nästa leksaksprojekt - Computacar.

Lådan jag hittade på en loppis.

Mettoy är ett gammalt fint företag vars mest framgångsrika produktlinje hette Corgi och 1966 vann man "Toy of the year" med sin utgåva av Bonds Aston Martin DB6.

Corgi. Ett namn med tyngd.

Computacar levererades med koner men framförallt med programkort.

4 st var förskurna men resten bara väntade på att du själv skulle klippa till Sebring, Nürburgring eller Mantorp då dessa kort matas in i bilens akter och på sin färd genom/under bilen reglerar styrning och fram/bak/tomgång.

När kortet kommer ut på framsidan är loppet över.

Game over.

Kool tycker jag. Ännu koolare om man kan se historien bakom. Hur Bill har kämpat för att få fram en snabb och kromlös bil som Harley hade skakat på huvudet åt. Hur hans team jobbat hårt för att förverkliga hans dröm.

Idolen Bill Mitchell. Vilket jobb!

Bill Mitchell var mer autonom och hade mer frihet än sina likar på Ford och Chrysler. Han var en av GMs superstars och förändrade världen med sin design.

Bills team fick till slut lacken på Mako Shark att bli fantastiskt lik fisken på Bills vägg. Man väntade helt enkelt tills Bill var ute och reste och lackade då om fisken!

Och jag har fått en ny leksak för 100 kronor och tänker på Bills konceptbil när jag manövrerar Astro-ventilationen i min Camaro.

Metalrot: När Dick träffade Leo och hans Stratocaster

Detta handlar inte om Les Paul. Inte heller om egyptiska flickor. Men på sedvanligt K-Retro-vis tar vi en liten men kul omväg till historiens kärna.

Redan innan kriget hade Les Paul ett band. Som band gör och gjorde så turnerade man och danshallarna hade vuxit mycket de senaste åren. I och med att de blev större fick man in fler människor och sorlet ökade.

Det gjorde att man valde att använda förstärkare till sina instrument. Les Paul var inte annorlunda. Han hade en mick på sin gitarr. Men han var inte nöjd. Den akustiska lådan gav feedback till micken och tog kraften från strängarna, kraft som Les Paul ville ha in i micken.

Les Paul var inte bara gitarrist, han var uppfinnare med. Under 30-talet experimenterade han med flerspårsinspelningsteknik och byggde en egen skivpress av bland annat svänghjulet till en Cadillac.
Så han lät inte lagom vara nog. Han plockade upp en 4 x 4 tum träbjälke, skruvade på en gitarrhals, en pickup och ett stall och hade nu en gitarr som löste hans ljudproblem. För syns skull delade han en akustisk gitarr på mitten oack satte delarna på var sida om bjälken. Han döpte den till "The Log".

Rickenbacker erbjöd en solid gitarrmodell som hette "Bakelite" men man kan nog säga att The Log var absolut bland de första elgitarrerna och gjorde en del väsen då.

I slutet av 40-talet blev storband mindre och mindre populära och Rythm and Blues och BoogieWoogie-band mer populära, så behovet av billiga, hållbara, lättstämda men framförallt högljudda gitarrer ökade.

In kommer Leo! Leo, med efternamn Fender, såg behovet, hade hört om "The Log" och byggde en gitarr lätt baserad på Rickenbackers Bakelite. 1950 lanserade han sin första modell som hette "The Esquire". Året efter kom en modell med två pickups som han döpte till "Broadcaster". Gretsch tyckte det var lite väl nära deras modell "Broadkaster" och en dryg månad efter lanseringen bytte den namn till - Telecaster.

Telecastern blev döpt efter det stora fenomenet just då - TVn - och blev en stor hit och var precis det turnerande band behövde. Fast Leo gav inte upp. Han frågade sina kunde hur man kunde förbättra den och fick höra att man ville ha en kropp (på gitarren) som var mer formad för att passa gitarristens kropp plus att man ville kunna nå de höga tonerna och ha en tremolo (svajarm).

Han tog allt han hade och gjorde en ny modell på sidan om Telecastern.

Stratocastern föddes 1954 och ett nytt bidrag till rocken var verklighet.

Samma år flyttade Richard Anthony Monsour som 17-åring med sin familj till Californien. Han var inbiten surfare redan från starten och älskade musik. Han började kalla sig för Dick Dale och fick ihop ett band för att spela den nya Rock ´n Rollen. Livet var kanon - surf på dagen och rock på kvällen. Fast pengar fanns det inga.
Dick var av libanesisk/polsk härkomst och lärde sig musik av sin farbror som brukade spela oud (arabiskt stränginstrument) för magdansöser. Hans farbror jagade honom att lära sig trumpet, trummor, ukulele och givetvis gitarr. Det var inte ovanligt att hans mellanösternarv hördes i hans musik.

Leo var på jakt. Buddy Holly, som ju började spela rock efter att han såg Elvis 1955, blev tidigt den första Stratocaster-ambassadören, men Leo ville ha fler artister som referens och såg sig omkring i närområdet.

Dick, som ju var fattig surfare, träffade honom en dag. Dick sa rakt ut att han inte hade pengar till en så fin gitarr man att han gärna tog en gratis. Leo bad honom provspela en Strata och var tvungen att skratta när Dick hängde på sig gitarren upp och ner. Dick var vänsterhänt pecis som McCartney och Hendrix, men vände aldrig strängarna som dessa. Han bara vände gitarren. Han översatte alla ackord till sitt eget "uppochner"-sätt att spela och Leo hade aldrig sett på maken.
Leo blev så pass fascinerad att han bad Dick att ta en Strata och en Fender-förstärkare och spela tills det inte går längre.

Dick tog lyckligt sitt instrument och började använda det. Men snart nog var han tillbaka hos Leo. Förstärkaren hade börjat brinna. Varför? Jo, försökte han förklara för Leo, när några tusen surfare blir helt galna av musiken blir det mycket oväsen och man får vrida upp ordentligt. Dick körde sin förstärkare på fullt hela kvällen. Och fortsatte med det.

Efter att ha kört slut på 49(!!) förstärkare blev Leo nyfiken.
Han gick till Rendezvous Ballroom i Balboa och såg Dick Dale uppträda där. Dick drog ordentligt med folk till sina s.k. "stomps" och satte gång på gång nytt publikrekord. Den kvällen stod Leo mitt på dansgolvet bland 4.000 skrikande och dansande ungdomar och såg Dick spela för fullt på scenen.

Paul Johnson, gitarrist för The Belairs sade
"I remember making the trek to the Rendezvous in the summer of '61 to see what all the fuss was about over Dick Dale. It was a powerful experience; his music was incredibly dynamic, louder and more sophisticated than The Belairs, and the energy between The Del-Tones and all of those surfers stomping on the hardwood floor in their sandals was extremely intense. The tone of Dale's guitar was bigger than any I had ever heard, and his blazing technique was something to behold".

Nu förstod Leo vad Dick talade om och att han hade hittat en perfekt testpilot för hans produkter.
Leo tog fram en ny transformator som biffade upp effekten till 100W och gjorde Dick till den första att spela med så stark förstärkare. Men högtalaren fastnade ofta i maxläge (när den inte brann upp) så Leo gick till James B. Lansing (JBL) och förklarade problemet. Tillsammans kom man fram till att sätta en gummikant på högtalaren för att den skulle kunna återgå till rätt läge. James utvecklade en helt ny högtalare som senare skulle få namnet JBL D-130F där "F" stod för Fender.

Härefter följde ett tätt samarbete och nya uppdaterade produkter.

Strängarna var också ett problem. När Dick spelade fort vilket han alltid gjorde blev de varma och gick av. Han gick till den bästa strängtillverkaren som bad honom att spela långsammare. Dick trodde inte sina öron. Så han strängade upp sin gitarr med mycket grövre strängar än normalt. Dessutom lärde han sig att stränga om gitarren medan han spelade på scen. Alltså under själva låten. Tungt.
Och ljudet blev ännu hårdare och bättre av de tjocka strängarna.

Dick var nära nu. Han ville få samma ljud i sin gitarr som när en stor våg bryter och kallade det "wet". Han ville ha ett ljud som var primalt och syftade ofta till Gene Krupa och hans snabba spelstil. Han tyckte själv att han lät lite platt när han sjöng och såg sig omkring efter lösningar. Dick hittade en gammal Hammondorgel och tog ut reverb-delen och visade den för Leo. Leo fixade till den och kopplade in den så när Dick sjöng fick han en fylligare stämma.

Sista steget var så nära nu...

En dag kopplade Dick in den tillsammans med den nya förstärkaren till sin Stratocaster. Nu hörde han det han hade hört i sitt huvud. Ett kraftfullt, fylligt ljud som slog lyssnaren i mellangärdet. Så skulle det låta!

Nu behövde han bara en hit. 1960 kommer en 10-årig pojke fram till Dick efter ett lokalt gig och frågar om han hade kunnat spela en hel låt på bara en sträng. Dick sa att om grabben kom tillbaka nästa kväll så skulle han få höra honom göra det.
Dick funderade och funderade.

Men så kom han ihåg hur hans libanesiske farbror brukade spela en traditionell folkmelodi i snabbt tempo på sin oud. Hans farbror brukade spela den på en sträng bara.
Dick tog sig an den. Kopplade in allt han hade och körde den arabiska folksången "Misirlou" som aldrig förr. Publiken älskade den!
1962 var den en hit under namnet "Miserlou".

Dick fick 1964 tuff konkurrens av Beat-vågen och med sviktande hälsa lade han Stratan på hyllan en tid.
Leo sålde sitt företag till CBS 1965.
Stratocastern är för alltid en ikon inom rocken.

Och Misirlou betyder "Egyptisk Flicka".

Philips - Vad har dom gjort för dig?

Karl Marx hade inte mycket att göra med Philips, utom att han ju faktiskt var kusin till Gerard Philips som grundade företaget 1891. Måste ha varit jobbiga släktmiddagar.
Har företaget påverkat ditt liv? Läs innan du svarar...

Ett drygt decennium efter att Edison hade fått fart på glödlampan såg man en affärsmöjlighet i att börja tillverka sådana i Holland. Strax efter hade Edison, Tesla och Marconi jobbat fram en avart till glödlampan som på svenska kom att kallas radiorör och använt den till att skapa ännu en världsvändande uppfinning - radion.
Radiorör verkade bli nåt för framtiden så Philips började tillverka sådana också.
Tiden gick och elektriciteten gick mer och mer från att vara en lyxartikel till gemene mans artikel kanske främst genom att industrialiseringen krävde mer ström.

Så 1927 var Philips den största tillverkaren av radiorör med 10.000 anställda, så då var det dags att börja sälja radioapparater och introducerade den första. Det blev en stor succé och ett år efteråt var man störst i Europa på radioapparater.

2 år senare lanserade man ett nytt varumärke - Philishave - som än idag finns att köpa. Philips blir först med en roterande kniv. Jag har haft tre stycken.

Snart nog är depressionen importerad från Amerika och man är tvungen att 1933 skära ner arbetsstyrkan från 28.000 till 16.000. Tuffa år följde och i grannlandet Tyskland har en man vid namn Adolf hittat lösningen på den ekonomiska krisen - krig.
1940 får man reda på att tyskarna skall invadera Holland och man bestämmer sig för att leda företaget från Amerika. Två år senare inleder de allierade "Operation Ostron (Oyster)" och bombar fabriken som visserligen räddat många judar men också försåg Vermacht med den teknologi de behövde för kriget med nästan 100 plan.

Men man gav sig inte. Under 50-talet tyckte man att även människor utan el skulle ha en radio och investerade i att utveckla en gammal idé - Sterlingmotorn.

Den levererade 200W och utvecklingen fortsatte men den kommerciella succén uteblev. Man utvecklade dock en "omvänd" teknologi som man kallade för "Cryocooler" som används idag för att nå riktigt låga temperaturer typ -200 grader. Flytande syre kommer nog till dig genom Philips-teknologi (om man nu köper sånt).

1950 bildades Philips Records som 1958 i Sverige tog över Sonora. Senare skulle det byta namn till Phonogram och ännu senare gå ihop med Polydor och bli PolyGram, som i sin tur köpte Decca, Island och Motown. Först i slutet av 90-talet sålde Philips ut till Seagram, så nu är det en del av Universal Music. Jag har köpt massor musik som kommit ut genom Philips.

1963 introducerade man ett nytt sätt att sprida musik - Kompaktkassetten. Samtidigt lanserade man en bärbar inspelningsbar bandspelare, Carrycordern. -64 lanserades den i USA, massproduktionen började, och 1968 fanns det 85 tillverkare som tillsammans sålt 2,4 miljoner spelare. September -66 introducerades de första färdiginspelade kassetterna med ett urval av 49 album.
Jag har slitit ner massor av kassetter genom åren.

1972 lanserar Philips den första hemmavideobandspelaren. Stor och klumpig, med analog klocka och 30-minutersband var den utsatt för konkurrens med en gång. En grupp tillverkare lanserade ett system som hette VHS, och i och med detta slipade Philips sin teknologi med 2000-systemet 1979, då man kunde få in totalt 8 timmar på en vändbar kassett. Vi hade 2000-systemet hemma 1979. När hyrfilmerna kom var det nästan omöjligt att hitta sånt till 2000. Med tiden bytte vi till VHS och jag har haft 100-tals filmer på kassett. Ett fenomen startat av Philips.

Nu jobbade Philips tidigt med utvecklingen av en laserskiva, men man dröjde på lanseringen för att inte kannibalisera på videobandet, men 1982 lanserade man CDn tillsammans med Sony som också jobbat med samma tema en tid. 1981 tillverkades den första skivan precis som musikkassetten i Hannover. Den första skivan som gjordes var ABBAs "The Visitor" medan den första som gavs ut var Billy Joels "52nd Street".
Jag har köpt en hel del CD i livet. Jag tyckte att ljudet var lite "mekaniskt" i början men den känslan försvann och nu är CD det jag lyssnar på mest, fastän jag fortfarande köper en del vax.

DVDn hade Philips utvecklat ett format för tillsammans med Sony, men efter påtryckningar från bland annat IBM bestämde man sig för att inte upprepa det kostsamma formatkriget för videosystem så man formade en "neutral" arbetsgrupp för att ta fram det slutgiltiga formatet, men även här har alltså Philips varit en hörnsten.
Fast mest är Philips gamla radioapparater och koola bärbara skivspelare, som är för många för att gå igenom här. När jag skriver detta så har jag en 42" Philips med 1080rader framför mig. Den var inte dyr heller. Och idag är dom 123.400 anställda.
Är du en Philips-diggare?