"Was the dark of the moon on the sixth of June....."
Det här är historien om två män. Den ena fanns inte men blev omåttligt populär speciellt bland lastbilschaufförer. Den andra blev hatad av många men hans livsverk är fortfarande stilbildande.
1972 jobbar Bill Fries som text och layoutkille åt reklambyrån Bozell and Jacobs när en ny kund dyker upp. Metz bagerier vill öka försäljningen av produkten "Old Home Bread" och efter ett möte med byrån bestämmer man sig för att göra en TV-spot. Bill vill skapa en hemvävd miljö där Old Home´s bullar finns naturligt och kontaktar sin vän och musikern Chip Davies för att sätta musik till hans "brödtext".
I spotten finns ett "Old Home café" med Mavis Davis bakom disken och huvudperson är en långtradarchaffis vid namn CW McCall. Bill blev den som pratsjöng, och hans Hazelwoodska rasp lät bra! Brödet sålde! Reklamfilmerna blev så populära att morgontidningen publicerade när på dagen man kunde se reklamen(!).
Det var bara att inse att man hade en vinnande formel på gång och Bill fortsatte att skriva texter om vardagliga saker och att vara rösten till CW McCall och Chip skrev musiken. Första albumet, Wolf Creek Pass, kom snart nog, men det var det andra albumet, Black Bear Road, som skulle slå över alla förväntningar.
Det innehöll en låt som kapitaliserade på det nya fenomenet Citizen Band Radio, eller CB som det kallades.
Att tradarchaffisarna utvecklade ett eget språk gjorde det ännu mer spännande och romantiken runt chaffisen som den moderne cowboyen spirade.
Nå, låten hette givetvis Convoy och klättrade snabbt upp på listorna till guldnivå i slutet av 1975.
Turneradet började för Bill och hans band "Fort Calhoun Nuclear Power Plant Boys" (som var Chips band "Mannheim Steamroller").
"Pig Pen, this here's the Rubber Duck, and I'm about to put the hammer down."
När Jimmy Carter blev president -77 införde han 55 mph-hastighetsbegränsningen för att landet skulle spara olja. "Double nickel limit" gjorde honom inte poppis bland chaffisar och polisen fick mer att göra, något som givetvis var ett tacksamt tema för berättelser.
Låten var en del av att bygga "livet på vägen i CB-lingo"-fenomenet och filmer som Smokey and the Bandit skulle följa. När "Smokey" hade premiär 1977 så var den ju den mest sedda filmen efter Star Wars och filmbolagen ville sälja mer. Man letade efter idéer till nya miljonsäljare och Bill Norton hade ett utkast på ett manus baserat på låten "Convoy".
Bill Norton hade just tagit sig in i filmbranschen genom att skriva "Cisco Pike" ("Hetsad av Snuten") 1972 där Kris Kristoffersson spelade en av rollerna. I januari -77 var han inne på sitt andra utkast på Convoy, där begravningsscenen utspelar sig i början av filmen, och strax efter var produktionen igång.
Men den andra mannen i denna berättelsen är inte Bill Norton utan Sam Peckinpah.
"Callin' all trucks, this here's the Duck. We´re about to go a-huntin' bear."
Sam var när detta hände närmast svartlistad i Hollywood. Han var en cowboy som i ung ålder valde bort skola och var något av en rebell. Han upplevde våld och konflikter som soldat och kanske var det en del av att han fick smeknamnet "Bloody Sam" efter sina våldsfyllda filmer.
Sam började sitt spritberoende redan som soldat i Kina och med vapenfixering och en provokativ/bråkig läggning brukade han skjuta sönder alla speglar i hemmet när han var full.
Han hade lyckats få mycket erfarenhet i branschen inte minst genom Don Siegel (Dirty Harry etc) men var alltid oberäknelig och konfliktredo.
Sam började under 60-talet att göra stilbildande och våldskryddade westerns (som vi lämnar härmed) med "Wild Bunch" som den mest kritikerrosade, men med "Straw Dogs" kom ännu mer av hans mörka sida fram.
1971 letade Steve McQueen upp honom. Steve var i behov av en hit och Sam var nu djupt inne i spritberoendet. Sam hade gjort sig känd för att mucka bråk med vem som helst men spriten gjorde det värre. Steve och Sam gjorde "The Getaway" och fick därigenom sin hit men Sam gick nu igenom sin jobbigaste tid.
Under inspelningen smet han iväg till Mexico och gifte sig med Joie Gould som han träffade under Straw Dogs. Det tog inte lång tid för Joie att bli attackerad av Sam och skiljsmässan därefter slungade Sam in i depressioner och missbruk som aldrig förr.
Han var nästan konstant spritpåverkad och brukade säga att "jag kan inte regissera nykter".
"Bring me the head of Alfredo Garcia" blev en blandning av svart humor och action som David Lynch och Quentin Tarantino skulle bli imponerade av.
"The Killer Elite" blev Sams introduktion till kokain och ännu sämre hälsa och humör. Det var under denna filmen han fick sin ANDRA pacemaker.
Sam fick erbjudandet att göra både King Kong och Superman -75 men valde att göra "Järnkorset" istället.
Men nu handlade detta om Convoy.
"Mercy sakes alive, looks like we got us a convoy... "
Många blev överraskade att han valde att göra en så "ytlig" och "snäll" film men Sam behövde pengar och United Artists var redo att ge honom uppdraget, inte helt självklart dock.
Sam tyckte genom kokain och spritvillor att Bill Nortons manus sög och började uppmana skådisarna att inte bara improvisera utan även skriva om manuset. Sam mådde inte bra av alla droger och tillbringade mycket tid i sin trailer medan James Coburn skötte en del av inspelningsarbetet.
Det finns ett stycke i filmen där en biljakt är ihopklippt så bilderna överlappar varandra och går i slow motion. Jag kommer fortfarande ihåg vårt omdöme om den scenen 1979: Knarkigt!
Nu känns det mer rätt än någonsin.....
 |
| Filmen blev Sams verklighet. Livet skulle ha en spark i baklampan. |
"We just ain't a-gonna pay no toll. So we crashed the gate doing ninety-eight! I says "Let them truckers roll, 10-4."
På en kamera finns texten "Har du skrivit ditt testamente?". De som jobbade med Sam visste att han gav allt för en tagning och förväntade sig att alla andra gjorde det också. Sam bar alltid pistol som avlossades lite för ofta. En gång sköt han sönder en spegel bara decimeter från en skådespelare för att provocera en reaktion. Han brukade kasta Bowie-kniv och machete som tidsfördriv under inspelningarna och ju närmare bladet svepte en medarbetare desto bättre. Han var själv ur balans och ville att alla andra skulle vara mer så.
En dag på inspelningen av Convoy ville han inte komma ut ur sin trailer. Scenen innehöll massor av lastbilar, helikopter, polisbilar och hur många filmarbetare som helst men Sam valde att vara frånvarande. Man fick packa ihop och försöka en annan dag.
"Well, we shot the line and we went for broke with a thousand screamin' trucks"
Efter Convoy åkte Sam till Mexico, blev bankrutt, fick ännu en hjärtattack och försökte skkriva manus. Han var ansedd som omöjlig att jobba med.
Auteurernas era led mot sitt slut. 80-talet innebar Blockbuster-eran och en annan sorts filmtillverkning. Som sista filmen fick han chansen att regissera "Osterman Weekend" som var en av de filmerna som gavs ut som hemmavideofilm -83, när videovågen precis börjat skölja över oss.
"Keep the bugs off your glass and the bears off your... tail."
Hur gick det då?
Sam gjorde en "Directors cut" på tre timmar och 40 minuter(!!). Den innehöll en del rätt konstiga scener så EMI tog filmen från honom och klippte ner den utan hans hjälp mot hans vilja.
Scenen där den vita Brockway-lastbilen välter var inte planerad men till slut valde man att behålla den. Brockway gick i konkurs strax efter detta.
Man hade inte tänkt att Chevellen skulle dundra genom taket men lite för mycket gas av stuntmannen gav ännu en bonusscen.
Ankan på huven var ursprungligen framtagen av en pokaltillverkare och såld till bilkidsen. När Quentin Tarantino skulle hylla Convoy genom att sätta en likadan anka på Stuntman Mikes bil i "Death Proof" tog man fram en serie med hjälp av de gamla gjutformarna. Du kan köpa en originalanka från det ursprungliga stället som gjorde dem
här. Det är samma företag som tillverkar Grammy-priset.
Convoy blev Sams största kassako och den hit som bolaget ville ha, men Sams "regissörsvälde" rasade och hans adepter skingrades. Många fick lysande karriärer - man hade ju klarat av "Bloody Sam"!
Bill Norton blev plockad av George Lucas att göra uppföljaren till American Graffiti och har sedan dess arbetat mest med TV-produktioner.
Bill Fries fortsatte skriva fantastiska texter om köp av pick-up truck, lastbilstur utan bromsar, uppväxt med rörradio, köra 4WD-Jeep, stöta på servitrisen och köra husbil i bergen. Allt med ett stort hjärta.
Han gick in i lokalpolitiken och fortsatte vara engagerad i människor.
"Come on and join our convoy, ain't nothin' gonna get in our way".
Sam gick bort 1984. Han hade retat upp hela branschen men fått ett gäng människor att älska honom. Han ville skicka meddelanden till folket genom att beskriva våld så realistiskt att tittaren ville avstå från det.
Han ville beskriva hemska människor på ett sätt som gjorde att du fattade tycke för dem.
Han ville visa den lille mannens kamp mot onskan.
Förmodlingen har du inte tid att se dokumentären nedan men gör du det får du lära dig mer om Sam.
I en av Sams filmer skulle hjälten skjuta prick på höns som var nedgrävda utom från hals och upp. Man band metallsnaror runt hönornas halsar och gjorde sig redo att riva av huvudena när specialeffekten detonerade framför hönan. Fast när hönorna kände tyngden av jorden på sig somnade de.
Man ville inte ha sovande hönor som måltavlor, men någon kom på att när man stänkte tändvätska i deras ögon förblev de vakna och kunde få sina huvuden avrivna.
Sam måste under sitt liv ha laddat för en karma-cocktail av den styvare sorten. Han behandlade sig själv som skit, men mycket av det han rörde blev till guld.
Ironiskt, eller hur?
"We'll catch you on the flip-flop.
This here's the Rubber Duck on the side.
We gone.
'Bye,'bye."
