Sams Convoy

"Was the dark of the moon on the sixth of June....."

Det här är historien om två män. Den ena fanns inte men blev omåttligt populär speciellt bland lastbilschaufförer. Den andra blev hatad av många men hans livsverk är fortfarande stilbildande.

1972 jobbar Bill Fries som text och layoutkille åt reklambyrån Bozell and Jacobs när en ny kund dyker upp. Metz bagerier vill öka försäljningen av produkten "Old Home Bread" och efter ett möte med byrån bestämmer man sig för att göra en TV-spot. Bill vill skapa en hemvävd miljö där Old Home´s bullar finns naturligt och kontaktar sin vän och musikern Chip Davies för att sätta musik till hans "brödtext".

I spotten finns ett "Old Home café" med Mavis Davis bakom disken och huvudperson är en långtradarchaffis vid namn CW McCall. Bill blev den som pratsjöng, och hans Hazelwoodska rasp lät bra! Brödet sålde! Reklamfilmerna blev så populära att morgontidningen publicerade när på dagen man kunde se reklamen(!).

Det var bara att inse att man hade en vinnande formel på gång och Bill fortsatte att skriva texter om vardagliga saker och att vara rösten till CW McCall och Chip skrev musiken. Första albumet, Wolf Creek Pass, kom snart nog, men det var det andra albumet, Black Bear Road, som skulle slå över alla förväntningar.

Det innehöll en låt som kapitaliserade på det nya fenomenet Citizen Band Radio, eller CB som det kallades.

Att tradarchaffisarna utvecklade ett eget språk gjorde det ännu mer spännande och romantiken runt chaffisen som den moderne cowboyen spirade.

Nå, låten hette givetvis Convoy och klättrade snabbt upp på listorna till guldnivå i slutet av 1975.

Turneradet började för Bill och hans band "Fort Calhoun Nuclear Power Plant Boys" (som var Chips band "Mannheim Steamroller").

"Pig Pen, this here's the Rubber Duck, and I'm about to put the hammer down."

När Jimmy Carter blev president -77 införde han 55 mph-hastighetsbegränsningen för att landet skulle spara olja. "Double nickel limit" gjorde honom inte poppis bland chaffisar och polisen fick mer att göra, något som givetvis var ett tacksamt tema för berättelser.

Låten var en del av att bygga "livet på vägen i CB-lingo"-fenomenet och filmer som Smokey and the Bandit skulle följa. När "Smokey" hade premiär 1977 så var den ju den mest sedda filmen efter Star Wars och filmbolagen ville sälja mer. Man letade efter idéer till nya miljonsäljare och Bill Norton hade ett utkast på ett manus baserat på låten "Convoy".

Bill Norton hade just tagit sig in i filmbranschen genom att skriva "Cisco Pike" ("Hetsad av Snuten") 1972 där Kris Kristoffersson spelade en av rollerna. I januari -77 var han inne på sitt andra utkast på Convoy, där begravningsscenen utspelar sig i början av filmen, och strax efter var produktionen igång.

Men den andra mannen i denna berättelsen är inte Bill Norton utan Sam Peckinpah.

"Callin' all trucks, this here's the Duck. We´re about to go a-huntin' bear."

Sam var när detta hände närmast svartlistad i Hollywood. Han var en cowboy som i ung ålder valde bort skola och var något av en rebell. Han upplevde våld och konflikter som soldat och kanske var det en del av att han fick smeknamnet "Bloody Sam" efter sina våldsfyllda filmer.
Sam började sitt spritberoende redan som soldat i Kina och med vapenfixering och en provokativ/bråkig läggning brukade han skjuta sönder alla speglar i hemmet när han var full.

Han hade lyckats få mycket erfarenhet i branschen inte minst genom Don Siegel (Dirty Harry etc) men var alltid oberäknelig och konfliktredo.

Sam började under 60-talet att göra stilbildande och våldskryddade westerns (som vi lämnar härmed) med "Wild Bunch" som den mest kritikerrosade, men med "Straw Dogs" kom ännu mer av hans mörka sida fram.

1971 letade Steve McQueen upp honom. Steve var i behov av en hit och Sam var nu djupt inne i spritberoendet. Sam hade gjort sig känd för att mucka bråk med vem som helst men spriten gjorde det värre. Steve och Sam gjorde "The Getaway" och fick därigenom sin hit men Sam gick nu igenom sin jobbigaste tid.

Under inspelningen smet han iväg till Mexico och gifte sig med Joie Gould som han träffade under Straw Dogs. Det tog inte lång tid för Joie att bli attackerad av Sam och skiljsmässan därefter slungade Sam in i depressioner och missbruk som aldrig förr.
Han var nästan konstant spritpåverkad och brukade säga att "jag kan inte regissera nykter".

"Bring me the head of Alfredo Garcia" blev en blandning av svart humor och action som David Lynch och Quentin Tarantino skulle bli imponerade av.

"The Killer Elite" blev Sams introduktion till kokain och ännu sämre hälsa och humör. Det var under denna filmen han fick sin ANDRA pacemaker.

Sam fick erbjudandet att göra både King Kong och Superman -75 men valde att göra "Järnkorset" istället.

Men nu handlade detta om Convoy.

"Mercy sakes alive, looks like we got us a convoy... "

Många blev överraskade att han valde att göra en så "ytlig" och "snäll" film men Sam behövde pengar och United Artists var redo att ge honom uppdraget, inte helt självklart dock.
Sam tyckte genom kokain och spritvillor att Bill Nortons manus sög och började uppmana skådisarna att inte bara improvisera utan även skriva om manuset. Sam mådde inte bra av alla droger och tillbringade mycket tid i sin trailer medan James Coburn skötte en del av inspelningsarbetet.

Det finns ett stycke i filmen där en biljakt är ihopklippt så bilderna överlappar varandra och går i slow motion. Jag kommer fortfarande ihåg vårt omdöme om den scenen 1979: Knarkigt!
Nu känns det mer rätt än någonsin.....

Filmen blev Sams verklighet. Livet skulle ha en spark i baklampan.

"We just ain't a-gonna pay no toll. So we crashed the gate doing ninety-eight! I says "Let them truckers roll, 10-4."

På en kamera finns texten "Har du skrivit ditt testamente?". De som jobbade med Sam visste att han gav allt för en tagning och förväntade sig att alla andra gjorde det också. Sam bar alltid pistol som avlossades lite för ofta. En gång sköt han sönder en spegel bara decimeter från en skådespelare för att provocera en reaktion. Han brukade kasta Bowie-kniv och machete som tidsfördriv under inspelningarna och ju närmare bladet svepte en medarbetare desto bättre. Han var själv ur balans och ville att alla andra skulle vara mer så.

En dag på inspelningen av Convoy ville han inte komma ut ur sin trailer. Scenen innehöll massor av lastbilar, helikopter, polisbilar och hur många filmarbetare som helst men Sam valde att vara frånvarande. Man fick packa ihop och försöka en annan dag.

"Well, we shot the line and we went for broke with a thousand screamin' trucks"

Efter Convoy åkte Sam till Mexico, blev bankrutt, fick ännu en hjärtattack och försökte skkriva manus. Han var ansedd som omöjlig att jobba med.

Auteurernas era led mot sitt slut. 80-talet innebar Blockbuster-eran och en annan sorts filmtillverkning. Som sista filmen fick han chansen att regissera "Osterman Weekend" som var en av de filmerna som gavs ut som hemmavideofilm -83, när videovågen precis börjat skölja över oss.

"Keep the bugs off your glass and the bears off your... tail."

Hur gick det då?
Sam gjorde en "Directors cut" på tre timmar och 40 minuter(!!). Den innehöll en del rätt konstiga scener så EMI tog filmen från honom och klippte ner den utan hans hjälp mot hans vilja.
Scenen där den vita Brockway-lastbilen välter var inte planerad men till slut valde man att behålla den. Brockway gick i konkurs strax efter detta.
Man hade inte tänkt att Chevellen skulle dundra genom taket men lite för mycket gas av stuntmannen gav ännu en bonusscen.

Ankan på huven var ursprungligen framtagen av en pokaltillverkare och såld till bilkidsen. När Quentin Tarantino skulle hylla Convoy genom att sätta en likadan anka på Stuntman Mikes bil i "Death Proof" tog man fram en serie med hjälp av de gamla gjutformarna. Du kan köpa en originalanka från det ursprungliga stället som gjorde dem här. Det är samma företag som tillverkar Grammy-priset.

Convoy blev Sams största kassako och den hit som bolaget ville ha, men Sams "regissörsvälde" rasade och hans adepter skingrades. Många fick lysande karriärer - man hade ju klarat av "Bloody Sam"!
Bill Norton blev plockad av George Lucas att göra uppföljaren till American Graffiti och har sedan dess arbetat mest med TV-produktioner.

Bill Fries fortsatte skriva fantastiska texter om köp av pick-up truck, lastbilstur utan bromsar, uppväxt med rörradio, köra 4WD-Jeep, stöta på servitrisen och köra husbil i bergen. Allt med ett stort hjärta.
Han gick in i lokalpolitiken och fortsatte vara engagerad i människor.

"Come on and join our convoy, ain't nothin' gonna get in our way".



Sam gick bort 1984. Han hade retat upp hela branschen men fått ett gäng människor att älska honom. Han ville skicka meddelanden till folket genom att beskriva våld så realistiskt att tittaren ville avstå från det.
Han ville beskriva hemska människor på ett sätt som gjorde att du fattade tycke för dem.
Han ville visa den lille mannens kamp mot onskan.

Förmodlingen har du inte tid att se dokumentären nedan men gör du det får du lära dig mer om Sam.

I en av Sams filmer skulle hjälten skjuta prick på höns som var nedgrävda utom från hals och upp. Man band metallsnaror runt hönornas halsar och gjorde sig redo att riva av huvudena när specialeffekten detonerade framför hönan. Fast när hönorna kände tyngden av jorden på sig somnade de.
Man ville inte ha sovande hönor som måltavlor, men någon kom på att när man stänkte tändvätska i deras ögon förblev de vakna och kunde få sina huvuden avrivna.

Sam måste under sitt liv ha laddat för en karma-cocktail av den styvare sorten. Han behandlade sig själv som skit, men mycket av det han rörde blev till guld.

Ironiskt, eller hur?

"We'll catch you on the flip-flop.
This here's the Rubber Duck on the side.
We gone.
'Bye,'bye."

När William Friedkin jävlades med Bill Hickman.

Skådis! Hickman som agent Mulderig i French Connection.

Brooklyn 1971. Regissören William Friedkin har bestämt att idag skall filmens biljakt spelas in och alla är lite spända. Bill Hickman är mannen som alla lyssnar på. Han spelar inte bara agent Mulderig i filmen utan är kanske viktigare stuntkoordinator och "Rattkillen" som skall se till att biljakten blir riktigt häftig.

Hickman i mitten. Mycket bilrelaterat för honom i filmens värld.

När man idag tittar på extramaterialet till moderna filmer får man ibland reda på att man köpt in och iordningställt ett 20-tal likadana bilar för att klara av "huvudrollsbilens" alla plåtskrynklingar.
Bill lutade sig mot den enda -71a Pontiac LeMans som skulle få vara med om gatloppet under pendeltåget. Bucklor som blev fick bli en del av det autentiska. Bara bilen höll.

Hickman och Gable. Fett ös med kändisar och bilar.

Bill jobbade på ett liknande sätt tre år innan, fast då hade man en extrabil av de båda biljaktsbilarna i filmen Bullitt. Steve McQueen var en bra förare och Bill hade lärt honom ett och annat på en stängd provisorisk bana och Steve var en bra elev så med Bill i den svarta Chargern (jo det är ju han med svarta RayBans bakom ratten) höll bilarna ihop rätt bra. Och skall sanningen fram så körde bara Steve lite medan Bud Ekins, killen som fick Steve att tävla med hojar, körde resten.

Snygga brillor. I Charger. Koolare kille finns inte.

Bullitt hade samma producent så efter att ha skapat en legendarisk biljakt fick Bill jobbet på French Connection. Bill fixade alla bilarna till filmen. Gällde det bilar så visste han var han skulle gå och såg till att få hela vagnsparken för $6000! Sicken kille.

Men Bill hade inte allt under kontroll. Hur kunde han? Biljaktscenen skulle spelas in utan att man hade tillstånd till det och med gatorna fulla av bilar och människor som inte hade nåt att göra med filminspelningen. Vilt och galet! Och olagligt! Men Friedkin hade redan ställt till med bilköer på en av broarna när han fejkade en bilkö genom att bara stanna sin och medarbetarnas bilar mitt på vägen och filmat en scen. När polisen kom var det färdigfilmat.

Friedkin t v under inspelningen av French Connection

Att filma på ett pendeltåg var inte självklart. Friedkin gick till den som var ansvarig för tågtrafiken och förklarade hur filmen innehöll dels en kapning av tåget och dels en bil som jagade det. Trafikchefen lyssnade artigt med sade sedan att det var omöjligt att få låna ett tåg till det. Men efter att ha funderat och förklarat att hans jobb skulle hänga löst sade han att han skulle fixa ett tåg för $40.000 och en enkel biljett till Jamaica. Sagt och gjort!

Två små bastarder.

Bill visste vad det innebar att chansa och förlora. Han hade lärt James Dean att köra bil snabbt. 1955 hade han känt Dean andas sitt sista andetag efter att han smällt sin Porsche i en korsning. Bill hade bara varit några minuter bakom Dean i en stationsvagn när olyckan hände. 16 år efteråt var det fortfarande ett starkt minne. Han kunde också minnas hur Dean kallade honom "Big Bastard" varefter Bill kallade honom (och Porschen) för "Little Bastard". Minnen....

"Big Bastard" och "Little Bastard"

Men nu stod han alltså i Brooklyn, omgiven av inte ont anande trafikanter och inväntar klarsignal till att köra. Bill brukade gilla att ta en klunk Jack Daniels när han jobbade och gjorde så. Det värmde.
Bill var inte nervös. Bill kunde göra allt med en bil! Detta året skulle han göra bilstunt i övercoola "Jakten mot Nollpunkten" och köra en Mustang på två hjul i Bond-rullen "Diamantfeber". Det skulle nog gå bra.

Hickman sotar ur Mustangen åt Bond.

Men nu kommer Friedkin över till honom för ett snack innan scenen. Bill frågar honom vad han tycker om körandet så här långt.
Friedkin säger: "Bill, det var inget vidare. Du har ju inte visat mig nåt häftigt ännu. Du kanske inte är man nog eller kanske för gammal för jobbet?"
Bill kände Jack Daniels´en koka tillsammans med irritationen. Inte fan skall en okänd filmare få säga så till honom. Han skulle få se på åka!

Vad tänker medtrafikanterna?

Kamerakillarna hör snacket och fattar att regissören håller på att reta upp stuntkillen. De konstaterar att de har familj och barn och vill INTE sitta i det baksätet. Friedkin får ta deras plats men börjar fundera på om det var så smart att reta upp Bill.

En arg stuntförare. Vad kan gå fel?

De andra stuntförarna är på plats, kamerorna går, Friedkin startar kameran och skriker "action" från baksätet och iväg bär det!
Bill ger järnet med Pontiacen! 25 kvarter(!) kör han i 160 km/h på gator fulla med vanliga trafikanter! När Bill släpper gasen får han höra en helnöjd regissör stänga av kameran. Han hade fått det han ville ha.




Filmen blev belönad med 5 Oscar och Friedkin fick sitt genombrott, gick vidare och fick sin nästa film, "Exorsisten", nominerad ill 10 Oscar.
Gene Hackman fick sin Oscar och startade sin karriär. Roy Scheider blev nominerad och gick sedan vidare tillsammans med Bill Hickman till inspelningen av en annan "biljaktsfilm", "The Seven Ups".

Bill kör vidare i "The Seven Ups"

Järnvägsvagnarna står på museum och trafikchefen fick mycket riktigt sparken för att han lånade ut tåget. Han finns på Jamaica nu.


Tidigare bloggar om Bill Hickman:
Farbror Sid
Grand Prix ´63

Clint fyller år!

Så här skulle jag vilja fira Hans födelsedag: om du åker till Carmel, ja du vet det lilla samhället i Kalifornien som Han var borgmästare för, så finns där en liten bäck. Du får nog leta en del och på södra sidan av byn.

När spanjorerna styrde och ställde måste det ha varit nån av dem som skulle kliva över bäcken och snubblat, så pass att den som senare satte namnet valde att kalla den "Felstegspasset", eller på spanska (fritt): "Malpaso".

Clintan lekte ofta där som barn så den är bekant för honom.
När Han fick erbjudandet att spela "The Man with No Name" i det som skulle bli Dollartriologin avrådde hans manager honom och sade att det skulle karriärmässigt vara ett felsteg, eller på spanska "malpaso".

Well, som vi vet blev detta början till en ovanligt lyckad affär och när Clint efter inspelningen av den tredje filmen fick rådet att starta ett bolag behövde han inte tänka länge på vad hans produktionsbolag skulle heta.

Malpaso.

Där skulle jag vilja doppa fötterna och ropa Grattis så det hördes ända till Hollywood.

Tura Satana

Chicago 1947. En 9-årig flicka med japansk härkomst tränar Karate. Hon drivs av ilska. Snart är det dags för hennes Aikido-lektion. Hon vet vad hon vill. Ung som hon är skall hon se till att den som jävlas med henne skall få på fan. Hon har nyligen varit offer för en gruppvåldtäkt och förmodligen gick inte rättegången helt rätt till för alla fem blev frikända.
Skulle de komma undan? Glöm det! För var tanke på allt som hänt lägger hon in mer krut i slaget.
Hon vet deras namn. Hon lovar sig själv att de skall få ångra vad de gjort.

Hämnd är en rätt bäst severad kall. Det skulle Tura se till. Och det gjorde hon.

Det var ingen dans på rosor för Tura. Tura hette Yamaguchi i efternamn och var född på Hokkaido i Japan 1938. När hennes föräldrar som var en japansk far och en indiansk mor flyttade till USA var kriget snart igång. Samma dag som Pearl Harbour bombades ville det amerikanska folket inte längre ha japaner springade lösa och FBI samlade ihop tusentals amerikaner med japansk härkomst.

Man inrättade också (koncentrations-) läger med taggtråd och beväpnade vakter dit man föste in familjerna. Inte ovanligt med 20 familjer i en barack så att få egentid kunde man glömma.

Lägret Tura satt i hette Manzanar och höll som mest 10.000 "gäster". Manzanar var ett av 10 läger i staterna som fungerade som fängelseläger. Till det kom ett 20-tal läger av olika diciplingrad inklusive dito för tyska och italienska amerikaner. Nej, lätt var det inte att hamna där.

När hennes familj till sist släpptes ut blev de fördelade Chicago som nytt hem. Om man var en Afro-amerikan så hade man det inte lätt, men som japan var man "ännu mindre värd". Tura blev mobbad och slagen av negressgäng som inte ville ha "hennes sort" i sitt bostadsområde. Detta pågick en tid men när Tura utmärkte sig på gymnastiken och blev attackerad för det så rann det över. Hon lär ha sagt att om de inte slutade så skulle hon "riva dem ett nytt rövhål"!
Det var precis vad som hände. Tura upptäckte att våld inte bara var bra för att hämnas utan kunde lösa problem med.

Nu blev hon ledare för ett tjejgäng där alla hade MC-jackor och var hårda som flinta.

Som 13-åring hade hon inlett en romans och gift sig med en 17-åring från Missisippi vid namn John Satana. Det varade inte ett år så hon gav sig iväg till Kalifornien för att söka lyckan och eftersom hennes kropp var väl utvecklad var det ingen som tvekade att ge henne jobb som dansös. När hon fick mer pengar för att ta av sig kläderna så blev hennes show mer exotisk, dock var hon noga med att inte gå med på ren porr.

Harold Lloyd som du säkert har sett som stumfilmsstjärna, höll på en del med fotografering och med ett fejkat ID-kort trodde han att Tura var myndig och tog en del avklädda bilder av henne.

Harold var den som tyckte till om att hon skulle börja inom filmen. De närmaste åren skulle hon dock bli en framgångsrik exotisk dansös och tjäna så mycket som $1500 per vecka. När hon till slut blev gravid som 19-åring fortsatte hon att jobba i 8 månader för att inte förlora pengar.

Det var i början av 60-talet det började hända saker som skådespelarska. Efter ett framträdande i TV-serien "Burkes Law" fick hon en chans att spela dansös i "Who´s been sleeping in my bed" med Dean Martin från 1963.

Det i sin tur gjorde att hon fick en ny chans. "Irma La Douce", en film om glädjeflickor i Paris med Shirley McLaine och Jack Lemmon, kom också ut 1963 och Tura fick spela en av "köpeflickorna". Nu hade hon fått ett fotfäste i filmen.

1965 släpptes dock det som hon är mest känd för, nämligen filmen "Faster Pussycat! Kill! Kill!" Regissören Russ Meyer var redan känd för att 1959 göra det man brukar kalla för den första erotiska filmen och i FPKK samlade han ihop ett tufft gäng bombnedslag med Tura Satana i spetsen.

Filmens tema var "The violence of women" och passade tuffa hårda Tura som ett ben i en läderbralla.  Filmen är fantastisk i sin undergrundkänsla gjord innan censurlagarna (Hays code) blev bortplockade  1968.

Och som trivia kan jag berätta att det sitter en FPKK-affisch i mitt garage trots att jag inte äger någon Porsche (fast jag växte upp i baksätet på en 356a).

Bara filmens intro är värd ett pris. Jag får rysningar när speakern säger "...or a dancer in a GoGo club!" och musiken sedan drar igång! Kanon!



Nå, 1965 gjorde Russ Meyer tre filmer(!) med "Faster Pussycat! Kill! Kill!" sist i raden efter "Mudhoney"

....och "MotorPsycho", alla tre våldsrullar och med musik av Igo Kantor, Bert Shefter och Paul Sawtell. Dessa tre herrar skulle bli välrenommerade inom film och popmusik med för många titlar att ta upp.

Tura hade mycket att säga till om när det gällde hennes karaktär, Varla, och även i övrigt. I en scen i FPKK skall Tura/Varla ta livet av en kille genom att pressa honom emot väggen med Porschen. Tura ville att hjulen skulle spinna för att få mer dynamik i scenen, men Russ var tveksam. Det var hans Porsche och han ville inte slita däcken eller motorn och växellådan onormalt.
Tura erbjöd sig att sätta upp bilen på block och gräva hål under bakhjulen för att avlasta den och så fick det bli.
Russ Meyer har senare sagt att hon tillförde mycket till filmen och att han ångrade att han inte använde henne igen.

Många av filmens bästa repliker är Turas, som när mackkillen står och berättar för Varla hur gärna han vill se Amerika medan hans ögon är låsta på hennes byst. 

Varla svarar: "Well you won´t find it down there, Columbus!"

Härligt!

Sedan följde en rad filmer med samma kultstatus idag. Ted V. Mikels var och är en producent av filmer som kanske sällan blivit kassasuccéer men som idag ses av jublande entusiaster.

"The Astro Zombies" var en av hans skräckisar där hon spelar en tuff tjej med pistol.

Tura fick spela en av de tre vapenstinna tjejerna i "The Doll Squad" 1973 som man nog kan säga banade väg för "Charlies Angels".

Efter den filmen blev Tura skjuten av ett ex och tillbringade en tid på sjukhus. Därefter följde att hon började jobba på sjukhus i ett antal år varpå hon jobbade för polisen fram till 1981 då hon både gifte sig med en pensionerad polis och fick sin rygg bruten i en trafikolycka. Nästan 20 operationer följde.

I modern tid har hon blivit hyllad som den kultdrottning hon har rätt att kalla sig. Framträdanden och intervjuer visar på en Tura som blev stolt över vad hon åstadkom.

Ett minne hon haft av sin galna tid i showbiz är ringen hon fick av Elvis Presley när han friade. Elvis fick nobben (för mesig?) fast Tura behöll ringen.

Tura gick bort i februari i år, sörjd av sina två döttrar Kalani och Jade.

Det var en fight hon förlorade.