Jay Hawkins blir "Screaming"

1958 var det inte självklart att man hade koll på alla nya musiktrender utan en show var en show för vissa och en trevlig kväll med underhållning. I en teater någonstans i södra USA har man bänkat sig för att se en artist som kom från industristaden Cleveland i nordstaten Ohio.
Hur spännande kan en Yankee vara?

Ljuset dämpas, ridån går upp och en tung, sökande musik ackompanjerar sex män som bär in en kista.
En obehaglig känsla sprider sig i lokalen.

Kistan sätts ner och männen går ut. En stund står bara kistan på scenen till många åskådares förundran.
Sedan slår en man med en benbit under näsan sönder locket och vrålar på ett vansinnigt sätt.

Skallen heter Henry.

Publiken skriker och den nervösaste hälften av dem börjar springa mot utgången. Då ramlar plötsligt en flock av vad som senare skall identifieras som resårband ner över dem medan grabbar på balkongen säger "mask, mask, mask..". Nu står ett gäng människor och skriker mitt i teatern, musiken stegras och galningen i kistan vrålar som inget man hört förut.

Voodoo? Trolldom? Hädelse och smädelse!

Publiken har precis upplevt en koncert med Jay Hawkins.

Året innan hade Hawkins blivit inbjuden att uppträda på Alan Freeds julshow. Alan sa till Jay: "Jay, jag vill starta showen med en smäll och jag vill att du skall ligga i en kista och sjunga."
Jay svarade "Vem jag? Glöm det!"
Alan lade upp en hundradollarsedel på bordet. Jay skakade på huvudet.
Alan tog upp hundring nummer två och kände Jay tveka. När den tredje hundringen träffade bordet sa Jay "Visa mig kistan!".

Nu hade inte Alan bett vem som helst, som Pat Boone, att sjunga i en kista. Jay hade en hit som inte var som andra hittar. Den hette "I put a spell on you" och var en vild och galen inspelning som gjordes på ett ovanligt sätt och fick Bing Crosby-trogna radiolyssnare att ringa in och kräva att skivan bannlystes.



Den 12 september 1956 samlades Jay och hans band i studion för att spela in "Spell". Producenten Arnold Maxin från Columbia Records (Jay var signad på dotterbolaget OkeH) ville inte som Jay. Jay tyckte att "Spell" var en vacker kärleksballad, Arnold ville göra en galen låt och gick ut och kom tillbaka med en låda Muscatel och mängder av grillad kyckling.
Några timmar senare var festen igång på allvar och Arnie bad gänget spela in låten på nytt. Alla var rådragna. Ljudkillen var packad. Saxspelaren hade svårt att få munstycket till läpparna och Jay själv kom inte ihåg efteråt vad han hade gjort.

Men "I put a spell on you" blev starten på en ny image för Jay och föreställningar som den i början av artikeln blev hans kännetecken. Inför en spelning på Apollo theatre fick han dock problem. Kisttillverkarnas branschförbund såg till att han inte längre kunde hyra kistor för sina spelningar och han var tvungen att köpa en kista för $850. The Drifters fick äran att vara kistbärare och när de satte ner kistan hände det som inte fick hända. Någon hade tryckt till locket så det inte gick att öppna!
Jay fick andnöd och panik och lyckades välta ner kistan så den gick sönder. Han slog sig ut ur den rasande över The Drifters, skrek obsceniteter och hot och jagade dem ut ur teatern.
Aldrig en tråkig stund...

Men Jay hade andra ambitioner som ung. Han ville bli operasångare eller boxare men kom aldrig så långt. En koreansk granat avslutade hans karriär i US Airforce. Väl hemma igen började han spela på barer. Han sjöng inte så bra men det skulle ändras när han kom till ett samhälle vid namn Nitro i West Virginia. När han slutat spela närmar sig en kvinna som Jay har beskrivit som gigantiskt fet. Hon hade jagat ner Black & White och Jack Daniels hela kvällen och var jätteglad.

Hon kom fram till Jay med ett tips på hur han skulle kunna låta bättre.
Hon sa :"Scream, baby" Scream Jay!!".
Och Jay tog tacksamt emot rådet. Han var glad. Han hade precis kommit på vad han skulle kalla sig.

"Screaming" Jay Hawkins!

Palmträffen 2011 - Trelleholla Autojumble Lever!

Torsdag, fredag, lördag morgon; prognosen var regn. Regn igen. Palmträff-gänget, dvs Street Cruisers, har haft mycket otur de senaste åren. Palmträffen kommer jag ihåg som en kanske 300 bilars träff med mycket hjärta och kul. Raggarlekar, motorsprängning och grillat har ramat in träffen. Krantz har "speakat" och Svenne Hedlund har sjunget "Cadillac". Bilbedömningen har haft sina stadiga åskådare och en del försäljare har gjort plånboken lättare. Allt har varit kanon. Men några års regn har nog varit tufft för arrangörerna.

Så kom då denna dagen med seriös regnvarning från SMHI och DMI. Attans! Nu blev det ingen träff.

Men med undantag för en liten skur vid halv två så var det inget regn, och allt eftersom bilägare i trakten insåg att det var fallet droppade(!) man in och skapade tillsammans ett fält med varierat järn.

Beviset på att träffen inte bara är lokal är förvisso danskar med fina bilar men också stockholmaren i mattältet som tveksamt undrar vad en Pölse är och bestämmer sig sedan för en "vanlig" korv.

Bandet var riktigt bra och körde hela "bilträffsrepertoaren" inklusive galen falsettsång.

En del av underhållningen var en tävling som bestod i att köra "bil" med en spann vatten på taket.

Resten berättar bilderna. Hoppas jag. Jag är glad att vi åkte och hämtade Buicken i alla fall. Allt som allt ett trevligt arrangemang med glädje.Grattis!

Buckaroos bjuder på Louisiana-värme

Från Lesley Gore (förra inlägget)som fanns i New York trakten under 60-talet TILL Malmöbandet The Buckaroos som fanns på St. Gertrud i Malmö igår.
Om K-Retro vore en rockklubb så hade Buckaroos gärna fått vara husband. Då skulle jag skicka ut Po´boys, Muffaletas och Gumbo och njuta av Cosimo Matassa-svänget för fulla muggar. Sicket liv!

Nu är K-Retro fortfarande inte mer än en blogg, vilket ju inte är helt fel, så här blir det till att leverera digitalt.

Först: St.Gertrud är inte den bästa platsen för en konsert när det regnar. Bucka-grabbarna har en trogen publik som lätt fyller platsen och lämnar lite plats till de som föredrar att hänga i baren. Om regnet kommer blir det ännu trängre under de få regnskydd som finns.

Men bandet är bra. Som vanligt. Och piskar upp en genuin stämning som är värdig en juke joint längs Highway 61. Jag har redan tidigare lovordat alla deltagarna i bandet. Alla drar sitt lass. Och Buckaroos levererar.



Gungigt värre! Och i "Wasted days" är gungflyet ett faktum - lysande swamp pop med alltid lika underhållande koreografi hos saxspelarna (fick inte in hela låten)



Eller när gänget river av "Little pig" och rockar regnet till dugg



Jalle publikfriade genom att i det fallande regnet hoppa upp på en stol och röja "You can have her/Sånt e livet" så ingen fot var okänslig för rytmen.
Men till slut var regnet bara för mycket och det blev stopp på spelningen.

Vi tackar för kanon underhållning vädret till trots.

Monsterlåt: It´s my party eller kapplöpning mot en hit

Det är lördagen den 30e mars 1963 och det myllrar av folk runt Carnegie Hall i New York då den franska smörsångaren Charles Aznavour skall ge konsert i kväll och alla som är någon har samlats. Phil Spector är en av dem. Han softar i baren innan föreställningen då han ser ett bekant ansikte. Det är en kille han sett på jobbet, ja det vill säga i det huset där Phil har sitt kontor, The Brill Building.

Brill Building är ju fullt av musikföretag och musiker så det är inte lätt att komma ihåg alla men Quincy Jones hade året innan gjort en låt som spelats på många hippa klubbar och nu ville han visst ge sig in i pop-producentfacket.



Quincy var ju ingen duvunge då han var artist- och inspelningsansvarig på Mercury Records, men för honom var det bara jazz som gällt. Nu hade han hittat en ung jazzsångerska med vilken han skulle ge sig in i popsvängen för första gången.

Phil har vid det här laget har börjat få ett rykte om sig som producent och står och funderar på en låt han hörde i ett av kontoren i Brillhuset. Det var Aaron Schroeder som spelat en demo som var skriven av hans anställda låtskrivare John Gluck, Wally Gold och Herb Weiner. Låten handlade om hur en flicka blev dumpad på sin egen fest och när Aaron stannat demotapen hade Phil sagt "Den är toppen! Den skall bli en hit åt The Chrystals!".

Phil kände att Aaron, som spelat upp denna låten för ett antal producenter och grupper innan, var nöjd: På Philles skivbolag skulle låten bli en hit!

Men just nu står Phil och snackar med denne 30-åriga (Phil är 23 nu) nybörjare i popfacket. Quincy ville snacka jobb och det passade bra. "Why Do Lovers Break Each Other’s Hearts" med Bob B. Soxx and the Blue Jeans hade precis släppts men det var The Chrystals Phil ville snacka om. Med "He´s a rebel" och "He's Sure the Boy I Love" som relativt nya hits var de ett hett band, och nu berättade Phil för Quincy att han hade en ny låt på gång som Aaron Schrödinger fixat fram - "It´s my party".

Quincy blir helt kall i kroppen. Han kommer ihåg hur han hade besökt en ung tjej i hennes hem för att prata om vilken låt som skulle bli deras gemensamma genombrottslåt. Hon hette Lesley och bodde strax utanför New York där hon också gick i skola. Quincy och Lesley måste ha lyssnat på 200 demolåtar och bara fastnat för en: "It´s my party".
Tusan också!

Nu är goda råd dyra. Quincy avslutar diskussionen med Phil och bestämmer sig för att strunta i Charles Aznavour. Han åker raka vägen till studion och bestämmer sig för att tillbringa lördagskvällen med att pressa etthundra ex av "It´s my party" med Lesley Gore och sedan stoppade han dem i kuvert och skickade dem till radiostationer överallt.
Fredagen efter hörde Lesley sig själv på radion.
Aaron hörde det också och blev först lite missnöjd när han förstod att det kunde innebära att Phil inte skulle släppa den med Chrystals.

En månad senare snackar Aaron med Quincy som varit utomlands när skivan släppts och får höra hur besviken han är över att man inte hunnit ändra Lesleys efternamn (Gore=blod och våld) men Aaron kunde snabbt replikera:
"Quince, the record's number one. Do you really give a damn what her last name is?"



Epilog:
"It´s my party" gick in i musikhistorien och har gjorts versioner av över hela världen och i alla tidsåldrar, inte minst som "Leva livet" av Stickan Andersson med LillBabs.



Aaron fortsatte att driva sitt bolag Musicor och var del av att skriva 1500 låtar varav 500 själv, 17 hits till Elvis, bulken till Gene Pitney och en hel massa andra stora artister. Han dog för två år sedan.

Phil var även han skyldig inte bara till några av musikvärldens klassiker inklusive hans julskiva som kom ut senare det året, utan även skyldig till mord och tjänar idag sitt straff.

Quincy fortsatte sin framgångsrika skivbolagskarriär, skrev filmmusik i massor och producerade namn som Sinatra och Jackson.

Lesley fick behålla sitt namn och fortsatte sjunga in hittar. När hon lämnade Mercury Records 1969 hävdade hon att de var skyldiga henne $175.000, pengar som skulle reduceras med omkostnader för inspelningar och betalas ut först 1989. Hon har dock varit igång med allehanda projekt genom åren. Här är hon till sist tillsammans med Robin som Catwomans hejduk Pussycat:

Jakriborg Prix 2011: Krut från förr smäller högst

Jakriborg Prix. En dag då denna kult visar upp sig öppet och stolt och låter grannskapet högljutt förstå att här finns konkurrenter om att visa upp stolt hantverk. Hantverkarens namn var från Henry och Zora till Ettore och William (Morris). Till att börja med var det inte lika stort som förra året. Jag gissar att en sådan exklusiv grupp pendlar snabbt mellan engagerande företeelse och parantes i samklang med medlemmarnas vilja att ställa upp.

Nå, tillräckligt många för att ge evenemanget huvudrollstatus kom i alla fall och vädret var strålade sol. Kompressormatat? Ja visst, flera! Till det avgasgrenrör (ofta öppna) dragna på utsidan, stel axel fram, öppen läderklädd sittbrunn, Jaegermätare, ekerfälgar och testosteroninsprutning.

MG var nog det vanligaste märket och jag måste säga att man blir påmind om Morris Garages inflytande på racerbanorna. Små, lätta, snabba bilar som säkert många gånger visat upp en perfekt APEX för tunga Bentleys och Mercor.

Precis som förra året blir jag småflickefnittrig över det Ardun-Ford-drivlineförsedda Bugattibygget. Klar hotrodkänsla.
Bugattikillen bjuder på gummirök i kurvorna men är inte ensam om att bredsladda in i kurvorna på ett lätt galet vis. Man skrattar till var gång av ren glädje, och man njuter.

Åter igen en välbehövlig lektion i bilhistoria och allt under en härlig skånsk sol.
Mer av detta!