Varmt som i Mexico

Vet inte hur du har det men här på söderslätt är det sommarvarmt. Jag tar på mig Luchadore-masken och höjer tempen med lite Chico-shake! Pallar du trycket, Hombre?

Mr. Drum Boogie - 40 tals punkrot

Så klart en klassiker men ändå värd att spelas om och om igen tills man fattar att det inte alls var dammigt på 40-talet. Gene Krupa smaskar skinnet av trummorna i ett maskingevärssolo eller två för att sedan spela på en tändsticksask. Tror det är Barbara Stanwyck som kör vox lite på den mjuka sidan.

Start of Summer - Hässleholm

Det har blivit tradition att gå in i sommaren i Hässleholm när Power Magazine och lokala klubben drar ihop till möte för alla som har en passion för bilar tillverkade för kanske 40-60 år sedan i USA. Vilken fest! Stiligt arrangerat men framförallt härligt att gå runt och drömma, dregla och dröna bland hur fräcka bilar som helst.
Massor att köpa och fotografera. På plats 09:00 innebar korta köer och mycket valuta för inträdet 100:-. Solen stod högt från lunch och värmen gjorde att jackan fick hamna i skuffen. Buicken gick som vanligt kanon och det stod klart när vi körde hem - nu börjar sommaren!!!

Dragracing i Malmö i helgen

Malmö är så koolt att det ju faktiskt finns en 1/8-strip i stan - har inte alla städer det...:-)? Varje onsdag är det full fart på kvällen då man för 20:- kommer in och kan njuta både av stillastående och snabbrörliga bilar. Helt OK!
I helgen fanns inte bara mer än 25 Top Door Slammer team på plats men även riktigt koola maskiner i andra klasser. Varje gång slås man av hur engagerade man är. Ingen liten ruljans att dra runt med teammedlemmars individuella kalendrar och dyrköpta delar som splittras som potatischips körda med elvisp.
Bilderna talar sitt eget språk.

Tarantino!

Detta inlägg kan jag inte hålla mig från och har tänkt göra kommentarslöst.
OK - kolla in jukeboxen i bakgrunden; en Continental II 1962 - Tarantinos egen med egna vax i. Killen har klass.....

Tainted love - Gloria style!

1968 spelade Gloria Jones, "The Queen of Northern Soul" i en rock/blues version av pjäsen Othello tillsammans med Jerry Lee Lewis och Dr. John, men i början av hennes karriär var hennes största hit "Tainted Love" 1964. 1981 gjorde Soft Cell sitt genombrott med den och senare tjänade Marilyn Manson pengar på samma låt. Tror det gjordes en svensk version nyligen så det måste ju vara en bra låt.
Ed Cobb, som var med i The Four Preps, skrev den åt Gloria men skrev åt Standells, Pink Floyd och Brenda Holloway med.
Anyway, här är originalet med ett lätt sarkastiskt bildspel till.
Svärtad kärlek.

Rita rocks!

Världsbästa Rita Pavone shakar loss med några ungar. Gitarrsolot och dansen är boss!
Det sägs att Elvis gjorde en målning av henne när de träffades i Memphis. Hänger den på Graceland? Rita sjöng med många stora amerikanska namn från Supremes till Sinatra, men kolossal var hon i hemlandet Italien och axelmakten Tyskland.
Hon gjorde en "Jerry Lee" och gifte sig med den som organiserade talangshowen hon vann -62. Det gjorde hon i Schweiz -68 eftersom man inte hade skilsmässor i Italien förrän -70 och Teddy Reno fortfarande var gift i det läget. Skandal!
Fast Rita var bara dynamit. Hör klippet i rösten!

Historic Racing på Sturupsbanan

I helgen kördes Historic Racing på konkursdrabbade Sturupsbanan. Jag måste säga att det är inte lätt för en stackars intresserad att njuta av detta. Ingen reklam vad jag vet, otydligt och tvetydigt (pga konkurs) på nätet och när man väl kommer dit så fattar man att banan är byggd för event utan publik. Det gör mig ledsen att det känns så kundfrånvänt. Kan det finnas attityder om hur det är bättre utan publik? I så fall hoppas jag att man inte förväntar sig tillväxt i sporten.
Nå, besvikenheten tog överhand...

Detta var alltså den första utav fem planerade tävlingar och drog kanske 50 personer som publik (min uppskattning). Härligt att se förkrigsbilar på plats som kom till Sturup från Jakriborg GP på torsdagen; två Bugattis, en Riley och en Cooper med Nortonmaskin. Man får nästan en religös känsla i kroppen när bilarna kör tufft förbi. Genuinare än Hotrods. Byggda bara för att torka av sina medtävlande i kontrast till produktionsbilar är intrycket rått men vackert.

Gamla formelbilar i massor föder känslor från att få sitta omsvept av aluminium eller fiber nära asfalten till att ha en i vardagsrummet, kanske på en vägg.

Fast kanske roligast är modeller som man kan se på gatan, oftast körandes långsamt till en träff, komma i full attack runt hörn, plågandes teknologi som blev utvecklad för en lång tid sedan för att köra till butiken med. Imponerad av Anders Schildt i Austin Healey 3000 som bredsladdade genom kurvor med tuff gasfot.

Alla deltagade förtjänar en eloge som bjuder på oljeblandat adrenalin under 12 varv våt bana.

Tack för det.

Nästa race för skåningar är på Knutstorp 3-5 juli.

Gen1 - Barracudan först i ponnyhagen

Okej, tre snabba frågor om Ponycars:

Första japanska Ponnybilen? Toyota Celica 1970.

Första europeiska dito? Ford Capri 1969.

Första i USA och totalt först? Plymouth Barracuda! Med två veckors marginal till Mustangen.

Nu kan man väl dividera om hur en fisk kan vara en fyrfoting, men konceptet för dessa bilar var tydligt: sportig image, överkomligt pris/massmarknad, en ungdomlig och sportig reklamansträngning och vida optionkombinationer.

Det var ju precis det man satte ut att göra med Barracudan.

När Ford bestämde sig för att dra T-Birden mer mot "Sportig Lyx" vann man marknad, men förlorade kunder som inte ville äga en bil i den priskategorin plus att första Birden hade funkat som attitydbyggare för att göra Ford sportigare, och handlare och kunder fortsatte att fråga efter ett sportigt prisvärt alternativ. Så man började utveckla Mustangen.

Nu var det så att även i Chryslers hus hörde man vad som hände i Dearborn. Man hade lagt ner mycket pengar i privatdetektiver och Ford borjade lansera Mustang genom PR-leden rätt lång tid innan säljstarten, så vad som skulle komma var ingen hemlighet precis.

Chrysler hade det inte helt lätt i början av 60-talet. Fullsizevagnarna gick inte så bra. Virgil Exner hade fått för sig att göra märkat sportigare och redan 1957 stressade man ut hans vackra bilar på marknaden. Tyvärr slarvade man en del och bilarna fick snabbt rykte om sig att vara rostbenägna och av dålig kvalitet. Det plus en nedåtgående ekonomisk trend gjorde att företaget befann sig i ett dåligt läge 1960.

Att man några år senare fick för sig att göra bilarna mindre på inrådan av högavlönade analytiker skulle skada företagets ekonomi ordentligt.

MEN det fanns ett ljus i tunnelen. Nya Plymouth Valiant introducerades 1960 och var till exempel först med växelströmsgenerator men hade flera nya tekniska landvinningar som monocoquechassie. Eftersom man hade valt att låta Dodge komma ner i Plymouths priskategori behövdes verkligen en bra bil som kunde tydliggöra vad Plymouth stod för: prisvärda kvalitetsbilar.

Valiant sålde i alla fall på bra och gav killarna på Chrysler andrum och kraft.

Tillbaka till Mustang. Man förstod av hypen att detta var ett tåg man inte ville missa med risk för att uppfattas som tråkigare än Ford, massmarknadsmärket som visat att de kunde. 1963 andades hela Fords lineup körglädje och 1960 introducerades Corvair med sportigt optionpaket vid namn Monza och 1962 även i turboladdat Spyder-utförande, så Chevrolet ville inte heller vara det tråkiga alternativet.

Deckarna berättade att Mussen skulle vara baserad på den enkla Falconen, så när man tittade runt efter tillgänglig teknologi var Valianten det självklara valet. Panda var det ursprungliga namnförslaget men designteamet hade en annan idé och så fick det bli.

För att få ett distinkt uttryck valde man att sätta dit den då största biten glas som nåonsin monterats på en bil. Bakrutan gjorde att man såg rakt ner i lastutrymmet och gav ett sportigt utseende. Eftersom den lilla bakluckan krävde utanpåliggande gångjärn satte man ett kromband över hela bakdelen.

Första året -64 kom Barracudan i ett 170 ci rakt sexcylindrigt och ett dito på 225ci, 101 och 148hp respektive. Dessutom fanns ett 273ci V8 utförande på 180 hk. Motorer som var tillräckliga för ett lätt chassie. Först senare skulle fokus skifta från "sport" till "muskel".

Andra året, -65, lade man till ett 235hp utförande med fyrportsförgasare men blev förvånade över hur Ford erbjöd sin Mustang i ett Hi-Po utförande på 289ci och 271hp. -66 fick man kämpa på i stort sett oförändrad medan Ford började sitt samarbete med Carroll Shelby med tuffa vagnar som resultat.

1963 stylades Valiant om och man tog bort Exners design vilket hjälpte till att sälja bilen i 225.000 enheter, ett mycket gott resultat. Mustang såldes inklusive -64 och hela -65 i 559.000 enheter, medan Barracuda såldes i 65.000. Den nådde helt enkelt inte fram på samma sätt som Forden, en historia som skulle upprepa sig i slutet av -60/början -70 -tal.

1966 såldes 607.000 Mustanger och 38.000 Barracudas.

Hur som helst var Barracuda, eller "ba-ba-ra-ra-cu-cu-da-da" som reklamen sa, ett spännande försök att knäcka Ford, och de serverade ju sin "spikkokta fisksoppa" innan hästen galopperade ut.

Riksettanrallyt 2009 större än förut

Har det redan gått ett år sen sist? Riksettan känns ju så hemma och bekant att köra. Och över 300 deltagare hörde jag en funktionär säga kom till rallyt kan ju antyda att man gärna kör den klassiska vägen. Vi startade från Markaryd igår och bildade en kolonn av historisk metall. Ett för oss minutsnabbt stopp i Ljungby gjorde att vi inte behövde sakna vägen. Laganland blev invaderat och solen sken på rost och räserbil.



Som vanligt kan alla med en "historisk" bil delta. För mig är alla bilar kul även om jag ju har favoriter och med en hyfsat hög inblandning av amerikanska bilar blir det inte mindre spännande. Arrangörerna valde att hoppa över stoppet i Värnamo och många körde direkt förbi Klevshult-stoppet till målet i Skillingaryd.
Får väl säga att det kändes inte helt genomtänkt fast man kanske blev överaskad av deltagarantalet.




Solen sken hela dagen, band spelade, kepsar såldes och matkön var bara för lång.
I det stora hela är Riksettanrallyt en kanonträff. Jag hoppas att arrangörerna bygger vidare på framgångarna och kanske kopplar an (lokala) näringslivet för starkare etablering. Att lägga veteranbilsmarknaden samma dag som nu är på lördag två dagar efteråt tror jag hade stärkt hela träffen och marknaden med fler besökare.

Anyway, trots resa hem i regn (från Landskrona och ner till Söderslätt) var detta en kanondag som man helt klart planerar för nästa år. Dessutom fick jag torkarna på min Buick -47 testade. Tommy fick testat sin Olds med gott resultat så med detta har vi definitivt brutit sigillet till sommarens träffar.
Ser fram emot det.

Gen1 - Riviera-revolutionen

Under rubriken "Gen1" för "Generation ett" skulle jag vilja ta upp en ständig favorit: Rivieran från Buick.
Man kan börja historien med berättelsen om Bill Mitchells företrädare Harley Earl.
Harley var mannen bakom såå mycket inom GM som till exempel "Airfoil-Buicken". 1953 visade Harley och GM upp en tvåsitsig sportvagn som skulle bli en klassiker - Corvetten.

Corvette blev utvecklad för att vara ett alternativ till europeiska sportbilar som blivit hett efter kriget. Ford såg vad som hände, men istället för att gå till rak attack och bygga en likadan sportbil valde man att göra den mindre sportig och mer lyxig. En position som försänktes vid nästa generationsbyte.

GM såg att det var en bra idé och bestämde sig för att få en del av kakan. "Sports-luxury" löd beställningen och den landade i knäet på Harleys efterträdare Bill Mitchell. Bill var ingen duvunge med många anställningsår på GMs Art and Color section. Bill fick reda på att bilen skulle säljas under Cadillac, som en separat line. Man hade bestämt att det gamla begreppet La Salle från 30-talet skulle återupplivas med projektnamnet XP-715. Bill satte igång och tänka. Sportig lyx...hmmmm.

Det sägs att han drog sig till minnes en upplevelse i England. Han hade suttit vid ett frukostbord och druckit the när en 1955 Rolls Royce Silver Spur skar ut genom Londondimman. Det var en upplevelse han sent skulle glömma, och den blev nu återberättad för de berörda i designstudion.

En annan modell som var viktig influens var 1955 Ferrari SuperAmerica. En lång smidig design som man kunde korsa med Rollsens spetsiga skärmar och en aggressiv front. Perfekt! Man slog ihop bilarna och konceptet för LaSalle XP-715 var klart.

Till sist var designen klar och kunde presenteras. Men nu ville inte längre Cadillac ha XP-715. Man hade stora försäljningsframgångar med tillhörande produktionsproblem och ville inte kannibalisera på sitt befintliga program.
Nu stod man alltså med en helt ny bil men utan försäljningskanal. Bill Mitchell föreslog en intern tävling mellan märkena. DeLorean som var på Pontiac hade fått nej många gånger innan när han försökt få in en tvåsitsig modell i programmet. Han föreslog att göra modellen mer som en sportbil men Bill gillade inte det och höll honom på utsidan.
Buick valde att ta in sin reklambyrå, McCann, som snabbt tog fram en kommunikationsplattform för bilen. Den stämde med vad Bill och hans gäng ville göra och Buick behövde hjälp då bl.a. Impalans framgångar hade gjort att märket blivit lite svagare. En ny serie kunde höja märkets renommé. Man skakade liv i det gamla namnet "Riviera" och bestämde sig för att låta den leva sitt eget liv. I annonsen ovan kan man se hur man inte använder Buicks logotyp alls, utan bygger Riviera som en egen avsändare. Det gällde även på bilen som i början var befriad från Buick-loggor och emblem.

Bill berättar i en intervju hur GMs styrelse gav "OK" till både Rivieran och ett annat favvo-projekt samtidigt; Stingray. "Det var en jul och och jag sade "Såld!" då företaget valde att ta upp båda modellerna. De var mina favoritprojekt. Gud! Jag hade kunnat vara full en vecka!"
Well, Rivieran fick modellkod 4747 och 63 års produktion begränsades till 40.000 enheter för att begränsa risken, de sålde dock slut på 7 månader trots att det var en bil i en högre priskategori.
Bill fick igenom det mesta av sin design, fast de infällbara strålkastarna avstod man ifrån av kostnadsskäl. Motoralternativet var maffigt: 401 kubiktum och 325 hästar. För $50 kunde man få en 425 på 340 hk. 1964, andra året, kom 425an i ett tvåförgasarutförande med 360hk annars var bilen snarlik. 1965 blev till slut XP-715 komplett då den fick infällbara strålkastare som sista årsmodell innan generationsbytet 1966.

Och visst kan man känna draget i GMs korridorer i början av 60-talet när man ser fronten av bilen och kan känna igen den typiska La Salle grillen uppdelad på två skärmar.
En fantastisk bil. Känn av det i detta lilla klipp som visar hur strålkastarna doldes på 65an.

The Wilhelm Scream

Idag fyller George Lucas 65 - grattis - och det ger mig en halvtaskig ingång till vad jag tänkt skriva om, nämligen "The Wilhelm Scream". OK, om man inte är filmfreak kan man kanske sluta läsa men om man gillar lustiga detaljer i livet så kan detta vara en sådan.
1951 gjordes "Distant drums" som innehöll en scen med en man som åts(!) av alligatorer medan han gav ifrån sig ett sprucket skärande skrik. Skriket lades in i den ljudresursen som filmbolaget använder sig av vid redigeringen då man vill sätta lite ljudkrydda på filmen. Första återanvändandet var 1953 i "The charge at Feather river" då en mindre karaktär vid namn Wilhelm blev träffad av en indianpil.

När Ben Burtt satt som ljudansvarig för Star Wars och redigerade som bäst en scen där Luke Skywalker skjuter en Stormtrooper hittade han ljudet och tyckte så mycket om det att han använde det i den scenen, gav det namnet efter rollfiguren 1953 och tog det med sig i sin karriär. Idag sägs mer än 130 filmer innehålla "The Wilhelm Scream". Eftersom skriket blivit till en kultartikel bland filmnördar så kommer det nog att bli fler filmer som får skriket, kanske en reklamfilm nån gång?

Well, som en kvittens på nischat innehåll på denna bloggen finns här en snabbutbildning i det roliga skriket.



Sedan kan man ju fråga sig (om man nu inte tröttnat på detta) vem som var den ursprungliga skrikaren 1951?
Under många år visste man inte vem det var och brydde sig kanske inte heller, men allt eftersom "populariteten" steg (tja, Peter Jackson blev så förtjust i "skrikkonceptet" när han fick det förklarat för sig i "Ringen 2" att han bestämde att det skulle finnas med i den tredje ringfilmen också) så blev man nyfiknare.
I samband med att Ben Burtt började jobba på Pixar gjorde han en liten undersökning och bland annat genom efterlevande fick fram att den som skrek troligtvis var Sheb Wooley, då skådis och sångare. Sheb spelade i ett antal filmer från "High Noon" till "Rawhide" och "The outlaw Josey Wales" med Clint Eastwood. Fast mest känd blev han 1958 när han spelade in "Purple People Eater".

Shazbot så bra!

1973 gick "American Graffiti" upp på biograferna i staterna, men redan året innan hade man sänt en pilot på en serie som hette "Happy Days". Många tror att Lucas film var anledningen till TV serien men så var det alltså inte. Piloten gick inte bra och projektet lades ner, men när "Sista natten..." slog stort bestämde man sig för att testa en gång till, och tur var väl det! Serien med Ritchie Cunningham och Arthur Fonzarelli blev en jättehit 1974. Alla sade "sit on it" och tyckte det var koolt.
Eftersom serien i början hade Haleys "Rock around the clock" som titelmelodi hamnade den på 38e plats på hitlistan i USA det året.

En serie som fick sin start genom "Happy days" var "Mork och Mindy". 1978 skrev man in en utomjordling i manuset vid namn Mork från planeten Ork. Man valde en helt okänd skådis till rollen och vid testfilmning förstod man att han var fantastisk improvisatör, så det sägs att alla Morks repliker är färskt levererade ur Robins huvud...
Killen som fick sin chans var så klart Robin Williams och 1986 var han på topp och gjorde "Live at the Met" med underrubriken "Comedy faster than a speeding bullit" som är hysteriskt rolig. 1987 gjorde han "Good morning Vietnam" som gjorde att jag uppmärksammade Adam Faiths "It´s allright" som en kanonlåt.

Det blir skäl nog till att posta ett klipp ur "Mork" där vi får träffa galningen Exidor (Richard Donner) OCH Faiths hit från 1964 i singelutförandet (hittade en live men det var taskigt ljud). Gratulerar!!



...och Adam Faith. Shake it baby!