Gen1 - Riviera-revolutionen

Under rubriken "Gen1" för "Generation ett" skulle jag vilja ta upp en ständig favorit: Rivieran från Buick.
Man kan börja historien med berättelsen om Bill Mitchells företrädare Harley Earl.
Harley var mannen bakom såå mycket inom GM som till exempel "Airfoil-Buicken". 1953 visade Harley och GM upp en tvåsitsig sportvagn som skulle bli en klassiker - Corvetten.

Corvette blev utvecklad för att vara ett alternativ till europeiska sportbilar som blivit hett efter kriget. Ford såg vad som hände, men istället för att gå till rak attack och bygga en likadan sportbil valde man att göra den mindre sportig och mer lyxig. En position som försänktes vid nästa generationsbyte.

GM såg att det var en bra idé och bestämde sig för att få en del av kakan. "Sports-luxury" löd beställningen och den landade i knäet på Harleys efterträdare Bill Mitchell. Bill var ingen duvunge med många anställningsår på GMs Art and Color section. Bill fick reda på att bilen skulle säljas under Cadillac, som en separat line. Man hade bestämt att det gamla begreppet La Salle från 30-talet skulle återupplivas med projektnamnet XP-715. Bill satte igång och tänka. Sportig lyx...hmmmm.

Det sägs att han drog sig till minnes en upplevelse i England. Han hade suttit vid ett frukostbord och druckit the när en 1955 Rolls Royce Silver Spur skar ut genom Londondimman. Det var en upplevelse han sent skulle glömma, och den blev nu återberättad för de berörda i designstudion.

En annan modell som var viktig influens var 1955 Ferrari SuperAmerica. En lång smidig design som man kunde korsa med Rollsens spetsiga skärmar och en aggressiv front. Perfekt! Man slog ihop bilarna och konceptet för LaSalle XP-715 var klart.

Till sist var designen klar och kunde presenteras. Men nu ville inte längre Cadillac ha XP-715. Man hade stora försäljningsframgångar med tillhörande produktionsproblem och ville inte kannibalisera på sitt befintliga program.
Nu stod man alltså med en helt ny bil men utan försäljningskanal. Bill Mitchell föreslog en intern tävling mellan märkena. DeLorean som var på Pontiac hade fått nej många gånger innan när han försökt få in en tvåsitsig modell i programmet. Han föreslog att göra modellen mer som en sportbil men Bill gillade inte det och höll honom på utsidan.
Buick valde att ta in sin reklambyrå, McCann, som snabbt tog fram en kommunikationsplattform för bilen. Den stämde med vad Bill och hans gäng ville göra och Buick behövde hjälp då bl.a. Impalans framgångar hade gjort att märket blivit lite svagare. En ny serie kunde höja märkets renommé. Man skakade liv i det gamla namnet "Riviera" och bestämde sig för att låta den leva sitt eget liv. I annonsen ovan kan man se hur man inte använder Buicks logotyp alls, utan bygger Riviera som en egen avsändare. Det gällde även på bilen som i början var befriad från Buick-loggor och emblem.

Bill berättar i en intervju hur GMs styrelse gav "OK" till både Rivieran och ett annat favvo-projekt samtidigt; Stingray. "Det var en jul och och jag sade "Såld!" då företaget valde att ta upp båda modellerna. De var mina favoritprojekt. Gud! Jag hade kunnat vara full en vecka!"
Well, Rivieran fick modellkod 4747 och 63 års produktion begränsades till 40.000 enheter för att begränsa risken, de sålde dock slut på 7 månader trots att det var en bil i en högre priskategori.
Bill fick igenom det mesta av sin design, fast de infällbara strålkastarna avstod man ifrån av kostnadsskäl. Motoralternativet var maffigt: 401 kubiktum och 325 hästar. För $50 kunde man få en 425 på 340 hk. 1964, andra året, kom 425an i ett tvåförgasarutförande med 360hk annars var bilen snarlik. 1965 blev till slut XP-715 komplett då den fick infällbara strålkastare som sista årsmodell innan generationsbytet 1966.

Och visst kan man känna draget i GMs korridorer i början av 60-talet när man ser fronten av bilen och kan känna igen den typiska La Salle grillen uppdelad på två skärmar.
En fantastisk bil. Känn av det i detta lilla klipp som visar hur strålkastarna doldes på 65an.