K-Snusk: Luigi, Alessandro och den svenska synden

När Russ Meyer gjorde exploitationfilmer i staterna på 60-talet var det så klart en provokativ konstform. Mondo-genren blev snuskig(are) och kultklassiker föddes.
Trots vissa framgångar vill jag påstå att USA som land väl lyckades bibehålla ett mer puritanskt rykte.
Vilgot Sjöman gjorde "Nyfiken gul" och Bergman "Sommaren med Monika" och lade två viktiga pusselbitar till det "svenska synd-ryktet".

När man då som ung regissör i Italien känner att man vill vara i blickfånget hoppar man gärna på "bandvagnen" och bygger vidare på det chockerande ryktet om hur svenskar är hlt frigjorda. Luigi Scattini gjorde "Svezia, inferno e paradiso" (Sverige, helvete eller himmel) 1968, ett år efter "Gul" och 15 år efter "Monika".
Han ger sig iväg till Sverige för att dokumentera synden. Han har lagt upp det som just en dokumentär. Lesboklubbar, sexualundervisning, blinda dykare, strippande P-lisor och en massa tjejer som hoppar runt på studsbollar.


Sedan är det så klart den realistiska bastuscenen. Luigi samlar ihop en hel flock tjejer och bunkar ihop dem i en allmogebastu. Men ett element saknas till denna centrala scen.
Musik. Så klart. Rätt låt kan få svenskarna att verka lite halvgalna.

SÅ Luigi ber Piero Umiliani att skriva en låt som passar. Det gör han snabbt. Fast leadsångaren saknas. Piero tar tag i saken och kontaktar Alessandro Alessandroni.
Alessandro är ingen fågelunge. Hans bästa kompis och ständige kompanjon heter Ennio Morricone. Morricone har precis gjort musik till Sergio Leones och Clint Eastwoods Dollartrilogi och Alessandro har spelat en viktig roll i det. Tillexempel är det Alessandro som spelar elgitarr i temat till "Den Gode, Den Onde och Den Fule". Han var dessutom väldigt duktig på att vissla....


Så efter att redan ha odödliggjort sig i många filmer blev Alessandro ombedd att sjunga på Pieros låt i Lugis film om den svenska synden.
Han fick höra att texten i princip bara besto av ett ord sagt två gånger. Det var dessutom titeln.

"Mah-ná Mah-ná" hette den, och skulle bli en Mondo-hit över hela världen. Orden betydde inget men skulle 1969 spelas in av Henri Salvador och då få en text med titeln "Mais Non, Mais Non". Sedan såg Jim Henson, väl medveten om hur låten använts, till att The Muppet Show gjorde sin version i mitten av 70-talet.

Men här är originalet med syndiga bilder ur filmen. Håll i risruskan!

Bilpromenad: Shake this town, Tidaholm

Så blev det dags till sist att ta sig till Tidaholm och titta på utställningen "Shake this town". Till att börja med - mycket, mycket fint gjord! Display och disposition var helproffsig så bara gott åt alla som bidragit.
Utställningen är, kan man säga, en grundkurs med påbyggnad i ämnet "Livsstil: Rockabilly". Det är väl bara att ge upp. Rockabilly är inte bara en musikstil utan även ett sätt att förhålla sig till omvärlden. Ett avstamp för värderingar. En plattform för interaktion. Ursäkta om jag låter grymt pretentiös.

Råfräckt och askoolt är det så klart. Kläder, bilar, givetvis musiken och framförallt människorna. Utställningen tar upp ett 15-tal människor: Rodbyggare, pinuppor, musiker, tatuerare, kläd- och prylnasare och andra tuffingar.

När man går runt och läser blir det klart att med det sociala nätverket som finns idag är detta en stark grupp, om än liten. Freaks. Så klart på ett bra sätt.

Well, nog ordbajsat om detta. Utställningen är värd minst 30 mils färd så bunka ihop er i en Buick eller näst bäst och ta er dit.

It will shake you like it shook the town.

Blacksmith Nats, Kjula, 2010. Dragracing as it used to be.

Vintage Dragracing.

Det finns en tid i alla racerbilars liv då man inte längre är vass utan värdelös. Man skruvas sönder och säljs som delar. Eller skrotas. Eller så kanske har du tur och hamnar hos en drömmare och nostalgiker som sparar dig i lagerlokaler, lador och belamrade villagarage. Kanske står du i en carport under ett lass isolering eller bakom en nedlagd fabrik med tistlar som växer genom växelspakshålet.

Jag har sett ett antal genom åren. Gemensamt är att alla ägs av någon son kan se bilens själ genom den slitna presenningen eller i det tomma motorutrymmet.
Och alla drömmer om den dagen då bilen får liv igen. En dröm som ibland blir verklig.

Kjula är en plats för gamla drömmar som blivit verklighet.

Här samlas gassers, roddar, railjobs, altereds och gatbilar allt med retrokänsla.
Och det är fräckt. Riktigt fräckt. Det är en skola i framhjulslyft med bästa upplevelsen i ett dubbellyft av en frontmotordragster. Helt vansinnigt koolt. En sextiotals Kadett kombi med överladdad småblockare gör en slangbellestart.

En Barracuda -65a med "Sox and Marlin" på sidan är en vild tidsmaskin. En Mustang från 80-talet med Chrysler 440-motor och en total byggkostnad på 25.000 och huvudcylinder och bromsservo strax framför ratten i kupén mullrar galet. Nybyggda och tidiga sextiotalsdragsters med motorn framför föraren drar uppmärksamheten till sig med zoomies, Halibrands och epokrätta lackjobb. Bara att kolla gamla dekaler blir till en upplevelse.

Till sist är det "dragracing as it used to be" att stå bara en bit från startlinjen som finns dragen över en landningsbana. Så här var det, då när dragracing höll på att växa upp. Långt från läktare, feta trailers, sponsorer och matchande golfbilar.
Väl sagt detta var evenemanget proffsigt som aldrig förr från starter till speaker.

Mycket drömmar följer med hem i bagaget och förhoppningsvis varar de garagesäsongen ut.

Drag on!

Fyller 50: Beatles på Indra - Fyller 45: Beatles i USA

Galet. För 50 år sedan imorgon tisdag ställde sig fyra unga grabbar på en scen på en nattklubb i Hamburgs glädjekvarter och tog sig nervöst igenom seten. Klubben hette och heter Indra och låg/ligger på Grosse Freiheit 64, ett kvarter från Reeperbahn, och inte långt från Star Club som du kan läsa mer om här.

Horst Fascher blev kompis med dem och skulle så småningom komma att öppna just Star Club och boka legendarer.
Han sade att de var rätt oslipade när de kom och spelade dessutom skiffle, men De Fyra blev bättre och bättre allt eftersom tiden gick och bara fem(!) år senare var det dags för nästa stora datum.
Igår för 45 år sedan var nämligen Beatles första konsert i USA. 55.000 såg dem live på Shea Stadion i New York och inget var sig likt i musikbranschen efter det.

Nu är jag inget Beatles-freak men man kan inte annat än bli ödmjuk över kraften hos alla fans.

Checka in klippet, klappa din valross, gula ubåt eller revolver och tänk på hur det hade varit om de fyra inte hade fått Horst till kompis och stöd och åkt hem igen.