Adress: Grosse Freiheit 39. Datum 19640405 då Nashville Teens blev en del av historien

Sub Rosa, Zur Hölle, Top Ten Club, Indra och Kaiserkeller. Grunspan kom till i slutet av 60-talet. För den som inte fick nog av kvinnlig anatomi fanns Salambo, Regina, Colibri, Safari och inte att förglömma Dollhouse med Tisch-tanzern (bordsdansöser).
Staden heter Hamburg, området St. Pauli och huvudgatan Reeperbahn.

Reeperbahn därför att Hamburg är en hamnstad och på segelskeppens tid behövdes aslånga rep (reep) och för att slå dem behövdes en lång bana. På den tiden obebyggt men i början av 60-talet ett bostadsområde nära hamnen där man kunde gå på kanten av (och ibland över...eller är det under) moral och etik.

Okej, så tuffa kvarter var det. En tvärgata till Reeperbahn heter Grosse Freiheit och hade/har idiothög densitet vad gäller nöjesetablissamang. Därför var också konkurrensen stor. Att ha ett liveband blev en konkurrensfaktor och för den som orkade med det var det en anställning och en utbildning.

Villkoren för banden var: Spela mellan 18-19 på kvällen till 02-03 på natten. En paus varje timme. Var alltid i tid. Husrum är spartanskt. Vatten och toalett finns i biografen bredvid. 40 mark per kväll. Ofta sju dagar i veckan. Drar du inte in folk så åker du ut.

1959 öppnade den första rockklubben på Grosse Freiheit - Kaiserkeller. Snart nog ville man ha livemusik och åkte till England för att hitta rockband. Det gav sig så att man fick kontakt med en arrangör från Liverpool och han fick i uppdrag att skicka över ett band som kunde spela massor av rock.

Ett band som hade en del framgångar med coverlåtar skulle 1960 välja namnet The Beatles (efter att ha hetat Quarrymen, Johnny and the Moondogs, Beetles (som hyllning till Buddy Holleys Crickets), Beatals och Silver Beatles) och fick detta år börja dra in folk på klubben Indra, men flyttades snart till Kaiserkeller då det var klagomål på det höga ljudet.

Beatles är ju en historia i sig själv, och efter tre intensiva år producerade Bert Kaempfert en skiva med Tony Sheridan och the Beat Brothers (dvs Beatles), My Bonnie, och så rullade det på...

Men man fortsatte att ta in band och spela rock.

1962 var det dags. Under en tid fylldes stan med orangea posters; "Nöden har ett slut - bymusikens tid är över" och förklarade att en ny klubb skulle öppna 13e april på Grosse Freiheit nummer 39 - Star Club!

Alla klädde upp sig och köade ut på gatan för att få komma in. På scenen, med sin typiska bakgrund som föreställer gatan utanför, kunde ibland upp till 8 band alternera hela kvällen och natten. Detta var häftigt!

Barry Jenkins var en av de som tyckte att villkoren på Reeperbahn lät bra. Att lämna arbetslöshetens England och få en anställning för att göra det man gillar bäst lät bra. Spela rock.
Trummis närmare bestämt. Barry var bra på det. Han gick med i ett band som hette Nashville Teens som hade två lead singers (stundvis tre). Bandet var från Surrey i England och fick namnet ur en Everly Brothers-låt. Det var mest covers som gällde, och publiken i Hamburg käkade upp allt de serverade.

1964 åkte Jerry Lee Lewis till Europa för att spela ihop lite pengar. Efter att ha gift sig med sin 13-åriga kusin (ååh-tjatigt) föll hans karriär ihop fullständigt. Och han var förbannad. Förbannad på alla hycklare och andra som inte förstod hur bra han var. Elvis - jävla posör! Ray Charles - seg och trött! Carl Perkins - bonnjävel! Little Richard - ....äh...för lätt...!

Eftersom han skulle spela i England och dessutom fått ett gig på den nya klubben i Hamburg - Star Club - så letade hans kontakt i England upp ett band som kunde kompa honom. Jerry Lee hade inga illusioner kvar. Han var glad att ett band ville kompa honom.
Barry och grabbarna i bandet var spända. Det hade gått fort från det att de startade. Gigs hemma och i Tyskland. Och nu detta. Visserligen en dalande stjärna, men ändå.

Barry förstod snart vad han skulle vara en del av. Det var inte en konsert. Det var en serie avrättningar. Jerry Lee hade bestämt sig för att bevisa för världen hur musik skall låta och hade valt låtar som blivit stora hits med andra artister bara för att ge dem en spark i röven. Han hatade världen och världen hatade honom. Två söner hade han förlorat ur sitt liv och han var bitter.

Den 5e april 1964 kliver han ut på scenen på Star Club. Ilsken och bestämd. Han skulle visa alla Krauts var skåpet skulle stå. Jävlar i mej!
Barry och hans Nashville Teens var redo. Han skulle få komp!
Star Clubs publik var redo. Ikväll var det röj!

Och röj blev det. På sidan av scenen spelar man in konserten på en vanlig rullbandspelare. Just då hade man ingen aning om att det skulle bli en skiva långt senare. Det var bara en fräck grej.
I "Good golly miss Molly" hör man Barrys aningslöst bra trummor. Och Barry, för att jävlas lite med Jerry Lee, höjer tempot lite hela tiden. Jerry Lee skriker till gitarristen att hänga med "eller också spelar jag den åt dig".
Ett samtida klipp som visar energin kan du se här:

Efter explosionen var alla slut. Vägg i vägg fanns/finns en Kneipe/ölbar som heter Gretel & Alfons. Klockan 10.00 var kväll gjorde man en kontroll av legitimation på Star Club för att kolla om alla var över 18. På denna "Biershop" gömde sig de minderåriga under kontrollen. Här brukade banden ta några öl och vila ut mellan gigen. Och vila ut behövde Barry. Verkligen.

Utanför var publiken fortfarande i extas. Upplopp på gatorna och bilar vältes. Polisen kallades in. Sjömän stirrade på röjet och ryktet om Reeperbahn for ut i världen.

Star Club stängde 1969 och idag finns bara en minnesplakett på Grosse Freiheit 39.
Jerry Lee´s kontrakt med Sun Records gick ut året innan och nu skulle han gå över till Country på Smash. Sakta ner lite, kanske. Han gjorde fler liveuppträdanden som resulterade i skivor men dynamitåren var över.

Och Barry och hans grupp hade fått kontakt med producenten Mickie Most och fått hitten Tobacco Road.

Strax efter slutar Barry och går över till Eric Burdons Animals och är en del av deras framgångar.

Men ett av de tydligaste testamentena över en fantastisk tid och plats är skivan som jag och många andra tycker är den bästa liveskivan genom tiderna; Jerry Lee Lewis live at Star Club Hamburg.

Du kan läsa om denna skivan på bloggarna i länklistan (länkar välkomna till fler bloggningar om denna pärla) men det viktigaste är att du upplever den.

Gärna på hög volym och kanske efter en stor portion Sauerkraut und Eisbein.