Monsterlåt: Rock-a-round med Paul Peek och Esquerita

Historien om "The Rock-a-round" skulle kunna börja på en busstation i Macon, GA, i tidigt 50-tal. Richard Penniman, eller "Little" Richard som han senare skulle bli känd som, passerar en gatushow. Syster Rosa säljer  "välsignat" bröd och skaffar kunder genom att sjunga högt och ljudligt Herrens lov.
Bakom henne sitter en ung man på piano och kompar på ett märkbart inlevelsefullt sätt. Richard lägger märke till hans speciella pianospel och hans flambojans. När föreställningen är slut bjuder Richard med sig pojken till sitt hus och ber honom spela mer piano.

Pojken hette Steven Quincy Reeder men kallades S.Q.

S.Q. började spela på ett vilt och galet sätt. Det var boogie eller jump-blues på ett energifullt och respektlöst sätt. Richard konstaterade två saker: S.Q. hade stora händer och SÅ skulle man spela piano! Richard säger själv senare att han aldrig sett eller hört någon spela piano så bra; inte Jerry Lee Lewis, inte Fats, inte Ray Charles, inte någon under hela Richards liv.
Richard antog hans spelstil och gjorde den till sin, men framförallt antog han det humoristiska och galna sättet att framträda och hans frisyr som bara den var en smäll i ansiktet på vita, heterosexuella Amerika. Och - ja - båda hade samma sexuella läggning.

De båda höll kontakten hade en kär men kärv relation där S.Q. kallade Richard för "Princess Lavonne" och Richard kallade S.Q. "Excreta".

Låt oss göra ett hopp, dels i tiden några år framåt till 1957-58 och dels geografiskt ca 25 mil nordöst om Atlanta till Greenville, South Carolina.
Paul Peek var en lokal rockare och lade haft turen att hamna i ett framgångrikt band, Gene Vincent and the Blue Caps efter att ha spelat gitarr i countrybandet The Sagedusters. Paul blev en av de första medlemmarna i Blue Caps och kan ses tugga tuggummi och röja loss på gitarren bakom Gene här:



En kväll efter en lång dag gick Paul in på det lokala roadhouset "The Owl" för en kvällsdrink och där spelar husbandet som vanligt. Paul blir mer och mer betagen av pianisten. Han var galen och bra och såg galen och bäst ut.
Jäklar vilket drag! Hela huset gungade! Efter spelningen gick han fram och presenterade sig. Paul sade till den unge pianisten att "det finns ju bara inte att du inte skulle göra skivor"!
Den unge pianisten var S.Q. och bodde i Greenville. S.Q hade blivit "Es-Que" eller "Eskew" och han var inte mindre uppseendeväckade i decimeterhög pompadour-frissa, glassiga (dam-)solglasögon och streckmustash.

Han var en rebell. En galen buse. En vildman.

Paul tog med sig Gene Vincent till "The Owl" för att se Eskew spela. Gene var imponerad och ville stötta honom. Under oktober -57 hade Little Richard bestämt sig för att bli religiös mitt under en turné med Gene Vincent och gav Gene alla sina glassiga scenkläder. Gene gav dem vidare till Eskew. Han blev förtjust!

Gene tog dessutom med sig Eskew till sitt skivbolag som blev intresserade. Capitol hade två år tidigare signat Gene för att få en "egen" Elvis och nu kunde de få en "egen"(!) Little Richard. Inspelningarna startade och pågick under 1958.
En skivbolagsman tyckte att Eskew Reeder var lite väl tamt och efter lite funderingar blev Eskew "Esquerita".

I Atlanta  hade en lokal radiostationskille börjat skapa ett skivbolag. National Recording Cooperation, NRC, var på väg att starta och letade efter sin första artist. Paul Peek som en tid känt att han skulle bli solo bad Esquerita om hjälp. De skrev tillsammans "Rock-a-round" och den blev B-sida till "Sweet Skinny Jenny".
NRCs studioband var på plats för att backa upp dem; Ray Stevens, Jerry Reed och Joe South som dessutom  producerade.
Inspelningen av NRC-001 blev skramlig och stökig inte minst på grund av Esqueritas speciella pianospel som bankar ovanligt mycket på de mörka tontangenterna. Jag tycker den är unik på sitt sätt och en riktig headbangare från 1958. Känn in låten och försök se hur det såg ut i studion. En riktig röjare!



Epilog:
Hur gick det då? Ja, låten blev aldrig en storsäljare och Paul Peeks karriär bestod av lokala klubbspelningar fram till 80-talet då Blue Caps återförenades och gjorde en del spelningar i Europa.

Esquerita gav ut ett album med bra många låtar genom Capitol men det blev aldrig en hit och skivbolaget släppte honom. Köp skivan!
Han spelade dock vidare bland annat med Little Richard och som lokal hit tillsammans med Joe Turner i New Orleans. Han var alltid lika spektakulär i sin tvådecimeters pompadour-frilla, strass-solglasögon och högklackade läderstövlar. Han använde namn som Professor Eskew Reeder, Esquetita, Milochi och Voola.
Därefter sägs han ha spelat en del på Gay-klubbar under namnet "Fabulash". Sen försvann han.

Under 80-talet spårades han upp. Då levde han vandrandes på gatorna och som parkeringsvakt i New York.
Man planerade en comeback men efter ett galet liv avled "Voola" i HIV-relaterade sjukdomar 1986.

Dragracingens start i Vaterland

Ramstein. Om det stavas med två "m" så stämmer det med hur det tyska industrimetal-bandet stavar sitt namn, och det namnet är hämtat från NATO-basen Ramstein Air Base där det var en otäck flygolycka 1988. 70 personer satte livet till och flera hundra blev skadade när italienska uppvisningsflygare kraschade in bland åskådarna under Flugtag´88. Lyssnar du på Rammstein kan man förstå varför man valde det betonghårda namnet.

Men framför allt är det givetvis förknippat med just NATOs flygbas.
1947-48 var Wally Parks i färd med att organisera upp Southern California Timing Association och laddade för att hålla den första "Speed Week" på Bonneville Salt Flats 1949. Fler och fler militärflygplatser ödelades och blev till perfekta arenor för de första dragracen. Sporten var i sin linda men växte snabbt.

I Tyskland hände andra saker. Efter det stora kriget hade man som allierade insett att det behövdes en långsiktig ockupation för att radera ut Nazi-attityder och policys och startade en process som man kallade "Denazification".

Det gav att man vid denna tiden hade 90.000 nazister inburade och 1,9 miljoner under uppsyn.
Det var mycket att ta tag i och ett av många behov som uppdagades var behovet av en rejäl flygbas i sydväst.

Bundesautobahn 6 blev aldrig helt färdig. När en bro över Rhen kollapsade bestämde sig Luftwaffe för att använda den avspärrade Autobahnen en bit från Mannheim som flygplats.

Infarten till flygbasen i Ramstein är gamla Autobahn 6

Kändes väl naturligt för jänkarna att kliva in i samma skor och började projektera sin flygplats i Ramstein utanför Kaiserslauten (eller K-Town som jänkarna sympatiskt kallar den). 1952, två år efter världens första organiserade dragrace i Santa Ana, CA, öppnade basen och 1957 var det den största allierade basen i Europa med tusentals jänkare på plats.

Tiden gick och man ordnade livet på basen som livet där hemma. På flera amerikanska baser växte det upp små städer med butiker och biografer. Allt för att hålla bassarna glada. Att beblanda sig med tyskarna skedde troligtvis med varierade resultat. Som värst blev man hatad som den ockupant man var.

Behovet av fritidsaktiviteter blev inte mindre viktigt allt efter tiden gick och önskemål om att få köra biltävlingar på landningsbanorna kom allt frekventare. 1964 kommer vågen västerifrån då Sydney Allard som tillverkade sportvagnar med Chrysler Hemi och Cadillacmotorer för Le Mans etc skapade British Drag Racing Association och bjöd in toppnamn från USA för deras första "Big Go" samma år. Dragracingen fanns nu i Europa och snacket gick.

Officerarna kände trycket och behovet av rekreation och började i liten skala godkänna race på Ramstein och basen i Sembach på andra sidan Kaiserslauten. Från början var det bara bassar, men då och då var en tysk delaktig.
1966 hände det. Den första tysken körde dragracing på tysk mark. Willi och Heidi Hestermann körde från Frankfurttrakten till Ramstein med två bilar, Heidi körde Mustang. Nu hade det börjat!

Buick Nailhead i Folka?!

Sent 1967 hade den amerikanske soldaten Paul Creamer fått lämna Vietnam och blev förflyttad till Ramstein tillsammans med sin fru Nedra. Redan andra dagen fick Paul reda på att Ramstein inte var som andra baser: här körde man dragracing! Paul och Nedra hade redan fått febern och gjorde allt för att få tag på en bil.
I början av 1968 körde man ett lite större arrangemang och Paul och Nedra var där. När de fick höra att man hade börjat tävla i Hanau också blev de helt till sig!

Paul Creamer

Kranskullan Debbie ger Clifford Place pokal

Reglerna som man körde efter på Ramstein var ett hopkok och några kände att man ville ta nästa steg mot en seriösare tävlingsform. Man bildade därför 1968 en motorklubb att samla intresset i - den första i Tyskland.
HARA - Hanau Auto Racing Association.

Willi och Heidi tillsammans med Paul och Nedra var bland de 13 som gick med redan första året. Genast införde man NHRAs regelbok och började utfärda licenser.
Man ville ha en "maskot" eller symbol på sin dokumentation så diskussionen började. Paul började skissa.
Han utgick ifrån "Ass" i "Hanau Auto Racing Ass." och ritade en åsna ("ass" på amerikanska) som gör en burnout.
"The Hanau Ass" antogs enhälligt som maskot.

Från början gällde flaggstart.

Redan nästa år, 1969, hade man själva byggt en tidtagningsenhet. Den gav bara tid för vinnaren, ingen 60-fots tid, ingen reaktionstid och ingen toppfart men det var ändå toppen. Här skulle raceas!

Snacket gick och man kom till och med från Sverige för att köra på Ramstein.

Rodden var med på "First Go" i Anderstorp - Sveriges första race 1968. Volvon har V8.

Snart flyttade tävlingarna till Fliegerhorst utanför Hanau. Där pågick de till 1984.

1986 var den första dragstrippen klar på Hockenheimbanan.

Fira med en kall tysk öl. Dragracingen lever i Tyskland.

Meanwhile, B.I.T.S: Cosimo Matassa och J&M Studios

Om du tar din mobiltelefon och tippar den på sidan så att den tecknar en liggande rektangel så har du ungefär formen av French Quarter i New Orleans. På den kortsidan till vänster där du pratar går Canal Street. Den går ner till floden, Missisippi, som finns på nedersidan. På högra sidan avslutas området av Esplanade och på ovansidan görs ramen komplett av Rampart som blir en bred brandgata mellan Louis Armstrong Park och French Quarter.

Har du ingen mobiltelefon så ser kartan ut så här

Om du dröjer dig kvar en stund på just Rampart så finns här läge till att känna sig lite ödmjuk. Inne i parken finns en plats där en av de djupaste rötterna till rocken gick. För länge sedan var ju NOLA (kort för New Orleans, Louisiana) kanske den största infarten för slavhandeln. Slavar fick inte ha roligt utom på söndagar då de gärna samlades på en plats där nu parken ligger och som sedan i folkmun skulle komma att kallas "Congo Square". Där hördes afrikanska rytmer och vilt dansande hela dagen. Platsen bubblade av spelglädje.

Spola fram till början av 1900-talet och gå västerut på Rampart så kommer du till ett område tillsammans med Basin Street samlade all prostitution i staden. Man hade bestämt sig för att samla allt horande på ett ställe, för förbjuda det kändes lite väl hårt, och modellerade området efter Rote Lampe och andra horgator i Gamla Världen. Platsen hette Storyville, och trafikerades all alla sorters människor. Man gav ut en så kallad "Blue Book" som en guide över Storyville inklusive Husen, Madamerna, priserna och "utbudet".
Här växte musiken och frodades.

Ett område med musikrötter med andra ord.
Tillbaka till Rampart och nästan tvärs över mot Congo Square.

På hörnet av Rampart och Dumaine finns en snabbtvätt. Du vet en sån där man matar maskinen med kläder, tvättmedel och quarters och sedan väntar i oväsendet. Skylten utanför säger "The Clothes Spin" och en vinylskiva finns med i kompositionen. Varför? Jo, för att det är helig mark. Här hade Cosimo Matassa sin inspelningsstudio.

Cosimo började studera till ingenjör men lämnade snart sina studier för att gå in i sin fars företag. Cosimos farsa ställde ut jukeboxar på kommission på en massa lokala hangouts och tjänade pengar på det. Nu var detta under 40-talet och kvaliteten på skivorna var inte bättre än att man var tvungen att byta ut de populäraste skivorna en gång i veckan. Där stod man med en hel flock begagnade skivor så man bestämde sig för att börja sälja dem i butiken. Efterfrågan på nya skivor gjorde att man tog in sådana och vips hade man en skivaffär.
Cosimo lade märke till att det inte fanns någon inspelningsstudio i stan och investerade i maskiner. Butiken, som inte var särskilt stor, hade ett rum som var 5 x 5 meter längst in. Han byggde om det till studio med enkla medel.

1949 hade han varit igång i några få år när han får tips om en ung man som spelar piano på ett speciellt sätt. Bara några år tidigare hade denne unge mannen som tidig tonåring varit på jobbet och fått en låda sängfjädrar på sina fingrar. Trots att han fick höra att han aldrig skulle spela piano igen var han igång på nytt några år efteråt och fick smeknamnet "Fats" när han spelade galen jump-blues på lokala klubbar. Jump-bluesen var den dominanta bluesformen i slutet av 40-talet och en grogrund för det som skulle kallas rock´n roll.

Cosimo och Fats hade en gemensam bekant i Dave Bartholomew. Dave och Fats hade knåpat ihop en låt som hette "The Fat Man" som skulle kunna bli en bra B-sida, och eftersom Fats var en riktigt blyg kille följde Dave med till Cosimo. Cosimo kilade in sig i sitt minimala kontrollrum och gav klartecken. Den blyge Fats Domino blev till en pianomisshandlare...



När soulsångerskan Gerri Hall var ung gick hon i skola bara nåt kvarter från Cosimos affär. Hon hade ingen aning om vad som hände där. 1955 hade hon en pojkvän som föreslog att hon skulle hänga med honom och kolla på en kool grej, men hon skulle bli tvungen att "hålla sig ur vägen".

Pojkvännen hette Huey Smith, kallades "Piano", och han skulle kompa en ny spännande artist på just piano. De gick längst in i Cosimos butik och kom in i hans minimala studio. Där var redan alla musiker. Det var trångt med piano, saxar, trummor och basist. Vid micken stod en liten kille, (Little) Richard Penniman, som fick klartecken och sparkade igång det råaste i jump-blues hon nånsin hade hört! Han skrek och Huey slog på sitt instrument så att Gerri blev chockad.
Hon pressade sig mot väggen och gjorde sig så liten hon kunde.

Låten blev delvis skriven när Little Richard jobbade som diskare och när tallrikarna välte skrek han "A-whap-bop-a-luba-a whap-bam-boom". Den fick namnet "Tutti Frutti" och blev en hit som till och med filmades. Tänk dig att stå där Gerri stod när det lät så här:



När Richard hade uppträtt med låten tidigare så var texten "Tutti frutti, loose booty" där tutti frutti syftade på en homosexuell man. Det var dock lite väl mycket att ge ut så man tonade ner texten men lät "Vooola"-skriken finnas kvar.

Tiden gick och listan över de som trängt sig in i Cosimos studio blev lång.

Redan 1947 spelade han in Roy Browns "Good Rockin´tonight" som du kan läsa om här, också en tidig rockare.
Och jag känner att det är läge för en alldeles för lång lista som du snabbt kan skrolla dig ner för. Tror att du känner igen en del.....

SINCE I FELL FOR YOU BY ANNIE LAURIE
TRUE BY PAUL GAYTEN

1948:
LONG ABOUT MIDNIGHT BY ROY BROWN

1949:
ROCKIN AT MIDNIGHT BY ROY BROWN
MARDI GRAS IN NEW ORLEANS BY PROFESSOR LONGHAIR

FOR YOU MY LOVE BY LARRY DARNELL
3x7 = 21 BY JEWEL KING
COUNTRY BOY BY DAVE BARTHOLOMEW
THE FAT MAN BY FATS DOMINO

1950:
STACK-A-LEE BY ARCHIBALD
EVERY NIGHT ABOUT THIS TIME BY FATS DOMINO

1951:
Matassa gör första inspelningen med en då 16-årig Jerry Lee Lewis
GOIN HOME BY FATS DOMINO

1952:
MY DING-A-LING BY DAVE BARTHOLOMEW
LAWDY MISS CLAWDY BY LLOYD PRICE
I'M GONE BY SHIRLEY LEE

1953:
TIPITINA BY PROFESSOR LONGHAIR
FEELIN SAD BY RAY CHARLES
HONEY HUSH BY JOE TURNER

GOING TO THE RIVER BY FATS DOMINO
I DIDN'T WANT TO DO IT BY THE SPIDERS
THE THINGS THAT I USED TO DO BY GUITAR SLIM
JOCK-A-MO BY SUGAR BOY CRAWFORD (better known as Iko Iko)
BLUE MONDAY BY SMILEY LEWIS

1954:
JAM UP BY TOMMY RIDGLEY

1955:
I HEAR YOU KNOCKING BY SMILEY LEWIS
POOR ME BY FATS DOMINO
TUTTI FRUTTI BY LITTLE RICHARD
I'M IN LOVE AGAIN BY FATS DOMINO
(SEE YOU) LATER ALLIGATOR BY BOBBY CHARLES

WITCHCRAFT BY THE SPIDERS
FEEL SO GOOD BY SHIRLEY & LEE
MY BLUE HEAVEN BY FATS DOMINO

1956:
LONG TALL SALLY BY LITTLE RICHARD
SLIPPIN AND SLIDIN BY LITTLE RICHARD
ONE NIGHT BY SMILEY LEWIS
WHEN MY DREAMBOAT COMES HOME BY FATS DOMINO
RIP IT UP BY LITTLE RICHARD
READY TEDDY BY LITTLE RICHARD
LUCILLE BY LITTLE RICHARD
AIN'T GOT NO HOME BY CLARENCE FROGMAN HENRY

SEND ME SOME LOVIN BY LITTLE RICHARD
LET THE GOOD TIMES ROLL BY SHIRLEY & LEE
THE GIRL CAN'T HELP IT BY LITTLE RICHARD
JENNY, JENNY BY LITTLE RICHARD
GOOD GOLLY MISS MOLLY BY LITTLE RICHARD

1957:
I'M WALKIN BY FATS DOMINO
VALLEY OF TEARS BY FATS DOMINO
LET THE FOUR WINDS BLOW BY ROY BROWN
I FEEL GOOD BY SHIRLEY & LEE
WALKIN' WITH MR. LEE BY LEE ALLEN
1958:
JUST A DREAM BY JIMMY CLANTON
WHOLE LOTTA LOVING BY FATS DOMINO
DON'T YOU JUST KNOW IT BY HUEY PIANO SMITH & THE CLOWNS


1959:
SEA CRUISE BY FRANKIE FORD

I'M READY BY FATS DOMINO
I'M GONNA BE A WHEEL SOMEDAY BY FATS DOMINO
I WON'T CRY BY JOHNNY ADAMS
GO TO THE MARDI GRAS BY PROFESSOR LONGHAIR
I WANT TO WALK YOU HOME BY FATS DOMINO
BE MY GUEST BY FATS DOMINO

1960:
DON'T MESS WITH MY MAN BY IRMA THOMAS
OOH POO PAH DOO BY JESSIE HILL
OVER YOU BY AARON NEVILLE
WALKING TO NEW ORLEANS BY FATS DOMINO
YOU TALK TOO MUCH BY JOE JONES
THERE'S SOMETHING ON YOUR MIND BY BOBBY MARCHAN
MY GIRL JOSEPHINE BY FATS DOMINO
WHAT A PRICE BY FATS DOMINO
COME ON BY EARL KING

1961:
BUT I DO BY CLARENCE FROGMAN HENRY
MOTHER-IN-LAW BY ERNIE K-DOE
I KNOW BY BARBARA GEORGE
YA YA BY LEE DORSEY
IT KEEPS RAININ BY FATS DOMINO
I'M A FOOL TO CARE BY JOE BARRY
IT WILL STAND BY THE SHOWMEN
LET THE FOUR WINDS BLOW BY FATS DOMINO
I LIKE IT LIKE THAT BY CHRIS KENNER
IT'S RAINING BY IRMA THOMAS

1962:
RULER OF MY HEART BY IRMA THOMAS
SOMETHING YOU GOT BY CHRIS KENNER
LIPSTICK TRACES BY BENNY SPELLMAN
FORTUNE TELLER BY BENNY SPELLMAN
ALL THESE THINGS BY ART NEVILLE
TRICK BAG BY EARL KING
A CERTAIN GIRL BY ERNIE K-DOE
YOU'LL LOSE A GOOD THING BY BARBARA LYNN

1963:
LAND OF 1,000 DANCES BY CHRIS KENNER

1964:
BIG CHIEF BY PROFESSOR LONGHAIR

1965:
RIDE YOUR PONY BY LEE DORSEY

1966:
WORKING IN THE COAL MINE BY LEE DORSEY
BAREFOOTIN BY ROBERT PARKER
TELL IT LIKE IT IS BY AARON NEVILLE
Pust. Imponerande.

Cosimo Matassa var ursprunget till vad man brukar kalla New Orleans-soundet där trummor och sång är så tydliga som de blir i en liten studio.

Cosimo driver idag en mataffär i French Quarter, Matassas Market, så om du går in där för att köpa en Muffaleta (lokal grymmemacka) kanske du ser honom. En blygsam man som egentligen inte tycker att han har bidragit mycket: "Det var artisterna som fick mig att låta bra". Ödmjukt. Tillbakalutat.

Lite som staden. Kanske därför man vill tillbaka.

Skall du lämna stan så kör du Rampart över Canal, vidare ett kvarter och sedan höger. Här, på Tulane Avenue, börjar Highway 61, eller "Blues Highway". Den tar dig igenom slingriga rockrötter hela vägen till den elektriska bluesens hemstad, Chicago (och längre än så). Vi kommer att lämna den i Memphis, men det är en annan historia.

Meanwhile, back in the States: Crossroads

Crossroads.

Om du säger det på franska till en fransos så tror han att du pratar om en varuhuskedja. Men om du säger det till en man eller kvinna som vigt sitt liv till bluesen och rocken så är chansen stor att du skickar en ilning nerför dennes ryggrad.

Inom vissa religioner som Voodoo är en korsning en magisk plats där det sker trafik mellan olika världar runt midnatt. Inte ovanligt att det har begravts saker och...annat i just korsningar för att skicka meddelanden eller hyllningar till andra sidan.
Tänk på det nästa gång du sätter ut en rondellhund....

Så detta tänkte jag skulle handla om två personer son är förbundna till samma korsning, nämligen den mellan Highway 61 och 49 i samhället Clarksdale.

Den första personen är Robert Johnson.

Robert var lantbruksarbetare i Missisippi i början av förra seklet och var det något som de flesta rapporterat om honom så var det att han gift sig som 18-åring, förlorat fru och barn, och var en urusel gitarrspelare. Han levde ett tragiskt liv.
Men en dag gav han sig iväg, och var borta i ett halvår. Ingen vet idag vart han tog vägen. När han kom tillbaka spelade han gitarr som en ängel.

Eller kanske snarare som en demon.
För storyn, som du säkert hört nån version av förut, var att han i just ovan nämda korsning hade åkallat djävulen, och sålt sin odödliga själ till honom mot att kunna spela gitarr.

Från Stones till Blues Brothers, ja de flesta stora (och små) säger sig vara till stor del influerade av Robert Johnson.



Sedan dess är denna korsning, crossroads, omsjungen många gånger och legenden låtit platsen har växa till något många vallfärdat till. Rannsaka din skivsamling så hittar du spåren. Idag finns till och med ett kischigt monument på platsen.

Men detta skulle ju handla om två personer, och den andra heter Abraham. Lokalt är Abraham och hans bar kända för två saker: maten och sättet man nonchalerade segregationslagarna tidigt, med risk att förlora rörelsen. Tänk er själva hur en libanes låter raser mixas på sin restaurang och hur "crackers" runtomkring förfäras. Starkt. Och vi snackar Missisippi, inte Kalifornien.

Abraham Davis kom till Missisippi 1913 som 13-åring direkt från Libanon. Han lär ha fått ett recept som ung man på en BBQ-sås som han tyckte var så bra att han öppnade en restaurang 1924. Såsen döpte han till "The Comeback Sauce" på grund av att de som ätit av den inte kunde hålla sig borta från hans diner. De ville bara ha mer.....!

Idag serverar Abes BBQ samma sås som 1924, och det sägs att den enda ingrediensen som
TROLIGTVIS saknas är.....opiumet......!

Vissa skrönor säger att denna sås kom till honom genom en dröm om en ängel. Med tanke på vem Robert Johnson gjorde affärer med i samma korsning är jag inte helt säker på det. Såsen är djävligt god!

Nu skall man väl vara ärlig att säga att Pit BBQ är mat som skall bäras av röksmak och "genomkokthet", vilket kanske kan bli lite "grisigt" för många nordbor om man äter det för ofta. Har man inte en god sås och bönor så blir det....lite tråkigt.

För platsen helt fel tröja. Typiskt mig.

Vi beställer Tamales under Chili och Pulled Pork med bönor och Slaw. Smakar bra och mättar. Serveras typiskt på plasttallrik men i genuin miljö.

På utsidan, bara meter från "köpestället", finns en glad gris målad på väggen. Precis så känner vi oss. Solen har gått ner över Clarksdale och vi har en timme kvar på 61:an för att komma till Memphis och sängen.

På en t-shirt står det "Oh Lord, please forgive Robert Johnson".

Om nu vår Herre hade problem att fatta det beslutet så lämnade han i alla fall en himmelsk sås till oss.